Fanny Åström – Sida 78 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Den ”snälla killen” får fortfarande fördelarna av att leva som man i ett patriarkat.

Någon tyckte att det är viktigt med ”snälla killar” för att män ska ha något att se upp till som inte är så kallade machoideal och att det är fel av mig att hacka på ”snällhet” eftersom det trots allt är bättre och så vidare.

För det första så är det i princip så att alla män ser sig själv som ”snälla killar”, och i regel som snällare ju svinigare de faktiskt är. Idén om sig själv som någon slags underdog, någon utmanare av den dåliga maskuliniteten som har något annat att erbjuda kvinnor är typ ”råstyrka” är helt enkelt något som många män har om sig själva. Män som slår sina partners är också ”snälla killar” och så vidare.

Den typiska machomannen är mycket mycket ovanlig. Jag vet faktiskt inte ens riktigt vad det ska betyda. Någon man som typ slår vilt omkring sig? Som spänner sina muskler i tid och otid? Det låter mer som en karikatyr än som en verklig människa. I själva verket har de flesta män både den typen av våldsförhärligande sidor och ”mjuka” sidor. Ingen man är ”macho” och har kontroll rakt igenom, det är en patriarkal myt. Män är varken superhjältar eller superskurkar, och det är dessa verklighetens män en måste förhålla sig i i ett feministiskt projekt.

”Snälla killar” ställer till betydligt mycket mer problem för mig i min vardag är vad machomän gör. Snälla killar ägnar sig åt falsk marknadsföring och påstår att de inte är som andra män. Snälla killar kräver min uppmärksamhet och bekräftelse på att det de gör minsann är bra. Snälla killar vill ha kompensation för att de, i deras eget tycke, inte förtrycker kvinnor eller åtminstone inte gör det lika illa som någon slags uppdiktad ”machoman” som egentligen främst existerar i deras fantasi gör. ”Snälla killar” har gett mig men för livet genom att bete sig som kräk mot mig i relationer.

Problemet med mäns behov av att definiera sig i kontrast till något, till exempel ”machomannen”, är att det hindrar dem från att se sin egen roll i förtrycket. Genom att hitta på en tänkt fiende, en värre män som förtryckare, som han kan peka på så får han både ge utlopp för sin manliga fantasi att knyta en kvinna till sig och beskydda henne och slipper undan kritik för den patriarkala idé detta faktiskt är eftersom han trots allt är mindre så än denna ”andra man” som mest bara existerar i hans fantasi. Den ”snälla killen” är ett sätt för honom att vara man samtidigt som han slipper undan den värsta kritiken av mansrollen. Därför är det viktigt att prata om den ”snälla killen” som specifikt problem, eftersom många män definierar sig med denna idé och använder det som en tillflyktsort när mäns förtryck kritiseras. Samma gäller toffelhjälten och feministmannen. Vem tjänar på detta? Inte de som förtrycks i patriarkatet i alla fall.

Detta är också en slags skrämseltaktik eller hot om våld; genom att ständigt påpeka att det finns värre män så skapar en en bild av att kvinnan i fråga bör vara tacksam inför att hon har ”fått” en relativt bra man, och står därmed ut med mer av hans förtryck. Som kvinna i patriarkatet lever en alltid på mäns nåder, ens säkerhet hänger på om en lyckas hitta ”bra” eller ”dåliga” män, eller det är i alla fall den bild som den ”snälla killen” gärna målar upp. Att kvinnan skulle kunna klara sig på egen hand slår honom inte. Nej, hon behöver honom får att skydda henne från de onda männen; han känner sig behövs och får makt genom detta utan att behöva ta makten med våld. Det sker ”frivilligt” och framstår som ett jämlikt utbyte, men den ”snälla killen” får fortfarande fördelarna av att leva som man i ett patriarkat.

För att kunna diskutera patriarkatet måste vi göra oss av med vissa patriarkala mystifikationer, och i dessa ingår idén om den onda mannen, superförtryckaren som aldrig viker sig en tum och löser varje problem med våld. Dessa män existerar inte, eller i alla fall inte i den utsträckning många vill tro. Genom att alltid måla upp en värre man som kvinnor behöver skyddas från så kan verkliga män komma undan med en jävla massa skit, för de är ju trots allt inte så genomonda som männen i deras fantasi är.

Visst kan män bete sig mer eller mindre bra inom ramarna för patriarkatet, men det innebär inte att det går att finna den perfekta ickeförtryckande maskuliniteten. Till slut behöver manligheten som sådan utrotas, och då finns det inget utrymme för varken feministmän eller ”snälla killar”. Det som är verkligt angeläget är att göra sig av med sitt behov av att vara ”man”, det vill säga att på ett eller annat sätt ha makt över kvinnor, ofta inom ramarna för heteromonogama relationer.

