Blev tipsad om bloggen Falskheten som främst handlar om rasism. I bloggen finns bland annat en serie inlägg om heter rasskolan som handlar om hur rasism fungerar, reproduceras och hur en kan göra för att ta sitt ansvar. Väldigt bra och pedagogiskt skrivet, med många bra poänger och formuleringar som får en att känna sig träffad. Rekommenderar även denna intervju med författaren till bloggen.
Etikett: rasism
Nu är det oss det handlar om.
Läser en ledare på det fina gamla ämnet ”det är så synd om oss vita som får skulden för allt” i Dn. Den handlar om att det är dåligt att vi fokuserar för mycket på den västerländska kolonialismen när andra länder varit dumma också, faktiskt!
Kanske finns det framstående postkolonialistisk forskning som riktar in sig på arabisk, japansk eller sovjetrysk kolonialism. Men den ser jag aldrig i debatten, och jag har ändå tittat ganska noga. Där är kolonialherren alltid vit och försedd med tropikhjälm och ridspö. Han är en engelsman, inte till exempel en turk, trots att det ottomanska imperiet under hundratals år var ett av världens mest expansiva.
Detta är ett otroligt vanligt argument i debatten kring såväl rasism, imperialism som kvinnoförtryck. Det ska liksom alltid påpekas att det även i andra kulturer har funnits och finns förtryck och ondska och att vi västerlänningar minsann inte är ensamma om det.
Men det är klart att det i Sverige är mer intressant att se på den västerländska historien av förtryck istället för på någon annan världsdels historia. Det är ju det förtrycket som lever här och som vi måste ta itu med, det är ju det som utgör vår skuld. För att vi ska kunna förstå det förtryck som finns i vårt samhälle idag så är det relevant att förstå dess historia.
För den som har synen på vetenskapen som något som inte bara ska kartlägga det som varit, utan även kunna hjälpa oss idag, så är det ganska givet varför fokuset ligger på västerländskt förtryck. Om en dessutom inte diskuterar forskningen som sådan utan vilket forskning som syns i debatten, vilket Helmerson gör, så blir det än mer uppenbart. Varför ska vi i Sverige diskutera efterföljderna av det Ottomanska rikets utbredning i den inhemska debatten?
Skribenten oroar sig för att vi ska få en snedvriden sy på historien:
Men varför är det mindre viktigt att diskutera andra typer av kolonialism och imperialism? Resultatet av det blir en snedvriden historiebild där skulden bärs av ett enda par, vita, skuldror.
Faktum är att det i den mesta historieskrivning som vi tar del av i västerlandet finns ett ganska markant fokus på just västerlandet, speciellt om en ser till den historieskrivning som syns i samhällsdebatten. Konstigt att Dn:s ledarskribenter reagerar på detta först när de far illa av det.
Ibland är borgerliga verkligen barnsliga. De vill liksom att allt ska vara rättvist. Om vi talar om västerländsk kolonialism måste vi tala lika mycket om alla andra länder som ägnat sig åt kolonialism för annars är det orättvist och då blir de vita männen kränkta. Istället för att hantera vårt historiska arv av förtryck så måste de hålla på och tjata om att vi inte är de enda som varit taskiga faktiskt. Jaja, men nu är det oss det handlar om.
Om att be om ursäkt.
För ett tag sedan så uppstod ganska mycket ”debatt” på twitter med anledning av att Wallin hade kallat kvinnor som vill bli bjudna på drinkar och andra saker för ”lyxhora” och ”drinkluder”. Hen menade att dessa kvinnor bidrar till patriarkala strukturer när de förväntas sig att bli uppassade. Folk blev arga, mig själv inkluderad, eftersom det är en typ av slutshaming och ett okonstruktivt sätt att försöka ändra könsroller på.
Detta tog Wallin som att en inte ”får” säga vissa saker, för då blir folk ”arga”. Påståendet att en inte ”får” säga något när en får kritik för ordval och/eller åsikter är i sig problematiskt, eftersom det skapar bilden av att de som blir upprörda skulle inneha någon slags makt att avgöra vad som får och inte får sägas, vilket inte var fallet. Wallin medgav visserligen att det var en ”klumpig formulering” men inte för att det var fel egentligen utan för att folk uppenbarligen tog illa vid sig och hen borde ha förutsett detta.
