Etikett: politik

Fjanterier.

Detta måste vara typ ungefär det fånigaste som sagts i svensk politik på i alla fall ett par veckor. Vår jämställdhetsminister Nyamko Sabuni är oroad över att vänsterpartiet ska hålla kurser i feministisk självförsvar för sina kvinnliga politiker.

Som jämställdhetsminister blir jag väldigt oroad över att kvinnor i Vänsterpartiet tydligen känner sig så pass utsatta av sina manliga kollegor så att de behöver självförsvar, säger hon.

Och man ba: förutom att du uppenbarligen gör dig dummare än vad du är för att uppnå någon slags komisk effekt på kvinnoseparatistiskt jämställdhetsarbetes bekostnad så är det så jävla symptomatiskt att en borgerlig politiker uppenbarligen utgår från att personer som är partipolitiskt aktiva inte umgås med människor utanför den kretsen. Kanske bara är fördomar (eller kanske inte) men mitt bestämda intryck är att den borgerliga politikerkåren brukar vara betydligt mycket mer professionaliserad är vad den socialistiska är. Jag kan även dra mig till minnes en artikel jag läste om att vänsterpartiet var det parti vars politiker har mest erfarenhet av ”riktigt” arbete, det vill säga arbete utanför partiet.

Jag eller andra kvinnor i Folkpartiet känner oss inte så utsatta och hotade att vi behöver gå självförsvar för att inta ledande positioner i partiet, säger Nyamko Sabuni.

Jadu Sabuni. För de flesta människor så finns det en värld utanför partiet och sammanhang man är intresserad av att vara i utöver att klättra inom partiet. Du kanske skulle ta och pröva det själv? Jag menar, det kan ju vara en fördel för en minister att ha några slags referenspunkter utanför politiken. Bara en tanke.

Man blir inte fri från fördomar för att man är emot fördomar.

Väldigt ofta när man diskuterar rasism så ska folk börjar dissekera det som är ”svenskt” och till exempel säga att köttbullar faktiskt inte kommer från Sverige från början och att jättemycket andra saker som vi kallar svenska faktiskt inte är svenska från början utan kommit utomlands ifrån. Detta gör mig irriterad för jag tycker att det är en fruktansvärt banal analys av vad rasism och nationalism handlar om.

För det första är rasism inte så mycket en åsikt som det är en social struktur. De flesta har inte åsikten rasism, alltså att människor har olika värde beroende på vilken ”ras” de tillhör. De flesta tror inte heller att den svenska kulturen varit isolerad genom hela historien, utan vet om att Sveriges gränser ändrats, att Sverige inte alltid varit en nationalstat, att vi haft invandring från en massa olika håll och att människor i grund och botten har samma ursprung.

Men att kulturen vi har idag inte byggts av sig själv, helt inom nationens gränser, betyder inte att vi inte har en kultur som är svensk, eller åtminstone nordisk. Det spela inte sådär skitstor roll varifrån de olika komponenterna i kulturen kommer ifrån eftersom den kultur vi har nu ser ut som den gör, och på vissa vis skiljer sig från andra kulturer på andra håll i världen. Om man tycker att det är ett problem med så kallade kulturkrockar så lär man inte bli mindre övertygad om den saken för att man vet att vissa inslag i vår kultur kommer från andra håll i världen.

De flesta kulturkonservativa nationalister brukar väl dessutom inte vilja att kulturen ska stå helt stilla, men vilja att det ska gå långsamt. Det är ju därför de talar om massinvandring som ett problem, men däremot brukar tycka (eller i alla fall säga att de tycker) att det är bra med invandring så länge de ”integreras” alltså accepterar svenska värderingar och svensk lag. Däremot brukar de sällan ha något emot främmande kulturinslag så länge de inte utmanar våra egna, jag har till exempel aldrig stött på en nationalist som tycker att det är kasst med kebab eller musik med lite ”etnovibbar”. Kulturinslag såsom musik, mat och så vidare betraktas oftast av denna grupp som ofarliga eller till och med berikande. Alltså är det en dålig kritik mot de som faktiskt har dessa åsikter ideologiskt, det är nämligen ganska lätt att bemöta för den som verkligen är uttalad nationalist och kulturkonservativ.

