Hysteriska kvinnor och behärskade män.

På mitt inlägg om att behärska sig som kvinna fick jag en reaktion att män också lär sig att behärksa sig. Detta är en såndär grej som folk tror och säger som jag bara inte köper. Män generellt tenderar inte att vara särskilt behärskade, snarare är det oerhört vanligt att män använder våld eller hot om våld som en lösning på olika problem, att män ”brusar” upp och blir förbannade, skriker och har sig.

Däremot finns det en idé att män är behärskade och kvinnor är hysteriska. Detta gör att när män blir arga så tolkas det som en berättigad reaktion på någonting men när kvinnor blir det så tolkas det som ett uttryck för ”hysteri”. Denna tolkningsram gör såklart att män uppfattas som ”sansade” eftersom deras reaktioner uppfattas som berättigade.

Det är ungefär som iden om att män inte blir ledsna och/eller gråter, det innebär nämligen att när en man väl säger att har blivit ledsen eller gråter så ska alla ge det oerhört mycket uppmärksamhet. Kvinnors uttrycka för ledsenhet är det dock annorlunda med eftersom kvinnor antas gå omkring och böla för minsta skitsak. Samma sak gäller för ilska. En arg man får uppmärksamhet, gehör, sympatier på ett helt annat vis än en arg kvinna.

Sedan tror jag också att kvinnor i högre grad tvingas spela ut en massa känslor för att få gehör. Kvinnor tvingas visa att de är arga/ledsna mycket tydligare än män helt enkelt för att män inte i samma grad anstränger sig för att förstå kvinnors känslor. Det finns en idé om att kvinnor är så himla obegripliga och att en gör bäst i att inte ens försöka. Detta gör såklart att kvinnor framstår som obehärskade men det är något som ligger mer i omgivningen än kvinnorna själva. Män behöver helt enkelt inte uttrycka sina känslor på samma sätt för att omgivningen ska ta hänsyn till dem. Här kommer jag att tänka på en man som jag umgicks med när jag var yngre som trodde att han var typ ”känslolös” eller framförallt aldrig mådde dåligt, men det handlade bara om att när han var sur och grinig så lät han det gå ut över precis alla andra och bara kunde inte fatta att det ju faktiskt kunde vara hans egna känslor det handlade om och inte att omgivningen var extra irriterande just idag. När jag är irriterad brukar jag åtminstone vara medveten om att det inte handlar om att hela min omgivning suger, även om jag förvisso inte alltid förmår agera på den insikten.

Jag uppfattar också att män ofta har bilden av sina egna känslor, framförallt ilska, som fullkomligt berättigad. När en man är arg då är liksom vad som helst okej och ingenting får komma i hans väg. Jag träffas sällan kvinnor med samma inställning till sin egen ilska utan de brukar tvivla bra mycket mer. Om en kvinna inte tvivlar inför sin ilska så handlar det i regel om att hon har gjort en feministisk analys och insett skälen till att hennes ilska ses som mindre viktig i samhället, men inte ens så brukar det finnas samma säkerhet som när en man är förbannad.

Jag menar helt enkelt att behärskade män är en patriarkal myt. Män lär sig inte att behärska sig, däremot tolkas deras reaktioner alltid som berättigade och de behöver inte vara lika ”känslosamma” för att få gehör.

Moulin Rouge.

wpid-img_20140423_192457.jpgPostade om Moulin Rouge på @kvinnohat vilket väckte en del reaktioner. Den filmen gör alltid det eftersom det är en sån romantisk film som folk verkligen älskar.

När jag drar min analys av Moulin Rouge så brukar folk tro att det handlar om att jag tycker att bordellen på något vis är ett ”bättre” öde för Satine än att leva med Christian. Det tycker jag inte. Däremot vänder jag mig emot hur Christian framställs som en välsignelse och en räddning från patriarkalt förtryck. Att hans romantiska kärlek beskrivs som ”ren” till skillnad från att sälja sin kropp på bordellen, att det skulle vara något ickeförtryckande.

Christian är väldigt kontrollerande gentemot Satine. Hon får inte utöva sitt yrke. Här kan en till exempel säga att hennes yrke är fett kefft, något jag visserligen håller med om, MEN det fråntar inte det faktum att Christian faktiskt försöker begränsa Satines liv. Vad mer: han visar ingen respekt för hennes livssituation. Han visar ingen som helst respekt för att Moulin Rouge är hennes hem, att det är hennes inkomstkälla, att det är hennes möjlighet att uppnå andra drömmar i sitt liv (att bli en skådespelerska). Det handlar inte om att välja vad som är ”bra” eller ”dåligt” utan det handlar om att Satine behöver förhålla sig till den situation hon befinner sig i, något som Christian ständigt söker förhindra genom att pådyvla henne sin, faktiskt, fåniga besatthet vid kärlek. Satine vet att ”kärlek” inte är någonting att lita på, hon har behövt klara sig utan det, men Christian gör det till sitt stora uppdrag att få henne att tro på kärlekens kraft i syftet att hon ska vilja vara med honom.