Allt snack om ”machomän” vs ”snälla killar” är bara patriarkala undanmanövrar för att slippa se denna sanning i vitögat; det finns ingen ”god” maskulinitet, det finns inget sätt att fortsätta vara man på ett legitimt sätt. Varken den snälla killen eller feministmannen utgör någon lösning på detta problem. Om en nu vill syssla med detta projekt för att stärka sitt ego kan en göra det, men jag kommer aldrig någonsin hjälpa till i att söka och legitimera en ”god” maskulinitet.

Snälla killar.

Ni vet konceptet ”snälla killar” som inte får ligga? Män som är snälla mot kvinnor eftersom de förväntar sig att få något i utbyte, alltså sex, för att sedan känna sig utnyttjade när de inte få detta.

Snällhet är den tråkiga och oinspirerade människans substitut för något som faktiskt skulle kunna betyda något för en annan människa. Istället för att erbjuda något av sig själv, någon slags insikt eller personligt utbyte, så erbjuder en ”snällhet”, det vill säga tomma gester.

Men ”snällheten” kommer inte gratis, utan mannen förväntar sig att få någonting tillbaka, det vill säga ”sex”. Hans inställning till kvinnor är att de är maskiner som han kan mata med olika saker för att få rätten att dominera henne. Eftersom ”snällhet” är det han har att erbjuda är det också det hon får, och eftersom han har gett henne detta så förväntar han sig något i utbyte. Det är inte alltid sex det handlar om, det kan lika gärna vara en relation eller tacksamhet eller åtminstone skuldkänslor om hon inte känner dessa känslor. Kvinnan ska helt enkelt underkasta sig på något sätt om mannen erbjuder henne hjälp. Hon ska ta emot den och sedan ska hon vara skyldig honom något, en bit av sig själv. Om så inte sker känner sin mannen utnyttjad, men i själva verket är det han som utnyttjar någon annan för att få det han vill ha.

Detta är inte någon bra relation, för en sådan bygger på ett ömsesidigt givande och tagande på bådas villkor. Det är tvärtom en slags objektifiering, en inställning till kvinnor som bygger på att de alla fungerar likadant och vill ha samma saker, alltså ”snällhet”. Att en kan rabbla lita ramsor, göra lite på förhand givna grejer, för att nå ett önskat resultat.

Den typen av ”snällhet” som män erbjuder är ofta tyngd av intentioner, en mycket kravfylld sak att få som en är tvungen att ta emot. Om kvinnan inte med glädje och tacksamhet tar emot mannens snällhet blir han förnärmad, han kan för sitt liv inte förstå att kvinnan kanske helt enkelt inte är intresserad av denna tomma gest. Han anser att kvinnan är oförskämd när hon agerar som att hon är värd mer än hans falska självuppoffring.

Om en ska kunna hjälpa andra så måste en gå in i det förutsättningslöst, det kan inte finnas något krav på att människan en försöker ge hjälp till ska behöver ta emot denna hjälp, att den ska reagera på hjälpen på något givet sätt eller att en ska få någonting tillbaks för den. Att kräva saker i utbyte, såväl ”sex” som ”tacksamhet” avslöjar direkt att en egentligen inte försöker hjälpa någon annan utan snarare sig själv.

Ofta när män hjälper mig med saker känner jag skuld, jag känner att jag behöver ge någonting tillbaka. Även de gånger män har hjälpt mig på sätt som jag inte efterfrågat, gett mig saker jag inte behöver, så har jag känt mig tvungen att ta emot och tacka. Det har sällan handlat om den typen av kravlöst stöd jag har kunnat få från ickemän, som jag upplever bygger mer på att en hjälper varandra och utbyter erfarenheter, relaterar till varandra upplevelser och så vidare. Det är såklart inte alla ickemän som är kapabla till den formen av stöd heller, men det är betydligt vanligare.

Att definiera sig själv som ”snäll” är att se sig själv som en person som skänker saker och ting till andra mer behövande (ofta kvinnor) från ovan, som välgörenhet. I utbyte vill en ha något, till exempel tacksamhet, eller tillfredsställelsen i att känna makten i att ”hjälpa” en annan människa. Att inte blanda in sig själv i processen, att inte förstå vad det är en egentligen vill få ut av det hela, utan se det som en byteshandel; jag ger dig det (jag tror att) du vill ha och i utbyte vill jag ha det jag vill ha. Istället för att skapa relationer där en hjälper sig själv genom varandra, där en ser varandra och har ett ömsesidigt utbyte så ser en allting som en mekanisk fråga.