Jag tror hur som helst inte att merparten av rasismen i samhället tar sig uttryck i direkta åsikter eller värderingar, utan är underliggande tendenser till fördomar mot människor med vissa attribut. Då tror jag att det kan vara ineffektivt och kanske till och med kontraproduktivt att tala om rasism som en åsikt som folk är medvetna om och argumentera emot den som en sådan. Jag tror inte att människor kommer bli mindre benägna till fördomar för att de inser att vår kultur skapats av influenser från många olika kulturer, världen över. Jag tror även att det kan vara kontraproduktivt för att det tillåter folk att vila i idén om sig själv som obenägna till rasistiska tendenser eftersom de ”vet” att alla är lika mycket värda och att det inte finns en statisk svensk kultur.

Man blir inte fri från fördomar bara för att man är emot fördomar eller säger att alla är lika mycket värda. Därför tycker jag att denna kritik mot rasismen tar ett alldeles för stort utrymme. Om man ska göra en ideologisk kritik av kulturkonservativ nationalism så tycker jag att man ska försöka förstå det man kritiserar på en högre nivå än att man tjatar om köttbullarnas ursprung, och om man kritiserar de fördomar folk bär på så tycker jag att man ska sluta bemöta det som vore det en medveten åsikt.

Vägra kallas extremist.

På senaste tiden har det diskuterats mycket om extremism i den svenska politiska debatten. Jag tycker att ämnet är intressant eftersom jag själv radikaliserat otroligt mycket på sista tiden. Jag vet inte om jag skulle kalla mig extremist, men jag har definitivt fått större förståelse och dragelse åt politiska perspektiv jag innan avfärdat som extremistiska.

Väldigt ofta när man diskuterar extremism så klumpar folk ihop alla extremister i samma hög. Eller tja, ”alla” är väl att överdriva, ”skatt är stöld”-liberaler brukar komma undan, men nazism/nationalism/rasism och vänsterextremism brukar få hamna i samma fåra, vilket bland annat resulterar i att vissa inte tycks kunna tala om främlingsfientlighet och nazism utan att nämna kommunism.

”Extremist” är ett ord med en väldigt negativ klang men betyder egentligen bara att man har åsikter som står långt från den nuvarande politiska mittenfåran. Mittenfåran är som känt inte statisk, utan ändras alltid, och står idag betydligt mycket längre åt höger än vad den gjort innan. Jag som socialist hoppas ju såklart att den ska röra sig mot vänster och det skulle innebära att de vänsteralternativ som idag ses som extremistiska troligen skulle komma att bli mer accepterade.

Visst finns det extremism som är idiotisk, och alla politiska perspektiv tenderar ju att urarta om man drar dem för långt och inte kan ta in andra idéer. Men att avfärda alla politiska idéer som ligger för långt från mittenfåran, som idag är någon slags borgerlig nymoralism, som dåliga just för att de är extrema är bara konstigt. Idéer måste bemötas för vad de är.

Vidare så finns det en idé om att extremism alltid eller i alla fall mycket ofta innefattar våld. Till exempel då Allt Åt Alla var på tapeten så sades det att de är vänsterextremister, vilket liksom satte bilden av våldsamma personer med svartmålade ansikten som kastade sten på rikemansvillor. Visst kan det finnas våld inom extremistiska rörelser men bara för att man har extrema åsikter är man inte för våldsanvändning. Om detta och det ovan skriver Jonathan Wiksten väldigt bra här.

När människor kritiserar rasism så brukar det sägas att partier som till exempel Sd är extremistisk. Detta är en usel kritik, eftersom man bygger antagandet att något är dåligt på att det anses extremt och avvikande. Avvikandet i sig gör inte något dåligt, det säger bara att det strider mot rådande diskurs. Om nu Sd och deras åsikter normaliseras, vilket redan har skett till viss grad, så kommer de inte längre att anses vara extrema. Då faller det argumentet helt och hållet. Man måste gå direkt på kärnan; åsikterna, människosynen och politiken. Att avfärda något som extremism är alltså fel både för att det hindrar vettiga idéer från att komma fram i debatten och för att det kan bli en felfokusering i en kritik mot en företeelse som hindrar en att komma på andra argument.

Jag ser användandet av begreppet extremism som motargument som ett sätt att upprätthålla status quo genom att bara låta åsikter som ligger väldigt nära mittenfåran att uttryckas. Idag så har alla partier kommit närmare varandra i en mängd olika åsikter vilket gör att svängrummet för vilka åsikter man kan uttrycka utan att framstå som extremist blivit allt mindre. Att vara tillväxtkritisk kan till exempel uppfattas som ett extremistisk uttalande., något som i min mening är väldigt konstigt.

