Etikett: barn

Det handlar inte om att några är tjocka om måste banta, det handlar om att vi alla måste ändra vårat förhållningssätt till mat.

Malin Wollin har skrivit en krönika om den där boken som handlar om ett litet barn som bantar. Hon inleder med följande:

Kan vi börja med att konstatera att bantning är nödvändigt. Vi blir tjockare och tjockare, vi har gått från klassens tjockis till klassens ­smalis.

Vi kan absolut konstatera att en förändring av vårat förhållningssätt till mat är nödvändigt. Men bantning? Bantning för mig handlar om att äta mindre än vad kroppen behöver eller gå på en diet under en begränsad tidsperiod för att nå en viss vikt.

Det blir så himla tråkigt att säga att folk måste banta. Kan vi inte istället säga att det finns en himla massa människor som har ett osunt förhållande till mat och att det måste förändras. För det är inte bara tjocka människor som har ett osunt förhållande till mat, det är väldigt många fler. Det finns många som tröstäter, som svälter sig, som tränar överdrivet, som går på extrema dieter och som räknar varenda jävla kalori. Det är inte heller sunt.

Det här handlar inte om att vissa som är tjocka behöver banta. Det här handlar om att vi alla måste få tillbaks synen på mat som något man äter när man är hungrig, för att kroppen behöver det. Man får gärna njuta och äta gott och äta godis, men mat måste primärt ses som en energikälla. Och detta gäller alla.

Ärligt talat tror jag inte att någon får ett mer sunt förhållningssätt till mat på grund av den här boken. Möjligen byter man ett ätstört beteende mot ett annat. Men ingen sjuåring ska behöva vara så självmedveten, att barn äter hälsosamt ska inte ha att göra med deras egna ansträngningar utan med att föräldrar sätter gränser.

Att önska människor sjukdomar.

Den här artikeln i expressen handlar om att man i Danmark har minskat antalet barn som föds med downs syndrom väldigt mycket med hjälp av fosterdiagnostik. Upprörda föräldrar till barn med downs känner sig tvungna att uttala sig:

– Vi ska inte ha rashygienliknande tillstånd, som det här liknar, säger Ulla Brendstrup till Berlingske Tidene enligt Ritzau och fortsätter:
– Man går specifikt efter ett handikapp. Vad är näst på tur? Är det barn med diabetes som kommer att sorteras bort.

Det här gör mig så jävla trött. Det är såklart skitfint att dessa människor har känt att de vill lägga den extra tiden och engagemanget som ett barn med kromosomfel kräver. De är säkert jättelyckliga och deras barn mår säkert fint även fast de har downs. Gott så.

Men det har absolut ingenting att göra med att andra föräldrar inte vill ha handikappade barn. De kanske inte orkar ta han om ett handikappat barn, de kanske inte vill se sitt barn har stora svårigheter med att anpassa sig till samhället.

Att tycka att man ska förbjuda fosterdiganostik och abort på grund av att fostret är skadat är, helt allvarligt, att önska folk handikapp. Vi har en metod för att få bort detta, varför inte låta den som vill använda den? Varför inte låta människor som vill skapa bättre förutsättningar för sina barn? Varför vill dessa människor inte att vi ska använda den möjlighet vi har för att utrota handikapp?

Och sen kan de barn som trots allt föds med downs få den hjälp och acceptans de behöver, alldeles oavsett om foster aborteras eller ej. För det finns fan inget samband mellan huruvida jag personligen inte önskar ha ett handikappat barn och huruvida jag kan respektera handikappade individer.

Att erkänna förutsättningarnas betydelse.

När man diskuterar abort så brukar några olika saker komma upp som argument. Dels den här: ”det är ju bättre att födas än att inte få födas alls” och den där om att man alltid älskar sina barn även om de är ”oönskade”. Hur ofta hör man inte snyfthistorier om föräldrarna som valt att föda ett barn trots att det var gravt handikappat eller som varit för sena med aborten och ändå älskar sitt barn över allt på hela jävla jorden?

Klart som fan man älskar sina ungar, det är en biologiskt betingad reflex. Man är i praktiken tvungen att älska sina barn, så är det bara. Och de flesta är tacksamma för att de fått leva, det är lika biologiskt betingat det. Vi strävar av naturen efter vår egen överlevnad och att sprida vidare våra gener, så det är klart att man känner lycka över både sina barn och sitt eget liv.

Men detta gör inte att det inte finns olika bra eller dåliga förutsättningar för att skaffa barn. Vi kan snacka människovärde tills vi storknar men allvarligt talat: handikapp är en belastning för både individen, familjen och samhället. Det betyder inte att dessa människor är mindre värda eller inte kan skapa sig ett bra liv utifrån deras förutsättningar, men ett handikapp är ett handikapp och kringskär såklart ens förutsättningar i livet.