Det värsta är ju dock ändå i slutet när Satine lämna Christian och han går för att offentligt förnedra henne genom att ”betala” henne. I det här fallet hade han istället kunnat visa respekt för hennes situation. Se att ja, hon kanske var kär i mig, men den kärleken kunde inte väga upp det andra hon blev erbjuden av hertigen (vilket är hennes förklaring). Istället för att acceptera detta går han för ett offentligt degradera henne till hora, förnedra henne på det mest vedervärdiga sätt, och detta anses ”romantiskt”. Det tycker jag är oerhört skevt.

I filmen framställs Christians beteende som något fint, också just i kontrast till bordellen. Det anses liksom berättigat att han kontrollerar henne just för att det är så himla smutsigt och fel att sälja sex. Men det handlar icke desto mindre om kontroll.

Att nå fram till män.

En sån där grej som blir väldigt påtaglig när jag sitter ner för att fundera på Mitt Liv är hur mycket tid och energi som har ägnats åt att försöka nå fram till olika män. Män som har gjort det jävligt jävligt svårt för mig att göra mig förstådd av dem genom att inte ge mig uppmärksamhet, eller genom att inte försöka förklara vad det är de inte förstår och så vidare.

Detta är intressant på flera sätt. Dels kan en ju fundera på varför det är så himla mycket svårare att nå fram till män men framförallt är det ju intressant varför det har varit så himla viktigt för mig att nå fram till just män. När jag upplevt samma problem med kvinnor, vilket förvisso inte händer ofta men ändå ibland, så har jag reagerat genom att helt enkelt skita i det och gå vidare. När jag har detta problem med män så står jag ändå kvar och stångar mig blodig.

Jag antar att det är för att jag tänker såhär: om jag inte når fram till en kvinna så är det hennes fel eller i alla fall bådas fel, om jag inte når fram till en man är det mitt fel och därför måste jag själv ändra på mig för att nå fram. Jag utgår från att mannens agerande i rimligt. Eftersom män har tolkningsföreträde i patriarkatet så är det ju så det uppfattas både av männen själva och av mig.

Sen tror jag också att det handlar om att olika män jag har relationer mig liksom får symbolisera Mannen, alltså allt patriarkalt förtryck jag blivit utsatt för i mitt liv. Det finns liksom en stor saknad inne i mig när jag inte lyckats nå fram till olika män och därför blir det som att den man jag vill nå fram till just då liksom ska upphäva all denna saknad. Bara jag når fram till honom, tänker jag, så kommer det att kännas bra. Det är liksom därifrån jag vill ha all den kärlek och respekt som tidigare förvägrats mig av män.

Men tyvärr är det ju så att ju mer än försöker nå fram desto mer smärtsamt uppenbart blir det att det inte går, och om en väl gör det är det på hans villkor som det hela har ägt rum. Antar att det rimliga är att bara sluta förvänta sig att en ska nå fram till män.

Dubbelbestraffning.

Fick en kommentar under inlägget om att omfamna sin hysteri som jag tyckte var intressant:

Jag är tvärtom en person med ganska lång startsträcka innan jag blir arg. Sedan är jag däremot både tvärförbannad och långsint. ;-) Många män blir jätteprovocerade av att inte ” få igång” mig som de har tänkt sig. Så uppenbarligen är det inte heller kvinnligt att vara åt det mer stoiska hållet. Eller ”känslokall” som någon mansperson kallat det *suck*

Detta tycker jag också är en intressant grej, hur många män blir sura när det inte får reaktioner på sitt beteende, men vill att alla reaktioner ska vara ”lagom” så det inte blir jobbigt för dem. Jag tänker på alla gång olika män har ”retat” mig bara för att de typ tycker att det är kul när jag bli provocerad, men det är viktigt för dem att det alltid håller sig inom ramarna för ”skämt” och att jag således inte blir arg på riktigt (eller så att de själva märker att det är på riktigt).