Detta är i min mening det grundläggande problemet med den snälla killens så kallade snällhet; han gör det från en position av sin överlägsenhet och förmenta oberoende. Han kan alltid välja att inte vara snäll, att istället trycka ner och göra sönder, och detta gör att han aldrig blandar in sig själv och sina behov i relationer med andra. Han gör andra tjänster, men han ser inte hur han själv skapas i dessa relationer, hur det också kan vara något fint att ge och ta och skapa ett utbyte. Istället blir han förnärmad när han inte får det förväntade utfallet, när han har gett i tron om att få något speciellt tillbaka och inte får det.

När jag hjälper andra så hjälper jag även mig själv. När jag försöker möta andra i deras erfarenheter av att bli förtryckt i ett patriarkat så handlar det om systraskap, om att solidariskt försöka förstå sig situation och ta sig ur den tillsammans. Jag tänker mig att det är detta det alltid borde handla om att hjälpa andra. Inte att ”ge” någonting i färdig form, utan om att försöka mötas. Även om en har väldigt olika erfarenheter så kan en för det mesta relatera till den andra på något sätt. Om en är rädd för att göra detta så blir ”snällheten” en tom gest, någonting en ”ger” och kräver kompensation för. Det handlar inte om att faktiskt försöka se någon annan, utan snarare om att försöka pressa in någon i sin på förhand givna bild av hur saker och ting ska vara. För att kunna se andra måste en också vara beredd att se sig själv, att se sitt eget beroende och sin egen smärta, och det är detta den ”snälla killen” sällan är. Han gå omkring med självbilden att han är stark, oberoende, att han klarar allt och inte behöver andra, och just därför kan han inte heller ge något av värde till någon annan. Hans försök att hjälp andra blir en opersonlig och mekanisk gest, för han kan inte se sig själv.

Oavsett om du är snäll mot någon och förväntar dig sex, tacksamhet eller ”resultat” så är det en fråga om samma mekanism. När du känner frustration över att inte få det förväntade resultatet måste du först och främst gå in i dig själv och fråga dig vad du egentligen söker i utbytet med andra människor. Att vilja ”hjälpa” någon utan att själv göra sig sårbar är ett maktuttryck, det handlar om att vilja kontrollera situationen och därmed också den andra människan. Detta är inte ”snällt”, även om det kan inbegripa gester som på ytan förväxlas med snällhet, utan det är ett sätt att ta sig runt i världen som bygger på viljan att kontrollera sin omgivning.

Män som gillar självständiga kvinnor.

Ibland träffar en män som pratar om att de vill ha självständiga kvinnor. Min erfarenhet av att vara ”självständig” i relationer med män är att de gör vad de kan för att bryta ner ens självständighet och göra en känslomässigt beroende av en.

Idealet med självständiga kvinnor handlar ofta i själva verket om att kunna skämma kvinnor som inte är så kallat självständiga. Om att bryta ner för att sedan kunna kräva att en ska vara mer självständig.

Män dras till självständiga kvinnor för att det är en utmaning för dem att bryta ner dem. Det är en manlig maktfantasi att den självständiga kvinnan plötsligt blir känslomässigt beroende av dem.

Om en vill att någon ska vara självständig i en relation så måste en ge kärlek och bekräftelse, visa att en finns där utan att ställa en massa krav. Men i vissa mäns uppfattning om vad självständighet innebär så handlar det om att de aldrig ska behöva leva upp till något utan bara kunna ”våra sig själva” och ha allt på sina villkor utan att kvinnan ifråga visar att hon tycker att det är jobbigt. Han vill emellertid att kvinnan ska vara tillgänglig för honom hela tiden, och om hon inte är det så går han panik och vill kontrollera henne.

Den manliga drömmen om den självständiga kvinnan är att ha någon tillgänglig som inte kräver tillgänglighet tillbaka. Det är detta han försöker uppnå genom att ömsom skapa makt och kontroll, ömsom skämma henne för hennes osjälvständighet.

Hur minskar vi antalet aborter?

Rörande aborter: rätten till fri abort är en grundläggande feministisk fråga eftersom de rör makten över reproduktionen och makten över den egna kroppen. Att samhället och framförallt män har kontrollerat den reproduktiva förmågan människor med livmoder har går som en röd tråd i patriarkatets långa och stolta historia.

Däremot är abort inte någon struntsak att göra. Olika personer känner olika inför en abort, men det är ett ingrepp som är förenat med såväl smärta som risker.

