Etikett: barn

Barn och smink.

Kollade på mammor och minimodeller för ett par dagar sedan. I det programmet skulle barnen sminka sig vilket många mammor tyckte var helt fruktansvärt för barn ska ju få vara barn, och smink är minsann inget för barn. Man kan ju undra varför en person som vill att hennes barn ska få vara ett barn pressar henne genom att sätta henne på en jävla modellskola, månar om att hon ska ha fina kläder och fint hår men absolut inte låter henne sminka sig trots att hon vill.

Jag tycker illa om detta att mammorna intalar sig att allt är okej så länge barnen har ansiktena rena från smink. Att de trots allt fortfarande är barn så länge de inte invigs i just den speciella vuxengrej smink är. Jag undrar verkligen hur det kommer sig att just smink har ett sånt otroligt stort symbolvärde när det gäller skillnaden mellan barn och vuxna. Ärligt talat så lär ju inte sminket spela någon roll, det handlar ju om hur mycket press ni sätter på barnen.

Tror att anledningen till att vissa mammor i programmet hade ett så ansträngt förhållande till smink var att de egentligen inte var riktigt bekväma med situationen. De mammor som var ”coolast” med det hela var också de som var minst ängsliga inför hela konceptet.

Jag tror inte att barn mår dåligt av att sminka sig, bry sig om kläder och hår. Sådant kan vara roligt och ett sätt att uttrycka sig som är konstnärligt. Däremot tror jag att de mår dåligt av att ständigt behöva behaga och inte få göra saker för att man själv tycker det är roligt och fint. Och på ett sätt kändes det som att de mammorna som först inte ville att barnen skulle sminka sig men sedan tyckte att det var okej med en ”naturlig” sminkning ställde mycket större krav på att barnen skulle behaga än mammorna som bara körde på. För dem var det viktigaste att barnen skulle vara barn, oavsett vad barnen själva ville.

Barn ska få vara barn.

Ett uttryck jag har sjukt svårt för är det här: ”barn ska få vara barn”.  ”Barn ska få vara barn” betyder nämligen ofta egentligen ”barn ska vara barn”. Det handlar inte om att barnet ifråga ska få välja att vara barn själv utan om att bli inpressat i en barnmall där hen ska springa omkring, blåsa såpbubblor, kolla på barnfilm, ägna sig åt barnlekar och bara vara sådär härligt oskuldsfull och gullig som ett ”riktigt” barn ska vara.

Detta att barn ska vara barn handlar ofta om att de inte ska exponeras för verklighetens bekymmer. De ska leva i en egen liten värld där de blir skonade från diskussioner om krig, fattigdom, sex och andra hemskheter. Men alltså, barn är ju generellt intresserade av den verkliga världen och vad som händer där. Jag tycker inte att man ska hålla på och tvinga på barn skildringar de är obekväma med (det tycker jag inte att man ska göra mot någon) men jag tycker inte heller att man aktivt ska utesluta vissa samtalsämnen bara för att barn är närvarande.

Jag har i allmänhet otroligt svårt för detta daltande av barn som så många sysslar med. Denna vilja av att till varje pris bevara barnets barnslighet och bekämpa den vilja som finns att utforska världen och växa upp. Det är skillnad på att låta barn vara barn på deras egna villkor och på att tvinga på dem barnsligheten för att det är så det ”ska vara”.

Att hata barn.

Jag läste det här inlägget hos Caroline om hur otroligt vanligt och accepterat det är att säga att man hatar barn. Det är något jag har stört mig på länge, framförallt för att jag tycker att det är himla omoget. De som hatar barn brukar i vissa avseenden vara barn själva, så att säga. Man behöver inte tycka att barn är det bästa som finns, men att hata dem tycker jag är fånigt.

Jag håller med om att det är konstigt att folk tar sig rätten att säga att de ”tycker det är så jobbigt med ungar” rakt i ansiktet på ett barn. Barnet fattar ju liksom vad personen ifråga säger och mår säkert minst lika dåligt över det som en vuxen person skulle må om någon sa motsvarande när de gick på tåget. Förutom då den lilla detaljen att barn tenderar att ha mindre distans till elakheter.