Man önskar såklart sina barn det bästa. Om jag själv hamnar där så kommer jag också att abortera ett eventuellt skadat foster. Inte för att jag misstror min förmåga att älska ett handikappat barn, inte för att jag tror att barnet aldrig kommer kunna finna glädje i livet, utan för att jag vill ge mitt barn de bästa möjliga förutsättningarna. Det är inget konstigt med det.

Det kan vara en fråga om att jag personligen inte vill lägga ner det enorma engagemang som vissa handikapp kan kräva. Här kan man invända att barn alltid kräver engagemang men det finns ju såklart gradskillnader även här och det förstår ju varenda människa. Det är klart att det friskt barn kräver betydligt mindre engagemang än ett handikappat, jag förstår inte varför man skulle sticka under stol med detta.

Sen finns det också iden om att abort av handikappade barn på något sätt skulle skapa ett sämre samhällsklimat för handikappade, dela upp folket i första och andra klassens medborgare. Ärligt talat så tror jag inte det. Bara för att man erkänner att handikapp trots allt är något oönskat så betyder inte det att jag inte tillskriver de som föds till världen ett mindre människovärde. Jag tycker att de ska få hjälp av samhället för att leva ett så bra liv som möjligt, precis som alla andra. Men att inte acceptera abort av handikappade foster är att önska fler handikappade i samhället och det ser jag absolut inget skäl till att göra.

Det finns få oöverstigliga hinder för att leva ett bra liv, men man kan alltid förbättra grundförutsättningarna. Och om man kan göra det så ser jag inget etiskt fel med det.

Jag tror de fattar att det är ett möjligt barn som de ägnar flera timmar åt att krysta ut.

Resonemanget kring abort har länge varit att barnet inte ska kunna överleva utanför livmodern för att det ska räknas som ett foster. Man kan inte abortera för sent för då är barnet helt enkelt livsdugligt, självklart inte på egen hand, men med hjälp från läkare osv. Läkekonsten blir ständigt allt bättre vilket såklart leder till att barn i allt högre utsträckning kan räddas om de kommer ut för tidigt, säkert skulle dessa foster kunna räddas om man försökte, men de är knappast livsdugliga som de är. Att röra på sig är inte detsamma som att vara livsduglig.

Men om endast foster som inte läkekonsten skulle kunna rädda ska få aborteras så kommer det förr eller senare leda till att abort inte är tillåtet alls. Tänk när det finns artificiella livmodrar som man kan stoppa foster i, då kommer ju abort inte att gå alls om man ska hålla sig till hur fostret klarar sig utanför livmodern.

Idag är gränsen för fri abort vecka 18, sedan måste det finnas särskilda skäl för abort. Kvinnorna som aborterar dessa ”livsdugliga” foster har säkert stora svårigheter med att ta hand om ett barn. Säkert hade hon kunnat tänka på det och använda kondom, men jag tror inte att någon genomgår en så sen abort på kul, det handlar ju om att föda ut fostret och det är nog inte en trevlig upplevelse för någon.

De människor som gör sen abort känner sig nog nödgade till det av flera skäl, som dessutom måste bli godkända av staten, och jag tycker att hela den här retoriken om ansvar är djupt obehaglig. Visst ska man inte använda abort som preventivmedel, men det är helt irrelevant att tjata om i sammanhanget. Om ni vill att folk ska börja ha kondom kan ni väl göra dem mer lättillgängliga, men kringskär för den sakens skull i möjligheten att abortera ett foster som man inte kommer kunna sköta om.

Och detta tjat om att det är ett möjligt barn. Jag tror att kvinnorna som gör sen abort vet det. Jag tror att de fattar att det är ett möjligt barn de ägnar timmar åt att krysta ut, som har växt i deras mage under 20 veckor. Jag tror att de fattar och jag tror att de lider och jag tror inte att de behöver få det upptryckt i ansiktet igen och igen och igen.

Sluta misstänkliggöra män.

Det här tycker jag var ett mycket märkligt inlägg skrivet av Lady Dahmer. Hon skriver om sin rädsla att tappa bort sin dotter på tom tits, och vad hon har sagt till henne att göra om det skulle hända.

Jag drillar henne i att upprepa sitt namn; Ninja Blomberg och att alltid be om hjälp hos en annan mamma om hon tappar bort mig. Jo, en annan mamma. Jag tar inga risker och även om det finns kvinnor som är psykopater så känns en kvinna med barn som minst farlig. Jag litar mer på Annika 25 med två ungar i släptåg än vad jag gör på Urban 45 singel, (eller Kalle/Maria 10 … remember lilla James Bulger eller Mary Bell) so sue me liksom. (Och en vuxen man utan barn på Tom Tits känns ju extra creepy!)

Visst förstår jag att man uppmuntrar sitt barn till att uppsöka en annan förälder, eftersom de troligen har en större ansvarskänsla rörande barn, och om de nu är pedofiler så förgriper de sig kanske mest på sina egna ungar. Men då kan man ju säga ju förälder, inte sant? För det är väl inte särskilt troligt att Mats, 25 år med två barn i släptåg, skulle hitta på något fuffens heller?