Dessa risker tas ibland upp som ett argument emot fri abort. Detta är såklart idiotiskt med tanke på:

Att genomföra en graviditet är garanterat mer smärtsamt och/eller riskfyllt än att genomföra en abort.
Människor gör i regel abort i vilket fall som helst, men med fri abort så är ingreppet mindre riskfyllt.
Att en abort är förenat med risker vet människor i regel om, de flesta skyddar sig om de inte vill ha barn. Olyckor sker emellertid ändå.

Den som bryr sig om hälsan hos personer med livmoder borde alltså inte fokusera på att minska antalet aborter till förmån för fullbordade graviditeter, utan snarare att minska antalet ofrivilliga graviditeter. Hur ska detta göras? Tillgång till bra preventivmedel är såklart centralt, men en annan viktig sak är syn på ansvar för en graviditet. Idag så anses i regel den med livmoder vara den som är ansvarig. Eftersom det förekommer skeva maktförhållanden i intima relationer som i regel är till fördel för den som saknar livmoder så finns det en stor risk att personen med livmoder blir pressad till att till exempel inte använda kondom.

Det vore bra om vi hade en syn på sex och graviditet där det ansågs vara bådas ansvar att förhindra oönskade graviditeter. Detta skulle sannolikt minska antalet ”olyckor”.

Idag kan det ibland finnas en syn hos vissa kukbärare som själva inte riskerar att bli gravida att en abort är en struntsak, vilket gör att de tycker att det är okej att vara oansvarig vid sex. Ofta så tycker kukbärare sig ha blivit lurade om en person de gjort gravid skulle vilja behålla barnet, eftersom de utgår från att den personen kommer göra abort om det sker en ”olycka”. Den här attityden till människors kroppar måste förändras. Abort är inte en struntsak, och att människor har rätt att göra abort ger inte dig rätten att prioritera din egen bekvämlighet (aka att inte skydda sig) framför den andra människans hälsa och säkerhet. Abort måste vara ett eget beslut hos den som gör det, inte något som bara förutsätts i sexuella sammanhang för att kukbäraren ska slippa känna ansvar.

Till exempel: lär kukbärare att det är viktigt att skydda sig under samlag och att det lika mycket är dens ansvar. Lär också ut att det finns andra sätt att skydda sig än kondom och piller, till exempel att undvika penetrationssex eller att inte ejakulera i underlivet på den en har sex med. Detta är en sak som skulle minska antalet ofrivilliga graviditeter och således också antalet aborter.

Om det är så provocerande för dig att ickemän öppnar käften så kanske du borde fundera lite på vad det beror på.

Fick en lustig kommentar:
Det finns en viss typ av män som tar precis alltid en säger som någon slags lagstiftning, och jag tycker det är så himla konstigt. Liksom, tagga ner en aning. Jag är en enda person som ha en åsikt om vad jag tycker är rimligt att förvänta sig från feministiska män. Det går verkligen att själv välja om en är intresserad av att bry sig om det eller inte. Jag kommer inte söka upp feministmän för att säga att de är fula och värdelösa eller hota dem till livet, jag kommer inte att försöka instifta en lagstiftning för feministmän, jag kommer inte att ta upp frågan Feministmannens Framtid på det årliga stora feministmötet (om något sådant äger rum är jag inte inbjuden).

I samma kategori ingår detta:

Ja, vem var det som gav mig mandat? Det är en konstig fråga med tanke på att jag inte representerar någon grupp eller liknande, jag har med andra ord inget ”mandat”, för jag företräder bara mig själv. Om jag till exempel hade suttit i någon styrelse hade en kanske kunnat tala om ”mandat”, men nu gör jag inte det. Jag ”representerar” inte heller feminismen, jag är en kvinna med feministiska värderingar som skriver om dem offentligt. Men jag gör inte anspråk på att typ ”företräda” ickemän eller feminismen på något sätt. Jag har aldrig hävdat att det är så.

Vad tror folk egentligen om ”feminismen”? Att vi har ett stort möte där vi bestämmer vem som får kalla sig feminist och uttala sig? Jag kan berätta att det inte är så det fungerar. Vem som helst har rätt att kalla sig feminist, ingen kan göra något åt det. Vem som helst har också rätt att ifrågasätta och kritisera andra feminism. Det finns de som kritiserar min feminism, det finns de som säger att jag inte har rätt att kalla mig feminist (själv skulle jag aldrig säga så, eftersom jag tycker att det är en idiotisk tanke att vissa inte skulle ha rätt till ett ord).