Vi har alla varit barn och barn är också en jävligt nödvändig grej i samhället. Jag tycker att det är tråkigt att folk har iden om att barn bara är små vuxna som ska förvaras så lukt- och ljudtätt som möjligt tills att de har blivit gamla nog för att förvärvsarbeta och är totalt ointresserade av att stifta bekantskap med en ganska stor grupp människor.

Jag tycker inte att barn i allmänhet är det bästa som finns sådär i allmänhet men jag uppskattar vissa barns sällskap. Barn är himla olika, vissa är himla trevliga medan andra är fruktansvärda. Det är tråkigt att vissa människor kategoriskt avfärdar alla individer under 12 (eller var nu den magiska gränsen går) utan att ens försöka stifta bekantskap.

Kärnfamiljen.

Ofta när det talas om kärnfamiljen så skapas det en dikotomi mellan individualism och familjeliv, där familjeliv antas vara detsamma som kärnfamiljsliv. Nu har visserligen definitionerna vidgats en aning till att även innefatta homosexuella par, men likväl förutsätts det att det ska röra sig om ett tvåsamt par som tillsammans har skaffat barn. Det feministiska motståndet mot kärnfamiljsnormen anklagas ofta för att leda oss in i ett samhälle där den omsorg som egentligen borde ske inom familjen blir institutionaliserad och ansiktslös. Istället för att ta hand om våra egna barn sätter vi dem på dagis, istället för att ta hand om våra äldre släktingar sätter vi dem på ålderdomshem och så vidare.

Det finns en motsättning mellan jämställdhet och kärnfamiljen. I en familj där man struntar i att sätta barnen på dagis och tar hand om sina föräldrar istället för att sätta dem på ålderdomshem är det i en absolut majoritet av alla fall så att kvinnans karriär får lida. Visserligen kan man vara jämställd utan att ha en karriär men om man ser till det som samhällsfenomen så skapar det en obalans där kvinnor i regel saknar makt över sitt liv. Vidare så skapar bundenhet till just familjen ofrihet. Om man personligen måste stå för vården av sina föräldrar så skapar det ett samhälle där den som har pengar har en mycket större möjlighet till att satsa på karriären eller byta bostadsort.

Så jag vill inte stärka kärnfamiljen, jag vill att den ska fortsätta luckras upp i kanterna. Jag vill att det ska fortsätta finnas dagis och ålderdomshem, dels för att det ofta är en fördel när professionella människor står för den dagliga omvårdnaden men också för att det är ett hinder för jämställdhet såväl mellan kön som klasser om människor är uppbundna till sina familjer i alltför hög grad. Däremot kan man fråga sig om det är nödvändigt att gå längre än vi har gått nu, när man inte bara lämnar sina barn på dagis flera timmar om dagen utan även anställer barnvakt flera dagar i veckan för att kunna jobba mer.

Nyckelordet i sammanhanget är tid. Idag lever vi i ett samhälle där tid är den stora bristvaran för många. Människor med pengar köper andra människors tid för att dem ska ersätta de i deras dagliga liv när de är på jobbet. I vissa fall kan man tänka att det inte spelar någon roll, som när det gäller städhjälp, men i andra fall är det uppenbart hus det skadar de känslomässiga banden mellan en själv och ens familj. Som när man inte gitter ta hand om sina egna barn ens när de har slutat dagis. Som när man måste anställa läxhjälp för att den tid man tillbringar med sina barn ska vara ”kvalitetstid” eftersom den är så kort.

Detta är en negativ utveckling, det tycker jag. Konservativa partier som KD försöker stoppa den genom att införa stämpelkrav på dagis. Men problemet är inte att kvinnor jobbar istället för att vara hemma med barnen, problemet är att både kvinnor och män har för lite tid. För lite tid för att ta hand om inte bara sitt jobb utan även om sina andra åtaganden i livet. Om sitt förhållande, sina barn och sina vänner.

