respekt – Fanny Åström

Vi behöver inte dessa män i den feministiska kampen.

Vissa män gnäller över att manshatande feminister skrämmer bort dem från feminismen och vissa tar deras parti och tycker att vi istället ska rensa ut de så kallade ”manshatarna”.

Jag utesluter inte att manshat kan vara dåligt för feminismen, och har skrivit en del om hur en kan göra för att komma förbi det där stadiet där hatet konsumerar en (läs här och här). Jag är dock helt övertygad om att det är sämre för feminismen att utesluta manshatare. Jag tycker att det tyder på en tydlig beröringsskräck inför de känslor som patriarkatet frammanar hos många av de som förtrycks i det. En feminism som inte kan hantera dessa känslor kan inte heller hantera den patriarkala verkligheten.

De här männen som villkorar sitt deltagande i kampen mot patriarkatet med att de inte ska behöva utsättas för obehag i form av ”manshat” är nog ärligt talat inte särskilt mycket att ha. Denna inställning tyder nämligen på två saker:

En tendens att sätta sina egna intressen före andras som går såpass långt att en anser att de ska sättas före även i ett sammanhang där det uttalade syftet är att kämpa för någon annan.
En oförmåga att sätta sig in i den patriarkala verkligheten och vad den leder till för känslor hos de som utsätts för förtrycket. Detta leder i sin tur till att en ställer idealistiska krav på människor att ”inte hata” helt utan att försöka förstå hatet.

Dessa två saker är något som enligt mig tyder på att personen i fråga kommer vara en jävligt kass feminist även om vi nu rensar ut manshatet. Jag är helt övertygad om att en engagerad manshatare kommer att göra bra mycket mer för feminismen än en man som gnäller över manshat. Den första har själv mycket att vinna på feminism och är personligt involverad, den andra är uppenbarligen inte ens engagerad nog att vara i rörelsen om den inte utformas enligt hans regler.

Sedan tycker jag att det är grymt att det finns olika feministiska grupperingar som tacklar denna fråga på olika sätt. Det finns de som helt utesluter män, och det finns de som tycker att en ska samarbeta mer. Ofta handlar det mer om känslor än någon slags teoretisk hållning där en kommit fram till att män inte kan bidra; en känner sig helt enkelt inte trygg i miljöer där män vistas, vilket inte är så konstigt med tanke på mäns förtryck, mäns våld och så vidare, och en väljer utifrån detta att prioritera bort de män som eventuellt skulle kunna vara intresserade.

Jag ser inget principiellt fel med hållningen att en ska samarbeta med män, jag bara tycker inte att vi ska ägna oss åt att rensa ut ”manshatare”. Det är inte rimligt att kräva att alla involverade i en rörelse som kämpar emot patriarkatet ska vara ”moraliskt korrekta” på det viset som detta innebär. Vi har blivit förtryckta i patriarkatet, vi har blivit utsatta för mäns våld, och vi känner saker inför detta. Dessa känslor driver oss till feministisk kamp, och de driver oss också till att i mer eller mindre hög utsträckning avfärda män som grupp. Om en som man saknar förmåga att respektera detta så har en bristande insikt i vad det innebär att vara förtryckt i patriarkatet, och därtill bristande respekt för de som blir det att själva få definiera sin situation. Vi behöver inte dessa män i den feministiska kampen.

Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka.

Hade ett utbyte på twitter:
Detta är en så perfekt jävla illustration över hela den här God Ton/Ta Debatten/Retorik-grejen. Någon kommer och ”läxar upp” en angående någonting, till exempel ”du har missförstått detta med feminism”/”du missar den här aspekten” eller liknande (personen på bilden skrev i en tweet innan att jag hade missuppfattat vad feminism handlar om). Eftersom det är pisstråkigt att diskutera på de premisserna så brukar jag antingen skita i det eller skriva typ ”bla bla” för att markera att jag inte pallar. Inte så jävla trevligt kanske, MEN det är inte heller trevligt att inleda en konversation med någon med att läxa upp denne, ta tolkningsföreträde och antyda att den andra är okunnig på ett område hen uppenbarligen är mycket engagerad i.

