Att Mogi ligger bland de åtta sidor jag besöker mest. Mer pinsamt än Kissie fan.
Etikett: mogi
Klart jag är avundsjuk på Mogi, men jag tycker fortfarande hon är en idiot.
Nu har jag såklart blivit anklagad för att vara avundsjuk på Mogi. Inte så konstigt eftersom jag skulle kunna ha en hel kategori dedikerad henne, så mycket som jag skriver om henne.
Allvarligt talat. Klart som fan jag är avundsjuk på Mogi. Bruden har sjuka summor pengar som hon bara kan spendera, hon kan fan köpa bostadsrätt utan att blinka. Jag hade absolut inte bangat på att vara i den situationen. Hon har dessutom en ganska stor blogg (som ju hade varit större om hon fyllt den med vettigare innehåll), reser skitmycket, kan flera olika språk och verkar ha en helt galen förbränning.
Men att jag inte hade bangat på att vara i hennes situation gör inte att jag tycker att hon är mindre av en idiot för det. Jag är avundsjuk på hennes pengar men jag skulle nog aldrig ha prioriterat som hon gör. Det är ju självklart att man blir avundsjuk på folk som har det lätt för sig, men det betyder inte att man vill vara dem med allt vad det innebär. På samma sätt som jag inte skulle banga på att vara stadsminister, men jag skulle inte göra samma saker som Fredrik Reinfeldt i den situationen.
Galenskap.
Varför är jag så fixerad vid Mogi? För att hon skriver så sinnessjuka saker såklart! Nu har hon köpt en ny korallfärgad bikini täckt i paljetter.
Hon har alltså köpt en bikini hon inte kommer kunna bada i. Är det bara jag som tycker detta är galenskap? Hon försvarar detta med att den kommer passa bra under tunikan. Jag tolkar detta som att hon vill ha två bikinis, en för bad och en att ha under tunikan. Jag trodde hela iden med en strandtunika var att man bara kunde kasta den över bikinin, men icke.
Mogi ska alltså byta bikini innan hon kan slänga över strandtunikan. Jag har svårt att tänka mig något mer omständligt. Eller så kanske hon inte badar alls, utan bara ligger och schteeker. Fast orka begränsa sig så för en jävla bikinis skull.
Mogi ger klimattips.
Mogi ger exempel på hur man kan vara klimatsmart i sin frågestund (efter oblygt hyllande av konsumtion eftersom det ”ger så mycket jobb”): ”om man till exempel kan välja mellan apelsiner från Brasilien och Spanien kan man ju välja dem från Spanien”.
Jag undrar om Mogi någonsin har tänkt på att hon kanske inte behöver några apelsiner alls? Nu är jag väl inte någon mästare på att avstå exotisk frukt, men jag tycker att man har ett jävligt skevt perspektiv om den enda uppoffring man tycker är rimlig att göra för miljön är att välja den liiite bättre av två identiska produkter.
Vidare säger Mogi att man ju kan ”ha koll på” att produkterna inte tas fram under ledning av ”slavdrivare”. Jag undrar vad hon sätter in i det begreppet, jag.
Jag var bara så jävla illamående, ledsen och förbannad så jag var tvungen att lägga till det här.
En sak till angående Blodinbella: om nu konsumentmakt var en sån jävla stor grej varför ser man ingenting av den? Jag har fan aldrig läst ett enda inlägg på Blondinbellas blogg om ett dåligt företag. Det finns säkert något men det lär vara jävligt marginellt i förhållande till alla inlägg om hur jävla skönt det är att konsumera.
Herregud. Vi är alltså den ”mest kritiska generationen”. De föregående generationerna måste ju ha varit så galet jävla okritiska att det inte är klokt. Vad som än hände så såg de bara regnbågar och enhörningar omkring sig. Sen kom vi och vände hela världsordningen genom att spotta ur oss en diss mot café Moccos nässelsoppa nån gång om året.
Herregud. Jag vet faktiskt inte om jag ska skratta eller gråta.
Strukturerade Mogi.
Bloggkommentatorerna skrev om att Mogi (som jag för övrigt har ett ”ohälsosamt intresse för”) och hennes pojkvän färgmatchar (hans scarf matchar hennes tunika). Min teori är som följer: Mogi köper helt enkelt två exemplar av varje plagg, har dme hängfandes hemma ett atg för att känna på feelingen hos de olika plaggen. När hon hittat den perfekta så tar hon den andra och gör en scarf av den, som hennes pojkvän kan bära när hon bestämt sig för att bära just den tunikan. Hon har säkert specialtillverkat en speciell hylal där alla scarves ligger uppradade i nummerordning så att det aldrig blir något fel. Hon ringer och ba; nummer 8145 ikväll älskling.
Skulle, helt seriöst, inte förvåna mig om det förhöll sig såhär.
