Fanny Åström – Sida 79 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Den manliga toffeln.

Det finns en uppfattning i samhället att det finns män som är ”snälla” och blir ”hunsade” av sina fruar. Det porträtteras ofta i form av kvinnor som bara kräver och kräver saker av sina män, som inte visar särskilt stort intresse. Tänk Selma och Fridolf typ; en matrona som har stenkoll på hus och hem och vet hur hon vill ha det, och så Fridolf som bara lojt accepterar saker och ting men knappast tar något eget initiativ eller ansvar.
Och visst finns den här dynamiken, jag har både sett den och varit i den själv. Hamnat i en situation där jag kan blivit gnällig, tjatig och så vidare.

Så varför blir det såhär? Först och främst har det att göra med att det anses vara kvinnans ansvar att hålla ihop såväl hushåll som relation. Eftersom kvinnan är den som har yttersta ansvaret för hemmet och relationen så blir det hon som ”projektleder” vilket lätt sätter henne i en roll där hon blir gnällig och tjatig helt enkelt för att hon tar det övergripande ansvaret för att allting ska fungera.

Sedan är det en fråga om passivitet. Olika män är mer eller mindre passiva inför saker, men faktum är att många män helt enkelt inte känner att de behöver ta något ansvar för hushåll och relation. De väntar glatt tills att kvinnan konfronterar dem med olika problem och först då tar de tag i det, istället för att se till att själva se problem och ta tag i dem. Detta kan ofta uppfattas som att mannen är ”snäll” eftersom han gör som kvinnan säger, men i själva verket handlar det om att han lägger över ansvaret på henne.

Dessutom är det knappast så att mannen alltid gör som kvinnan säger, snarare sker det en förhandling där kvinnan är det drivande parten och mannen är den som har makt att säga nej och inte. Kvinnan levererar en mängd olika förslag, och sedan får mannen helt enkelt själv bestämma vilket som passar honom. Det är inte heller ovanligt att mannen säger ”okej, jag ska ändra mig” bara för att slippa diskussion och sedan helt enkelt inte gör det. Relationssamtalet blir ”löst”, men informationen bearbetas inte

Jag har varit i relationer med män som har varit passiva på det här sättet och det har varit skitjobbigt. Ofta har de struntat i att ta upp problem tills att en är i konflikt och då nämner de typ ”jag har tyckt detta varit jobbigt jättelänge” som ett jävla vapen i diskussionen. Istället för att direkt ta upp något så undanhåller de information så att de ska kunna skifta fokus när en själv har något på hjärtat. Då tolkas de kanske som ”snälla” eftersom de har gått omkring och tänkt på något länge utan att säga något, men i själva verket är det en fråga om makt. ”Jag ville inte belasta dig med det” kanske de säger, men det blir ju en belastning ändå eftersom problemet kvarstår och en inte får någon möjlighet att lösa det.

När jag har sagt till män att jag inte vill att de till exempel ska strunta i att ta upp problem för min skull så har de ändå fortsatt med samma beteende och fortsatt dra samma svada om att de inte ville belasta eller bekymra mig, trots att jag pedagogiskt förklarat att jag inte anser att det är en belastning att ta upp relationsproblem på ett rimligt sätt. Ändå har de fortsatt att ta sig tolkningsföreträde i situationen och fortsatt med detta beteende. Det är en fråga om ett maktspel och inte om omtanke.

I sådana relationer har jag behövt vara ännu mer på min vakt för att ”upptäcka” detta, eftersom jag vetat att mannen håller inne på en massa grejer för att vara ”snäll”. Detta har fått mig att göra ännu mer känslomässigt arbete. Många gånger har jag uttryckligen frågat ”upplever du detta som problematiskt” och fått ”nej” till svar för att senare få veta att han visst gjorde det. Fan vad det är frustrerande att vara i en sådan relation. Alltid känslan av att det finns något outtalat som när som helst kan dras fram och användas emot en.