Jag tror att det är såhär; folk i allmänhet är så oerhört ovana vid att kvinnor har en åsikt om hur saker och ting ska gå till att de liksom inte kan hantera det när det händer. De ba ”oj, en kvinna som vet vad hon vill, vad är detta?!?”. Då måste de lägga tid och energi på att berätta för mig att jag inte har en rätt att ha en åsikt eller bestämma. Men grejen är ju att jag visst har en rätt att ha en åsikt, eftersom jag precis som alla andra har yttrandefrihet. Däremot har jag inte någon rätt att bestämma över andra, men det gör jag ju heller inte anspråk på.

Vissa män kan bara inte tåla att en kvinna yttrar en åsikt om deras agerande, och det är det som är grejen här. Det är liksom inte okej att jag tycker att jag har något att säga till om om feministiska män. Att jag ens har mage att öppna käften måste därför framställas som patetiskt och hotfullt, som att jag försöker ”bestämma” trots att jag aldrig gjort anspråk på det. Jag har bara uttryckt en åsikt, herregud. Det är inte som att jag är någon jävla diktator, jag är inte ens politiker. Jag har en blogg, och det är allt. DU BEHÖVER INTE BRY DIG!!!!

Tagga ner en aning, att jag har en åsikt innebär inte att du måste anpassa dig till den. Om det är så provocerande för dig att ickemän öppnar käften så kanske du borde fundera lite på vad det beror på.

En behöver inte ta över hela showen så fort en gör något bra.

”Men är det inte bra att någon blir feminist” undrar vissa. Jo, givetvis är det bra att någon bli feminist. Frågan är hur det sker och på vilka premisser.

Exempel: man blir feminist och skriver en artikel/statusuppdatering/whatever om detta där han delar med sig av sina högst grundläggande feministiska insikter. Frågan jag ställer mig i det här sammanhanget är vad mannen gör för att skaffa sig ökad insikt i feministiska frågor. Inte för att en behöver ha det för att kalla sig feminist, MEN däremot har jag svårt att tänka mig att en ickeman på det sättet skulle ”komma ut” som feminist offentligt och göra en grej av det utan att ha lite grundläggande koll. Om en ickeman tar plats som feminist offentligt brukar hen liksom har någonting att säga, något att tillföra i den feministiska kampen.

Som feminist som dagligen skriver om dessa frågor så undrar jag väl mest var min hyllningskör är. Varför är det ingen nyhet att jag är feminist? Varför bryr sig inte expressen om att jag läser en massa feministisk teori för att kunna vidareförmedla den? För att jag är kvinna, för att det i högre grad förväntas av mig och för att en mans åsikter, som alltid, är så mycket mer betydelsefulla än mina.

Detta tycker jag att den man som vill ”komma ut” som feminist borde ta sig en funderare på. Hur spelar hans överordning i rollen som man in i hur detta kommer tas emot av människor i största allmänhet? Att inte se detta innan en väljer att göra en sådan sak tycker jag är problematiskt. En måste se till sin position och kontexten, hur blir detta annorlunda om jag gör det i förhållande till om en ickeman gör det?

Det finns en ide om att en bör vara snäll mot män som har valt att bli feminister eftersom en inte ska ”skrämma bort” dem. Jag ser det snarare som ett sätt att testa giltigheten i deras engagemang. Klarar de av att ta kritik för sitt agerande? Klarar de av att någon pekar på att de själva är överordnade förtryckare i patriarkatet? Detta tycker jag är grundläggande för att jag ska kunna respektera en mans feministiska engagemang, speciellt om det offentliggörs som en Stor Grej.

För mig som kvinnlig feminist är det ett jävla hån när en man blir hyllad för ett ställningstagande som borde vara en jävla självklarhet, alltså minsta möjliga en över huvud taget kan förvänta sig av någon som gör anspråk på att kallas människa. Det är ett hån mot dem kamp som jag och hundratusentals ickemän bedriver dagligen mot patriarkalt förtryck, att en man tror att han bara kan stövla in på scenen, göra ett ”korrekt ställningstagande” och få applåder.

Vissa säger att detta kanske leder till att män lyssnar, och det må vara sant, men jag tycker dels att män skulle kunna börja lyssna på ickemän och dels så tror jag att ett skäl till att män peppas av att bli feminister av andra manliga feminister är att de ser vilken jävla räkmacka det är, att det knappt krävs något av en alls för att bli hyllad. Är detta intressant? Jag tycker inte det.

”Får män inte vara feminister eller”. Jo, män får jättegärna vara feminister men de behöver inte göra en så big deal av det, det är verkligen allt jag säger. Lite jävla ödmjukhet inför de feministiska ickemän som kämpat med dessa frågor, det är vad jag kräver. Jag förstår att det kan vara svårt att begripa för vissa män, men en behöver inte ta över hela showen så fort en gör något bra.

