Månad: september 2011

Åker idag.

Idag, om drygt två timmar, åker jag. Jag är jättepeppad och jättenervös.

Saker jag är nervös för:

  1. Planet blir inställt. Visserligen inget jättejobbigt men herregud vilket antiklimat.
  2. Att planet blir kapat.
  3. Att ingen möter mig och jag står där ensam.
  4. Att dte egentligen är en seriemördare som lurat dit mig. Hua.

Annars är allt bra.

Denna jävla dag.

Den här dagen alltså. Är trött och skitstressad för att jag äger för många ting. Har inte orkat rensa ut saker, vilket gör att jag packat drygt tio flyttlådor fulla med de saker jag ska lämna kvar här. Herregud alltså, jag ska aldrig mer köpa saker. Får ångest av bara tanken.

Muntrar upp med en bild på två fina kompisar. Kommer inte träffa er på ett år, ok hejdå.

(Förresten: jag kommer definitivt fortsätta blogga, förhoppningsvis bättre än innan)

Man måste kunna göra saker för sin egen skull även om man har barn.

Hanne Kjöller har skrivit himla bra om det här med skilsmässotrenden appropå Maria Svelands och Katarina Wennestams bok på ämnet. Det är någon slags antologi, som jag förstår det, där många kvinnor har fått uttrycka sig om sin skilsmässa.

Tydligen så är ett genomgående tema att man skiljer sig för barnens skull. På samma sätt som många vuxna säger sig fortsätta vara tillsammans för barnens skull, så säger sig många också skilja sig av samma anledning. För ingen vill ha föräldrar som bråkar.

Men det som Kjöller skriver, och som hon har så jävla rätt i, är att om det är bråkandet som är problemet så skulle ju föräldrarna kunna skräpa till sig och bete sig ansvarsfullt. Visst finns det relationer som är så infekterade att det inte går, men i de flesta fall kan man nog hålla spydigheter och fula ord utom hörhåll för barnen.

Nej, att motivera en skilsmässa med att man gör det för barnens skull luktar illa. Nästan alla barn vill att ens föräldrar ska vara tillsammans och en skilsmässa är jobbig för ungar i regel. En lågstadieunge kan inte ta in att en föräldrar inte var lyckliga med varandra på det sättet, om det inte har pågått extremt fysiskt eller psykiskt våld.

Däremot kan man genomgå skilsmässa för sin egen skull. Av högst egoistiska skäl. Och det är okej, för bara för att man är förälder slutar man inte vara människa. Man måste kunna erkänna att detta gör jag för min egen skull och så får vi fixa till det så att barnen står ut. För att säga att man gör det för barnen är dels att förminska sitt eget känsloliv, dels att hyckla och skjuta över skulden.

Förväntan.

Om 32 timmar så åker jag till Bryssel. Hoho.

En annan bra grej: när jag åt middag med Emanuel och hans far så sade hans far ”Marcus Birro har blivit så jävla självupptagen sedan han slutade dricka”.

Varför är det roligt? Jo, för att Birro ständigt hävdar att han var en sämre människa då och för att det är så himla ickeokej att säga så. Har för övrigt absolut inget emot människor som väljer att vara nyktra.

Sluta vandalisera det som har byggts upp och ägs av oss alla bara för att tillfredsställa sina egna intressen.

Den här historian göra min otroligt upprörd. Någon har sprutat in gift i ett par träd vid norrmälarstrand, och tydligen också vid sickla udde, så att dessa träd långsamt dör. Rådanade hypotes är att anledningen varit att det skymmer utsikten från vissa lägenheter.

Varför gör det mig arg att någon dödar träd? Det kan tyckas vara en oviktigt fråga, men det säger så mycket om hur vi ser på den gemensamt ägda, det offentliga rummet.

Hur kan man tycka att det är okej att förstöra något som är vårat gemensamma för att få en bättre utsikt från sin bostadsrätt? Om det hade varit någons privatägda träd hade det såklart aldrig accepterats, men nu när de är offentligt ägda är det plötsligt en annan sak. För offentlig egendom är helt enkelt inte lika viktig som privat.

Det är extremt respektlöst för alla personer som njuter av att vistas på dessa områden och njuter av naturen. Det är respektlöst mot alla som betalar skatt, som delvis går till att finansiera växtlighet i staden.

Människor måste börja värna om det gemensamma. Börja plocka upp sitt jävla skräp, börja slänga sina fimpar på lämpliga ställen och sluta vandalisera det som har byggts upp och ägs av oss alla bara för att tillfredsställa sina egna intressen.

Städar ur.

Ägnar mig för närvarande åt att ta ner alla affischer, vykort och målningar från min vägg. Sen kommer den att bli övermålad. Allt det som jag och mina vänner ritat där sedan jag var typ 14 kommer att försvinna. Det känns lite sorgligt, måste jag säga. 6 års internskämt, tonårsångest och kreativa ryck som ska målas över.

Men kanske också lite som början på något nytt. Jag behöver inte vara så jävla plottrig och oharmonisk längre. Jag är så mycket mer sansad nu.