Att undvika att ta ansvar är inte att vara snäll, det är tvärtom att vara ganska elak. Att tvinga in någon i en position där hen hela tiden känner ansvar för att tolka den andras känslor eftersom hen aldrig någonsin klämmer fram det av egen fri vilja är jävligt taskigt och att ta oerhört mycket tid och energi i anspråk från sin partner. Var istället lite aktiv i relationen; fundera och säg hur du vill ha det med saker och ting istället för att bara låta saker ske omkring dig. En kan göra detta utan att för den sakens skull bestämma allt, det handlar om att känna in sin partner och ha ett samspel där båda delar med sin av sina tankar kring relationen för att komma fram till gemensamma lösningar som båda förstå och strävar efter.

Jag misstänker att män ofta ”går med på” kvinnors lösningar för att de ska slippa känna ansvar för saken. Om de inte kommer med någon egen input utan bara accepterar någon annans lösning rakt av så slipper de känna sig ansvariga om det går dåligt. Givetvis blir resultatet sämre om bara en part anstränger sig för att komma fram till hur en ska ha det, eftersom en bra relation kräver aktivt deltagande från alla parter. Men det är väl bekvämare att bara strunta i att känna eller ta något slags ansvar och hoppas att någon annan löser det åt en eller åtminstone står ut med ens passivitet.

”Bra sex”.

Ofta när en hör termen ”bra sex” så dras tankarna till sex som är passionerat, där båda är aktiva och där båda får orgasm. Inte sällan så mäts jämställdhet i heterosex utifrån huruvida kvinnan kommer eller inte, om hon gör det så anses det vara ”bra” och ”jämställt”.

Många av mina sexuella relationer har enligt denna definition varit ”bra”, det vill säga; jag har varit ”aktiv” i utformandet av sexet (inte legat som en ”död fisk”), jag har fått orgasm och så vidare. Jag har haft sex som har varit skönt, men det innebär inte att det har varit på mina villkor.

Jag har till exempel ofta upplevt att det är mannen som avgör när det ska bli sex eller inte. När jag inte har velat har han ofta ”kåtat upp mig”, men när han inte har velat har jag inte kunnat göra samma sak, dels för att jag inte velat men också för att jag inte vet hur jag ska gå till väga.

Jag tror detta delvis handlar om att en som kvinna lär sig att se och värdera sig själv som objekt för mäns njutning i sexuella relationer. Var jag vill är sekundärt, det viktiga är vad jag kan ge honom sexuellt. Jag förverkligar mig själv som kvinna genom att få en man att begära mig sexuellt och tillfredsställa detta begär, och därför blir min idé om vad sex är också förknippad med just detta. Om han vill ha sex med mig kan jag ”gå igång” enbart på det trots att jag inte har lust.

När jag har haft sex på det här sättet har jag varit kåt och jag har ofta fått orgasm, alltså har sexet varit ”bra”, men det har inte varit ett uttryck för min egen sexualitet. Jag har inte bestämt premisserna för sexet utan snällt fått ta emot det som erbjuds, när det erbjuds och på det sätt det erbjuds.

Bara för att sex är njutbart innebär inte det att det är ickepatriarkalt eller okej. Saker som jag då njöt av kan jag nu i efterhand se var en fråga om övergrepp, till exempel att bli uppkåtad i situationer där jag hade sagt tydligt nej eller inte kunde värja mig, typ när jag sovit. Eftersom jag njutit av detta på ett sätt så tänkte jag att det var okej, men i efterhand förstår jag att det inte var det. Bilden av patriarkalt sex som något som bara mannen njuter av tror jag är problematisk, bara för att kvinnan njuter så innebär inte det att sexet är jämställt.

Skvaller som feministisk aktivism.

Den formen av feministisk aktivism som jag tycker absolut mest om är ryktesspridning. Alltså helt enkelt att skvallra om att män har betett sig illa, begått övergrepp och så vidare.

Ryktesspridning är en slags erfarenhetsdelande som faller sig naturligt för många. Ryktesspridning kan användas både för och emot feministiska syften. Att till exempel sprida rykten om ickemäns sexuella vanor är en patriarkal ryktesspridning som syftar till att kontrollera ickemäns sexualitet, men att sprida rykten om mäns övergrepp är en feministisk ryktesspridning, speciellt om det sätts i en större kontext och inte förklaras som ett ”undantag”.