Jag skulle gärna vilja ha ett samhälle där de små gemenskaperna var starkare. Där det var mer naturligt att ta hand om inte bara sina föräldrar på ålderns höst utan och att ta hand om sina vänner, klasskamrater, kollegor, grannar eller helt främmande människor. Omhändertagande har för mig en vidare definition än att ge någon mat och byta blöja, det kan handla om att ingripa när någon blir slagen, erbjuda en sovplats eller ge hjärt- och lungräddning till någon som behöver. En större gemenskap och ett större socialt ansvarstagande behöver inte nödvändigtvis ha något men kärnfamiljen att göra utan kan organiseras på en mängd olika sätt.

En gång när jag såg Kajsa Ekis Ekman tala så snackade hon om det här med att vissa vill ha ett eget biologiskt barn så gärna att de vill köpa en annan kvinna för att skapa det, medan andra som redan har barn inte gitter ta hand om dem och därmed måste anställa barnvakter. Kanske är det i denna snedfördelning som det också kan finnas en lösning. Kanske om vi slutade vara så fixerade vid att de barn och vuxna vi skapar när och omhändertagande relationer till nödvändigtvis måste vara bundna till oss med blodsband och istället började fundera lite mer på om vi kan skapa nära och betydelsefulla relationer på andra premisser.

Det finns ingen motsättning mellan ett uppluckrande av kärnfamiljsnormen och ett samhälle där människor tar hand om varandra. Ett uppluckrande skulle till och med kunna leda till starkare gemenskaper om det gjordes på rätt sätt.

Detta inlägg ingår i min utmaning om relationer. Ämnet finns här och hela utmaningen hittar du här.

De där jävla trosorna.

Hejhej. Här sitter jag och minns gamla tider.

Tänker på i låg- och mellanstadiet då stringtrosor var ett sjukt hett samtalsämne. Alla hade en åsikt! Tydligen så skulle man ha string eftersom troskanten syntes annars. Vem hade så tighta kläder i mellanstadiet egentligen?

Hela iden med string var dessutom att man skulle dra upp trosorna över byxkanten, det minns jag mycket väl. Sjukt meningslöst med string om man gömde dem under byxorna!

Det var till och med så att KP hade ett jävla temanummer om string där de typ granskade frågan opartiskt. Herregud.

Själv var jag nog ”emot” string tror jag. Jag tyckte väl att det var kvinnoförtryckande eller något. Idag fascinerar det mig att man brydde sig så mycket. Det är ju bara trosor för helvete?

Vardag.

Gårdagen var otroligt jobbig. Jag var trött och barnen var bråkiga och jag orkade verkligen inte vara sådär pedagogisk som jag vill vara, utan blev bara arg och sur. Idag har jag bara myst med barnen och druckit te och ätit mackor som kompensation.

Det kan vara otroligt svårt att veta på vilken nivå man ska lägga saker och ting. Hur man ska säga till. Man vill inte tjata men man vill inte vara barnens slav heller. Det är viktigt att man kan säga ifrån, men om man gör det för ofta så tappar det i slagkraft.

Varför kan man inte få prata om något annat utan att först säga om barnet är en kille eller tjej?

En liten grej vill jag klargöra kring underbaraClaras ovilja att berätta om könet på sin unge. Såhär var det: UnderbaraClara födde barn. Hon skrev inte vilket kön barnet hade under de första typ tre dagarna. Folk började fråga. Clara undrade varför det var så himla viktigt för dem att veta och då bröt helvetet löst. Hur kunde Clara undanhålla människor denna information? Hur kunde Clara göra en så stor grej av vad barnet hade mellan benen?

Clara hade inte gjort någon grej av detta alls, det var alla som frågade som gjorde en grej av det. Faktiskt. Clara skrev absolut inte såhär: ”jag har fött barn men jag kommer inte berätta vilket kön det har”. Däremot så förutsattes det att hon skulle berätta om sitt barns kön så till den milda grad att det var provocerande bara det att hon inte skrev det. Är inte det konstigt?

