Uppdrag granskning.

Kollade på Uppdrag granskning om Smr, ett program som tyvärr var oerhört förutsägbart och väldigt dåligt.

Nazisterna beskrevs som ett gäng bråkstakar, inte som en politisk kraft. Det lades mycket fokus på deras våldsbrott, något som förvisso är viktigt men ganska innehållslöst om det inte kontextualiseras. Det finns folk som gör dumma saker, frågan är varför och vilket syfte det följer. Varför sker detta? Hur är det en del i nazisternas politiska projekt?

Det handlar om att bygga upp rädsla, att ta makt över områden. I Uppdrag granskning beskrivs det snarare som meningslöst hat, utan riktning. Vad ska vi göra av den informationen? Hjälper den oss att bekämpa nazism? Nej, jag tror inte det. Snarare skapar det en jävligt upphetsad stämning kring hela skiten som inte är särskilt positiv.

Känslan en får är snarare att Josefsson tycker att det är lite lite nervkittlande detta, att det finns nazister som gör saker så att hen kan profitera på att göra olika ”avslöjanden” om skiten där allting beskrivs med oerhört dramatisk röst. Ett spännande inslag i Uppdrag granskning. Resultatet blir tyvärr precis det nazisterna vill, nämligen att sätta skräck i folk, att ta makt. Vi får inga verktyg för att förstå nazismen som fenomen och politisk kraft, vi får bara lite information om olika nazisters våldsbrott presenterad för oss.

Det hade också varit intressant att se hur detta problem hanteras av polisen, men det fick vi inte se någonting av tyvärr. Överlag en besvikelse och troligen ganska kontraproduktiv i kampen emot nazism, eller i alla fall ingenting som hjälper oss.

Ilska och ledsenhet.

Apropå inlägget om män med känslor innan så tänker jag också att män lär sig att visa sina känslor på ett annat sätt än kvinnor. Kvinnor lär sig att visa ledsenhet, män lär sig i högre grad att visa ilska och lösa olika problem med våld.

Jag tänker att dessa olika känsloyttringar handlar om att män inte vill visa sig svaga och sårbara, medan kvinnor ofta har lättare till det eftersom de fostrats in i det.

I ilskan finns det en säkerhet och makt grundad i känslan av att ha rätt och ett krav på andra att gå en till mötes, ofta uppbackat med ett mer eller mindre uttalat hot om att använda våld, men i ledsenheten finns maktlöshet och en önskan att någon annan ska se en och förstå. Kvinnor lär sig att maktlöshet är ett sätt att söka sympatier, män lär sig att ilska är en väg. Jag tänker mig att detta kan kännas jobbig för män såväl som för kvinnor, eftersom både blir begränsade i sitt känsloregister, men att det ändå är mäns känsloyttringar som har högst status och ger mest makt.

En annan känsloyttring som jag märkt är vanlig bland män är irritationen. Istället för att säga vad en tycker är jobbigt så går de omkring och är småsura och förnekar sedan att det skulle vara något så en får gissa sig till vad det handlar om. Detta är ju annars någon som kvinnor generellt brukar anklagas för att göra, men av vad jag har sett så är det betydligt mycket vanligare bland män.

Jag tänker att det handlar om behovet att bli sedd i sina känslor. Kvinnor blir inte sedda på samma sätt som män, en kvinnas irritation är inte något som föranleder en massa tolkningsarbete i omgivningen utan hon avskrivs som konstig. Därför måste kvinnan ta till mer tydliga uttryck för att bli sedd. Även om kvinnors gråt också ofta avfärdas så är det nog mer sällan.

Jag tänker att det också har att göra med att män mer sällan känner att de behöver bli bekräftade i sina känslor av sin omgivning eftersom de helt enkelt har lärt sig att de har rätt. De har lärt sig att de är rationella och att det de känner stämmer överens med omgivningen. Kvinnor däremot lär sig att de aldrig kan lita på sina egna känslor utan måste söka bekräftelse från sin omgivning på att deras känslor är legitima.

Jag har ofta känt mig tvingad att liksom spela ut alla mina känslor i relationer med män. Det är ingenting jag gjort för att det är ”kul” eller för att jag är en känslosam person utan för att det är vad som har krävts för att jag ska kunna nå fram. Jag är mycket mer bekväm i relationer där jag slipper göra detta för att kunna nå fram.

Hysteriska kvinnor och behärskade män.

På mitt inlägg om att behärska sig som kvinna fick jag en reaktion att män också lär sig att behärksa sig. Detta är en såndär grej som folk tror och säger som jag bara inte köper. Män generellt tenderar inte att vara särskilt behärskade, snarare är det oerhört vanligt att män använder våld eller hot om våld som en lösning på olika problem, att män ”brusar” upp och blir förbannade, skriker och har sig.