Män Som Blir Feminister När De Får En Dotter.

Ni vet konceptet Män Som Blir Feminister När De Får En Dotter?

Vissa män inser när de får en dotter att en kvinna de bryr sig om (eller i alla fall vill tro att de bryr sig om) kommer lida av och begränsas av patriarkalt förtryck. Mannen inser då att det kanske vore en schysst grej om det inte var så. Han vill inte att hans dotter ska behöva få lägre lön, bli slagen av sin partner eller liknande, därför blir han feminist. Eftersom dottern är hans egendom och han vill att hon ska bli ”lyckad” så anammar han vissa feministiska idéer som han tänker sig ska gynna henne i livet.

Vad mannen missar är att han själv troligen kommer att vara sin egen dotters första patriarkala förtryckare.

Faderskapet är nämligen i regel en introduktion till patriarkalt förtryck. Av fadern lär en sig att ”respektera” manlig auktoritet, anpassa sig till förtryckande familjestrukturer och så vidare. Givetvis finns den undantag, men inom den genomsnittliga kärnfamiljen vågar jag hävda att det är såhär det ser ut. Nu menar jag inte någon slags nidbild av PATRIARKEN som styr familjelivet med järnhand, utan helt vardagligt patriarkalt förtryck som sker inom hemmet. Till exempel: att visa bristande intresse för sina barns liv och välmående, att kräva att ens barn ska ”prestera” på olika sätt för att göra en ”stolt”, inte respektera ens barns åsikter om saker och ting utan köra över dem med sin auktoritet, att inte erkänna barnet som människa, inte låta barnets utvecklas fritt på sina egna villkor och så vidare.

Jag tror att det som får så många män att bli feminister när de får en dotter är att de inser att de då kan vara feminister på ett sätt som inte utmanar deras auktoritet. De ser feminismen som ett sätt att ta hand om sin dotter, alltså att utöva ”faderskap”. De kan lära sin dotter att det här med feminism, det är viktigt. De kan vara feminister utan att tappa i auktoritet. De kan komma som sin dotters räddare i nöden och skydda henne från patriarkalt förtryck som främst utövas av andra personer och så vidare och så vidare. Så godhjärtat! Vilken Bra Pappa! Han kommer som en riddare i skinande rustning och hugger ner alla ickegenusmedvetna förskolelärare åt sin dotter så att hon ska kunna Utvecklas Fritt, men troligen är det han som utgör det största hindret i vägen för just denna fria utveckling.

Den man som är feminist för sin dotters skull borde först och främst fundera på sitt eget förtryck, och hur det drabbar kvinnor i hans närhet. Till exempel; om dottern har en mamma, hur påverkas hon av att han utsätter eller har utsatt mamman för patriarkalt förtryck? Hur drabbas dottern av att se hans interaktion med andra kvinnor? Detta är viktiga frågor att ställa sig om en gör anspråk på att vara en god far åt sin dotter. Det är nämligen inte bara agerandet mot själva dottern som spelar roll, utan även vilken dynamik som finns i familjen i övrigt. Om en inte vill förtrycks sig dotter måste en helt enkelt ta sig en rejält funderar på hur en hanterar alla kvinnor i sitt liv.

Givetvis är det bättre att få feministiska insikter sent än aldrig, men jag tycker att det säger en del om en får insikten i just det läge då en kan vara feminist och fortfarande utöva auktoritet över kvinnor på att safe sätt. Jag hoppas verkligen att den som börjar kalla sig feminist när han får en dotter också tar sig en funderare på hur har utövar patriarkalt förtryck mot sin dotter och andra i sin närhet.

Att förneka tidigare erfarenheter är att förneka rätten till sin historia.

En gång hade jag ett förhållande med en man som tyckte att det var väldigt jobbigt att jg var mer sexuellt erfaren än vad han var. Jag minns bland annat att han tyckt det var jobbigt med en bild på min facebook där jag satt i knäet på en annan man för att folk ”inte skulle tro att jag var någon slampa”. Han tyckte också att det var jobbigt när jag berättade om tidigare sexuella erfarenheter.

Det här med tidigare sexuella erfarenheter verkar vara ett problem i många relationer. Män som skämmar sina partners för deras tidigare erfarenheter, kallar gamla ligg för ”snedsteg” och så vidare. Det kan ju förvisso hända att en själv ångrar vissa sexuella erfarenheter, men detta innebär inte att någon annan ska göra det åt en. Mina sexuella erfarenheter är mina, och det är upp till mig att värdera dem. Även om jag själv ångrar dem så har inte min partner rätt att önska att de var ogjorda. Min partner har ingen rätt att värdera mitt tidigare liv.

