Det blir nog ingen äktenskapstext idag för jag känner mig fullkomligt dränerad på energi. Pallar inte skriva något vettigt.
Apropå kärlek: om mindre än en månad åker jag till Japan, och det blir första gången jag träffar Emanuel efter att vi gjorde slut. Jag är nervös, nervös för att känslorna ska blossa upp och jag ska komma hem olycklig och hjärtekrossad.
Fan. Varför måste det vara så svårt med kärlek. Varför måste det vara så laddat, så prestigefyllt. Varför måste det ständigt definieras om man är kär eller inte? Kan jag inte bara för tycka om en person och sakna en person utan att jag för den sakens skull ska behöva gå omkring med ångest över att jag kanske är kär, och att det är obesvarat.
För det första är det ju absolut inte sant att ”neger” används för att beteckna färg, verkligen inte. Jag har fan aldrig hört någon säga ”negerfärgad” istället för svart. Jag har inte heller hört att det skulle vara den ursprungliga betydelsen.
Även om det är så att den ursprungliga betydelsen är svart så ändrar ord och symboler innebörd med tidens gång. Precis som att hakkorset i vår kultur inte längre är en symbol för solen, utan en symbol för nazism. Det spelar liksom ingen roll vad något betydde ”från början”, ty språket förändras och ord får andra associationer. Om man inte förstår den saken är man faktiskt lite dum i huvudet.
”Neger” har inte använts för att beskriva färg i Sverige på extremt länge. Det är liksom ett laddat ord och svårare än så är det inte. Kan man inte bara säga ”svart” eller ”mörkhyad” eller vilket ursprung någon har om man nödvändigtvis måste nämna det? Fattar verkligen inte hur det kan vara ett så stort problem.
Jag upptäcker sällan ny musik, det ska medges. Jag har lyssnat på samma artister under en väldigt lång tid nu. Ibland hör jag grejer jag tycker är bra, men det är sällan att jag börjar lyssna på det privat. Jag vet inte om jag skulle säga att musiken har format mig, men den är definitivt viktig för mig.
Innan så lyssnade jag mycket på musik, kanske mer för att stänga ute andra ljud än för själva musikens skull. Nu gör jag det inte längre med samma frenesi, det blir mest ljudböcker och dokumentärer eller tystnad, men när jag väl lyssnar så uppskattar jag det mycket.
Det finns artister och album som verkligen har följt med mig under mitt liv, som jag älskar och som jag ständigt återvänder till.
Diamanda Galas (Malediction and prayer)
Diamanda Galas gör fantastisk skrikopera, mycket av hennes helt egna grejer är väldigt svårlyssnade och måste nästan upplevas live (som jag förstått det). Maledicition and prayer är dock en coverskiva vilket gör den betydligt mer lättlyssnad. Väldigt tung och sorgsen musik, hon har en fantastisk röst.
Jag började lyssna på Galas efter att ah läst en intervju med henne där hon sa att många artister sjunger om så värdsliga problem, och att hon vill sjunga om saker som smärtar på riktigt. Som Aids, dödsstraff och självmord. Det brukar jag tänka på när jag lyssnar på henne.
Nine inch nails
Vad jag lyssnade på NiN när jag var 15 och hade sår i själen. Jag lyssnade på mycket dålig musik då, men NiN har verkligen följt med mig sedan dess. Jag älskar NiN för att det är så otroligt pubertalt (i alla fall för mig) men samtidigt så fantastiskt bra. Jag älskar NiN för att det är en artist som följt med mig så länge. Jag älskar NiN för att jag i alla fall hade den goda smaken att lyssna på åtminstone en bra artist när jag var 15.
Hairsoundtracket
Hair är en underbar film om Hippies och krig som jag har sett väldigt många gånger. Den har dessutom ett fantastiskt soundtrack som står väldigt bra för sig själv, fast är ännu bättre i kombination med filmen. Jag älskar det för att det är så oförtäckt känslosamt och idealistiskt. Jag älskar det för att jag nästan alltid börjar gråta när jag lyssnar på det. För att det får mig att tänka på hur världen är och hur den skulle ha kunnat vara istället.
Även om det där med att lova varandra evig kärlek har luckrats upp lite på sista tiden så är ändå äktenskapet en slags manifestation för en plan om att leva tillsammans. Få gifter sig med intentionen att sedan skiljas. Ändå är det en otroligt stor del av de personer som ingår äktenskap som sedan bryter det.