Däremot finns det en idé att män är behärskade och kvinnor är hysteriska. Detta gör att när män blir arga så tolkas det som en berättigad reaktion på någonting men när kvinnor blir det så tolkas det som ett uttryck för ”hysteri”. Denna tolkningsram gör såklart att män uppfattas som ”sansade” eftersom deras reaktioner uppfattas som berättigade.

Det är ungefär som iden om att män inte blir ledsna och/eller gråter, det innebär nämligen att när en man väl säger att har blivit ledsen eller gråter så ska alla ge det oerhört mycket uppmärksamhet. Kvinnors uttrycka för ledsenhet är det dock annorlunda med eftersom kvinnor antas gå omkring och böla för minsta skitsak. Samma sak gäller för ilska. En arg man får uppmärksamhet, gehör, sympatier på ett helt annat vis än en arg kvinna.

Sedan tror jag också att kvinnor i högre grad tvingas spela ut en massa känslor för att få gehör. Kvinnor tvingas visa att de är arga/ledsna mycket tydligare än män helt enkelt för att män inte i samma grad anstränger sig för att förstå kvinnors känslor. Det finns en idé om att kvinnor är så himla obegripliga och att en gör bäst i att inte ens försöka. Detta gör såklart att kvinnor framstår som obehärskade men det är något som ligger mer i omgivningen än kvinnorna själva. Män behöver helt enkelt inte uttrycka sina känslor på samma sätt för att omgivningen ska ta hänsyn till dem. Här kommer jag att tänka på en man som jag umgicks med när jag var yngre som trodde att han var typ ”känslolös” eller framförallt aldrig mådde dåligt, men det handlade bara om att när han var sur och grinig så lät han det gå ut över precis alla andra och bara kunde inte fatta att det ju faktiskt kunde vara hans egna känslor det handlade om och inte att omgivningen var extra irriterande just idag. När jag är irriterad brukar jag åtminstone vara medveten om att det inte handlar om att hela min omgivning suger, även om jag förvisso inte alltid förmår agera på den insikten.

Jag uppfattar också att män ofta har bilden av sina egna känslor, framförallt ilska, som fullkomligt berättigad. När en man är arg då är liksom vad som helst okej och ingenting får komma i hans väg. Jag träffas sällan kvinnor med samma inställning till sin egen ilska utan de brukar tvivla bra mycket mer. Om en kvinna inte tvivlar inför sin ilska så handlar det i regel om att hon har gjort en feministisk analys och insett skälen till att hennes ilska ses som mindre viktig i samhället, men inte ens så brukar det finnas samma säkerhet som när en man är förbannad.

Jag menar helt enkelt att behärskade män är en patriarkal myt. Män lär sig inte att behärska sig, däremot tolkas deras reaktioner alltid som berättigade och de behöver inte vara lika ”känslosamma” för att få gehör.

Moulin Rouge.

wpid-img_20140423_192457.jpgPostade om Moulin Rouge på @kvinnohat vilket väckte en del reaktioner. Den filmen gör alltid det eftersom det är en sån romantisk film som folk verkligen älskar.

När jag drar min analys av Moulin Rouge så brukar folk tro att det handlar om att jag tycker att bordellen på något vis är ett ”bättre” öde för Satine än att leva med Christian. Det tycker jag inte. Däremot vänder jag mig emot hur Christian framställs som en välsignelse och en räddning från patriarkalt förtryck. Att hans romantiska kärlek beskrivs som ”ren” till skillnad från att sälja sin kropp på bordellen, att det skulle vara något ickeförtryckande.

Christian är väldigt kontrollerande gentemot Satine. Hon får inte utöva sitt yrke. Här kan en till exempel säga att hennes yrke är fett kefft, något jag visserligen håller med om, MEN det fråntar inte det faktum att Christian faktiskt försöker begränsa Satines liv. Vad mer: han visar ingen respekt för hennes livssituation. Han visar ingen som helst respekt för att Moulin Rouge är hennes hem, att det är hennes inkomstkälla, att det är hennes möjlighet att uppnå andra drömmar i sitt liv (att bli en skådespelerska). Det handlar inte om att välja vad som är ”bra” eller ”dåligt” utan det handlar om att Satine behöver förhålla sig till den situation hon befinner sig i, något som Christian ständigt söker förhindra genom att pådyvla henne sin, faktiskt, fåniga besatthet vid kärlek. Satine vet att ”kärlek” inte är någonting att lita på, hon har behövt klara sig utan det, men Christian gör det till sitt stora uppdrag att få henne att tro på kärlekens kraft i syftet att hon ska vilja vara med honom.

