Etikett: politik

Varför planka.nu är en så genialisk ide.

En intressant debatt har dykt upp i och med att Hanna Fridén och Viktor Barth-kron har gått ut och kritiserat planka.nu, en kritik som planka.nu också har svarat på. Viktor menade att Planka-nu lägger krokben för sig själva genom att använda sig av illegala metoder för sin opinionsbildning och tycker att de istället ska spela enligt demokratins spelregler. Detta är ett argument som dyker upp ganska ofta i debatten som jag tycker är intressant, för det blottar en stor skillnad i uppfattningar om hur man tycker att politiskt arbete kan och bör skötas.

Jag tycker att det är bra med parlamentarism och är själv engagerad inom de parlamentariska delarna av politiken. Jag är med i ett ungdomsförbund med ett moderparti i riksdagen och har således, i mitt eget politiska engagemang, accepterat demokratins spelregler. Men jag tycker att det är otroligt viktigt att man sköter politisk opinionsbildning även på andra sätt, utanför den parlamentariska demokratin.

Parlamentarisk politik blir lätt elitistisk eftersom endast de som har lång uthållighet eller ett stort intresse för att debattera orkar syssla med det. Politikens vändningar är ofta långsamma vilket gör att man ofta måste driva ett extremt uthålligt opinionsarbete för att få någon förändring. Men för det mesta så orkar folk bara engagera sig ideellt i en fråga under en kortare period, säg ett år, utan att det sker någon förändring. Det kräver antingen att man ständigt får igenom delar av sina krav eller får nytt genomslags, annars dör drivkraften ut. Det är inget konstigt med det, så fungerar människor.

Därför är planka väldigt smart i sitt upplägg, eftersom det dels erbjuder en lösning på de höga avgifterna nu, i och med p-kassan, men också driver ett mer långtgående opinionsarbete som möjliggörs dels genom intäkterna för p-kassan, dels genom att engagemanget hålls vid liv eftersom det appellerar till folks omedelbara egenintresse. Detta är vad som krävs för att kunna engagera folk under en lång tid. Det är lite samma upplägg som fackföreningar; dels så driver man sina fråga på micronivå genom att driva opinion på den egna arbetsplatsen, dels så finns det en mer långtgående politisk agenda. Men det är framstegen på arbetsplatsen, i ens direkta liv, som håller engagemanget brinnande. Om inte denna aspekt fanns så skulle ingen annan än den med stort politiskt intresse orka hålla ut i väntan på lagstiftning.

Viktor har kanske svårt att förstå denna aspekt då han har politik som hobby och levebröd. Han tjänar pengar på att skriva om politik och kan därför vara politiskt engagerad på heltid även om han inte når några direkta framgångar i sin opinionsbildning. Men detta är en modell för politiskt engagemang som inte fungerar för alla, speciellt inte människor som har slitsamma jobb.

När det gäller huruvida plankning är en legal metod eller ej så kan jag säga att de metoder som fackföreningarna har att tillgå idag (strejkrätten, anställningsskyddet etc) inte är något som har kommit som en skänk från ovan utan tvärtom något man har fått kämpa sig till. Plankning på det sättet som planka.nu arrangerar den är civil olydnad, alltså att bryta mot regler och lagar för att få fram en politisk poäng eller förändring. Det är absolut ingen självklarhet att det ska vara olagligt, bland annat Miljöpartiet har ett förslag om att legalisera civil olydnad. Men vi kan liksom inte sitta och vänta på att denna kampmetod ska skänkas till oss, vi måste föra en kamp för att den ska bli accepterad och en del i detta är att praktisera den oavsett.

I samhället finns lagar och regler om hur saker ska gå till men detta är inte skrivet  sten utan en produkt av åratal av maktutövande och uppror, lagstiftande och brytande mot lagar man anser orättfärdiga. Nu kommer någon kanske invända att ”jaha, men tycker du man ska få gå omkring och mörda folk bara för att man tycker det är rätt då?”, och nej, det tycker jag inte. Men det är inte samma sak att angripa en individ och att bryta mot ett systems regler för att man inte sympatiserar med dem. Dessutom är de flesta i samhället överens om att mord, misshandel och så vidare är fel; det råder en stor konsensus kring detta. Samma konsensus finns inte kring plankning eller nedladdning, varför man också kan förstå att en annan ordning vore bruklig än den som påbjuds idag.

