Du får vara vem du vill, men du måste veta vem du är.

Jag läste denna debattartikel om vita inom antirasismen, som tar upp den populära tesen att alla ska få vara med i antirasismen oavsett hudfärg, som även tangerar diskussionen om mäns roll inom feminismen som jag har skrivit en del om på sista tiden.

Att be vita svenskar att inte bröla i denna politiska fråga är dessutom i sig ett i grunden märkligt uttalande, ty den vita antirasistens bakgrund, vilja, livshistoria, kunskaper, handlingar, förståelseförmåga och insatser i frågan är sekundära i förhållande till hennes rastillhörighet.

Vi lär tysta och förlora många antirasister med denna logik. Och med dessa tongångar hamnar man oundvikligen i just den rasfälla som man vill motverka […]Argumentationen bygger på en erfarenhetslogik som i många andra politiska frågor skulle betraktas som illegitim kunskapsanspråk. Föreställ er en diskussion om jämställdhet där kvinnliga feminister sa att göra gott som man kan just vara att låta bli att ta upp den feministiska jämställdhetsmegafonen och bröla; denna fråga är endast vår. Det kompromisslösa kravet på den direkta representationen är ett substitut för kunskapens roll i Praizovics politiska diskurs, och Fadakars rasorienterade blick.

Mig veterligen har ingen sagt att vita inte får vara med i antirasismen eller att vita inte kan ha något att säga om rasism, däremot så har det talats om att vita ibland tränger undan icke-vita från kampen för sina egna rättigheter, tar över och omdefinierar den efter sina egna behov. När en talar om rasism är det såklart otroligt viktigt att tala om just ras, om hur ens utseende påverkar ens liv. En antirasism som förnekar att detta är fundamentalt för ens uppfattning om världen är inte någon vidare antirasism, det blir bara något slags idealistiskt klegg om att alla är ”lika mycket värda” och liknande, utan att på allvar ta tag i den fråga som måste vara central för en framgångsrik antirasistisk kamp: hur påverkar människors rastillhörighet deras liv?

Jag vill helt kort citera Doktor Kosmos angående detta, men apropå klasstillhörighet i vänstersammanhang:

Sluta ljuga Florence
Sluta skämmas Florence
Du är bra
Vi behöver dig

Du får vara vem du vill
Du får vara vem du vill
Men du måste veta vem du är
Ja, du måste veta vem du är

Det är just detta det handlar om: alla är viktiga, alla är bra, men alla är inte med i kampen på samma villkor. Vita och icke-vita, kvinnor och män, har helt olika positioner i de förtryckande system som antirasismen och feminismen är menade att motverka. Utan att erkänna detta så blir det helt enkelt omöjligt att motverka systemet. Du kan inte bekämpa det du inte känner till.

En färgblind antirasism är, liksom en könsblind feminism, helt enkelt inte ett bra verktyg för att bekämpa förtryck. Som vit inom antirasismen och som man inom feminismen måste en förstå att en delvis kämpar emot sina egna privilegier, annars kommer en aldrig att vara kapabel att släppa dem när det kommer till krita. Och ja, då får vi en tom idealism, en samling floskler, som aldrig någonsin kan vara subversiva.

Lesbiska elitidrottare talar inte till heterorelationens fördel.

Det har ju talats en del om det här med kvinnliga fotbollsspelare på elitnivå i och med fotbollsem, och en grej som lyfts fram som någon slags ”kritik” (snarare vidriga hån) har varit att många av dessa kvinnor är lesbiska. Jag vet inte mycket om hur det ligger till i själva sakfrågan eftersom jag inte har för vana att gräva i folks sexualitet, men jag vill ändå utveckla lite tankar kring det.

För jag tänker: om det nu faktiskt är så att det finns en överrepresentation av lesbiska kvinnor inom elitidrotten, vad handlar det egentligen om? Vad bevisar det, om något? Jo, att kvinnor i lesbiska relationer av någon anledning har lättare att utveckla sig själva än kvinnor som ingår i relationer med män. Och ja, det talar ju inte direkt till heterorelationens fördel så att säga.