Hen tog alltså tillbaks, men inte riktigt, utan framställde det snarare som att hen hade tvingats att ta tillbaks och blivit tystad av någon slags pk-mobb. Det var även i samband med detta som hen menade att jag var det största hotet mot feminismen på grund av mitt ”ständiga teoretiserande”.
Jaja, nog om detta, historiens detaljer i sig är inte så intressanta utan utgör bara bakgrund till det jag hade tänkt att behandla nu.
Med anledning av alla hjärtans dag twittrade Wallin alltså som ovan, en tydlig syftning tillbaks till det som hade inträffat. Hen skriver att hen tycker illa om en viss typ av kvinnor, men den här gången ska hen inte använda ”lyxhora-ordet”. Men att hen nämner att hen inte ska använda ett visst ord visar ändå tydligt att hen skulle vilja använda ordet, men av olika skäl inte känner att hen kan använda ordet. Varför? Troligen för att hen fått kritik för det.
Vad är då problemet med detta? Wallin använder ju trots allt inte ordet, så jag borde ju vara nöjd.
Jag vill mena att det här är ett väldigt vanligt agerande i det debattklimat som råder idag. Folk säger sexistiska/rasistiska saker eller använder rasistiska/sexistiska ord. De får, som sig bör, kritik. Kritik som ofta är välformulerad och välunderbyggd. Sedan så tar de tillbaks och ångrar sig, fast ändå inte riktigt utan bara nästan. Istället för att säga ”jag är ledsen att jag använde ett sexistiskt/rasistiskt ord” så säger de att deras ordval var lite ”klumpigt” eller ”olyckligt” och att de inte ”förstod att folk skulle bli så upprörda”.
En kan be om ursäkt på en massa olika sätt. Antingen kan en göra det på ett sätt där det märks att den faktiskt ångrar sig, att en insett sitt misstag och inte ämnar göra om det. Eller så kan en göra det på ett sätt där det snarare framstår som att en fortfarande tycker att agerandet var rätt och riktigt, men att omvärldens reaktioner tyvärr tvingade en att ta tillbaks, dock mycket motvilligt. Jag antar att de flesta har varit med om det senare. Det är inte ett särskilt trevligt sätt att be om ursäkt på, och skapar absolut inte känslan av att personen menar det.
Det Wallin gör här är det senare. Hen gör en läpparnas bekännelse, ändrar sitt beteende på denna enda punkt, men låter det samtidigt vara otroligt tydligt att hen egentligen tycker att det är fånigt och att hen egentligen tycker att det borde vara helt okej att gå omkring och säga att folk är ”lyxhoror”, trots att ”hora” är ett djupt misogynt uttryck. Hen skapar härmed intrycket av att hen blivit tystad, hen skulle i princip ha kunnat säga ”det får man ju inte säga i det här landet”. Sedan väljer hen dessutom att återkomma till denna konflikt och ta upp det igen vid ett senare tillfälle, som för att säga att hen minsann inte har ångrat sig med att vi väl ska få som vi vill.
Jag greppar inte detta. Jag tänker att om en får kritik för ett agerande så håller en antingen med och ändrar sitt agerande, eller så håller en inte med och kör på som vanligt och låter folk vara sura. Men att på detta sätt samtidigt ”ångra sig” och absolut inte göra det tycker jag är skitlöjligt. Att säga att en inte ”visste att det var fel” och låtsas som om det var det grundläggande problemet, att det inte stod med på listan över rasistiska/sexistiska uttryck, när det egentligen borde vara ganska givet att ett ord som innehåller delen ”hora” är sexistiskt.
Visst kan det hända att en inte inser att en ord är rasistiskt/sexistiskt. Alla kan göra misstag, och jag har själv gjort detta flertalet gånger. Frågan är bara hur en agerar efter att misstaget har uppdagats. Om en har som mål att inte ägna sig åt rasism/sexism och inser varför ordet en använde är rasistiskt/sexistiskt så borde en onekligen be om ursäkt ordentligt, inte göra en sådan här halvdan ”jag visste inte att en inte fick säga så i det här landet”-ursäkt som Wallin gör här. Om en genuint inte tycker att ett ord som lyxhora är sexistiskt så är det väl bara att fortsätta använda det om en så önskar.
TheWhorySpirit har skrivit ett inlägg på samma ämne, för den som vill.
Horribel argumentation emot rasism.