Det värsta är ju dock ändå i slutet när Satine lämna Christian och han går för att offentligt förnedra henne genom att ”betala” henne. I det här fallet hade han istället kunnat visa respekt för hennes situation. Se att ja, hon kanske var kär i mig, men den kärleken kunde inte väga upp det andra hon blev erbjuden av hertigen (vilket är hennes förklaring). Istället för att acceptera detta går han för ett offentligt degradera henne till hora, förnedra henne på det mest vedervärdiga sätt, och detta anses ”romantiskt”. Det tycker jag är oerhört skevt.

I filmen framställs Christians beteende som något fint, också just i kontrast till bordellen. Det anses liksom berättigat att han kontrollerar henne just för att det är så himla smutsigt och fel att sälja sex. Men det handlar icke desto mindre om kontroll.

Att nå fram till män.

En sån där grej som blir väldigt påtaglig när jag sitter ner för att fundera på Mitt Liv är hur mycket tid och energi som har ägnats åt att försöka nå fram till olika män. Män som har gjort det jävligt jävligt svårt för mig att göra mig förstådd av dem genom att inte ge mig uppmärksamhet, eller genom att inte försöka förklara vad det är de inte förstår och så vidare.

Detta är intressant på flera sätt. Dels kan en ju fundera på varför det är så himla mycket svårare att nå fram till män men framförallt är det ju intressant varför det har varit så himla viktigt för mig att nå fram till just män. När jag upplevt samma problem med kvinnor, vilket förvisso inte händer ofta men ändå ibland, så har jag reagerat genom att helt enkelt skita i det och gå vidare. När jag har detta problem med män så står jag ändå kvar och stångar mig blodig.

Jag antar att det är för att jag tänker såhär: om jag inte når fram till en kvinna så är det hennes fel eller i alla fall bådas fel, om jag inte når fram till en man är det mitt fel och därför måste jag själv ändra på mig för att nå fram. Jag utgår från att mannens agerande i rimligt. Eftersom män har tolkningsföreträde i patriarkatet så är det ju så det uppfattas både av männen själva och av mig.

Sen tror jag också att det handlar om att olika män jag har relationer mig liksom får symbolisera Mannen, alltså allt patriarkalt förtryck jag blivit utsatt för i mitt liv. Det finns liksom en stor saknad inne i mig när jag inte lyckats nå fram till olika män och därför blir det som att den man jag vill nå fram till just då liksom ska upphäva all denna saknad. Bara jag når fram till honom, tänker jag, så kommer det att kännas bra. Det är liksom därifrån jag vill ha all den kärlek och respekt som tidigare förvägrats mig av män.

Men tyvärr är det ju så att ju mer än försöker nå fram desto mer smärtsamt uppenbart blir det att det inte går, och om en väl gör det är det på hans villkor som det hela har ägt rum. Antar att det rimliga är att bara sluta förvänta sig att en ska nå fram till män.

Dubbelbestraffning.

Fick en kommentar under inlägget om att omfamna sin hysteri som jag tyckte var intressant:

Jag är tvärtom en person med ganska lång startsträcka innan jag blir arg. Sedan är jag däremot både tvärförbannad och långsint. ;-) Många män blir jätteprovocerade av att inte ” få igång” mig som de har tänkt sig. Så uppenbarligen är det inte heller kvinnligt att vara åt det mer stoiska hållet. Eller ”känslokall” som någon mansperson kallat det *suck*

Detta tycker jag också är en intressant grej, hur många män blir sura när det inte får reaktioner på sitt beteende, men vill att alla reaktioner ska vara ”lagom” så det inte blir jobbigt för dem. Jag tänker på alla gång olika män har ”retat” mig bara för att de typ tycker att det är kul när jag bli provocerad, men det är viktigt för dem att det alltid håller sig inom ramarna för ”skämt” och att jag således inte blir arg på riktigt (eller så att de själva märker att det är på riktigt).

Jag brukade reagera på det här genom att bli tjurig istället och säga att det ”inte var något” när jag blev tillfrågad, vilket ju är ett annat sånt beteende som folk älskar att ge kvinnor skit för, nämligen när en säger att det är okej fast det inte är okej. Varför gör nu kvinnor så? Kan det har att göra med att när en uttrycker missnöje så får en jävligt mycket skit för det för att det så sällan anses legitimt? Det är ofta väldigt obehagligt att blotta sig inför män på det sättet.

Som kvinna lär en sig att en ska behärska sig, och att behärska sig innebär ofta att dra sig undan istället för att ge uttryck för sina känslor. Att vara lite passivt aggressiv och tjurig istället för att bli direkt förbannad. Detta får kvinnor i sin tur skit för. Bra jobbat med dubbelbestraffningen patriarkatet!

Omfamna din hysteri.