Jag tänker mig att de män som besväras av att kvinnor inom elitidrotten, eller för den delen på andra poster i samhället, är lesbiska skulle kunna göra något i sin egen vardag för att förändra detta, nämligen jobba emot det patriarkala förtryck som pågår i heterorelationer och som hindrar kvinnor från att utveckla sina intressen. I så fall skulle kanske deras flickvänner kunna komma någonstans de också.

Bara en tanke.

Om att ta avstånd från män.

Ibland skriver folk till mig: ”men bli lesbisk då/sluta umgås med män då” när jag skriver om tvåsamhet. Jag fascineras av detta behov av att ta till individuella lösningar på strukturella problem. Även om jag själv inte umgicks med män så skulle jag såklart vara intresserad av att kvinnor som gör det skulle kunna vara relativt jämställda i dessa relationer, och det slutliga målet måste såklart vara att både män och kvinnor ska kunna mötas som människor, utan att begränsas av dominans och underkastelse.

Jag tycker såklart att det till viss del är en rimlig feministisk strategi att begränsa sitt umgänge med män och det är också något jag med jämna mellanrum skriver om. Jag tycker att en som kvinna ska lämna ojämställda relationer om en kan, istället för att klamra sig fast vid dem i hopp om att mannen på något magiskt sätt ska ”förändra” sig. Detta brukar dock väcka ganska mycket upprördhet, eftersom det är så jävla inpräntat i oss att män och kvinnor ska leva tillsammans. Däremot så är detta ett medel snarare än ett mål, om kvinnor gör sig mer fria från män så kommer vi ha lättare att ställa krav på jämställdhet.

Grejen är att vi i samhället har ett omfattande system för att få kvinnor att ingå i heterorelationer. Kvinnor fostras in i att behöva dessa relationer, görs beroende av patriarkal bekräftelse redan i en mycket tidig ålder genom att det alltid läggs fokus på hur de ska vara för att behaga en man. Kvinnor i populärkultur framställs sällan som självständiga och kapabla till att söka lycka på egen hand, utan måste alltid ha en man för detta syfte. Det finns en uppsjö av olika sociala straff som drabbar kvinnor som inte ser det som sitt mål i livet att behaga män på olika sätt. Kvinnor som inte anses attraktiva får skit för det, kvinnor som inte ser till att fixa sig får skit för det och så vidare. Det är helt enkelt inte någon lätt sak att bara ”välja”, utan något som kräver en stor ideologisk bearbetning av en själv. Patriarkatets makt är verkligen genomträngande, och tvingar ständigt in kvinnor i nya relationer där de återigen exploateras. De kvinnor som tar avstånd från dessa relationer bestraffas och bearbetas för att återigen inträda i dem.

Jag tycker att det är viktigt att tala om detta just för att människor ska kunna se vilka problem som finns i heterorelationen, och sedan göra vad de nu önskar med den informationen. Min förhoppning är ju såklart att kvinnor ska kunna känna sig mer kapabla att ställa krav i sina relationer till män, och också lämna relationerna om kraven inte tillgodoses. Jag tror en får styrka att göra detta gnom insikt om de negativa verkningar som relationer har. För mig har det hjälpt mycket även om jag nu har en relation med en man, eftersom jag inte känner att jag måste upprätthålla den till varje pris utan känner att jag kan lämna om det inte fungerar jämställt mellan oss.

Jag vill såklart helst leva med personen jag älskar, men jag vill inte att det ska handla om ett behov av patriarkal bekräftelse utan om genuin kärlek till en annan människa. Det är delvis därför jag är feminist. Och grejen är: det funkar. Det funkar jävligt bra. Jag är så jävla mycket mer tillfredsställd i mina relationer och som människa sedan jag började dekonstruera dem ur ett feministisk perspektiv. För mig handlar det om att vilja hitta den sanna kärleken, den som finns under allt det där patriarkala tjafset, inte om att vilja ha bort kvinnors relationer med män över huvud taget.

22 år.

158

Idag fyller jag 22 år! Det är en sån ålder när en ba ska känna att ~*livet leker*~ och det gör jag naturligtvis inte, då jag är lika bitter som vanligt. Det jag åstadkommit i mitt liv är denna blogg, och inte så mycket mer. Hoppas på att kapitalismen samt patriarkatet är störtat när jag fyller 23.