Läste detta inlägg hos A sorta mission om folk som argumenterar emot Sd/rasism (två ord som beklagligt ord börjat användas som synonymer) med att prata om hur bra Ibrahimovic är. Jag har flera problem med detta, dels det som tas upp i texten om att de som säger så fortfarande upprätthåller en skillnad mellan vi och dom och därför intar approachen ”invandrare är inte som vi, men vi kan acceptera dem ändå” typ.
Ett annat problem jag har med det är hur folk alltid ska hålla på och argumentera med så kallat goda exempel. Tänk om vi inte hade haft framstående ”invandrare” (jag åsyftar här snarare alla som kan komma att uppfattas som invandrare, snarare än de som verkligen har invandrat) i Sverige? Hade det då varit okej med rasism? Jag menar, till exempel personer som söker asyl i Sverige har ofta tunga trauman i bagaget och detta kommer troligen att leda till att de har det jävligt mycket svårare för sig i livet. Om man ska se det rent krasst så är det nog en samhällsekonomisk förlust att ta emot asylsökande, i alla fall bra mycket dyrare än att ta emot arbetskraftsinvandring, eller ännu bättre: än att låta dem vistas olagligt i landet och smörja kugghjulen genom att jobba för orimligt låg löner på någon lunchrestaurang.
Dessutom är det ju knappast så att Åkesson vill kicka ut samtliga med utländskt påbrå. Jag tror till exempel att hen tycker att det är utmärkt att vi har Ibrahimovic. De hen och övrigt pack i det där partiet har något emot är knappast ”duktiga” invandrare som ”anpassar sig” och blir framgångsrika, det hen har något emot är de som kostar pengar och ställer till bråk.
Nu är det såklart så att denna inställning till ”invandrare” som andra klassens medborgare som måste sköta sig bättre än ”svenskar” skadar alla ”invandrare”, men det är fortfarande inte så retoriken ser ut och därför blir det tyvärr lite av ett slag i luften.
När en argumenterar emot rasister med argument som att vi ”tjänar på invandringen” så har vi accepterat grundpremissen att invandringen är något som vi måste tjäna på. Det är att spela på deras planhalva och att acceptera reducerandet av människor till pengar, kostnader och inkomster.
Så länga vi bedömer människors värde utifrån hur de presterar så kommer vi inte att skapa en vettig invandringspolitik. Anledningen till att jag vill ha fri invandring är inte att jag tror att Sverige som land kommer tjäna på det (med detta inte sagt att vi inte kan det) utan att jag anser att människovärdet står över de eventuella vinster eller förluster vi kan tänkas göra på det hela. Därför är jag helt ointresserad av att tala om invandringens eventuella kostnader eller vinster, vilka ”invandrare” som visat sig vara en tillgång och så vidare och så vidare. Det är banne mig inte relevant, för värnandet om människovärdet måste sträcka sig utanför detta.
Alltså det är skitbra att folk vänder sig mot rasism, men även argumentation för en bra sak kan vara helt horribel och dessutom bidra till att stärka världsbilden som rasismen grundar sig på.
Vägra vara tacksam.
Väldigt bra skrivet av Rashid om tacksamhet i SvD. Artikeln centrerar kring tacksamhet som invandrare förväntas känna, men jag tänker att resonemanget kan appliceras på betydligt fler grupper, och jag tänker i synnerhet på ungdomar som har jobb. Om en har jobb som ungdom så ska en inte ställa krav på arbetsvillkor, lön eller liknande för att en ska vara glad att en ens har ett jobb, såsom arbetslösheten ser ut idag. Detta är något som präntas in av hela jävla samhället: du ska vara tacksam för att du får skapa vinst åt ett företag för en lön som är lägre än den vinst ditt arbete tillför.
Jag tycker att konceptet kring att vara tacksam för att man får vistas i ett land känns jävligt vrickat i sig självt. Jag kom aldrig på tanken att jag skulle känna tacksamhet när jag fick lov att vistas i Bryssel, till exempel. Om det dessutom är så att en behöv fly från förtryck så blir det ju än mer absurt. Då ska en inte vara tacksam för att en blir emottagen. Glad och lättad, absolut, men att känna tacksamhet för att någon tillgodoser ens mänskliga rättigheter är bara absurt. Det är inget jag avkräver någon, och det är inget jag tycker att någon annan ska göra heller.