Folk kan ibland tycka såhär: men tål du inte att någon har en annan åsikt. Givetvis ”tål” jag det, jag är väl så illa tvungen. Det är en grej att ha ”en annan åsikt” och att aktivt trycka upp denna åsikt i mitt fejs med en tillrättavisande ton. Att göra detta är inte att ”diskutera” utan att agitera, att skriva till någon med syftet att sätta hen på plats. Varför skulle jag ha intresse i ett sådant utbyte?

Sedan kommer den där ”och här är anledningen varför ingen tar dig på allvar”. Det är så roligt när folk säger så, för grejen är att sjukt många människor tar mig på allvar. Jag får dagligen mejl, kommentarer och så vidare från människor som läser min texter, använder dem för att reflektera över sitt liv och så vidare. Sedan finns det såklart också en massa människor som inte tar mig på allvar, men det innebär inte att ingen annan gör det. Jag blir så sjukt irriterad på alla som använder sin egen attityd som utgångspunkt för att bedöma hur effektiva mina metoder är? Jag märker väl själv vad som ger utdelning och inte. Herregud.

När en ber om att slippa diskutera så får en dock alltid höra ”jaha du har inga argument”:

Ungefär som om jag inte skulle kunna ha något annat skäl att vilja strunta i en diskussion än att jag inte har några argument? Till skillnad från vissa andra så sätter jag ingen prestige i att ”vinna” olika diskussioner med människor, utan jag struntar hellre i att lägga min tid på en diskussion som uppenbarligen inte kommer ge mig något i utbyte. Jag tycker det är en ganska rimlig inställning, ty det är att vara varsam med både min egen och andras tid. Men vissa människor kan vara inte begripa att de inte är en så viktig del i min tillvaro att jag vill ha tråkiga diskussioner med dem, vissa kan bara inte förstå att deras åsikter om saker och ting helt enkelt inte är så jävla intressanta.

Jag fattar inte vad folk som inleder interaktion med att läxa upp någon förväntar sig för svar? Ska jag ba ”åh, tack så himla mycket för att du förärar mig din åsikt levererad på ett spydigt sätt”? Ska jag ba ”nejmen gud vad intressant, berätta mer” om åsikter jag hört en miljon gånger förr? Det är liksom inte som att jag bara går på känsla när det kommer till min analys och mitt sätt att uttrycka mig, jag har faktiskt tänkt igenom saker och dessutom skrivit en massa massa om detta som en kan läsa om en vill. Visst kan en tycka annorlunda, men att förvänta sig att jag ska ”ta till mig” av den här typen av översittiga kommentarer är enbart fånigt.

Få människor tycker om att bli behandlade som barn som behöver uppfostras och tillrättavisas. Om du har en annan åsikt, skriv inte ”du har fel, det är såhär”, utan lägg fram din ståndpunkt på ett lite mer ödmjukt sätt. Prata inte med din motpart som om denne var dum i huvudet och aldrig tänkt efter. Detta är grundläggande respekt i en diskussion, det handlar om att respektera den en talar med intellektuellt. Om en inte gör detta så är det inte någon idé att ens diskutera eftersom en ändå inte kommer ta något hen säger på allvar. I så fall kan en ärligt talat bara skita i att en försöka låtsas som om en diskuterar och håller God Ton och gå på hånandet direkt. Att hålla på och hyckla och låtsas att en vill ”diskutera” när en bara vill tillrättavisa och trycka ner är bara falskt och förminskande. Jag kommer fan aldrig fatta varför människor låtsas att de vill diskutera när de inte vill det utan bara vill tillrättavisa en. Jag tycker det är så obegripligt, respektlöst och framförallt falskt.Nå, jag kommer såklart fortsätta att ha ”dålig ton” emot dem som inleder konversationer med att läxa upp mig och förminska mig och inte visar mig intellektuell respekt. Om en inte behandlar mig som en tänkande människa kan en inte förvänta sig att få God Ton tillbaka, så enkelt är det.