Äktenskapet har stötts och blötts i samhällsdebatten. Å ena sidan har det talats om att det blivit trendigt att gifta sig, å andra sidan har äktenskapet kritiserats i böcker som ”happy happy”.
Jag kommer nog skriva om drömmen om livslång kärlek. Är det ens en rimlig förväntan? Kan man hitta ”den rätta”, och vad är i så fall premisserna?
Andra frågeställningar jag finner intressanta är hur äktenskapet fungerar tillsammans med feminism och normbrytande. Är det motsägelsefullt att vilja bryta normer och samtidigt lova någon annan evig kärlek? Är äktenskapet på det stora hela något sunt, eller borde det ifrågasättas mer? Eller har vi rentav kritiserat äktenskapet för mycket? Borde vi i högre grad erkänna behovet av det?
Och om vi gör det; hur ska vi få äktenskapet att fungera? Är det så att vi ger upp för lätt, är för bekväma? Eller har vi blivit så fixerade vid tanken på individualism att vi inte erkänner behovet av andra människor? Hur ska man göra för att få stopp på otroheten och skilsmässorna? Eller ska vi bara låta allt rulla på som det gör?
Fundera och skriv. Jag publicerar nog min text imorgon.
De här med ”hen”. Jag har otroligt svårt att se hur det kan vara så kontroversiellt. Det är ett jävla ord liksom, så kan folk inte bara slappna av.
Ordet har dels en ideologisk och politisk grund men det finns faktiskt också gott om praktiska skäl till att använda ordet hen som inte har något alls med genus eller feminism att göra, eller i alla fall väldigt lite.
Anledningar till att låta ”hen” ingå i ens vokabulär:
Det är så otroligt mycket mer praktiskt. Om man inte vet könet på en person så sliper man säga ”hon eller han” utan kan säga ”hen” istället. Det är alltså en avsevärd förenkling, hela nio tecken eller tre stavelser försvinner utan att minsta lilla nyans går förlorad.
Ofta när man talar om en person man själv vet könet på men inte vill avslöja för mycket om så låter det sjukt fånigt att säga ”hon eller han”. Dessutom är det lätt att man försäger sig. I ett sådant sammanhang så kommer ”hen” väl till pass och låter mycket mer naturligt. Och så slipper man säga ”den” eller något sådant.
Man undviker lätt det pinsamma i att anta någons kön och gissa fel. Jättebra!
Jag säger aldrig ”hen” om namngivna personer, då säger jag alltid hon eller han. Men när man inte vet eller vill ange så lite information om en person som möjligt så är ju hen skitbra och praktiskt.
Det blir ju mer och mer uppenbart att människor inte röstar på Moderaterna för att de tror på deras politik, utan för att det inte finns några alternativ.
Efter att jag och Hannah uttryckte våra meningsskiljaktigheter rörande feminismens grundtes har jag sett en del kommentarer som handlar om att vi feminister bråkar så mycket internt och att vi därför aldrig kommer komma framåt. Att vi är ”splittrade”, helt enkelt.
Tittade nyss in på Hannas blogg, när en sak slog mig… Vill gärna nämna detta: Det har hänt förr: Oväsentligheter har splittrat grupper som i grunden har samma åsikter!
Jag vill för det första påpeka att jag inte upplever att jag och Hannah på något sätt är ”splittrade”. Jag håller med om Hannahs feministiska perspektiv och det ingår också i den feminism som jag tror på, jag bara anser inte att det är det absolut mest grundläggande för att man ska kunna kalla sig feminist. Jag håller med Hannah och en massa andra feminister om så otroligt mycket, men det vore väl fan tråkigt att skriva inlägg på inlägg om hur mycket jag håller med andra personer.
Sedan är det också som så att alla ideologier har ett behov av intern revidering. En ideologi kan liksom inte bli ”färdig”, den måste ständigt utvecklas och omdefinieras i takt med samhället. Feminism idag ser inte likadan ut som för 100 år sedan helt enkelt eftersom samma problem inte existerar. Därför är det jävligt viktigt att man ifrågasätter varandra även inom ideologin, då kan man utvecklas och slipa sina argument.
Feminister är liksom inte en homogen grupp, det finns en massa olika förgreningar och meningsskiljaktigheter. Och det är liksom också det jag gillar med feminismen, att vi har en massa olika perspektiv och åsikter men att vi kan vara kompisar och hålla med varandra i en massa saker ändå. Vi kan debattera och tycka jävligt olika utan att för den sakens skull bli ovänner.