Men för att dra det utanför just invandrarfrågan: förtryckta grupper uppmanas ständigt till att vara tacksamma eller ”nöjda” med vad de redan fått tilldelat. Detta kan en höra när det talas såväl om rasism, sexism, klasskamp och så vidare. Man ska vara nöjd som invandrare för att en över huvud taget får vistas i Sverige, nöjd som kvinna för att vi lever i ett av världens minst ojämställda länder, nöjd som arbetare för att en ens har ett jobb och så vidare. Ungefär som om allt detta vore något en blivit tilldelas av makten av någon slags pur godhet, och inte något som faktiskt blivit tillkämpat under lång och segdragen frigörelsekamp.
En grej man ofta hör som är lite på samma tema är idén om att ”jämställdheten har gått för långt” och att utvecklingen ”måste stoppas”. Under denna utsaga så döljer sig utgångspunkten att jämställdheten inte är något kvinnor faktiskt har kämpat sig till under århundraden, utan att det liksom vore något som blivit givet till oss bara sådär och som en när som helst kan ”stoppa” bara genom att trycka på en knapp. Det handlar om att skapa intrycket av att jämställdhetsfrågan inte alls handlar om maktkamp utan kort och gott om vad som faller makten in.
Att visa tacksamhet inför makten är det värsta en kan göra om en vill utvidga sina rättigheter. Visa istället tacksamhet inför de tidigare generationer som drivit frigörelsekampen som vi idag skördar frukterna av, men var jävligt väl medveten om att det inte är något som har kommit dig till del bara på ren slump eller godhet från maktens sida.
Om #minrasism, självgott koketterande och det sanna jaget.
Gårdagens twitterhaveri var helt klart hashtaggen #minrasism där människor på olika sätt ”kom ut” med sina rasistiska fördomar. Varför? Tydligen för att det är viktigt att erkänna ens fördomar för att kunna bekämpa dem.
Alla människor har fördomar, de flesta har troligen rasistiska sådana i olika omfattning. Vi behöver absolut diskutera den strukturella rasismen i samhället, en diskussion som givetvis inkluderar hur en själv bidrar till den. Vad vi däremot inte behöver är en massa människor som ”kommer ut” som fördomsfulla och som sedan uppgår i någon slags pervers gemenskap rörande detta. Bildar Klubben för de som har insikt om sin egen fördomsfullhet, men utan att ta något faktiskt ansvar för förändring.
När människor på detta sätt ”bekänner” sina fördomar så blir det lätt så att det istället för att uppstå någon slags konkret diskussion om vad en ska göra åt dem istället landar i något slags konstaterande av att ”alla har fördomar” och att det inte är så mycket att göra åt, mer än att på detta sätt synliggöra det hela, såklart. Synliggörandet i sig ses liksom som nog, och alltid slutar i en jävla ryggdunkarfest där olika personer berömmer varandra för att de trots allt vågar erkänna att de har fördomar. Insikten om sina egna tillkortakommanden ses som tillräcklig.
Detta får mig att tänka på en grej som Zizek skriver i Först som tragedi, sedan som fars, där hen menar på att uttrycket ”förlåt dem, ty de vet inte vad de gör” idag kan bytas ut mot ”förlåt dem, ty de vet precis vad de gör”. Innan så har man bortförklarat olika människors medverkan till att upprätthålla förtryck i samhället med att de är för korkade för att veta bättre, men idag så kan det verka ursäktande i sig att en faktiskt vet vad en håller på med, men med hänvisning till sina ”mänskliga tillkortakommanden” helt enkelt accepterar detta hos sig själv.
Detta relaterar också till vad jag innan skrivit om det Sanna Jaget. Den rasism en ger uttryck för ursäktas med att en bakom allt detta egentligen är en annan person, en person som är medveten om rasistiska strukturer i samhället och även hur en själv medverkar till dem, som har goda intentioner men som ibland gör misstag. Dessa misstag är såklart förargliga, men inte mer än så. De ses inte som några uttryck för vem en egentligen är eftersom det ”sanna jaget” är medvetet om dem och inte står för dem ”egentligen”. Det är som om de aldrig hade inträffat, som om denna faktiska rasism äger rum i en annan dimension där det sanna jaget inte är inblandat.