Skandal när man får vad man beställt.
Dagens missöde måste ju ändå vara detta. Konsumtionsprinsessan Mogi gick på ett café och fick mat hon inte tyckte om. När hon konfronterade servitören med detta svarade han rätt och slätt att ”andra tycker om soppan”. Skandal att man inte får pengarna tillbaks, tycker Mogi.
Lite villkoret när man äter ute är väl att man får den rätt man beställer och att den smakar som den gör. Om den nu är bränd eller så kan jag ju förstå reaktionen, men om det helt enkelt bara är en smak man ogillar? Ska man som kund ha ”rätt” att få en annan då? Jag har nog aldrig hört någon resonera så innan faktiskt.
Sen har Mogi en långt utläggning om att det är extra dåligt för att det är så dyrt. Bland annat kostar en kopp te 45 spänn. Jag håller med om att det är hutlöst men jag skulle aldrig vara så nipprig att jag betalade den summan. Jag antar att servitören tänkte att om hon har råd att käka här så har hon väl fan råd att köpa en ny maträtt om den nu inte faller henne i smaken. Så hade i alla fall jag tänkt.
Följdfråga till Mogi.
Mogi ställer sig den mycket intressanta frågan om man som läkare skulle hjälpa en person som kommer in på ens mottagning och behöver akut hjälp, även om personen ifråga har våldtagit folk och mördat. Mogi säger att hon nog inte skulle göra det.
Då har jag en följdfråga.
Tänk dig att du jobbar som läkare och det kommer in någon på din mottagning som är akut sjuk, personen ifråga kommer troligen att dö om hen inte får hjälp. Dilemmat är bara att den här personen skattefuskar genom att göra avdrag för sina shoppingturer i Paris och New York eftersom det är så kallade ”tjänsteresor” för bloggen. Den här personen lägger dessutom lika mycket pengar på tunikor på en vecka som det kostar att genomföra operationen. Skulle du hjälpa personen, även om hen har struntat i att betala skatt?
Personligen skulle jag inte ge den personen hjälp eftersom jag tycker att man ska betala skatt om man nu ska kunna förvänta sig hjälp. Dessutom så tycker jag att personen ifråga skulle kunna strunta i en tunika eller två och betala sin egen jävla sjukvård eftersom hen uppenbarligen inte har lust att bidra till andras.
”Seriösa bloggare”.
Såhär skriver min favorit konsumtionsdrottningen Mogi om att hon inte fick plats att medverka i det där hemska debattprogrammet om bloggar.
Hade varit roligt att representera den mer seriösa bloggaren i sammanhanget som tar till vara på möjligheterna som ges som bloggare.
Alltså. Vad krävs egentligen för att en person eller blogg ska klassas som ”seriös”.
För det första så tycker jag det är otroligt tråkigt att höra av Alex Schulman att han tycker att dessa modebloggerskor enbart skriver om blaj när vi tipsar om mode osv. Jag förstår absolut om man reagerar på skandalbloggarna, att det dom gör inte skapar något positivt utan ger bara unga tjejer helt fel bild av hur man ska föra sig. De får en skruvad bild på vad som är normal och vad som inte är det.
Tydligen så ska man ge en positiv och nyanserad bild av hur man som ”ung tjej” ska föra sig. Det ska tydligen också vara ”normalt”. Jordnära.
Herregud. Ingen människa i hela världen ser Kissie som en förebild, ett ideal eller på något sätt representativ för verkligheten. Den här iden om att ”unga tjejer” är som öppna sår inför omvärlden och bara helt onyanserat och utan kritiskt tänkande insuper varenda litet intryck de får.
Men för helvete. Unga tjejer kan tänka själva de också. Och de flesta tänker att Kissie inte är en person man är ute efter att likna. Seriöst. Alla unga tjejer jag diskuterat Kissie med har tyckt att hon är efterbliven.
Och allvarligt talat, om folk nu skulle vilja likna Kissie så ser jag det faktiskt som ett mindre problem än om alla skulle vilja vara söta överklassungar som lever i sina rosa bubblor i sann Foki/Mogi-anda. Folk växer upp från att vara som Kissie men ett på riktigt skadligt ideal är denna nya moderata världsfrånvända konsumtionsandan. Jag ryser bara av att tänka på det.
Sen undrar jag om det är jordnära att shoppa tunikor för 20 000 i månaden. Vem utom en person med extremt rika föräldrar har råd med det?
Att skapa behov.
Sitter och chilläser Mogis blogg lite sådär på kvällskvisten.
Har ni någonsin känt ett behov av en ”ultimat te/varm choklad med fluffif grädde mugg” någon gång? Till den grad att ni ”måste” köpa den, och sex stycken dessutom.
Jag slår väl in öppna dörrar nu men… konsumtionssamhället och människorna som anammar det till denna grad gör mig bara så trött.