Eftersom patriarkalt förtryck generellt sker i den så kallade privata sfären så når det sällan någon status som typ ”nyheter”. Det rapporteras i regel inte om mäns våld i nära relationer, om våldtäkter i förhållanden eller mäns lögner och svek. Därför måste dessa berättelser spridas på andra vägar, och skvaller är en av de mest välanvända.

Ofta framställs ickemän som skvallriga, och det är inte så konstigt med tanke på detta. Skvaller är helt enkelt ett sätt att överleva, att få prata av sig och dela erfarenheter som inte anses relevanta nog för att få något större strålkastarljus men som påverkar våra liv på daglig basis. Eftersom män generellt lever en större del av sina liv i offentligheten så kan de i regel prata mer om vad som berör dem och det tolkas som ”viktigt” och ”politiskt” till skillnad från det som sker i hemmet som anses vara irrelevant och privat.

När jag hör en berättelse om att en man betett sig illa så sprider jag den till de som berörs av den, helt enkelt för att jag tycker att det är viktigt att den typen av information når ut till andra som riskerar att utsättas för den mannens vidrigheter eller som har blivit utsatt för vidrigheter innan och kan bli stärkt av att höra att den inte är ensam i sina erfarenheter. En inbillar sig nämligen lätt att en är det när det så sällan sätts fokus på det som sker i vår vardag. Att skvallra är ett sätt att bryta tystnaden.

Det finns en idé i patriarkatet om att en ska respektera människors så kallade integritet och inte sprida ut den typen av berättelser, en regel som givetvis tas på större allvar när det kommer till rykten om män än rykten om ickemän. Detta är i sig något som upprätthåller patriarkatet, eftersom det hindrar oss från att förstå att det vi är med om delvis beror på vår position i patriarkatet och inte bara på våra egna individuella egenskaper. Den som pratar för mycket om vad som hänt en själv eller andra skämmas ofta för detta, det anses vara att ”älta” saker och ting och är ofint eftersom den som blivit utsatt för något ska bära huvudet högt och gå vidare. Att bryta ner den här idén är ett sätt att göra motstånd mot patriarkalt förtryck. Det är att säga; det här som hände mig är relevant, det är inte bara mitt personliga problem och jag vägrar skämmas för det.

Jag vägrar vara tyst om det som händer mig och andra bara för att respektera någon mans ”integritet”, och därför systematiserar jag mitt skvallrande. Jag frågar andra om deras erfarenheter, jag sätter dem i en feministisk kontext, och jag sprider dem vidare (givetvis med hänsyn till offrets integritet). Detta tycker vissa är dumt och orättvist, men vad ska en göra när det inte finna några andra kanaler för att hantera det. Om en har betett sig som ett kräk mot någon så är det rimligt att andra får veta det, för det spelar roll och det säger mycket om en som person att en till exempel har begått ett övergrepp eller vägrat ta ett nej. Det är relevant information som behöver spridas.

Manlig ängslighet och manlighetens stora lögn. Eller: män är patetiska och har alltid varit det.

För några dagar sedan drack jag kaffe ur sniffmuggen och tänkte på det faktum att de flesta män påminner betydligt mycket mer om sniff än de vill tro. Sniff som är feg, ängslig, falsk och egoistisk, som aldrig gör något för någon annan än sig själv och är livrädd för att avslöjas för detta.

Samtidigt så går de flesta män omkring med en bild av Manligheten som stämmer mer överens med ett ridderligt ideal, alltså att män är givmilda, självsäkra, modiga och så vidare. Det är ofta så manliga hjältar porträtteras. Mannen som visserligen har makt och kontroll över andra men förtjänar denna genom att vara ett så ypperligt exempel på människa, mannen som kan hjälpa kvinnan i hennes liv och därför har gjort sig förtjänt av att äga henne. Män måste upprätthålla dessa myter för att stå ut med sitt eget förtryck, vilket en ju kan begripa. Män måste inbilla sig att de berikar kvinnans liv med sin manliga glans. Därför hänvisar de till ”mansidealet” och ”mansrollen” trots att det stämmer oerhört dåligt överens med hur det ser ut i verkligheten.