Om en man avslutar en relation för att partnern ”förtjänar bättre” utgår jag från att han inte inleder en ny relation sedan.

En grej en hör att män säger när de gör slut är att någon ”förtjänar bättre”. När jag hör detta tänker jag lite såhär: ja, klart som fan en förtjänar bättre än att va ihop med någon tråkig snubbe?? Jag skulle säga att det är ytterst ovanligt att en ickeman får tillbaka lika mycket som hen ger i en relation till en man.

När jag sett detta scenario hända både mig själv och andra har det ofta handlat om att mannen har fuckat upp relationen och sårat, den andra har blivit arg och ledsen vilket har lett till att han tyckt det varit ”besvärligt” och således velat lämna relationen. Han motiverar det med att den andra ”förtjänar bättre”, för det låter väl typ bra och som att han skyler det som hänt på sina egna tillkortakommanden och inte på denne. ”Fin, ödmjuk och insiktsfull kille”, ska en kanske tänka.

Problemet är att väldigt få män funderar på vad någon ”förtjänar” så länge det inte stället till något besvär för dem att ge en människa mindre än vad hen förtjänar.

Om mannen hade brytt sig om vad någon förtjänar hade han såklart struntat i ett ingå en relation med denne från första början. Om han hade brytt sig hade han tänkt såhär: ”kan jag ge de här människan det den förtjänar”, och om han hade rannsakat sig själv så hade han kommit fram till att ”nej, det kan jag inte” och skippat att inleda en relation. Men nej, det är inte detta som sker, utan istället inleder mannen en relation, beter sig illa och lägger bena på ryggen när det blir jobbigt.

Jag bedömer det som ytterst ovanligt att en man inser att han inte räcker till innan någon har konfronterat honom med det och ställt till olika former av ”besvär”. Då är det läge att böla om att hen ”förtjänar bättre”. Men det handlar inte om vad partnern förtjänar, det bryr han sig inte om. Det handlar om att han ska slippa undan besväret i att bli konfronterad med att han beter sig som ett jävla arsle. Det handlar om att han inte orkar anstränga sig för att behandla denne med respekt, och därför lägger han benen på ryggen när detta plötsligt avkrävs honom. Om partnern inte hade blivit upprörd över hans beteende hade han troligen inte brytt sig ett skit om vad hen ”förtjänar” för behandling.

Det mest fascinerande med den här typen av män är att de kan gå från att avsluta en relation för att partnern ”förtjänar bättre” för att sedan omedelbart gå in i en ny relation. Vad är det som gör att den nya partnern inte förtjänar bättre? Vad är det som ger människan rätten att med insikten om sina begränsningar direkt ingå i en ny relation. Det är såklart oerhört vårdslöst.

Om en lämnat en relation för att partnern ”förtjänar bättre” så borde en ta sig lite tid och noggrant överväga precis vad en person en ingår en relation med förtjänar för att sedan kunna leva upp till detta i nästa relation, alternativt inte gå in i någon ny relation om en finner uppdraget omöjligt. Att gå från den ena relationen till den andra med denna motivering är inte det minsta lilla genuint, utan enbart en fråga om att en vill undvika besväret som uppstår när partnern faktiskt kräver att bli behandlad som den förtjänar. Att säga att någon ”förtjänar bättre” utan att faktiskt försöka förändra sitt sätt att vara är en mycket tragisk ursäkt som gör något slags anspråk på att vara ”ödmjuk” och ha nått ”insikt” utan att det stämmer över huvud taget.

Nej, om en avslutar en relation för att partnern ”förtjänar bättre” får en fan stå sitt kast och på allvar fundera över vad en har gjort. Om en inte är beredd att göra detta kan en köra upp sin falska ödmjukhet i arslet och säga som det är: jag gör slut med dig för att jag inte pallar med besväret som uppstår när du kräver att jag ska behandla dig mes respekt.