Nå. Ni kan väl säga grattis och stärka mitt ego lite eller något.

Hur kapitalismen upprätthåller patriarkatet.

Vissa har frågat hur jag menar när jag säger att kapitalismen upprätthåller patriarkatet, eftersom patriarkatet fanns innan kapitalismen och så vidare. Jag vill påpeka att jag aldrig sagt att patriarkatet skapats ur kapitalismen, däremot att den upprätthåller det. Det vore ganska märkligt att tro att patriarkatet inte existerade innan kapitalismen. Troligen kommer patriarkatet också att kvarstå  någon mån efter kapitalismens fall.

Jag ser patriarkatet och kapitalismen som två från varandra självständiga maktordningar i betydelsen att de har två olika självständiga grunder, men de växer in i och reproducerar varandra. I det borgerliga samhället ser patriarkatet annorlunda ut än i det feodala, till exempel. Det beror på att det måste ta andra former för att fungera ihop med samhället i övrigt. Kapitalismen och patriarkatet är två starka krafter som omformar varandra, växer in i varandra.

Dagens kapitalism upprätthåller patriarkatet på flera sätt. En central del är att kvinnor hålls ofria eftersom vi generellt är mer ekonomiskt begränsade än män, vilket i ett kapitalistiskt system spelar väldigt stor roll. Även om vi har mer frihet idag, eftersom vi formellt har rätten att äga på samma villkor som män, så är beroendet av pengar för överlevnad i det kapitalistiska systemet fortfarande något som effektiv begränsar kvinnors möjlighet till autonomi och fjättrar dem i förtryckande relationer.

Vidare så reproducerar kapitalismen dagligen bilder av kvinnor som är objektifierande, vilket är en central del i det patriarkala förtrycket. Att kapitalister tjänar på att kvinnor kan användas som skyltdockor för olika produkter och att vi manipuleras till att köpa saker såsom rakhyvlar, smink, bantningspiller och så vidare är såklart något som upprätthåller patriarkatet.

Men den största faktorn tycker jag nog är just ofriheten som finns i kapitalismen. Människor är helt enkelt beroende av att hålla sig väl med en massa människor för att kunna överleva; en måste sälja sin arbetskraft. Denna beroendeposition som finns överallt i vårt samhälle gör att människor får det svårare att protestera emot förtryck. Om en blir utsatt för trakasserier av sin chef är det jävligt mycket svårare att åtgärda saken än om en blir utsatt av en vän en bara kan överge, samma sak om en blir utsatt för trakasserier av en annan person en har en ekonomisk beroendeställning till. Att människor har olika mycket makt beroende på kapital, och att människorna med mer kapital ofta är män, skapar en situation som gör kampen mot alla andra former av förtryck betydligt mycket knepigare.

Därför är det viktigt att vi inte bara talar om patriarkatet som en fristående struktur som vi kan analysera och bekämpa självständigt, utan förstår hur den har växt in i kapitalismen. Visst är det teoretiskt möjligt att krossa patriarkatet utan att kapitalismen ryker, frågan är hur realistiskt eller lönt det är. Att ge människor större ekonomiskt utrymme för självbestämmande är något som kommer gynna kampen mot alla övriga maktordningar.

En förklaring.

Jag känner ett visst behov av att förklara mig med hur jag menar kring det här med att vara ”konstruktiv” och hålla ”god ton” som feminist och bjud in män och så vidare. Såhär: jag tycker det är grymt att det finns feminister som pallar med detta. Jag tror det är jätteviktigt att det finns de som är outtröttligt pedagogiska, förklarar igen och igen och så vidare. Jag värdesätter alla feminister och deras åsikter och strävan, eftersom jag tror att även de som inte är lika ”extrema” som jag bidrar med något viktigt till feminismen. Även om jag inte håller med om allt så tycker jag det är viktigt att det finns en stor bredd inom feminismen, många idéer och tankar som frodas och mycket diskussion.