Detta stämmer ju som alla kan se inte överens med verkligheten. Mannen blir förfärad! Det får under inga omständigheter avslöjas att han inte är så som det berättas i sagorna! Det får under inga omständigheter avslöjas att han inte alls förtjänar att ha makt och kontroll över kvinnor! Det får under inga omständigheter avslöjas att patriarkatet inte är legitimt! Mannen ser sig desperat omkring: vad är det som är problemet? Vem kan jag skylla på för att dra uppmärksamheten från min egen usla existens?

Såhär skrev till exempel Siewert Öholm:

Feminismen är orsaken till att unga män inte har något självförtroende! Bekvämt. Nu kan mäns tillkortakommanden skyllas på feministerna.

Anledningen till att män har kass självkänsla är emellertid att den bild de försöker måla upp av sig själva är falsk. Eftersom de ständigt försöker bevisa att de är värda en position och en makt som de inte är värda så blir det givetvis jobbigt att upprätthålla denna självbild. Det handlar ju om att ständigt försöka bevisa en lögn, och det är inte konstigt att en blir knäpp av det.

Män målar upp en bild av den ideala manligheten, men den är uppenbarligen väldigt skör eftersom minsta lilla störning gör att det krossas. Till exempel; genusförskolor, feminism, kvinnor som gör karriär och så vidare och så vidare. Feminismen är jobbig för att den ifrågasätter mäns makt, kvinnor som gör karriär är jobbiga för att de inte är lika beroende av män och så vidare. För att män ska kunna vara de här Goda Männen så krävs det att alla omkring dem anpassar sig, annars får en skylla sig själv. En tycker ju annars att om män var så starka så skulle de kunna upprätthålla sin manlighet trots lite feminism.

En annan metod som män använder i detta projekt är att nedvärdera ickemän, till exempel genom att säga att de är osjälvständiga, ointelligenta, hysteriska och så vidare och så vidare. Män mäter ofta sig själva i förhållande till ickemän, och därför måste de nedvärdera ickemän. Det hela är bara en uppvisning för att stärka det manliga egot och skapa illusionen av att ickemän på något vis skulle behöva män i sitt liv.

Många män kräver också att ickemän ska agera som deras livsbekräftare, att ickemän ska trösta dem när de får en svag förnimmelse av att det de försöker intala sig själva och resten av världen inte stämmer. Ickemän tvingas att ständigt bekräfta det manliga egot, ständigt ursäkta tillkortakommanden och svagheter eller lägga skulden på sig själva, ständigt upprätthålla illusionen av att mannen är bra ”egentligen” men att han inte kan ge utlopp för det.

Först när mannen accepterar att hans auktoritet och makt över ickemän inte är berättigad så kommer han kunna vila i detta. Så länge han försöker bevisa något som inte stämmer så kommer det dåliga självförtroendet och ängsligheten att fortsätta. Det är naturligt att det leder till jobbiga känslor att ständigt försöka inbilla sig själv och alla andra att en är på ett sätt en inte är. Det mannen måste göra är att sluta bygga sitt existensberättigande på en lögn och istället börja göra något bra för världen på riktigt.

Manligt tolkningsföreträde.

Tänkte att jag skulle skriva lite om det här med manligt tolkningsföreträde och vad det innebär.

Manligt tolkningsföreträde innebär kort och gott att män i regel får tolka en situation innan andra, att deras definition av situationen är den primära och att den som har en annan tolkning måste kämpa för att få igenom den. Manligt tolkningsföreträde innebär inte att mäns tolkningar alltid ”vinner”, men det innebär att de gäller tills motsatsen anses bevisad.