Dessa personer förtjänar inte min repekt eller tid.

Det är klart att de som säger sig ingå i en rörelse också till viss del står som symbol och representant för denna rörelse. Du kan inte bara kalla dig feminist utan att det betyder något, och även om folk har olika åsikter inom rörelsen så binds vi såklart samman av likheter. Vem som helst kan inte erkännas som feminist, det är mer än ett ord. Det är även så att medlemmar i en rörelse måste ta ett visst ansvar för rörelsens historia. Om något inte fungerat eller gått fel så bör man ta ställning till detta. Man kan inte bara svära sig fri, ty man ingår av egen vilja i ett kollektiv som står för en massa olika saker.

Jag har absolut inget emot iden om ett kollektivt ansvar inom olika rörelser. Jag anser själv att man om man kallar sig främlingsfientlig, kristen eller mansrättsaktivist får ett automatiskt ansvar att ta avstånd från de inom gruppen florerande idéer som man inte sympatiserar med alternativt stå till svars för dem. Man kan inte bara säga ”men det sa inte jag” om det finns visst tankegods som är vanligt förekommande, ty i så fall så låter man ändå dessa åsikter florera, även om man inte personligen uttrycker dem. Det är dock ett tydligt sätt att ta ställning för vissa idéer att varken ta avstånd från dem men fortfarande betrakta sig som en del av rörelsen eller lämna rörelsen.

Däremot blir det tröttsamt när man åläggs att göra avbön varje gång man öppnar munnen för att tala om feminism, speciellt då man ska göra avbön för åsikter inte ens hälften av alla feminister står för. Det är inget anat än en halmgubbe, något som tas upp igen och igen och som feminister förväntas ta ställning emot fast det liksom aldrig har varit allmänna åsikter bland feminister och absolut inte är det idag.

Jag kan tänka mig att ta avstånd från vanligt förekommande feministiska uttalanden och idéer jag inte ställer mig bakom, vilket jag också gör. Jag brukar även förtydliga att jag inte tycker saker som det annars ligger nära till hands att tro att jag tycker. Däremot orkar jag inte ta avstånd från något som inte är en stor del i rörelsen och som jag aldrig gjort sken av att hålla med om. Konfrontera mig med vad jag säger istället, de resonemang jag faktiskt för. Och om du undrar var jag står i vissa frågor; fråga trevligt. Attackera mig inte med ”men ni feminister tycker ju såhär” utan att varken ha belägg för saken i sig eller ha anledning att tro att jag håller med.

Ett grundläggande krav på att jag ska bevärdiga mig med att ta någons argument på allvar är att hen har gjort i alla fall ett litet försök till att sätta sig in i ämnet i fråga. En person som anklagar mig för att hata män, tycka att män är djur och att vi ska ha mansskatt har uppenbarligen ingen koll på varken den feministiska diskursen i stort eller på mig som person, och detta trots att denna information är mycket lättillgänglig. En person som inte tar en argumentation med mig på tillräckligt stort allvar för att göra en snabb sökning men fortfarande vill spy ut sina åsikter, uppfattningar och ”argument” förtjänar inte min respekt eller tid, så enkelt är det.

Om man inte vill behandla sina medmänniskor med respekt så kan man lika gärna stanna hemma.

Träffade för ett tag sedan en såndär tillkämpat dissig och otrevlig person och mindes när jag var kanske 14 år gammal och ”punkare” och satte prestige i att hata och dissa precis allt och alla. Och jag tänkte att så är man när man är ung och dum, då dissar man folk och företeelser till höger och vänster och sätter prestige i att vara otrevlig mot människor, sätta sig över dem och visa sig ointresserad.