Alla människor gör misstag, det är inte det jag hänger upp mig på. Vad jag ogillar är när det anses tillräckligt att inse att en gör misstag, när en kan komma undan från sitt ansvar endast genom att erkänna att en också bidrar till rasismen i samhället. När ett självgott koketterande om ens egen medvetenhet om ens brister täcker över en diskussion om hur vi ska bekämpa rasism som det finns ett skriande behov av.
När jag upptäcker rasism hos mig själv så håller jag käften, skäms och förändrar. Jag inser att jag aldrig kommer kunna göra mig helt fri från fördomar, men jag begriper också att en alltid kan bli bättre och att detta arbete aldrig får avstanna till förmån för något slags självgott koketterande om mina fördomar.
Egenintresset räcker inte för att tvätta bort ryggradsrasismen.
Egentligen spelar det ingen roll om alla Sd:s medlemmar vore invandrare, det är fortfarande politiken de för som är problematisk. Men jag tycker ändå att det är skönt att några av de irakier som varit med i partiet nu bestämt sig att hoppa av med anledning av att de diskrimineras. Detta visar att det som spelar roll inte är om man anpassar sig till vad Sd tycker är ”svenska värderingar”, för vad skulle kunna vara ett bättre exempel på det är en person som till och med gått med i Sd, utan också vilket ursprung och namn man har.
Ofta så stoltserar partier som Sd med att de minsann har invandrare i partiet, på samma sätt som antifeminister stoltserar med de kvinnliga antifeminister som finns. Det verkar göra intryck på många att även de som faktiskt blir motarbetade av dessa grupper agenda ändå ansluter sig till dem. Jag antar att detta i mångas ögon vittnar om att denna agenda är principiellt ”rätt” eftersom den även förmår attrahera dem som förlorar på den.
Men jag tror snarare att de mekanismer som ligger bakom är önskan att bli accepterad av den som står högre än en själv i samhällshierarkin. Jag tänker mig att Sd hos många ser som en symbol för intoleransen som finns i det svenska samhället och tänker att om man blir accepterad där så borde man även bli accepterad i resten av samhället. Och det är klart att man blir accepterad, i alla fall ytligt, eftersom dessa grupper har allt att tjäna på att kunna visa upp dessa nyttiga idioter.
Uppenbarligen räcker inte ens detta uppenbara egenintresse som Sd har i dessa medlemmar till för att tvätta bort rasismen som sitter i ryggraden. Korkat av Sd att inte behandla dessa personer med respekt, för nu kommer de inte ha några duktiga irakier att visa upp nästa gång de känner för att bevisa sin fördomsfrihet.
Hur tar man ansvar för sin överordning?
Jag skriver ofta om att man som överordnad i samhället ska ta ansvar för sitt privilegium. Framförallt som man. Hur gör man då detta, undrar vissa. Ja, först och främst handlar det om insikt. Man måste förstå de fördelar man har i samhället på grund av sina medfödda egenskaper eller sin bakgrund. Det säger sig självt att man inte kan avsäga sig dessa fördelar hur som helst, det går liksom inte att säga ”jag vill inte ha några fördelar på grund av mitt kön” och sedan tro att man inte har det bara för att man är emot det.
Som exempel ska jag ta hur jag resonerar kring mina egen överordning. Jag är överordnad både på grund av min klass och min etnicitet. Jag känner till denna överordning och är även medveten om en del av de uttryck den tar sig, även om jag troligen inte har insikt om alla. Denna insikt är något jag inlemmat i mitt politiska perspektiv, då jag är både socialist och antirasist. Jag försöker även att agera på ett sätt personligen där jag kompenserar för min överordning genom att dels sprida kunskap om rasism och klasskillnader, dels genom att ifrågasätta mina egna fördomar och agerande. Jag har till exempel helt slutat använda nedsättande uttryck som anspelar på klass och reagerar när andra gör det.
På samma sätt tycker jag att man som man ska skärskåda sitt eget beteende utifrån en könsmaktsanalys. Att ta ansvar för sin överordning kan vara att sluta dra sexistiska skämt, att säga ifrån när andra drar sexistiska skämt, att säga ifrån när man ser en kvinna bli tafsad på eller bli nedtryckt. Vidare så kan man anstränga sig för att släppa fram kvinnor i olika sammanhang, kanske på jobbet eller i skolan. Troligen så bär du på en viss tendens att ta kvinnor mindre på allvar. Detta är inget konstigt, det är något som alla bär på. Det är inget man ska klandra sig själv för. Däremot är det något som man bör skaffa sin insikt om och motarbeta.