Det enklaste exemplet på manligt tolkningsföreträde är när en man och en ickeman kommer med två olika utsagor och omgivningen automatiskt tror på mannens utsaga helt enkelt för att han, i egenskap av man, har mer auktoritet och anses vara bättre på att avgöra sanningen. Han har helt enkelt större auktoritet enbart i egenskap av sitt kön. Ickemäns erfarenheter anses ofta vara präglade av att de är just ickemän, medan mäns erfarenheter tas för objektiv sanning. Givetvis är allas erfarenheter präglade av deras position i samhället.

Manligt tolkningsföreträde råder också i samhället i stort i våra tolkningsramar. Eftersom det mest är män som har format den etablerade kunskapen så innebär det att manliga tolkningar av samhället är de som dominerar. Om en annan tolkning ska få rum så är bevisbördan tyngre. Till exempel så räknas de erfarenheter som uttrycks av att lever underordnad i patriarkatet lägre än mäns erfarenheter.Den som vill ha ett språk för att beskriva sina erfarenheter av mäns förtryck måste vända sig till den feministiska tanketraditionen och själv hitta information, det är nämligen ingen som levereras direkt. Detta innebär att folk i allmänhet saknar tolkningsramar för att förstå vissa fenomen, mer specifikt sådana fenomen som adresserar problem som ickemän upplever i sin vardag.

Tänk till exempel på hur oerhört mycket mothugg ickemän som berättar om att de blivit utsatta för övergrepp ofta får. De blir ofta misstänkliggjorda och anklagade för att ljuga. Jämför detta med hur män som berättar saker som att de blivit oskyldigt anklagade för våldtäkt behandlas, ofta blir de trodda omedelbart och får en massa medlidande för att de blivit utsatta. Det ickeman som blivit utsatt för ett övergrepp kanske blir trodd till slut men den blir oftast inte trodd omedelbart på samma sätt som en man som berättar om orättvis behandling.

Det manliga tolkningsföreträdet internaliseras också hos människor. Framförallt i relationer så märks detta. Till exempel kan det ta sig uttryck i att någon tar över en annan persons uppfattning om sig själv eller vad som händer i relationen. Givetvis kan en ändra uppfattning efter att en har pratat om saker, men det är skillnad på att göra det för att en utbytt perspektiv och på att göra det för att undvika konflikt eller för att en anpassar sig till den starkare parten i en relation.

I relationer sker något som kallas rollövertagande, som innebär att en part försöker sätta sig in i och förstå hur en annan part känner. Till exempel om en man är sur och grinig så kanske en ickeman undrar varför och tänker att hen ska göra något åt det, medan en man i motsatt situation ofta kan avvisa det som fjanterier eller rentav inte märka det alls. Det beror på att män i regel inte är lika drillade i att känna in andra, det har inte lärt sig att de borde försöka göra ett rollövertagande och sätta sig in i vad den andra känner.

Den här dynamiken leder till att ickemän måste kämpa för det som män får gratis, kanske rentav utan att märka något alls. Om en ickeman vill att en man ska anpassa sig måste den minst ta upp problemet och troligen argumentera för sin sak, medan det för en man ofta räcker med att bli lite grinig för att omgivningen ska anpassa sig. Detta leder i sin tur till att det generellt bli mannens värderingar som styr samvaron.

En annan aspekt av detta är hur ickemäns känslor tolkas i förhållande till män; ickemän anses ofta hysteriska när de uttrycker ilska medan mäns ilska anses berättigad. Om en man är arg så tas det helt enkelt på allvar direkt. Ofta när ickemän är arga så uppmanas de till att ”lugna ner sig” innan någon diskussion kan tas, men när personen är lugn så pågår livet som vanligt.

Mycket av maktdynamiken i en relation kan utläsas av vem som gör rollövertaganden och inte. Vem är det som anstränger sig för att förstå den andra och dennes situation, och vem är det som låter sig bli läst. Detta är en typ av tolkningsföreträde som ofta verkar i det tysta, eftersom den som har mindre makt anpassar sig automatiskt. Det är en del av privilegiet att kunna gå omkring och vara omedveten om vad som äger rum i relationen, de rollövertaganden och det känslomässiga arbete som den andra parten gör.