Jag tycker att planka gör ett utmärkt jobb med att ifrågasätta avgifternas legitimitet, skriva rapporter om kollektivtrafiken och driva opinion.Vissa är nog med i planka enbart för att de vill slippa billigt undan, men en majoritet är nog insatta i frågan även politiskt. Jag tror även att många blir insatta i frågan när de går med i p-kassan eftersom man intresserar sig för planka som organisation och alltså även deras budskap. Planka går vägen via egenintresset för att föra en större politisk kamp, visserligen med metoder som ligger i gränslandet för vad som är lagligt, men de är onekligen effektiva. Visst kommer det alltid finnas folks om tycker att planka.nu är slynglar som bara vill slippa undan gratis, men troligen hade frågan knappt diskuterats alls om inte planka hade existerat. De bedriver en form av aktivt motstånd inför rådande samhällsordning som är svårt att ignorera. Om de bara hade varit en grupp personer som skrev debattartiklar hade intresset aldrig nått de höjder som det har idag, så är det bara. Och visst, Viktor Bart-kron hade kanske inte skrivit en kritisk text om dem, men det är bara för att inte en jävel hade brytt sig.

Pajaskonster i politiken.

Centerstudenternas nya pr-kampanj går alltså ut på att de poserar i underkläder för att framföra något slags ”du duger”-budskap. Man kan ju undra när det blev relevant för politiken att leverera självhjälpsfloskler men det är väl så de borgerliga ungdomsförbuden är; ideologiskt tomma uppvisningsscener för de unga ”politiker” som är ”sexigast”.  Visst finns det undantag med unga politiker som verkligen brinner för sin sak men mitt generella intryck av borgerliga ungdomsförbund, och då framförallt Cuf (som väl är typ samma sak som Centerstudenter), är att det primärt en en inre hjärnmuskelmätar- och karriärklättrartävling snarare än en grupp människor som brinner för något och försöker uppnå det gemensamt. Man vill vara ”intellektuell” och uppnå en politisk karriär för att det är ”sexigt” och en chans att marknadsföra sig själv och stärka sitt ego snarare än att man faktiskt brinner för att göra världen till en bättre plats.

Centern är ett ideologiskt tomt parti som har svårt att fånga människors intresse. Speciellt ungdomar torde vara extra knepigt med tanke på att Centern är de som hårdast drivit på för försämrade villkor på arbetsmarknaden för unga, något som är ganska impopulärt hos de flesta ungdomar. I desperation över att man inte hittat en politik som attraherar medlemmar så kastar man istället kläderna som för att visa att Centerstudenter i alla fall är ”sexiga” och har roligt samt tycker att du ”duger som du är” (även om de vill sänka din lön). Det är patetiskt när politik görs om till någon slags uppvisningstävling på det här otroligt uppenbara sättet som dessutom förklaras med att man vill visa att man ska ”vara stolt över sig själv”, något som snarare passar i ett ytligt självhjälpsreportage än på en politiska agenda.

Nåja. Jag kommer med nöje se på när Centern och dess ungdoms- och studentförbund gång på gång skjuter sig själva i foten och lägger energin på att ”profilera” sig som unga och fräscha och arbeta in ”varumärken” såsom ”Annie” istället för att vara politiskt relevanta. Pajasar.

Politiska livsstilsval.

Folk har ofta åsikter om människor bevekelsegrunder för att gör än det ena, än det andra, beslutet kring hur man ska leva sitt liv. En bevekelsegrund som har extremt låg status är den politiska; att av politiska skäl välja att inte raka sig, leva i relationer på ett visst sätt eller se ut på ett visst sätt anses inte lika bra som att göra detsamma för att man bara råkar föredra det. Ofta när det kommer till just rakning så får man som feminist höra att om man undviker rakning för sin övertygelses skull så är det synd om en, ty man ska inte låta något sådant som politiska övertygelser styra över ens kroppsbehåring.