Att vägra använda och ifrågasätta ordet extremist är ett sätt att säga att man vill bli bemött utifrån sina åsikter och argument som sådana, inte utifrån var de ligger i förhållande till rådande konsensus. Jag tycker att alla ska ifrågasätta detta ord, fundera på vad det betyder och hur det används.

Mer om detta kan läsas hos extremisten Isak Gerson.

Barn som politiskt slagträ.

Sverigedemokraten Eddie Påfvelssons gjorde ju ett ganska omtalat uttalande om att rasblandning skulle vara något negativt. Eller, han kallar det ju inte rasblandning eftersom han ställer sig emot rasbegreppet utan menar istället att det är en fråga om kulturblandning. Och så var det ju den där lilla grejen med att han tycker att nationalsocialism är kärlek, men jag är mycket mer intresserad av att skriva om rasbladningen.

Man tar ifrån ett barn rätten att ha ett riktigt ursprung så att barnet kan känna en trygghet. På samma sätt som man ska ha en mamma och en pappa så ska man ha en historia. Men jag gillar inte rasbegreppet, utan jag syftar på människor från olika världsdelar, säger han.

Det jag tycker är intressant med detta är detta eviga behov folk har att förklara vad människor i allmänhet och barn i synnerhet behöver i sina liv. Det är klart att den kan verka förvirrande för vissa ungar att ha två eller tre olika kulturarv och nationaliteter att fundera på, istället för enbart en. Jag hade dock tyckt att det varit jätteroligt att ha en förälder från ett annat land. det ger en öppning till andra kulturer, tanketraditioner och språk. Nu är mina båda föräldrar svenska sedan många generationer, vilket duger gott det med, men jag kan inte komma ifrån att jag hade uppskattat om en av dem kom från ett annat land.

Sofia Capel skriver bra om detta. Hon har föräldrar från två olika länder och sedan växt upp i ett tredje, för att flytta till ett fjärde. Hon skriver om hur folk automatiskt antar att detta har varit en stor grej, liksom påverkat henne mer än vad ens bakgrund generellt påverkar en.

Det är väl klart att ens uppväxt och bakgrund påverkar en. Det gäller ju oavsett om man har fler eller färre en två föräldrar, inte lever med sina föräldrar, har två mammor eller två pappor eller har föräldrar från olika kulturer. Det kan säkert tillföra dåliga saker, som oro över att inte känna sig ”normal” (något som ju främst samhället för på en, snarare än hemförhållandena som sådana) men säkert även något bra. Jag fattar verkligen inte folks behov av att definiera exakt vilka förhållanden barn mår bäst under.

Barns behov och intressen används som ett politiskt slagträ, och det är såklart bekvämt eftersom de själva inte kan uttrycka sig, och om de gör det så tas de inte på allvar. Jag tror att de flesta barn mår bra bara de får kärlek, trygghet och uppmärksamhet i sina hem, utöver det tror jag inte att det finns några speciella konstellationer som är överlägsna andra. Däremot tror jag att många andra är väldigt fasta i uppfattningen att andra ska växa upp under samma förhållanden som de själva gjorde, speciellt om de växt upp under väldigt normativa förhållanden.

Sexig politik.

Diskuterade ”twitters sexigaste” på just twitter. Twitters sexigaste är en tävling som handlar om att kora just twitters sexigaste. Men sexigt handlar här inte om att twittra om sex, se sexig ut eller liknande utan om detta:

Twittrare uppmanas nominera personer med så mycket personlighet, humor, smarthet, briljans eller andra egenskaper som gör att de känns som det sexigaste vi kan hitta.

Sexighet är alltså ”personlighet”, humor, smarthet briljans och så vidare. Och jag blir så trött, så trött på att allt i slutänden ska koka ihop till att vara sexigt.

Skrev om detta och fick, som väntat, invändningen att många faktiskt anser dessa egenskaper attraktiva och att sexighet bör gå och går utanför rent fysisk attraktivitet. Detta stämmer, och jag har såklart inga problem med att folk attraheras av dessa egenskaper. Vad jag däremot finner tröttsamt är att dessa egenskaper inte får stå för sig själv, utan sätt i kontexten av att andra finnas dem attraktiva. Jag skulle bli ganska grinig om någon beskrev mig som ”sexig” eftersom jag uttrycker min åsikter, är intelligent eller liknande. Jag vill att dessa egenskaper ska få stå för sig själva.