Grejen är att jag inte har någon lust att vara den personen. Jag har de åsikter jag har, och jag talar om det på det sätt jag vill göra. Jag tänker inte anpassa varken mina åsikter eller mitt språk för att män ska kunna känna sig bekväma i feminismen. Det råder ingen som helst brist på feminister som förklarar det här på ett lättsmält sätt, jag tycker faktiskt inte att jag behöver göra det också. Jag fokuserar hellre på att tala till kvinnor och till andra feminister.

Sedan har vi det här med ”god ton”. Vissa har upprörts över att jag framställer det som att en spelar med på patriarkatets villkor när en håller ”god ton”. Jag tror absolut att det kan vara en bra metod att vara lite snäll ibland, men det betyder inte att alla feminister ska vara det. Problemet i mina ögon är inte att vissa håller ”god ton”, problemet är att vissa försöker få mig att anamma deras språk eftersom jag tydligen ”skrämmer bort” män. Detta är i mina ögon att försöka anpassa feminismen efter män, ja. Jag förstår inte hur det inte skulle vara det? Det handlar ju uppenbarligen om att alla feminister ska försöka fås att använda ett språk, ha teorier, som män finner komfortabla.

Det finns feminister som tycker saker jag tycker är alldeles för ”extrema”, feminister som jag inte håller med. Dessa feminister kan jag kritisera för sina tankar, jag brukar dock inte anklaga dem för att ”skrämma bort” män. Varför? För att jag vet att det finns en massa andra texter som män kan läsa om de är intresserade av feminism, och för att jag inte tycker att det är alla feministers ansvar att presentera ett fint ansikte utåt för att attrahera män. För att jag begriper att vi aldrig kommer kunna bygga en framgångsrik rörelse om vi tjafsar inbördes om vem som skrämmer bort männen från feminismen. För att feminismens ”pr-problem” inte är andra feminister utan patriarkatet.

Hela idén om att det finns vissa feminister som förstör för feminismen genom att ”skrämma bort” män handlar om splittring, om att försöka få oss att tävla om bekräftelse från män istället för att bekämpa patriarkatet. Om att få oss att anpassa oss efter den patriarkala logiken, i någon slag tro om att det skulle vara den enda möjliga vägen framåt. Jag menar inte att alla feminister måste vara enade eller hålla med varandra, men jag tycker inte att vi ska bråka om vem som skrämmer bort män från feminismen. Istället borde vi söka anledningen till mäns rädsla för feminism i patriarkatet, det vi ska bekämpa, inte i vår egen rörelse.

Vi måste våga se hur djupt patriarkatet sitter inborrat i oss för att kunna rycka upp det med rötterna.

Ibland försöker folk få mig att falla på eget grepp och ba ”men om alla påverkas av patriarkatet så gör ju du det också!!!” och jag ba: ”ja?”. Om det var så att jag var opåverkad av patriarkatet hade jag inte sysslat med feminism tänker jag, för det handlar ju om en kamp för frigörelse. Om det inte fanns något för mig att frigöra mig från hade det ju inte varit så angeläget som jag tycker att engagera mig feministiskt och analysera olika aspekter av mitt liv ur ett feministiskt perspektiv.

Vi lever alla i en patriarkal struktur. Den som tror att den är opåverkad är bara naiv. Däremot kan vi bli medvetna om strukturen och aktivt bekämpa den. Detta gör vi såklart också inom ramen för en patriarkal struktur. Feminismen är också påverkad av patriarkatet, i den mening att den reagerar på patriarkatet i sin nuvarande form. Feminismen har ju omformats mycket över tid eftersom det patriarkat den reagerar på omformas, delvis av feminister. Det är till exempel ingen feminist som idag talar om kvinnlig rösträtt som ett angeläget problem i västvärlden, helt enkelt eftersom det inte är det. Istället är det andra frågor som står på vår agenda, som är aktuella idag. Detta styrs såklart av hur patriarkatet ser ut.

Om en lever i ett patriarkalt samhälle kan en välja att gå emot eller gå med, och om en inte går emot går en per definition med i den patriarkala strömmen. Om en inte jobbar för att motverka patriarkatet så kommer en att reproducera det. Om en inte jobbar för att få en jämställd relation kommer den att vara patriarkal och så vidare. En har alltid ett val, att jamsa med strömmen eller gå emot den, men för att gå emot så måste en känna till hur samhället fungerar, annars blir det omöjligt att motverka det.