”Varför ska jag behöva ta ansvar för något som jag inte har inrättat?” kan man såklart fråga sig. Ja, det kan tyckas orättvist och konstigt att man ska göra det, men jag ser det lite som en fråga om civilkurage. Om du ser någon fara illa på stan tycker jag att du ska ingripa, även om det innebär att du tar upp din tid eller sätter dig själv i fara. På samma sätt ska du ingripa mot en samhällsordning som är destruktiv om du har möjligheten till det, även om det innebär att du avsäger dig några av dina egna privilegier. Det är en fråga om att ta ansvar för samhället och det är något jag tycker att alla som har möjlighet bör göra.
Vissa män upplever sig skuldbelagda när man talar om deras överordning. För mig är detta märkligt, ty jag känner mig inte skuldbelagd när någon talar om vitas överordning. Jag vet att vita människor har bedrivit ett jävla rövartåg mot andra delar av världen och att detta ligger till grund för mycket av vårt ekonomiska överläge idag. Även om jag personligen inte har bedrivit detta rövartåg så är jag nu med och skördar frukterna från det. Det är inget jag har kunnat välja; jag föddes i Sverige och har därmed automatiskt fått ta del av den svenska välfärden. Jag känner ingen skuld för detta, men jag känner ett ansvar, ett ansvar att se till att detta inte fortsätter och att vi kompenserar för våra ”skulder” på de sätt det är möjligt. Ett ansvar att sprida kunskap om detta och så vidare.
Hur du tar ansvar är delvis en personlig fråga, man får välja de områden man kan. Men det första steget är alltid att skaffa sig insikt, att inte trycka vetskapen om sin överordning ifrån sig utan att försöka se den som den är. Då kommer nog det mesta att falla på plats automatiskt. Jag vill dock påpeka att det enda jag egentligen kräver av folk är att de ska rannsaka sitt eget agerande i den mån de kan. Du behöver inte bli någon missionär för jämställdhetsfrågor för att jag ska tycka att du tar ditt ansvar som man.
Man blir inte fri från fördomar för att man är emot fördomar.
Väldigt ofta när man diskuterar rasism så ska folk börjar dissekera det som är ”svenskt” och till exempel säga att köttbullar faktiskt inte kommer från Sverige från början och att jättemycket andra saker som vi kallar svenska faktiskt inte är svenska från början utan kommit utomlands ifrån. Detta gör mig irriterad för jag tycker att det är en fruktansvärt banal analys av vad rasism och nationalism handlar om.
För det första är rasism inte så mycket en åsikt som det är en social struktur. De flesta har inte åsikten rasism, alltså att människor har olika värde beroende på vilken ”ras” de tillhör. De flesta tror inte heller att den svenska kulturen varit isolerad genom hela historien, utan vet om att Sveriges gränser ändrats, att Sverige inte alltid varit en nationalstat, att vi haft invandring från en massa olika håll och att människor i grund och botten har samma ursprung.
Men att kulturen vi har idag inte byggts av sig själv, helt inom nationens gränser, betyder inte att vi inte har en kultur som är svensk, eller åtminstone nordisk. Det spela inte sådär skitstor roll varifrån de olika komponenterna i kulturen kommer ifrån eftersom den kultur vi har nu ser ut som den gör, och på vissa vis skiljer sig från andra kulturer på andra håll i världen. Om man tycker att det är ett problem med så kallade kulturkrockar så lär man inte bli mindre övertygad om den saken för att man vet att vissa inslag i vår kultur kommer från andra håll i världen.
De flesta kulturkonservativa nationalister brukar väl dessutom inte vilja att kulturen ska stå helt stilla, men vilja att det ska gå långsamt. Det är ju därför de talar om massinvandring som ett problem, men däremot brukar tycka (eller i alla fall säga att de tycker) att det är bra med invandring så länge de ”integreras” alltså accepterar svenska värderingar och svensk lag. Däremot brukar de sällan ha något emot främmande kulturinslag så länge de inte utmanar våra egna, jag har till exempel aldrig stött på en nationalist som tycker att det är kasst med kebab eller musik med lite ”etnovibbar”. Kulturinslag såsom musik, mat och så vidare betraktas oftast av denna grupp som ofarliga eller till och med berikande. Alltså är det en dålig kritik mot de som faktiskt har dessa åsikter ideologiskt, det är nämligen ganska lätt att bemöta för den som verkligen är uttalad nationalist och kulturkonservativ.