Varför är man en ”fåntratt”, som Calle så fint uttrycker det, bara för att den första informationen man delger om sitt barn är könet? Varför kan man inte får prata om lyckan med att ha fått ett barn utan att behöva skriva om det är en kille eller tjej? Varför är det så förbannat viktigt för människor att veta barnets kön att de till och med minns denna oförrätt typ ett år efter att det inträffade?

Och så undrar jag vem det är som tvingar någon till något här. De som tycker att det är ett fruktansvärt brott och stöld på sin två dagar gamla bebis identitet att inte skriva vilket kön hen har det absolut första man gör efter födseln, eller vi som tycker att det är helt okej att man kanske inte berättar könet det första man gör utan pratar om andra saker istället. Som hur mycket man älskar när ens barn ler eller att det är friskt eller att det ens lever. Hur glad man är att man har fått sätta ett liv till världen. Varför kan man inte få prata om det utan att först säga om barnet är en kille eller tjej?

Så länge denna debatt sköts över huvudet på de barn som faktiskt blir utsatta så kommer vi inte att komma ett jäkla dugg framåt

Vissa tycker tydligen att man ska slopa preskriptionstiden för övergrepp mot barn.

”Samtliga dessa brott är mycket allvarliga kränkningar av barn och leder till bestående fysiska och psykiska men”, skriver S-kvinnor i sitt beslut.

Brott är ju generellt brott av en anledning: de orsakar skada. Vissa brott orsakar mer skada än andra och preskriptionstiden brukar också vara anpassad utefter det. Men denna närmast religiösa fixering vid övergrepp mot barn måste få ett slut.

Brott mot barn skadar barnen så mycket. Det är hemskt att de inte kan få upprättelse, bara för att preskriptionstiden har gått ut, säger Hillevi Larsson.

Det är sant att brott mot barn skadar mycket. Men varför denna överdrivna fixering vid lagmässig upprättelse. Jag har svårt att tänka mig att det absolut viktigaste för dessa människor när det gäller upprättelse är att se gärningspersonen bakom lås och bom.

Ja, det är viktigt att markera att övergrepp mot barn inte är okej. Och det är viktigt att markera att mord och våldtäkt inte är det heller. Men man måste kunna betrakta sexuella övergrepp mot barn på samma sätt som man ser på andra brott, vi måste släppa den här synen på folk som förgriper sig på barn som djävulens avkomma, som ska dömas till evig plåga.

En vän till mig anmälde upprepade våldtäkter hen blev utsatt för som liten men inget hände, för det fanns inga bevis. Henoms föräldrar hade sett bort, och endast henoms utsaga räknades inte. Att slopa preskriptionstiden kommer inte lösa det problemet. Vi kommer inte bli av med den skam som gör att offer och personer i deras närhet vägrar erkänna vad som inträffat.

Så sluta ägna er är meningslös symbolik och fixering och gör något av värde istället. Börja med att göra det obligatoriskt i skolan att samtala om när vuxna gör saker man inte vill. För så länge denna debatt sköts inom partierna eller på debattsidorna, över huvudet på de barn som faktiskt blir utsatta, så kommer vi inte att komma ett jäkla dugg framåt.

Om naturlighet och fria val.

Kan någon bara förklara för mig varför feminister ständigt anklagas för att tvinga på folk saker som är onaturliga när mycket av det vi opponerar oss emot är saker som dessa: skönhetstävlingar för fyraåringar och att ta hål i örat på bebisar. Är det naturligt?

Och herregud vad trött jag blir på alla som snackar om att deras barn har valt olika leksaker eller aktiviteter. Accepterar du allt ditt barn frågar om eller? Som vuxen har man ett ansvar att ”tvinga” på sina barn sunda värderingar, hur kan man då försvara sig med att barnen har valt det och det själva.

Visst, man ska inte tvinga barnen om de verkligen inte vill. Men man ska inte heller ge efter för minsta lilla begäran. Sen om föräldern vill att hens barn ska vara könsstereotypt så visst, men erkänn då det för guds skull. För ärligt talat: om man inte ville det så skulle man försöka undvika det, inte sant?