Vidare tänker jag på en gång när jag var med och startade upp ett ungdomsförbund där en medverkande uttryckte en önskan om att vi skulle vara ”sexigare” än det redan existerande ungdomsförbunden och sedan hade idéer om vilka politiska perspektiv, metoder och retorikval som anses sexiga bland ungdomarna. Även Centerstudenter har försökt slå sig in på sexighetsspåret men sin utvikningskampanj, och jag har även hört det ryktas om andra försök såsom att säga att ”storleken spelar roll” när man talar om skyskrapsbyggen.

För mig är detta väldigt typiskt för den unga intellektuella och politiska eliten eller vad man nu ska kalla det. Det viktiga är ”sexighet”, inte nödvändigtvis som i knullbarhet men som i att allt man gör, säger och så vidare ska belysas utifrån något slags lifestyleperspektiv, ett personligt varumärkesbyggande för att sälja in vissa politiska idéer. I takt med detta blir ofta själva innehållet mer urlakat, fullt av meningslösa statements och plattityder såsom att man ska få vara som man vill, vad nu det ska betyda.

Politiken handlar för dessa människor inte om att ta fram lösningar för att göra människors liv bättre utan om att marknadsföra sig själv som individ samt ha någon slags intern debattävling, eftersom det är sexigt. Det är sexigt med politiskt engagemang, intelligens och så vidare. Jag föraktar dessa människor, ty den som inte har ett intresse för att göra världen till en bättre plats har inte i politiken att göra enligt mig.

Och denna tweet ringar in saken så jävla väl. När jag kritiserade utviket så fick jag svart att det var ”kul” och inte så seriöst. Ja, det är just dte som är problemet. Att detta för er inte är något seriöst, bara en låtsaslek eller möjligtvis en framtida karriär, ett sätt att bygga sitt personliga varumärke och få flamsa runt samtidigt som man framstår som intellektuell.

Ett absurt politiskt uttalande.

Dagens (eller gårdagens kanske) mest absurda uttalande måste ju vara detta av Fredrik Reinfeldt. På frågan om den höga arbetslösheten som innan Alliansen kommit till makten kallades ”massarbetslöshet” så svarade han såhär:

Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat, säger Reinfeldt.

Han menar alltså dels att de är rimligt att avgöra hur hög arbetslösheten är inte över befolkningen i stort utan utifrån den absolut mest privilegierade gruppen i samhället, nämligen medelålders etniska svenskar. Men vad spelar det för roll, det är väl ändå arbetslösheten i stort som måste räknas? Det förefaller absurt.

Det utanförskap man talade om rörde sig alltså om att de som var i utanförskap, alltså de som kunde arbeta men inte gjorde det, inte beskrevs som arbetslösa. Märkligt, ty jag trodde att det var människor situation som var det viktiga och inte vilken etikett man satte på dem. Visst är det relevant att man inom politiken kallar saker vid deras verkliga namn för att ha en ärlig diskussion om problemen, men en person blir inte mindre utanför samhället bara för att hen kallas något annat. Det är primärt en fråga om en livssituation, inte retorik.

”Utanförskap” är ett så bekvämt ord. Vad betyder det egentligen? Man kan lägga lite vad som helst i det, sedan helt sonika påstå att utanförskapet har minskat. Hur kontrollerar man en sådan sak? Jag har inte sett någon exakt definition, någon tillförlitlig statistik, bara lösa uttalanden. Av vad jag ser i media så har utanförskapet ökat, men det är ju bara min subjektiva bedömning, mitt intryck. Jag kan dock inte ta utsagan ”utanförskapet har minskat” på allvar när varken utanförskap som begrepp definierats eller det har hänvisats till någon oberoende statistik.

Nåja. Roligt var i alla fall detta meme (eller vad man nu ska kalla det) som Gustav Almestad myntade, som han kallar Privilege Denying Reinfeldt.

Man kan prata om nazism utan att nämna kommunismen i samma andetag.

Jonas Wikström har skrivit ett utmärkt inlägg om detta med vissa personers oförmåga att diskutera nazismens och främlingsfientlighetens frammarsch i Europa utan att i samma andetag ta upp kommunismen. Det stämmer att kommunismen har gjort sig skyldig till fruktansvärda brott, men om man ser på saken idag så är de högerextrema krafterna i Europa betydligt mycket värre, och det är väl ändå det som måste diskuteras, alltså agendan hos de extremistiska partier som faktiskt har börjat få mer makt.

Visst är det viktigt att se till historien men en rörelse måste ändå bedömas efter vad den är idag primärt, efter vad den har varit historiskt i andra hand. Jag upplever att både socialismen som helhet och kommunismen har utvecklats ideologiskt och det är extremt ovanligt att människor uttrycker någon längtan tillbaks till en ordning såsom Sovjet. Höger däremot känns långt ifrån lika utvecklas ideologiskt, och även om jag inte tror att det kommer komma en ny förintelse så ser jag även ett litet inflytande från främlingsfientliga krafter som något strikt negativt.