Jag brukade reagera på det här genom att bli tjurig istället och säga att det ”inte var något” när jag blev tillfrågad, vilket ju är ett annat sånt beteende som folk älskar att ge kvinnor skit för, nämligen när en säger att det är okej fast det inte är okej. Varför gör nu kvinnor så? Kan det har att göra med att när en uttrycker missnöje så får en jävligt mycket skit för det för att det så sällan anses legitimt? Det är ofta väldigt obehagligt att blotta sig inför män på det sättet.

Som kvinna lär en sig att en ska behärska sig, och att behärska sig innebär ofta att dra sig undan istället för att ge uttryck för sina känslor. Att vara lite passivt aggressiv och tjurig istället för att bli direkt förbannad. Detta får kvinnor i sin tur skit för. Bra jobbat med dubbelbestraffningen patriarkatet!

Omfamna din hysteri.

En sån där grej jag har tänkt på när jag ser tillbaks på det senaste halvåret är hur jag slutat vara rädd för att uppfattas som ”hysterisk” och snarare omfamnat min ”hysteri”. Jag har vågat vara jävligt förbannad och ”orimlig”. Detta har varit jobbigt på många sätt men också oerhört befriande.

Jag har alltid haft nära till starka känsloyttringar och har haft lätt för att bli förbannad och säga ifrån när någon överträder mina gränser. Detta kan en ju tycka är en ganska bra egenskap, men jag har alltid fått lära mig att det är något som snarare ska tyglas. Att en inte ska bli så upprörd och så vidare.

För mig handlar det inte om att det jag känner per automatik är rätt, däremot att våga ge uttryck för det eftersom det är ett sätt att ta sina egna känslor på allvar. Att våga ta risken att framstå som ”orimlig” för att en anser att det är viktigt att ge utlopp för saker och ting istället för att hålla skit inom sig hela tiden.

Detta gör inte nödvändigtvis att folk lyssnar på en, däremot gör det att jag känner att jag lyckats stå upp för mig själv. Även om ingen annan tar mig på allvar så kan jag ta mig själv och mina känslor på allvar, och det är också en stor och viktig grej.

Att vara rädd för att framstå som ”hysterisk” är en form av internaliserat kvinnohat, de patriarkala värderingar som finns kring hur en ska vara och bete sig smittar av sig på en själv och en känner ett behov av att framstå som ”rationell” och ”sansad”. För mig har det varit ett viktigt steg i att göra upp med detta internaliserade kvinnohat att våga a mina egna känslor på allvar. Inte tänka så jävla mycket på ”konsekvenser” och vad jag kommer tycka och tänka sen utan tillåta mig själv att känna och ge uttryck för vad jag känner i stunden. Inte alltid vara så behärskad och beräknande som jag har lärt mig att vara utan våga ge utlopp för impulser.

Detta är någonting som män ägnar sig åt i hög grad. Typ när en man är arg så brukar han tycka att lite vad som helst är berättigat. Det är ju såklart ingenting som en ska dra till sin extrem, men jag tror att många kvinnor skulle må bra av att sluta vara rädda för att framstå som ”hysteriska” i omgivningens ögon.

Visst ger det vissa jobbiga reaktioner och oönskade resultat, men jag tänker att det ändå är bättre att andra förtrycker en än att en förtrycker sig själv från första början. Att stå upp för sig själv brukar i alla fall för mig leda till någon form av stolthet. Jag kan se tillbaks på de tillfällena och vara glad för att jag vågade säga ifrån. De gånger jag inte har gjort det brukar ofta kännas jobbigare i efterhand, även om det i stunden är ett enkelt sätt att fly stuationen.

Näthat.

Angående näthat: det finns en mycket mycket seglivad idé om att näthatarna är människor som har det väldigt svårt i livet, alltså typ arbetslösa, fattiga och så vidare. De känner att de inte har någon röst och därför slår de hej vilt omkring sig, spyr ut sig lite hat här och där för de kan helt enkelt inte behärska sig!!!

Jag får oerhört mycket ”kritisk” respons på denna blogg. Jag får mordhot, självmordshetsande och så vidare. Men en annan typ av kommentarer jag också får och som jag får betydligt mycket mer av är de som dränker mig i en svada av ord och härskartekniker bara för att sätta mig på plats. Jag skulle inte kalla detta näthat, däremot är det ett jävligt patriarkalt beteende som för mig utgör en minst lika stor om inte större bromskloss i att kunna göra det jag gör.