Jag har ofta känt i relation till män att jag vet mycket mer om vad de tänker och känner än vad de vet om mig. Detta har också gjort att jag anpassat mig efter dem även om jag inte velat. Det har varit väldigt svårt att ignorera när jag väl märker av saker. Män å sin sida tycks ha en osviklig förmåga att inte märka av sådant som är viktigt, eller i alla fall inte bry sig om att ta hänsyn till det.

Jag har också tagit över mannens definition av mig och situationen, ofta utan att hans ens behövt förmedla den med ord. Jag har liksom sett mig själv som hysterisk eftersom han behandlar mig som om jag vore det. Jag har sett mig själv från utsidan, genom mannens ögon. Detta är manligt tolkningsföreträde; när mannens reaktioner på mina känslouttryck blir viktigare och tillåts definiera mig mer än vad jag faktiskt känner. Dessa definitioner av mig lever också kvar även efter avslutade relationer, och jag tar med mig dem in i nästa.

För bra relationer krävs att rollövertagandet är något så när jämnt, att båda parter anstränger sig för att förstå och anpassa sig efter den andra. Om inte så kommer relationen alltid att äga rum på bekostnad av den som gör rollövertagandet, den personen kommer inte att ha samma möjligheter att driva igenom sina intressen i relationen. Det duger inte att förstå och anpassa sig när konflikter kommer upp till ytan, utan det är ett arbete som måste ske hela tiden. Manlig makt och tolkningsföreträde är något som mest verkar i det fördolda, och därför är det viktigt att förstå dessa mekanismer och förebygga dem.

Intimitetsritualer och närhetsproblem.

En grej jag kommit underfund med på senare tid är att jag tycker illa om att kyssa någon jag har en intim relation med direkt när jag träffar den. Det är jobbigt att ha den typen av intimitet när en precis träffat en människa, även om det är någon en har träffat många gånger innan och troligen kommer att ha det med senare. Detsamma gäller kramar, även om det kan kännas mer okej eftersom sådana ju kan vara vänskapliga. Men jag tycker inte om när det är ett ”krav” att en ska krama varandra och att den andra visa missnöje när en inte vill.

Jag tänker på hur det här med intimitet har fungerat i mina tidigare relationer, det har liksom funnits en ritualiserad intimitet som en måste förhålla sig till. Till exempel; när en träffar varandra så ger en varandra en kram och/eller en kyss. När en säger hejdå samma sak. En har väl vissa mönster när det kommer till att ha sex också, vad som ska leda fram till sex, vad en sexakt ska innehålla och så vidare. Dessa ritualer har upprätthållits både av mig och av min partner och det har funnits en ömsesidig tendens att bli ledsen om den andra inte utför dessa ritualer.

För mig är de här ritualerna något som lägger ett hinder i vägen för att känna efter vad jag egentligen vill. Vissa dagar är jag mer obekväm med närhet, då måste den komma på ett bra sätt och inte som ett tvång. Jag tycker att det är lite märkligt att liksom redan från början ha en idé om vilken grad av intimitet som är lämplig, även om en kan känna helt olika olika dagar. Att ha en speciell intimitetsritual gör att en redan från början hamnar i en situation där en inte tillåts känna in ordentligt.

Jag tänker att intimitet bär så mycket mening i det här samhället och i relationer att det kan bli väldigt svårt att få utrymme att känna in varandra. Eftersom det ”ingår” i att vara tillsammans att en till exempel pussarna och kramar varandra så kan avsaknaden av detta leda till väldigt mycket osäkerhet, trots att det kanske i själva verket bara handlar om att den personen inte kan eller vill vid det tillfället.

Jag har varit i relationer med människor som har närhetsproblem, och jag tolkade det som att det var mig det var fel på när de inte ville. Detta skapar såklart en massa press på att ha intimitet. Jag har också upplevt motsatsen, att jag har känt mig pressad för att personen känner sig avvisad annars. Jag tror att mycket skulle bli enklare om en pratade om intimitet med de en ingår i relationer med, vad som funkar och vad som inte funkar och vad en tycker är jobbigt. Det är ett samtal som ofta varit frånvarande i mina relationer och som jag tror hade varit välbehövt.