Det finns ideologier som inte är det minsta lilla positiva, ens i sin mjukaste form. Andra ideologier har grundpremisser som redan i sin linda går emot allt jag anser rätt och riktigt. Jag tycker till exempel inte att liberalism som ideologi är döden i liten grad, utan tycker att det kan tillföra något positivt. Däremot så ogillar jag extremversionen och tror att den är extremt destruktiv. Jag skulle dock aldrig blanda ihop den med liberalism som helhet. Främlingsfientliga ideologier däremot ser jag ingenting bra med, inte ens i en väldigt liten skala, utan ser dem bara som destruktiva och nedbrytande.

Om man inte har lyckas formulera en bättre kritik än ”vill ni ha det som i Sovjet” efter alla dessa år så borde man nog anstränga sig lite mer. Socialismen är en bred ideologi med en mängd olika inriktningar, även i de extrema falangerna så finns en enorm bredd på hur man anser att samhällsproblem ska lösas och hur samhället i slutänden ska vara utformat. Visst finns det goda grunder att kritisera dessa ideologier på, men att klumpa ihop det med Sovjet så fort det kommer på tal är varken insiktsfullt eller hederligt.

Varför det är helt rätt att Luf utesluts från Pride.

Luf får inte vara med i Uppsala Pride. Stackare. De är såklart ledsna och kränkta på grund av detta. Pride ”måste” tydligen vara partipolitiskt obundet, verkar de tycka. Nåja, Uppsala Pride har en tydligen och uttalad vision som de har som övergripande riktlinje för arrangemanget, den går att läsa på deras hemsida och lyder enligt följande:

Uppsala Pride är en organisation som bygger på en socialistisk och queerfeministisk värdegrund. Uppsala Pride vill vara en plattform för möten, aktivism, gemenskap och förändring. Uppsala Pride vill upplösa all diskriminering och förtryck baserade på kön, könsidentitet, könsuttryck, klass, ras, etnisk tillhörighet, funktionalitet, ålder och sexualitet.

Luf ställer sig alldeles säkert bakom att HBT-personer ska ha samma rättigheter som heterosexuella, men uppenbarligen har man i Uppsala Pride velat ta ställning för resten av det tänkta budskapet, det vill säga för ett i allmänhet internationalistiskt och maktkritiskt perspektiv. Vad jag har förstått så har Fp och Luf alltså uttalat sig aktivt emot Uppsala Prides vision när de offentliggjorde den. Det handlar alltså inte bara om att de inte jobbar för den utan om att de motarbetar den och vill att HBT-frågan ska ses som helt frikopplad från andra frågor rörande makt. Well, inte konstigt att de blir uteslutna om de aktivt motarbetar budskapet i festivalen.

Fick invändningen mot detta med att Fp och Luf bara velat ha en ”politisk diskussion” och att jag gör fel i att kalla det för att bråka, men jag tycker inte att det är konstigt att man som arrangör av ett evenemang är intresserad av att de som deltar inte aktivt ska motarbeta ens agenda. Det är tvärtom en mycket rimlig förutsättning i sammanhanget. Sedan kan man såklart ha en diskussion om rimligheten i denna agenda, men då får man också tåla att man kan komma att bli utesluten.

Egentligen tycker jag att det vore rimligt av Uppsala Pride att även kräva att man ska ställa sig bakom agendan. Man behöver inte hålla med om varje detalj, men att ha ett i stort maktstrukturkritiskt och internationalistiskt perspektiv tycker jag verkar som en rimligt förutsättning för deltagande i ett arrangemang med den uttrycklig agendan.

Nu har Fp tydligen bestämt sig för att anordna en liberal Prideparad, eller en Prideparad för ”alla”, alltså även de personer som ser HBT-frågan som helt isolerad och helst inte vill ta ställning emot andra maktstrukturer såsom ras och klass i samma veva. Det är väl bra att även detta urvattnade perspektiv får en parad, för alla som vill säga en totalt ickekontroversiell självklarhet. Jag tycker i alla fall att det är utmärkt att Uppsala Pride som helhet går mot ett politiskt perspektiv bortom de ickekontroversiella självklarheter som andra nöjer sig med att konstatera när det kommer till Pride. På detta sätt kan Pride föra ut ett mer kontroversiellt och djupgående politiskt budskap.