Jag skulle inte heller uppmuntra mina barn till att söka hjälp hos en ensam man eller kvinna om det garanterat fanns barnfamiljer i närheten, men det är väl himla tråkigt att få det att vara en fråga om kön. Det är ändå himla ovanligt att barn blir utsatta för övergrepp på offentlig plats, av en person de inte har haft tidigare kontakt med.

Om män alltid ska bli misstänkta så fort de tar kontakt med barn så kommer det bli väldigt svårt att komma någonvart med jämställdheten. Så visst, varna för alla slags människor som kommer fram och vill bjuda på godis om du följer med upp i skogen, men att kalla dem ”fula gubbar” känns bara märkligt. Det är väl klart att killar blir osugna på att ta hand om barn om det leder till att de misstänks för att vilja förgripa sig på dem.

Det är helt okej att lacka på barn som beter sig som as.

Natashja skrev om ett elakt barn vilket ledde till en del upprörda reaktioner bland hennes läsare. Inte ska man hacka på ungen, utan på föräldrarna som har uppfostran hen så illa. Det första problemet med det här resonemanget är ju att det är omöjligt att dra gränsen för när ansvar kan utmätas. När är man en egen individ som kan ta ansvar över sina egna handlingar? Man formas ju alltid av samhället och det är klart att man är mindre självständig som individ som barn, men det är fortfarande inte en helt enkel fråga.

Nu kan jag ju hålla med om att det är föräldrarna som bär ansvaret när barnen är så små men jag har svårt att se någon mer destruktiv princip att lära ut till en unge än att det hen gör är okej eftersom det ändå inte är henoms fel, utan omgivningens. Det är ju faktiskt en otroligt rutten grej att lära barn att de står fria från ansvar, det om något är ju en värdering som lär växa fast och skapa en vidrig människa.

Därför tycker jag faktiskt att det är helt okej att lacka på barn som beter sig som as. Givetvis till rimliga gränser (som alltid när man blir arg på någon) och så att barnet får en chans att förstå grunderna, men det är helt och hållet rätt att tillrättavisa och skälla på barn som inte är ens egna, istället för att bara tala med föräldrarna.

Saker Thomas Bodström brinner för.

Läser i en artikel om att Thomas Bodström brinner för något och att han därför borde ha blivit ny ledare för socialdemokraterna. Tänkte då lista vad Bodström brinner för.

  1. Att införa massövervakning på alla svenska medborgare.
  2. Att profitera på socialdemokraternas kris genom att skriva politisk skandallitteratur.
  3. Att framträda i tv tillsammans med svenska komiker.
  4. Att inte ens enda jävel ska fildela.
  5. Att alla som så mycket som kollat på en tecknad bild på ett naket barn ska spärras in, ty det är ett övergrepp mot alla barn.
  6. Att jantelagen ska utrotas.
  7. Att posera på omslag till deckare av tveksam kvalitet.

Min poäng är, kort och gott, att det spelar ganska marginell roll huruvida han brinner för något eller inte, det viktiga är väl vad han brinner för.

Problemet är inte att Bamse har blivit skändad utan att verkligheten är för smärtsam för att tala om.

Migrationsverket har i samarbete med Bamse gett ut en serie för barn om asylpolitik. I slutet så får de som söker asyl avslag och får åka hem igen. Jag har inte läst hela serien men hela poängen är att hemkomsten skildras som något positivt. Detta har såklart väckt kritik eftersom det anses osmakligt, och det försvaras med att syftet är att lugna de barn som söker asyl.

Jag håller med om att det är ett mycket osmakligt sätt att skildra det hela på, men jag förstår också tanken att man vill lugna de barn som söker asyl. Hade det varit bättre att skildra hemkomsten som något hemskt, eller att helt enkelt gå runt det genom att låta dem få asyl. Jag vet inte vad som hade varit bäst, egentligen.

Kanske kan man då tycka att de inte ens borde ha försökt. Jag vet inte jag. Jag tycker någonstans ändå att det är hedervärt att de ger det ett försök. Även om slutet är plumpt så gillar jag verkligen konceptet att göra processen begriplig för barn och jag tror att det hade blivit konstigt hur man än avslutat det.

Om något så sätter detta fingret på vilken otroligt jobbig fråga asylpolitik är att ta ställning till. Hur ska man kunna förklara för ett barn på ett vettigt sätt att vissa helt enkelt inte får stanna, för att vaddå? Det blir omöjligt och okänsligt hur man än vrider och vänder på det. Det går helt enkelt inte att förklara på ett skonsamt sätt för sanningen är tyvärr inte vacker och underbar.

Hela grejen är så jävla smärtsam att det gör ont i mig. När man försöker förklara det såhär så blir det bara så uppenbart hur jävla fel och orättvist det är. Och hur man än vrider och vänder på det är problemet inte att Bamse har blivit ”skändad”, utan att vi lever i en orättvis värld.