Istället har det varit mannens önskemål som styrt intimiteten; när han inte velat har det varit jag som varit ”krävande” och när han velat så har han pressat mig och jag har anpassat mig. När jag inte velat så har jag alltid känt ett behov av att förklara mig, men han har inte gjort detsamma för mig. Jag har alltid känt skuld för mina egna begär eller brist på dessa. Jag har aldrig brytt mig om att känna in vad jag egentligen vill eftersom det känts sekundärt hans vilja, och eftersom jag ändå inte kan vara säker på att få den igenom så känns det bara meningslöst. Istället för att prata med varandra om bådas gränser så blir det ett outtalat maktspel där mannen för det mesta går hem med vinsten.

Brotorp svartvitt.

Twitter 6/7. Att skriva är att läka och jag kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”.

Tänker på hur ett ex ofta var kall och avvisande och förklarade detta med att han ”inte hade lika stort behov av närhet”. Om jag inte är taggad på närhet just då brukar jag säga det, istället för att agera som om den andra gör något fel. Gäller såklart de en har etablerade intima relationer med, inte typ random person på gatan.

Lustigt nog hade han ej problem med att själv ställa krav på att jag skulle vara mer tillgänglig, fick t.ex. ej hålla på med mobil efter sex. Han hade heller inga problem med att väcka mig på natten genom att kåta upp mig eller göra det när jag skulle sova. Inte heller med att skuldbelägga mig när jag skulle träffa andra. Men jag var tydligen ”krävande” eftersom jag tyckte att han inte skulle behandla mig som en smittohärd när han inte var taggad på närhet.

Och ja jag gråter när jag skriver det här och det är tråkigt men att bära smärtan inom mig är inte bättre. Att skriva om detta är jobbigt och tungt men det får mig att gå vidare. Människan fick mig att känna mig helt jävla värdelös, att skriva om det hjälper mig att återfå min känsla av värde. Hatar honom djupt för det han gjorde mot mig och fick mig att känna. Han bröt ner mig så brutalt. Jag var så jävla trasig. Att pussla ihop mig själv igen tog tid, det är ännu inte klart, men att skriva om det har hjälpt så mycket. Jag måste få ur mig den här skiten för jag kan fan inte bära den själv och vara en hel människa. Jag drivs inte av något hämndbegär. Jag vill bara läka och gå vidare.

Jag önskar jag slapp tänka på honom skriva om honom men det gör jag inte. Att skriva är att läka för mig. Kommer hata alla som försöker ta ifrån mig det på grund av ”retorik”. Har det slagit er att folk kanske inte gör allt för er skull, för att ni ska vara bekväma. Jag är också en människa med behov och ett av dessa är att läka efter mäns förtryck. Vissa är så jävla rädda för andras smärta att de trycker ner den som uttrycker den. Vissa är så rädda för andras smärta att de känner sig tvungna att tillrättavisa den som skriver om sina erfarenheter. Jag är inte rädd för min smärta. Jag vet att den finns där och jag behöver erkänna den och bearbeta den.

Jag behöver prata om det som gör ont för att kunna gå vidare med mitt liv. För att kunna känna glädje och njutning. Men vissa människor vill frånta mig detta för att de själva känner obehag inför min smärta. Vissa människor vill säga åt mig hur jag ska göra för att gå vidare. Att jag ska förneka förtränga och glömma. Men jag kan inte glömma och jag vill inte glömma. Jag vill gräva djupare. Jag vill rycka upp smärtan med roten. Jag vill bli fri. Och jag vet att min frigörelse aldrig kommer att komma ur något ”positivt tänkande” utan genom brutal konfrontation med verkligheten.

Låt alla bearbeta saker på sitt eget sätt.

Det finns en vissa typ av människor som bara MÅSTE skriva typ ”medans ni ältar det här så ska jag sitta och ha det trevligt framför en öppen eld” eller typ ”det är så tråkigt att älta det här gå och gör något kul istället” när vissa pratar om förtryck de blivit utsatta för. Ungefär som om en inte själv kunde avgöra vad en ska göra med sin tid och vad en mår bra av.