Jag tycker detta är så märkligt. Det är klart att man inte ska kämpa sig till att leva på ett sätt man inte gillar bara för att man har en viss övertygelse, men annars så tycker jag att just politiska övertygelser är ett utmärkt skäl för att göra olika val i livet. Det är dessutom sällan så att man väljer att till exempel inte raka sig enbart för att man vill göra en politisk poäng, snarare är det så att man har en politisk analys av världen och ens livsval som leder till att man öppnar ögonen inför olika saker. Det är ju inte som att till exempel kroppsbehåring är en feministisk fråga bara för att man ville ha någon symbol att samlas kring, det rör sig ju om att det finns ett faktiskt behov av att skapa en mer tillåtande kultur kring kvinnors kroppsbehåring. Det kommer ju inte ur ingenting.

För mig är det en jättebra bevekelsegrund för att fatta vissa beslut kring min livsstil att det går i samklang med min politiska filosofi. Inte bara för att jag kan gå långt för mina övertygelser utan också för att mina politiska övertygelser baserar sig på min syn på människan som varelse och därför även mig själv. Det är inte så att mina åsikter är helt frikopplade från min människosyn, det är tvärtom så att min syn på människans, samhället och mig själv är nära sammankopplade.

Så när jag säger att jag inte rakar benen delvis på grund av feministisk övertygelse är det snarare så att feminismen som idébygge har hjälpt mig att hitta de val jag vill göra i mitt liv snarare än att jag tvingar mig till det för att uppnå något slags feministiskt ideal. Man kan väl säga att feminismen har hjälpt mig att hitta mig själv bakom alla dessa lager av påtvingade livsstilsval.

Metarekord.

Alltså. En debattartikel skriver av företrädare för alliansen om att väljarna vill att alliansen ska utveckla sitt samarbete. Det är fan någon slags metarekord. Lite som att skriva en debattartikel om att ens parti ligger på till i opinionsmätningarna.

Denna debattartikel har ju givetvis föranletts av att det har rapporterats om sprickor i alliansen. Jag antar att syftet är att typ ”lugna” valboskapet. Men kan det ens kallas en debattartikel att skriva något som kan sammanfattas till: ”det vi gör är bra för att väljarna tycker det är bra”.

Att upprätthålla status quo är inte opolitiskt.

Lyssnade på ett inslag om mänskliga rättigheter på radio där det var en gubbe som oroade sig för att de mänskliga rättigheterna kan komma att ”politiseras” alltför mycket, alltså användas som slagträ i debatten av grupper med olika politiska intressen. Men, tänker jag, det är klart att något sådant som mänskliga rättigheter politiseras, det är ju för fan politik? De mänskliga rättigheterna tillfredsställs inte i vilket system som helst, det är ändå en ganska omfattande lista på vad en människa ska kunna göra.

Jag kan förvisso förstå varför någon som jobbar i Fn är intresserad av att hålla sig neutral rörande länders politik och håller sig till att kritisera specifika förhållanden och handlingar till förmån för de strukturer som leder dit; att gör det senare är nog i många fall alltför känsligt. Men detta begrepp, ”politisera”, är något jag hör mer och mer ofta och som jag undrar en del över. Att som politiker säga att en fråga inte ska politiseras, vad ska det egentligen innebära?

Vi som säger ”hen” vill tydligen politisera språket, alltså ändra språket för vår egen smutsiga politiska agendas skull. Jag undrar; tror dessa personer att språket i sin natur är opolitiskt? Att världen i sin natur är opolitisk? Tror dessa personer att det vi har nu är något slags urtillstånd, sprunget ur ickepolitik, och att vi som politiserar bara vill ta människor ifrån detta urtillståd? Tror dessa människor att tillvaron idag inte påverkas av politik?

Jag tycker verkligen att det är ett så märkligt sätt att resonera på. Politik förändrar samhället och således också människors liv och människor förändrar i sin tur politiken. Det mesta kan styras och styrs också politiskt. Även beslutet att överlåta vissa beslut åt t.ex. familjerna är politik.

Att man kan använda detta begrepp som politiker och fortfarande tas på allvar är ju bara konstigt. Som politiker borde man ju verkligen erkänna politikens kraft och fokusera på hur man kan förändra saker med politik, även om det man vill uppnå till exempel är att inget ska förändras alls. Men att upprätthålla status quo är inte opolitiskt, det är precis lika mycket politik som att göra något för att förändra.

