Lady Dahmer har ju hamnat i blåsväder på grund av den här texten om Carola och hennes svar på den och det kan jag verkligen begripa. Jag tyckte själv inte att det var så farligt men jag förstår absolut reaktionerna. Lady Dahmer har mycket åsikter till höger och vänster om hur folk ska bete sig som föräldrar, ofta har hon rätt, andra gånger inte. Men det är provocerande med någon som kommer med pekpinnar på det sättet.
Nåja, jag har inget emot pekpinnarna i sig men det jag reagerade på som jag tycker är väldigt väldigt konstigt är hur detta kombineras med ett självrättfärdigande som jag tycker är märkligt, och det på många olika nivåer. Jag diskuterade detta lite med henne på twitter där jag skrev ungefär att jag fattar att folk blir provocerade och att jag tycker hon ska ta till sig av kritiken istället. Då skrev hon i princip att ”haters gonna hate” och att hur hon än gjorde så kommer hon att få kritik.
Jag menar ju inte att man ska backa så fort man får kritik, det tror jag att de flesta som läser min blogg fattar. Däremot tycker jag att man ska fundera lite på ofta återkommande kritik, speciellt om den kommer från personer som följer en och gillar en i övrigt. Hon verkade tolka mig som om jag menade att hon inte ska provocera och att man ska vika sig för andras åsikter. Det tycker jag såklart inte alls, däremot tycker jag inte att man ska ignorera andra åsikter och låta dem ”rinna av” för att man tycker att ”det är bra att provocera” vilket verkar vara lite den stilen hon kör på. ja, det är väl bra att provocera men det finns absolut inget egenvärde i provokation. Det är ett vapen som måste användas med omtanke när man har något att stå på.
Och sen var de det där med att hon ”är sån”. Well, det förstår väl jag också att hon ”är sån” men jag tycker att det är en usel förklaring eller ursäkt eller vad man nu ska kalla det.
Såhär. Jag låter Lady Dahmer vara precis hur hon vill, jag tycker att hon är cool och att hon har fel ibland och rätt ibland. Jag har heller aldrig blivit provocerad av något hon skrivit. Vad jag däremot tycker är jättekonstigt är det här sättet hon besvarar kritik på. Såhär tänker jag när jag får kritik; antingen har personen rätt och då brukar jag medge mitt misstag och be om ursäkt, eller så tycker jag att personen har fel och då brukar jag förklara varför eller ignorera det om det är någon riktigt ovettig invändning. Om flera personer kommer med en och samma kritik brukar jag fundera på det och sedan återkomma. Det kanske inte är perfekt men jag tycker att det är en ganska bra metod som är intellektuellt hederlig, vilket är viktigt för mig. Men det jag tycker är konstigt är hur hon ibland ger de som kritiserar henne ”rätt” men struntar i att göra något åt det och istället konstaterar att det är ”sån jag är”. Det tycker jag är motsägelsefullt.
Jag skrev detta och då skrev hon att hon är motsägelsefull. Det är sån hon är. Och för övrigt är människor i regel motsägelsefulla. Alltså, människor i regel är på en massa olika sätt men jag tycker att det är en väldigt lam ursäkt för att strunta i att göra något åt ett problem man är medveten om. Eller tycker hon inte att det är ett problem att vara motsägelsefull? För mig blir det här så otroligt konstigt. Jag hade tyckt det var okej om hon sa typ att hon känner till detta men inte pallar göra något åt saken, då hade det funnits en förklaring, men att liksom bara konstatera att det är såhär jag är utan att på något vis varken problematisera eller handla för att åtgärda det, jag fattar de inte.
Jag såg sedan att hon skrivit ett inlägg som jag antar delvis var inspirerat av vårt samtal där hon skriver såhär:
Jag är en också fruktansvärt motsägelsefull person. Jag har motsägelsefulla känslor hela tiden och motsägelsefulla egenskaper och tankar och funderingar. Jag är arrogant, plump, klumpig, självgod, hård, hetsig, elak och alldeles alldeles underbar och jag vill att mitt skrivande ska spegla det. Jag märker att jag i takt med att statistiken ökar också tonar ner och vågar mindre och tappar bort mig själv lite.
Så hon konstaterar alltså att hon har en rad egenskaper som allmänt anses negativa. Sen bara… lämnar hon det? För hon ”är sån”. Jag fattar inte. Alltså, om jag hittar drag hos mig själv jag tycker är osympatiska så reagerar jag absolut inte såhär utan försöker göra något åt dem istället. Om jag tycker att jag är plump och elak så stannar jag inte vid att konstatera det utan försöker sluta vara det. Varför vill man vara en elak person?
Visst ska man acceptera sig själv men jag tycker samtidigt att det är viktigt att man försöker förändra de drag man har som faktiskt drabbar andra. För mig handlar det inte om att Lady Dahmer ska tona ner sina texter för att tillfredsställa massan. För mig handlar det om att man ska ha ett beteende som man kan stå för, som man tycker är rätt och försvarbart med mer än att man ”är sån”. Det kan hända att Lady Dahmer tycker att hennes beteende är försvarbart, i så fall kommer jag inte säga emot. Däremot tycker jag att det är lite av ens plikt att kunna stå till svars för sitt agerande utöver att det är sån man är. Du kan inte slå en person och sedan säga att det helt enkelt är så du är, lika lite kan du vara taskig mot andra med det som ursäkt.
Jag menar inte att jag ogillar henne på grund av detta, ja tycker att hon är cool för det mesta. Däremot fattar jag inte den här attityden till kritik och tycker att den är ganska vanligt förekommande dessutom.