Vissa verkar tycka att Pride inte ska vara politiskt (som ofta verkar innebära partipolitiskt), det vill säga ta ställning för något utöver HBT-frågor. Det behöver det givetvis inte vara, men jag tycker att det är bra att arrangörer av vissa specifika Pridefestivaler väljer att ta ställning emot förtryck och maktstrukturer utöver HBT-frågan. Inget säger att Pride måste se ut på ett visst sätt, att arrangemanget inte får ta ställning utöver HBT. Det är naturligt att ett arrangemang utvecklas med tiden, och nu när HBT-frågor blir allt mer ickekontroversiella och självklara i de flesta politiska läger så är det kanske läge att  kampen vidare. Att även inkludera andra strukturellt förtryckta gruppers rättigheter i kampen.

Luf vill att Pride ska vara så okontroversiellt som möjligt. De vill avgränsa arrangemanget till att röra sig om ”sakfrågan”, alltså HBT-personers rättigheter. Andra förtryckta gruppers rättigheter bryr de sig inte om, uppenbarligen. De vill ha ett slätstruket budskap som fungerar i den liberala ideologin, en ide om att HBT-frågan är en isolerad fråga. Det kan man såklart tycka, men alla tycker inte det och för detta vill Uppsala Pride ta ställning. För det andra perspektivet, det som bygger på en generell ide om strukturer som förtrycker. Detta är såklart jobbigt för den som inte är intresserad av att bekämpa några andra strukturer än de som rör HBT-personer, men det är icke desto mindre ett fullständigt legitimt syfte.

Den som inte ställer upp på det kan anordna sin egen Pridefestival som inte tar ställning för något mer än att HBT-personer är okej. Visserligen ett legitimt syfte det med, men en annan analys som inte går i samklang med den man har på Uppsala Pride.

Utmaning.

Och så en till utmaning från Elsa. Himla bra frågor!

1. Vilka är dina favorit-TVserier?

Gossip Girl, Mad Men och Dexter just nu.

2. Om du kallar dig feminist: vad innebär det begreppet för dig? Er som inte gör det, hur motiverar ni det? Finns det någon aspekt av begreppet som ni tycker är bortglömd eller någon bit ni vill foga in som fattas?

Jag kallar mig feminist för att jag tror att det finns en könsmaktsordning som leder till att kvinnor blir strukturellt förtryckta, varken mer eller mindre. Sedan har jag en massa andra idéer om vad som är et vettigt feministisk teoribygge, men det är inget jag vill säga är den enda ”sanna” feminism på något sätt.

3. Välj fem saker ni skulle införa om ni fick bestämma allsmäktigt och fritt.

Sådana här frågor är så svåra. Har svårt att ”drömma iväg” eftersom jag är van vid att tänka väldigt mycket på vad som är praktiskt genomförbart. Men om jag fick välja helt själv utan begränsningar; en för evigt hållbar utveckling, robotkommunism så folk slapp jobba med tråkiga saker, avskaffande av samtliga maktstrukturer, inlärningsmaskiner så alla skulle kunna lära sig samma språk och jämlik fördelning av jordens resurser.

4. Vilken är Sveriges roligaste person? Motivering, please.

Alltså, jag gillar ju inte humor… Men jag tycker att Sara Granér är himla rolig.

5. Vad tycker du bäst om hos dig själv och vad ogillar du hos dig själv? Tycker du att andras uppfattning om dig själv stämmer överens med den du själv har?

Den egenskap jag tycker är bäst är att jag är intelligent och duktig på att uttrycka mig. Den sämsta är nog min rastlöshet, jag har väldigt svårt att koncentrera mig på endast en sak samtidigt. Jag upplever att jag har ganska bra koll på vad andra anser om min person. När någon ogillar mig vet jag för det mesta varför, till exempel.

6. Berätta lite om dina fördomar.

Jag kan ha en väldigt tråkig attityd mot människor som är obildade och tänka att de är ignoranta eller ointelligenta. Detta är den enligt mig värsta fördom jag har som jag ständigt försöker arbeta bort, för det är sjukt osympatisk.

Sedan har jag även fördomar mot till exempel objektivister, jag tänker att de flesta har någon slags empatistörning eller är typ 15 år gamla. Jag brukar även tänka att alla arbetslinjemoderater har fötts med silversked i mun och inte fattar att folk kan ha det svårt. Dessa fördomar känner jag däremot inget större behov av att bli av med eftersom de i ganska hög grad faktiskt stämmer.