Vaddå, är du feminist eller?

Det värsta, det är när folk frågar en: ”vaddå, är du feminist eller?”. Den frågan innehåller i sig så många värderingar, så mycket förutfattade meningar, och jag är så jävla trött på att behöva svara ”ja” och få den där menande blicken. Den där som säger ”jaha, där har vi förklaringen”. Jag är så trött på att man aldrig får den om man säger att man är moderat eller miljöpartist, socialist eller liberal, trots att dessa ideologier kan vara minst lika rabiata. Möjligen får man samma reaktion om man säger att man är kommunist eller nazist, men det får väl ändå anses vara motiverat med tanke på att dessa ideologier är extrema. Det är inte feminism. Vissa feminister och falanger inom feminismen är extrema, men absolut inte alla.

Ja, jag är feminist och det är jag glad för. Det är nog den enskilda ide i mitt liv som gjort mig mest gott, ärligt talat. Den har fört mig bort från en massa känslor av skuld och skam, den har fått mig att sluta ägna tid åt onödiga saker, den har fått mig att sätta ett större värde på mig själv och lättare kunna se igenom skitstövlar som bara vill trycka ner mig. Tack för det, feminismen!

Tar debatten med Lööf.

Fick nu svar på mina funderingar kring Centerns lönesänkarutspel och det var såklart precis exakt som jag trodde, nämligen att Centern inte har ett skit att säga till om när det kommer till löner utan att det är något som partnerna på arbetsmarknaden avgör. Gott så. Syftet med utspelet var tydligen inte att konkret försöka påverka något som hon faktiskt kan påverka utan endast om att ”våga” ta den så kallade ”debatten” om hur dåligt det är med höga ingångslöner!

Åh, detta med att man ska våga ta den förbannade debatten, varje gång jag hör det osäkrar jag min revolver. Speciellt om en politiker säger det. Det är lustigt hur ”våga ta debatten” alltid har något att göra med att man ska våga lägga ansvaret för samhällets välmåga på de som redan har det sämst. Jag vågar ta denna debatt med dig Lööf, och min ståndpunkt klargör jag här: du kan ta din förbannade lönesänkarpolitik och köra upp någonstans! Den är för det första fruktansvärd i sitt syfte, för det andra är den inte ens genomförbar eftersom vi har ett system i Sverige som bygger på att arbetare och arbetsköpare tillsammans förhandlar om lönerna. Det har du som politiker inte ett skit med att göra.

Så, nu ser jag denna ”debatt” som avslutad.

Jag undrar helt seriöst om Lööf tänkte att hon skulle lyckas lura folk till att tro att hon hade något att säga till om angående lönerna? Kanske trodde hon rentav själv det? Hursomhelst är det jävligt skamligt för en partiledare att uttryck sig som om man kan fatta ett beslut som man inte har någon som helst befogenhet till.

Inför organisationsdagar.

Rörande diskussionen om huruvida politiska partier ska få bli insläppta på skolor om religiösa grupper blir det så tycker jag att det faller sig ganska naturligt att svara nej på båda. Visst kan det vara roligt för de ungdomar som är intresserade av politik eller religion att få träffa personer som kan berätta mer om sådant men samtidigt tycker jag inte att skolmiljön ska användas som någon slags reklambas för olika organisationer. Speciellt relevant är det att varken religiösa grupper eller partier får ta upp undervisningstid med att sprida sin propaganda vilket jag inbillar mig sker titt som tätt när organisationer inte bara släpps in i skolan utan även i klassrummen, men jag kan såklart ha fel.

Samtidigt ser jag värdet i att ungdomar engagerar sig inte bara i partier utan i olika sakfrågeorganisationer. Även om man får en vinklad bild av verkligheten i sådana sammanhang så kan det vara en av få möjligheter till något slags intellektuellt utbyte och att gräva ner sig i frågor man är intresserad av. Sådant tror jag är bra för alla ungdomar.