Det är inte ”näthatet” som i mina ögon hindrar en konstruktiv diskussion utan det är alla jävla män som är så sjukt övertygade om sin egen förträfflighet och bara vägrar ta in att andra kan ha något att komma med. De som skriver långa uppsatser om hur dåligt det är med genusvetenskap utan att ha minsta lilla koll på området och som dessutom tycker att en ska lyssna på dem för att de är ”trevliga” och inte skriver ”hora”. Dessa män som finns i princip överallt, framförallt inom etablerade medier. Jag tycker att det är viktigt att vi diskuterar även den formen av maskulinitetsutövande och hur det skadar konstruktiv diskussion. Att ensidigt fokusera på hot och direkta förolämpningar osynliggör den typen av kvinnohat som ligger bakom att kvinnors erfarenheter ifrågasätts och osynliggörs på daglig basis. Detta är också ett uttryck för ”hat”.

Sedan tycker jag att det är stor skillnad på att få typ en arg kommentar från någon snubbe eller att få upprepade kommentarer där en blir konsekvent nedtryckt. Den senare typen är enligt min erfarenhet nästan alltid mycket vältaliga personer som ger ett intryck av att vara genomtänkta och intelligenta. Detta behöver såklart inte betyda att de inte är utsatta, däremot går det emot den nidbild som ofta presenteras av hur en ”näthatare” är.

Att bestämma sina känslor.

Apropå det här med att må bra så har jag tänkt på en grej som är sjukt vanlig när det kommer till hur folk beskriver sina metoder för att må bättre. Det kan låta typ ”innan så gjorde jag såhär men sen slutade jag med det och nu mår jag mycket bättre”. Den här typen av formuleringar implicerar att det bara är att ”göra” någon särskild grej och så kommer det att fungera likadant.

Det finns en mängd grejer jag gjort innan som jag slutat med, som fått mig att må bättre. Det får mig inte att tro att steget till att må bra bara handlar om att sluta med den grejen. Jag har slutat oroa mig så mycket över saker till exempel, men det var inte något jag bara gjorde för att jag bestämde mig utan det var en process som i sig krävde en massa arbete och mental styrka, styrka jag inte kunde få fram bara sådär utan som jag var tvungen att gå igenom en massa saker för att samla.

Det är lätt att gräma sig i efterhand över att en inte gjorde saker tidigare. Jag tänker ofta på att jag borde ha gjort vissa saker tidigare än jag gjort för att då hade jag kanske inte behövt må dåligt så länge. Samtidigt så vet jag på ett sätt att jag inte var kapabel att göra de sakerna då, att jag behövde tiden för att bearbeta saker innan jag kunde fokusera på att må bra.

Att hantera sina känslor och sitt sätt att leva är en process. Denna process går i viss mån att påverka, men det går inte att bara ”bestämma sig” för att sluta känna och tänka vissa saker. Jag tycker att folk som slänger ur sig den här typen av ”tips” borde fundera lite mer på vad det var som fick dem att ”bestämma sig” och varför de var kapabla att göra det just då men inte tidigare.

Våldsbejakande reklam.

IMG_20140415_091420Försvarsmakten har ju börjat göra mer och mer reklam för att rekrytera personal. Reklam som bygger på att det en gör inom försvaret är så himla spännande och viktigt. Framförallt lyfts de olika krissituationer som en utsätts för om en jobbar på det viset och hur det är typ ”spännande” och ”utmanande”. Jag skulle rentav kalla reklamen våldsbejakande, det är ett romantiserande av situationer som ofta innebär våld eller åtminstone att en bygger upp en våldspotential.

Nu är jag inte en sån person som tycker att vi ska ”avveckla försvaret” eller liknande, utan jag är helt med på att det är något som behövs så som samhället ser ut idag. Däremot vänder jag mig emot när det görs reklam för det på det här sättet, något som är en oundviklig effekt av att den allmänna värnplikten avskaffats. Reklamen anspelar extremt mycket på maskulinitet och romantiserar krissituationer, något som i realiteten kan vara oerhört traumatiserande för de som utsatts för det.

Jag skulle hellre se att vi hade allmän värnplikt än den här formen av våldsbejakande reklam upp överallt. Denna reklam spär på en inställning till krissituationer och våld som bygger på att det inte är en del av en tragisk verklighet utan snarare ett litet ”äventyr” som en kan åka i väg på om en jobbar som soldat. Vad ger detta egentligen för bild av de uppgifter en utför som soldat? På vilka grunder söker sig folk till försvaret? Och framförallt; vad har de för bild av människorna de ska ”hjälpa” när de åker ut på uppdrag? När det hela säljs in som ett spännande äventyr så är det troligen den inställningen folk kommer att ha också. Är det verkligen eftersträvansvärt?

Jag gillar inte den här utvecklingen att försvaret agerar mer och mer som ett företag, mindre och mindre som något som faktiskt angår alla i och med att det handlar om vår fysiska säkerhet.