Jag tror hur som helst inte att merparten av rasismen i samhället tar sig uttryck i direkta åsikter eller värderingar, utan är underliggande tendenser till fördomar mot människor med vissa attribut. Då tror jag att det kan vara ineffektivt och kanske till och med kontraproduktivt att tala om rasism som en åsikt som folk är medvetna om och argumentera emot den som en sådan. Jag tror inte att människor kommer bli mindre benägna till fördomar för att de inser att vår kultur skapats av influenser från många olika kulturer, världen över. Jag tror även att det kan vara kontraproduktivt för att det tillåter folk att vila i idén om sig själv som obenägna till rasistiska tendenser eftersom de ”vet” att alla är lika mycket värda och att det inte finns en statisk svensk kultur.
Man blir inte fri från fördomar bara för att man är emot fördomar eller säger att alla är lika mycket värda. Därför tycker jag att denna kritik mot rasismen tar ett alldeles för stort utrymme. Om man ska göra en ideologisk kritik av kulturkonservativ nationalism så tycker jag att man ska försöka förstå det man kritiserar på en högre nivå än att man tjatar om köttbullarnas ursprung, och om man kritiserar de fördomar folk bär på så tycker jag att man ska sluta bemöta det som vore det en medveten åsikt.
Att bekämpa rasism måste vara ett gemensamt samhällsmål.
Dagens deppiga läsning är att Sd ökat, och att de nu är tredje största parti i Sverige. Nu är detta förvisso bara en opinionsundersökning, så det ska inte tas på alltför stort allvar, men jag vill ändå skriva om Sd.
Jag kan å ena sidan störa mig på den moralpanik som finns kring Sd, men samtidigt tycker jag att folk undviker att bemöta problemet på allvar. Man talar om det som om det vore en stor kommunikationsmiss från de andra partierna, inte en fråga om att folk faktiskt har rasistiska värderingar.
Å ena sidan så förstår jag att främlingsfientlighet gror ur sprickor i samhället. Om människor känner sig exkluderade, att de inte representeras av de andra partierna, så tar man lätt till den typen av tänk som främlingsfientlighet innebär. Jag tänker även att det grundar sig i legitim ilska inför samhället som tar sig uttryck på ett missriktat sätt. Samtidigt är en röst på Sd en röst på Sd, oavsett vad anledningen till det är. Det går liksom inte att klema bort dessa människor med förståelse i all oändlighet.
Samtidigt blir jag trött på demoniseringen och skuldbeläggandet som sker när man talar om att de som röstar på Sd är White Trash eller att de är arga unga män. Det är inte en bra problembeskrivning, utan är ännu ett uppdelande i ”vi” och ”dom”. Först mellan etnicitet, sedan mellan klasser.
De andra partierna har här ett ansvar i att ena samhället, inte bara i att trycka på sina värderingar om att rasism är dåligt och att alla är lika mycket värda, utan att kapa en grogrund för missnöje som gör att främlingsfientligheten vinner ny mark. Det måste erbjudas ett annat gemensamt samhällsmål. Jag vet vad jag är ute efter, nämligen ett bekämpande av ojämlikheten i samhället. Jag tror att det är det enda som på lång sikt kan fungera, för med samhällsgemenskap minskar behovet av att hitta en yttre fiende och känslan för gemensamt samhällsansvar ökar.
Att bekämpa rasism måste betraktas som ett gemensamt samhällsmål, precis som att bekämpa kvinnoförtryck eller förtryck av hbt-personer. Ändå är det få politiker som verkar vilja förstå sitt eget ansvar för detta, skulden ligger alltid hos någon annan. Det räcker med att själv inte vara rasist, men man behöver inte ta något ansvar för rasismen i samhället.
Jag har svårt att se partier som inte gör någon analys av varifrån rasismen kommer och hur den ska bekämpas som trovärdiga i sin antirasism. Att som Centern vifta bort problemet med att man måste ”värna mänskliga rättigheter” och vara ”tydliga med värderingar” fungerar inte som en samhällslösning, utan är plakatpolitik i sin renaste form.