Jag skulle tycka att det var en bra lösning om skolorna kunde införa vissa dagar då olika organisationer kan komma och genomföra workshops, seminarium och så vidare. Då skulle man under kanske två dagar om året släppa in en mängd olika organisationer så att de elever som är intresserade av föreningsliv kan välja och vraka. Däremot att låta skolans dörrar stå öppna för organisationer hela tiden tar en massa energi från undervisningen och gör det dessutom svårare för eleverna att värja sig mot budskapen, då är det mycket bättre att man i förväg vet att det kommer komma en mängd organisationer och göra reklam för sig själva. Det hela skulle kunna sammanfalla med någon slags övning i kritiskt tänkande så att eleverna uppmanas till att fundera mer på vad som sagts och vilka syften personerna har med det och inte bara svälja allt med hull och hår.

Rörande problematiken kring huruvida man kan släppa in till exempel ung pirat eftersom man då förbinder sig till att släppa in andra politiska ungdomsförbund som kanske har en mindre trevlig agenda så ser jag absolut inga hinder för att ha olika värderingskrav på de förbund man släpper in så länge de inte är för hårt ställda. Jag tycker till exempel att man kan kräva att en organisation som kommer och tar upp utrymme och tid på skolan ska vara demokratisk i både sin uppbyggnad och sina värderingar. Att dra gränsen vid vilken karaktär organisationen har, alltså om den är politisk eller religiös och så vidare, känns knappast som den enda uppdelningen som kan och bör göras.

Att godtyckligt släppa in organisationer i skolan och kanske rentav i klassrummen utan att på något vis förbereda eleverna på vad som komma skall tycker jag bara känns orimligt, däremot att sammanföra det hela med utbildningen och erbjuda en bredd på organisationerna tycker jag känns som ett bra projekt som jag inte skulle ha något emot om skolor började syssla med.

Framtidstro.

Det är väl trevligt att Socialdemokraterna blir större än Moderaterna och således också tar med sig hela det rödgröna blocket. Samtidigt kan jag känna att det är trist att den primära anledningen till deras uppgång inte är att de är bra utan att Moderaterna är dåliga. Svensk politik är verkligen i en kris och jag tror inte att något av regeringsalternativen kommer att vara tillfredsställande. Det är väl bra om utförsäkringarna stoppas och fas3-helvetet avvecklas men det känns inte som att något parti har intressanta och vettiga idéer för hur man ska möta framtidens utmaningar på allvar.

Vad jag skulle vilja se mer av i svensk politik är följande:

  1. Diskussion kring arbete. Nu menar jag inte det gamla vanliga tugget om att alla partier lovar full sysselsättning. Jag skulle istället vilja ha en debatt om hur arbete förändrats under tidens gång och hur man ska skapa social skyddsnät och arbetarrörelser som fungerar för dagens arbetsmarknad. Jag tror även att vi måste börja ta iden om mindre arbetstid på allvar, hittills har den viftats bort som vänsterflum.
  2. Tillväxt och överkonsumtion. Jag tror att det är viktigt att vi börjar ifrågasätta iden om evig tillväxt och att konsumtion är det som ska driva världen framåt. De senaste årtionden så har konsumtionen i vår del av världen ökat något enormt men människor har egentligen inte blivit särskilt mycket lyckligare. Jag tror att man måste börja diskutera detta även på en politisk nivå.
  3. Framtidstro. Jag tror att bland det viktigaste för att människor ska vara lyckliga är att de har framtidstro. Under perioder med stark tillväxt är detta ganska enkelt att ordna eftersom alla får det bättre. Däremot tror jag inte att vi kommer kunna ha tillväxt på samma sätt som vi haft innan i framtiden och därför måste framtidstro skapas på andra grunder. Om människor har makt att utforma sina liv och möjlighet att odla sina intressen och relationer så tror jag inte att tillväxtbudskapen blir lika relevanta för att känna framtidstro.

Detta lät kanske lite flummigt, vad vet jag. Jag tror i alla fall att det är viktigt att vi rör oss bort från denna ”självförverkligande genom arbete/ständig tillväxt/konsumtion”-kultur som vi befunnit oss i under en längre tid och blickar mot andra värden i livet även politiskt.

Det är bra att vara snäll.

Ibland kan jag bli lite sur på att folk gör värsta ideologiska striden av så simpla saker som denna. Oavsett om man tycker kvinnor ska raka sig under armarna eller ej så kan man väl ändå komma överens om att det är dumt att vara dum och att man istället ska vara snäll. Djupare än så är det inte.