I vissa delar av mitt liv så går jag med strömmen, i andra delar motverkar jag den. Stora delar av mitt agerande är såklart patriarkalt i meningen att det reproducerar patriarkatet. Andra delar av mitt agerande är en reaktion på patriarkatet, där jag försöker att bryta patriarkatet genom att undvika att reproducera det. Mitt mål är att ständigt utvidga den senare delen, att i så liten utsträckning som möjligt ägna mig åt praktiker som reproducerar patriarkatet. Jag inbillar mig inte att jag någonsin kommer bli helt färdig med detta arbete, men för varje framsteg så blir jag lite friare som människa och jobbar lite mer för en friare värld.

Men vägen framåt, mot frihet, den måste gå genom erkännandet av vår ofrihet. Vi måste först erkänna oss som svaga, som påverkbara, som offer för strukturer, innan vi kan se hur vi ska bryta dem. Att säga: ”jag vill leva i ett jämställt samhälle”, och tro att endast denna vilja kommer att vara nog för att drömmen på något magiskt sätt ska inträffa, är inte en väg framåt. Vi måste studera och förstå patriarkatet, se hur det påverkar oss personligen och hur vi kan påverka det, innan vi kan kämpa emot det på ett framgångsrikt sätt.

Att tro sig vara stark, vara opåverkad, är att ge patriarkatet fritt spelrum eftersom en ändå kan ”välja” att stå emot det, bara sådär. Det är först genom erkännandet av ens svaghet som en kan börja verka mot en förändring. Vi måste sluta vara rädda för att se hur hårt patriarkatets klor är slagna runt oss, runt våra liv, runt våra tankar. Vi måste sluta vara rädda för att vara svaga, för att vara påverkbara. Vi måste våga se hur djupt patriarkatet sitter inborrat i oss för att verkligen kunna rycka upp det med rötterna. Vi måste våga se hur vi allihopa är en produkt av detta vidriga samhällssystem, så att vi en gång för alla kan göra oss kvitt det.

Twitter 23/7. Kärleken är patriarkal.

Vadan den här grejen hos vissa feminister att vägra erkänna sina relationer som något som kommer ur och återskapar patriarkatet. Det är väl ändå en självklarhet att patriarkatet har väldigt mycket att göra med hur vi lever tillsammans. Det är i heterorelationer som män och kvinnor möts som män och kvinnor främst. Klart som fan patriarkatet har ett finger med i spelet. Tycker det är otroligt konstigt att tro att patriarkatet finns på andra ställen men inte inom kärleken. Varför skulle den vara skonad. Vad är grejen? Varför vägrar folk att de att även deras privatliv, deras relationer med människor de älskar, är patriarkala? Ok, förstår att en inte typ vill lämna sin snubbe och så vidare, men att rakt av förneka att en inte har det jämställt är så…

Tycker det är fascinerande med alla par som går omkring och tror att just de inte har påverkats av patriarkatet i sin relation. Alltså ursäkta, men du är ingen vacker och unik snöflinga. Du är en produkt av detta patriarkala skitsamhälle precis som alla andra. Jag förstår inte hur en människa kan tro att dennes syn på sex, kärlek, relationer skulle vara ofärgat av patriarkatet. Eller människor som tror att ”kärlek” skyddar mot ojämställdhet.

Den patriarkala ”kärleken” är fan grunden till ojämställdhet. Kvinnor lär sig att kärlek är att bli förtryckta, kontrollerade, och att de för att visa sin kärlek ska uppoffra sig för andra. Hela idén om kärlek i dagens samhälle är patriarkal. Romantiken, tvåsamheten, sexet, allt är patriarkalt. Även: vår ide om hur kärlek ska kännas, det där behovet av att äga en annan människa, är också patriarkal. Att tro att en kan få bort ojämställdhet med mer av den patriarkala romantiken och kärleken är absurd. Att bekämpa patriarkatet handlar i mångt och mycket om att dekonstruera sina idéer om vad kärlek är.