Jag fick senare veta att hen ville göra ett så dåligt intryck som möjligt inför alla hen träffade. Kanske skulle det ha tagit emot som något slags skämt av de han mötte, en förmildrande omständighet eftersom hen då inte var sådan ”på riktigt” men själv blev jag bara än mer provocerade efter denna upplysning. Att med mening göra livet surt för andra är verkligen omoget och lågt. Ja, det är liksom taskigt, rakt av. Det finns inga förmildrande omständigheter.

För mig är det inte skitviktigt att vara artig eller trevlig. Jag tycker inte att man behöver förställa sig för att bli uppskattad eller för att passa in men jag värderar ändå att människor i så liten utsträckning som möjligt mår dåligt i min närvaro. Jag skulle inte förställa mig för att tillfredsställa andra, men att man visar intresse och är tillmötesgående gentemot personerna man umgås med tycker jag är grundläggande för att kunna betraktas som en person som uppnått någon slag social mognad. Annars kan man lika gärna sitta hemma.

Hur man kan orka ägna sig åt dessa medvetna försök att göra folk osäkra i ens närvaro som vuxen, det övergår mitt förstånd. Av någon anledning slätas beteenden som dessa ofta över. Det är okej att folk är otrevliga på det där dissiga och ointresserade sättet. Ibland för att de som blir utsatta känner sig nedtryckta, ibland för att man helt enkelt inte orkar kritisera en person som verkar sätta prestige i att vara ogillad av andra. Jag tror också det kan handla om någon slags missriktad omtanke, att närstående som bryr sig inte vill krossa denna väg till självrespekt som personen upprätthåller.

Nåja, det kan väl säkert hända att den här personen hade en trasig själ eller något. Men alltså, hur dålig självkänsla man än har, hur deppig och blyg man än är, så är det fan aldrig okej att bete sig som skit mot andra människor. Att vara aktivt dissig, nedlåtande och spelat (eller genuint) ointresserad gentemot andra är inget som en vuxen människa kan syssla med utan passar sig för ett barn. Om man inte i vuxen ålder är intresserad av att ens försöka behandla sina medmänniskor med respekt så kan man lika gärna stanna hemma.

Sluta vandalisera det som har byggts upp och ägs av oss alla bara för att tillfredsställa sina egna intressen.

Den här historian göra min otroligt upprörd. Någon har sprutat in gift i ett par träd vid norrmälarstrand, och tydligen också vid sickla udde, så att dessa träd långsamt dör. Rådanade hypotes är att anledningen varit att det skymmer utsikten från vissa lägenheter.

Varför gör det mig arg att någon dödar träd? Det kan tyckas vara en oviktigt fråga, men det säger så mycket om hur vi ser på den gemensamt ägda, det offentliga rummet.

Hur kan man tycka att det är okej att förstöra något som är vårat gemensamma för att få en bättre utsikt från sin bostadsrätt? Om det hade varit någons privatägda träd hade det såklart aldrig accepterats, men nu när de är offentligt ägda är det plötsligt en annan sak. För offentlig egendom är helt enkelt inte lika viktig som privat.

Det är extremt respektlöst för alla personer som njuter av att vistas på dessa områden och njuter av naturen. Det är respektlöst mot alla som betalar skatt, som delvis går till att finansiera växtlighet i staden.

Människor måste börja värna om det gemensamma. Börja plocka upp sitt jävla skräp, börja slänga sina fimpar på lämpliga ställen och sluta vandalisera det som har byggts upp och ägs av oss alla bara för att tillfredsställa sina egna intressen.

Detta är faktiskt att gå för långt.

Det här är fan att gå för långt. För det första fattar jag inte varför det hållas gudstjänst för de som ska arbeta i regering och riksdag om vi nu är så jävla sekulära? (svaret: för att det är en myt att kyrka och stat är åtskilda i Sverige) Nu kommer det väl vara en massa människor som tycket att det ”trots allt är en del av det svenska kulturarvet med kristendom” men det är för det första inte sant och för det andra inte relevant. Jag hade tyckt att en liten offerritual i typisk asatrosstil hade varit lika malplacerad, det passar sig helt enkelt inte att ägna sig åt religion eller nån slags vidskepelse när man sysslar med politik i ett så kallat sekulärt land.