För mig är det numera en självklarhet att en i en relation kan diskutera tidigare erfarenheter, såväl sexuella som i relationer över huvud taget. Att inte kunna göra detta tyder på bristande intresse för den andra som människa. Mina relationer och sexuella erfarenheter har påverkat den jag är idag och hur jag gör relationer idag, alltså borde det vara något som min partner intresserar sig för snarare än försöker förtränga. Mina relationer är ju en del av mig, och den som gör anspråk på att älska mig borde därmed även acceptera detta. En behöver inte tycka att allting som skedde i mitt tidigare liv är rimligt för det, men en borde intressera sig för det och fråga sig hur det påverkat mig istället för att försöka förneka det, ty det är att förneka en del av den människa en säger sig älska.

Vissa verkar tycka att det är ”kärleksfullt” att vilja vara den enda/första för en annan människa. Jag har väldigt svårt att förstå detta. För det första skulle människan inte vara densamma utan dessa erfarenheter, för det andra är det en fråga om äganderätt vilket i mina ögon är objektifiering och motsatsen till kärlek.

Varför vill en egentligen vara först? Detta är ett romantisk ideal som många värderar högt; om en träffar en människa en tycker om så vill en liksom dela allt med denne, och detta anses vara ”fint” och ”naturligt”. Jag tolkar det i termer av makt; det handlar om att inte vilja ha någon konkurrens, att inte vilja att den andra personen ska ha några referenspunkter utanför den egna relationen så att hen därmed blir mycket mer mottaglig för en själv. Det handlar helt enkelt om att förvägra den andra parten rätten till ett eget liv, till sina egna erfarenheter och värderingar. Det handlar om att försöka ta en människa ut från sitt sammanhang, om att måla upp en bild av den människans ”kärna” och vilja komma åt den i sitt relationsprojekt istället för att inse att den människan liksom alla andra formas av sina erfarenheter.

Att känna sig hotad av tidigare relationer är att känna sig hotad av att den andra parten har erfarenheter utanför en själv, och det är ett jävligt obehagligt och kontrollerande tankesätt.

Tidigare erfarenheter, positiva som negativa, är någonting jag har dragit mycket lärdom från och som har fått mig att förstå mer om vad som är rimligt respektive orimligt i en relation. I de relationer jag ingår i nu så har jag betydligt mycket större förmåga att själv avgöra vad jag vill och inte vill än vad jag hade i min första relation, i vilken jag i princip gick med på allt som skedde för att jag inte visste hur det skulle vara. En kan förstå att vissa känner sig hotade av detta, eftersom det inskränker deras makt och tolkningsföreträde rörande vad som pågår i relationen. Att någon har utvecklat egna värderingar och ett eget språk för att beskriva det som sker i relationer är onekligen ett hot för den som vill härska.

Den som bryr sig om att forma bra relationer borde vara glad för de tidigare erfarenheter som ägt rum i partnerns liv, ty det är något som leder till insikt. En borde vara bättre på att ta tillvara på dessa erfarenheter och diskutera dem på djupet istället för att bara tränga undan dem. Varje tidigare relation och sexpartner är något en kan dra lärdom utifrån om en bara vill, och att förneka sig själv och relationen denna lärdom för att en inte vill vara den enda för sin partner är dumt och någonting som hindrar ett rimligt relationsprojekt från att äga rum. Att värdera sitt eget ego högre än att bygga en rimlig relation är inte kärleksfullt, utan enbart egoistiskt.

Löwengrip är vår fiende. Om att förminska kvinnliga meningsmotståndare.

Jag har tänkt lite på det här med hur en betraktar meningsmotståndare beroende på vilket kön de har, framförallt utifrån Löwengrip och de diskussioner som går kring henne.

Löwengrip är en verkligt vidrig människa men oerhört vidriga värderingar, såväl borgerliga som antifeministiska (en tautologi då antifeminism är i sig en borgerlig värdering, men nåja). Detta faller sig naturligt för en kvinna i Löwengrips position; även om hon såklart också är förtryckt i patriarkatet så tjänar hon på patriarkatet. Hon profiterar på kvinnoförtryck genom att till exempel sälja produkter som anspelar på vissa kvinnoideal.

En person som Löwengrip som tagit sig in i en traditionellt manlig sfär har mycket att vinna på att inte vara feminist; hon kommer då inte att upplevas som något hot utan kommer att ses som ett undantag, kanske kan hon rentav användas för att peka på att ”kolla, vi förtrycker inte kvinnor för vi har ju släppt in denna kvinna”.