7. Vad tror du krävs för att kunna älska någon livet ut?

Någon jag delar intressen med intellektuellt, respektera mig intellektuellt och som kan ge mig utbyte. Det är det viktigaste för mig. Ser det också som en självklarhet att han är feminist, har svårt att tänka mig något annat.

8. Beskriv den ultimata trerätters-middagen. No limits 😉

Jag har fan inge fantasi när det kommer till fancy mat, men jag kan väl försöka. Någon schysst grej med aubergine till förrätt. Älskar aubergine, det är fan den absolut bästa smaken som finns. Sedan sådär äckligt bra sushi med typ tonfiskmage eller något. Till efterrätt baklava med riktigt bra vaniljglass.

9. Hur hanterar ni och förhåller er till skönhetsideal?

Detta har jag ju skrivit om mycket innan. Jag bryr mig ärligt talat inte särskilt mycket numera, vilket förvisso är något jag fått kämpa mig till. Jag försöker att minimera hur mycket jag exponeras för idealbilder genom att inte se så mycket på tv, inte shoppa kläder som en hobby (man exponeras för väldigt mycket då), inte läsa tjejtidningar och så vidare, vilket har hjälpt mycket. För mig har det även hjälpt att fotografera mig själv eftersom det har fått mig att upptäcka min egen skönhet och kunna utgå ifrån den istället för ideal. Det blir mer verklighetsbundet då.


10. Vari ligger ert största engagemang och varför tror du att det är så?

Jag har ett stort politiskt engagemang i största allmänhet men sakfrågorna skiftar. Just nu är jag väldigt inne på klass vilket såklart delvis beror på att det har debatterats mycket på sista. Överlag frågor om rör maktstrukturer är viktiga för mig, jag tror det beror på att jag gillar att teoretisera. Det finns något bekvämt i att kritisera maktstrukturer eftersom det i väldigt hög grad handlar om att identifiera problem och mindre om att föreslå konkreta lösningar, helt enkelt för att det är sjukt jävla svårt.

Att jag är politiskt engagerad beror nog på att jag alltid umgåtts i kretsar där sådant diskuterats och att jag alltid blivit uppmuntrad i det. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka mina åsikter och alltid satt prestige i att diskutera och ha ”rätt”. Nu har förvisso prestigedelen försvunnit lite och ersatts av ett mer genuint intresse.

11. Nämn tre böcker alla borde läsa och berätta varför.

Våtmarker av Charlotte Roche. Sjukt bra bok om en brud som är äcklig. Rolig, lättläst och väldigt oklyschig. Gillar den för att kvinnor så sällan ”får” vara äckliga inom litteratur.

Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman. Boken som ledde till både mitt feministiska och mitt socialistiska uppvaknande. Ställer många intressanta frågor dels om politik, men också om vår syn på människan.

Slottet av Franz Kafka. En bok som jag plågade mig igenom utan större behållning men som betytt desto mer nu. Hanterar alienationen man känner inför system som styr en men som man saknar medel att förstå och påverka på ett väldigt träffande och plågsamt sätt. Egentligen går väl Processen eller Amerika också bra, men Slottet är inte lika tradig.

Politiska skygglappar.

Jag lyssnade först nu på ett avsnitt av Kaliber från februari som handlade om det ökade hotet mot tjänstemän inom försäkringskassa, socialtjänsten och så vidare. I programmet intervjuas först en person som dömts till rättspsykiatrisk vård för att han hotat att ta till våld efter att för tredje gången nekats hjälp med pengar till mat på socialkontoret, han var precis utskriven från psyk då och hade diagnostiserad schizofreni och hade inte ätit på flera dagar. Det han gjorde var att be dem tillkalla polis och hota med att ta till våld annars. Väl på fängelset kunde han få mat.

Det är inte rätt att hota någon men jag ser det som ganska uppenbart att denna situation hade kunnat undvikas ganska enkelt genom att typ ge snubben ifråga pengar till mat. Desperata människor gör hemska saker, man kan gå väldigt långt i kampen för överlevnad och jag tror att de flesta hade varit beredda att ta till våld eller hot om de trodde att deras liv hängde på det, speciellt om man dessutom är psykiskt sjuk.