En sån där grej jag har tänkt på när jag ser tillbaks på det senaste halvåret är hur jag slutat vara rädd för att uppfattas som ”hysterisk” och snarare omfamnat min ”hysteri”. Jag har vågat vara jävligt förbannad och ”orimlig”. Detta har varit jobbigt på många sätt men också oerhört befriande.

Jag har alltid haft nära till starka känsloyttringar och har haft lätt för att bli förbannad och säga ifrån när någon överträder mina gränser. Detta kan en ju tycka är en ganska bra egenskap, men jag har alltid fått lära mig att det är något som snarare ska tyglas. Att en inte ska bli så upprörd och så vidare.

För mig handlar det inte om att det jag känner per automatik är rätt, däremot att våga ge uttryck för det eftersom det är ett sätt att ta sina egna känslor på allvar. Att våga ta risken att framstå som ”orimlig” för att en anser att det är viktigt att ge utlopp för saker och ting istället för att hålla skit inom sig hela tiden.

Detta gör inte nödvändigtvis att folk lyssnar på en, däremot gör det att jag känner att jag lyckats stå upp för mig själv. Även om ingen annan tar mig på allvar så kan jag ta mig själv och mina känslor på allvar, och det är också en stor och viktig grej.

Att vara rädd för att framstå som ”hysterisk” är en form av internaliserat kvinnohat, de patriarkala värderingar som finns kring hur en ska vara och bete sig smittar av sig på en själv och en känner ett behov av att framstå som ”rationell” och ”sansad”. För mig har det varit ett viktigt steg i att göra upp med detta internaliserade kvinnohat att våga a mina egna känslor på allvar. Inte tänka så jävla mycket på ”konsekvenser” och vad jag kommer tycka och tänka sen utan tillåta mig själv att känna och ge uttryck för vad jag känner i stunden. Inte alltid vara så behärskad och beräknande som jag har lärt mig att vara utan våga ge utlopp för impulser.

Detta är någonting som män ägnar sig åt i hög grad. Typ när en man är arg så brukar han tycka att lite vad som helst är berättigat. Det är ju såklart ingenting som en ska dra till sin extrem, men jag tror att många kvinnor skulle må bra av att sluta vara rädda för att framstå som ”hysteriska” i omgivningens ögon.

Visst ger det vissa jobbiga reaktioner och oönskade resultat, men jag tänker att det ändå är bättre att andra förtrycker en än att en förtrycker sig själv från första början. Att stå upp för sig själv brukar i alla fall för mig leda till någon form av stolthet. Jag kan se tillbaks på de tillfällena och vara glad för att jag vågade säga ifrån. De gånger jag inte har gjort det brukar ofta kännas jobbigare i efterhand, även om det i stunden är ett enkelt sätt att fly stuationen.

Näthat.

Angående näthat: det finns en mycket mycket seglivad idé om att näthatarna är människor som har det väldigt svårt i livet, alltså typ arbetslösa, fattiga och så vidare. De känner att de inte har någon röst och därför slår de hej vilt omkring sig, spyr ut sig lite hat här och där för de kan helt enkelt inte behärska sig!!!

Jag får oerhört mycket ”kritisk” respons på denna blogg. Jag får mordhot, självmordshetsande och så vidare. Men en annan typ av kommentarer jag också får och som jag får betydligt mycket mer av är de som dränker mig i en svada av ord och härskartekniker bara för att sätta mig på plats. Jag skulle inte kalla detta näthat, däremot är det ett jävligt patriarkalt beteende som för mig utgör en minst lika stor om inte större bromskloss i att kunna göra det jag gör.

Det är inte ”näthatet” som i mina ögon hindrar en konstruktiv diskussion utan det är alla jävla män som är så sjukt övertygade om sin egen förträfflighet och bara vägrar ta in att andra kan ha något att komma med. De som skriver långa uppsatser om hur dåligt det är med genusvetenskap utan att ha minsta lilla koll på området och som dessutom tycker att en ska lyssna på dem för att de är ”trevliga” och inte skriver ”hora”. Dessa män som finns i princip överallt, framförallt inom etablerade medier. Jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar även den formen av maskulinitetsutövande och hur det skadar konstruktiv diskussion. Att ensidigt fokusera på hot och direkta förolämpningar osynliggör den typen av kvinnohat som ligger bakom att kvinnors erfarenheter ifrågasätts och osynliggörs på daglig basis. Detta är också ett uttryck för ”hat”.

Sedan tycker jag att det är stor skillnad på att få typ en arg kommentar från någon snubbe eller att få upprepade kommentarer där en blir konsekvent nedtryckt. Den senare typen är enligt min erfarenhet nästan alltid mycket vältaliga personer som ger ett intryck av att vara genomtänkta och intelligenta. Detta behöver såklart inte betyda att de inte är utsatta, däremot går det emot den nidbild som ofta presenteras av hur en ”näthatare” är.