I samma kategori brukar det komma människor som liksom bara måste berätta att de själva inte har upplevt samma sak eller har upplevt samma sak men inte lider av det eller är ”över” det. Människor som ba ”men ältar ni detta som jag ältade för flera år sedan”. Ja, det kanske vi gör, för vårt liv är inte ditt.

Det finns tusentals historier om patriarkalt förtryck som jag inte kan relatera till, det finns många många gånger jag inte alls känner ett behov av att skriva, dela med mig, reflektera, det finns en massa grejer jag har ”kommit över” och så vidare MEN jag skriver inte detta till de som pratar om det eftersom jag tycker att det är viktigt att respektera alla människors egna processer och känslor. Jag sätter inte mina egna känslor över någon annans. Jag kräver inte att alla ska vara nöjda med livet bara för att jag för tillfället är det.

Det absolut mest respektlösa är de som missunnar andra att bearbeta grejer de själva har gått igenom innan. Bara för att DU Är klar med den här grejen betyder inte det att alla andra är det. Folk går igenom saker på olika sätt, i olika takt. Säg inte åt människor att de inte får bearbeta saker bara för att du inte har det behovet nu, och säg inte åt andra att de måste bearbeta saker på ditt sätt.

Om du nu har något roligare för dig så kan du väl för helvete bara gå och göra det istället för att skriva folk som bearbetar skit på näsan? Gå och lev till perfekta jävla liv om du nu har det så bra, istället för att förvägra andra att hantera sin skit. Bara för att du inte har grejer att hantera betyder inte det att andra inte har det.

Det känns som att problemet egentligen är ett annat, nämligen att det är jobbigt att se andra tala ut som skit en själv tryckt bort och inte orkar ta tag i. Då är det väl lättare att låtsas att en är så himla lycklig och att alla andra bara har ”fel fokus” eller något liknande. Har väldigt svårt att tro att den som verkligen inte har något att vara ledsen över skulle känna det där behovet av att trycka ner andra som uppenbarligen har det.

Ett tips är annars att bara skita i att läsa berättelser som inte intresserar dig och istället gå ut och göra något kul. På det viset får alla som de vill; du kan få slippa exponeras inför saker som är jobbiga och vi som vill diskutera våra upplevelser kan få göra det utan att du ska komma och skriva oss på näsan. Det är inte din sak att avgöra hur andra ska hantera sina upplevelser.

Debattartikel om välfärd och kvinnlig frigörelse.

Här svarar jag på en debattartikel med den minst sagt intressanta tesen att kvinnors frigörelse skulle gynnas genom att försämra villkoren för den som föder och fostrar barn. Läs den va!

I kvinnojoursrörelsen är det ett känt fenomen att människor ofta straffas för att de fött och tagit hand om barn livet igenom. Tappet i inkomst märks inte bara under tiden barnet är litet, utan speglar sig även i socialförsäkringssystemen i form av till exempel lägre a-kassa, sjukpenning och pension. Detta kan göra att någon som fött och varit hemma med barn helt enkelt inte har ekonomiska resurser för att klara sig på egen hand, och måste förlita sig på sin partners ofta högre inkomst. Detta är om något en situation där en ägs av en annan människa, och att ytterligare försämra villkoren för de som i regel föder och tar hand om barn är inte en lösning.
Den som valt att ta ut merparten av ledigheten eller gå ner i arbetstid straffas alltså ekonomiskt för dessa val livet igenom. Visst kan en tänka att dessa människor kunde ha valt annorlunda, men det är en klen tröst för den som sitter fast i en sådan situation. Då vi lever i ett samhälle som präglas av strukturer som styr våra liv i denna riktning så kan inte ansvaret för att ombesörja de egna livsmöjligheterna läggas på individen.

En stark välfärd gynnar kvinnors frigörelse! Detta är ett av skälen till att liberalfeminism inte utgör en framkomlig väg. Sedan kan en såklart drömma om ett samhälle där kvinnor slapp vara beroende av välfärden för att slippa vara beroende av män, men där är vi inte nu och kommer troligen inte vara på ett tag.