I avsnittet intervjuas också en forskare som vittnar om att man kan se ett samband mellan ökade klyftor och ökat våld, och ökade klyftor i Sverige kan både OECD och SCB vittnar om enligt reportern. Det intervjuas också flera anställda på socialkontoret och försäkringskassan som vittnar om att personerna som tar till våld eller hot oftast är personer i desperata situationer. Herregud, jag tror att de flesta har ganska lätt att inse att den här typen av situationer uppstår oftare om människor är desperata efter livsnödvändigheter som till exempel mat. Om hela ens liv står och faller med ett beslut från någon av dessa instanser så är det klart som fan det blir känsloladdat när svaret blir nej och ju oftare svaret blir nej desto oftare blir det ett nej i en desperat situation, och desto oftare kommer folk gå över gränsen. Nej, det är inte okej, men det finns en förklaring till att det är så.

I slutet av programmet, eller typ 20 minuter in, intervjuas i alla fall två politiker. Först Sebastian Carlsson som är Reinfeldts pressekreterare och som säger att han ”inte riktigt köper bilden” att klyftorna ökar i Sverige eftersom om man räknar bort den rikaste tiondelen och den fattigaste tiondelen, alltså 20 % av Sveriges befolkning, så ökar inte klyftorna. Jaha? Men de som tillgriper våld eller hot som sista utväg är rimligtvis de som har det allra sämst i samhället, det är ju knappast någon jävla villaföreningsföreträdare som gör det. Jättekonstigt argument. Man kan fan inte bara skita i att ta med en femtedel av Sveriges befolkning i beräkningen. Alltså, om man räknade bort den femtedel av befolkningen som röstade på Kd, C och Fp så hade alliansen inte suttit i regeringsposition. Bara en liten anmärkning.

Men sedan kommer det värsta, nämligen arbetsmarknadsminister Hillevi Engström. Kalibers reporter lägger fram detta med att ökade klyftor leder till ökat våld, hänvisar till att myndigheter fått sin budget nedskuren rejält vilket försvårar säkerhetstänk och frågar sedan om deras politiska beslut kanske kan ha något med saken att göra. Då säger Engström typ såhär: ”våld är oacceptabelt oavsett, vi ska ha nolltolerans”. Reporter ba: ”ja, men nu frågade jag inte om det utan om er politik kan ha lett till detta problem” och Engström ba: ”men jag ser inte på frågan så utan våld är faktiskt inte okej oavsett”. Reportern ställer frågan igen och igen till Engström säger att hon inte anser frågan ”relevant” eftersom hon ”inte ser så på saken” varpå reportern säger att Engström må tycka det är en irrelevant fråga, men att hon faktiskt tycker den är relevant och skulle vilja ha ett svar. Då bryter någon, säkert pressekreteraren, in och ba: ”detta är hennes svar”.

Jag mådde så jävla illa när jag hörde det här. Jag menar, Engström är fan politiker och dessutom en högt uppsatt sådan. Hon tar beslut som påverkar vårt samhälle och hon ställs inför ett problem med rådande samhällsordning, nämligen att deras politik kan ha lett till ökat våld. Men hon vägrar se detta, hon bara säger att ”våld är fel” gång på gång på gång på gång utan att ha något som helst förslag om hur detta problem ska kunna lösas.

Du kan tycka att något är hur fel som helst, du kan sätta upp tusentals jävla nolltoleranser, men detta gör det inte mindre sant att våld är ett samhällsproblem som ökar och minskar beroende på hur samhället ser ut. Det spelar ingen roll hur du ”ser” på saken, det spelar ingen roll hur mycket du ”förmedlar” att något är fel eller sätter upp nolltoleranser för det kommer inte lösa det jävla problemet.

Det hade fan vart bättre om hon sagt att hon ”inte köper den bilden” att ökade klyftor skulle leda till ökat våld eller att minskade resurser gör säkerhetsarbetet på arbetsplatsen svårare, såsom vissa andra gör. Men icke, hon skiter fullständigt i hur verkligheten är beskaffad utan säger bra att hon ser det ur en annan vinkel, att det är en fråga om att ”våld inte är acceptabelt”. Punkt slut.

Ja, det var väl bra att du tog ställning mot våld. Men vad ska du göra åt saken då? Bura in den fattigaste tiondelen av befolkningen? Trycka upp pins där det står ”det är dumt att slåss”. Herregud människa, din uppgift är inte att sitta och ha åsikter att våld är fel, din uppgift är att lösa problem. Problem löses inte genom att man önskar riktigt mycket att de ska försvinna hur mycket jag än önskar att det var så, tyvärr.

Ah, dessa jävla skygglappar, bara ta av dem och sköt ditt förbannade jobb. Nej, jag menar inte att ni ska beskaffa samhället precis som jag tycker, men jag tycker fan i mig att ni ska kunna bemöta ett observerat samhällsproblem med något mer än att ”det är oacceptabelt”.