Men i hur Löwengrips åsikter bemöts kan en se en viss inställning kring att hon skulle vara ”lurad” som uttrycker sig antifeministiskt och att hon ”borde” gå över till feminismen eftersom hon är kvinna. Otaliga försök har gjorts för att försöka övertala Löwengrip till att bli feminist, bland annat en ganska vidrig text där hon påmindes om alla övergrepp hon skrivit om.

Problemet med detta är flera. För det första är det dumt att förminska en kvinnas förmåga att själv avgöra vad som tjänar henne bäst i hennes position. Löwengrips antifeminism är nog inte något ogenomtänkt, utan snarare något som stärker hennes ”varumärke”. Vidare så skapar det ett orimligt fokus på en enskild person och etiketter; vad spelar det ens för roll om Löwengrip kallar sig feminist? Det är ändå inte som att det skulle göra hennes agerande mer feministiskt.

Samma sak kan jag se när vissa kritiserar Löwengrip från vänsterhåll, då kan det låta mer i stil med ”hon är bara en bloggare”. Det stämmer förvisso att Löwengrip är bloggare, men hon är framförallt kapitalist. Hon driver flera företag i vilka hon exploaterar människors arbetskraft och sprider kapitalistiska ideal och värderingar. Hennes blogg utgör en stor plattform som påverkar många människor och det är verkligen ett problem att hennes vidriga TRAMS når en stå stor publik. Detta blir inte mindre problematiskt bara för att det är en blogg som drivs av en kvinna.

En behöver varken nedvärdera Löwengrips intelligens eller inflytande för att kunna tycka att det hon ägnar sig åt är skit. Vi bör inte försöka förminska Löwengrip eller vädja till hennes förnuft, utan snarare se henne som den fiende till allt vad ett värdigt samhälle heter som hon är. Detta har inte främst att göra med att hon är ”korkad” eller har ”fel åsikter” utan om att hon profiterar på ett kapitalistiskt och patriarkalt system i sin verksamhet, och då är det även angeläget för henne att bygga sitt så kallade ”personliga varumärke” kring detta.

Det vi måste fråga oss är vad det är för strukturer i samhället som gör att personer som Löwengrip har inflytande, och försöka angripa dessa. Det är positionen och makten som är problemet, inte någon slags dumhet eller insiktslöshet. Hon kommer kanske att anamma vissa feministiska idéer om det passar henne, om det blir ett för stort pr-problem att inte ha det, men frågan är ju vad en sådan fernissa skulle vara värd.

Att reflektera över en avslutad relation är att hedra den.

Jag har tänkt en del på det här med vad en gör efter en relation. Det finns en idé om att en inte kan bli sårad över vad ens tidigare partner gör efter att relationen är avslutad. Detta stämmer såklart till viss del, men jag tror att jag skulle bli sårad om någon av mina expartners gick in i nya relationer på vissa premisser.

I mina relationer så har jag blivit utsatt för saker som skadat mig, och som jag har förmedlat till de människor jag har varit i en relation med. Om dessa människor skulle gå in i en ny relation och göra samma sak mot den nya partnern som de gjort mot mig så skulle det visa på att personen inte hade tagit mina ord på allvar eller reflekterat över sitt eget beteende. Det skulle innebära att personen tänkte att anledningen till att det skitit sig var att just jag som individ inte ”passade” för den sortens agerande och inte att agerandet var fel i sig. Detta skulle jag anser vara en förolämpning mot min förmåga att analysera skeenden i relationer.

Jag anser att en bör ta sin partners tankar och känslor på allvar såväl i som efter en relation. Om en direkt återupprepar ett beteende som gett ett icke önskvärt resultat i förhållande till en människa så visar det tydligt på att en inte tog den tidigare relationen på allvar, och inte är villig att försöka undvika att upprepa samma misstag. Det tyder på en syn på relationer som är föga sympatisk.

Att reflektera över en avslutad relation är att hedra den, det är ett erkänna att den var betydelsefull i ens liv och att den påverkade en. Att inte vara villig att göra detta arbete tyder på att en tycker att det är viktigare att upprätthålla sin bekvämlighet och sin självbild än att reflektera över hur en behandlar andra människor, och detta tycker jag säger väldigt mycket om en människa. Det sårar mig om en tidigare partner inte försöker förstå vad som skett mellan oss och varför jag eller vi båda farit illa av det, med tanke på hur mycket arbete jag själv lägger ner för att förstå det och utvecklas av erfarenheten så att jag slipper hamna i samma destruktiva dynamik igen.