Om man nu nödvändigtvis ska ha detta ofog så ska det vara just en ritual, inget annat. Partierna får gärna göra vad de kan för att gå emot Sd och minska deras inflytande men man ska inte göra om något som i det ”sekulära” Sverige ska vara en trevlig liten tradition till ytterligare en arena för dem som redan har makten att få sina åsikter lyfta. Då börjar man komma närmre det som verkligen kan räknas som mobbing av ett politiskt parti, det vill säga att hoppa på dem i helt ovidkommande sammanhang där de inte ens yttrar sig. Det är typ som att låta Sd-ledamöter ha speciella ingångar till riksdagen eller speciella mindre bekväma stolar för att vara elak, det passar sig inte i en demokrati.

Göran Hägglund tycker till:

– Det är en skandal. Det var extremt olämpligt att i Storkyrkan, i kungliga familjens närvaro, resa sig upp och gå.

Men åh nej, ett riksdagsparti vanhedrar inte bara kristendomen utan även Sveriges konung genom att agera såhär. Gu vad hemskt! Jag som alltid tyckt att alla politiker ständigt ska visa respekt och vördnad inför konungahuset och kristendomen, som har gjort så mycket gott för vårt land.

– När de lämnade visade de upp sig som de som biskopen pratade om.

Men som om det inte var uppenbart? Inte för att Sd är ett rasistiskt parti, utan för att Eva Brunner talade om demonstrationen mot Sd när hon sa att flera tusen männsikor har samlats för att ”ropa ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor”. Vad jag vet så var det ingen annan demonstration där folk ropade ut sin avsky mot de som gör skillnad på människor igår kväll, i alla fall ingen som flera tusen deltog i. Att försöka förneka att detta var ett direkt påhopp på Sd är sandlåderesonemang, ungefär som att det fanns en enda människa som inta fattade vad Eva Brunner syftade till.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor.

Det är så himla uppenbart att detta handlar om Sd, och att Eva Brunner tog partipolitisk ställning. Det är under inga omständigheter okej och jag tycker att Jimmie och Co gjorde helt jävla rätt i att resa sig upp och gå. Även om det var inför kungen och allt.

Pride.

När Pride är på gång är det alltid någon som tycker antingen att det borde finnas en festival även för heterosexuella eller att Pride som koncept är uteslutande i och med att arrangemanget inte aktivt försöker inkludera helt vanliga Svensson.

Jag förstår inte varför en minoritet ska ha någon slags självklar skyldighet att inkludera majoriteten i sina arrangemang. Pride är öppet för alla, men det är trots det en festival som uppmuntrar normbrytande framförallt sexuellt, festivalens syfte är inte att vara någon slags odefinierad ”folkfest”, utan att aktivt ta ställning för sexuella minoriteters rätt att synas och höras. Därför vore det bara märkligt om man uppmuntrade sverigedemokrater eller nån sexualfientlig kristdemokrat att delta.

Många menar att man måste visa respekt för att ”förtjäna” respekt och jag medger att den HBTQ-person som slår ner någon för att hen är HBTQ-fientlig skulle vara en idiot och inte ”förtjäna” någon respekt. Det är emellertid inte sådana situationer detta handlar om; det är inte respekt att aktivt försöka inkludera fientliga grupper, det är snarare en slags antirespekt att försöka tvinga på folk som uttalat är emot dina värderingar. Pride stänger inte ute någon (utom sverigedemokraterna, av förklarliga men ändå inte rimliga skäl) men de försöker inte heller inkludera någon som inte blir självklart inkluderad av grundkonceptet. Den som inte är självklart inkluderad av grundkonceptet borde emellertid inte vara intresserad heller, eftersom grundkonceptet riktar sig mot alla HBTQ-människor och dess sympatisörer, helt enkelt alla som tycker (framförallt sexuellt) normbrytande är en soft grej. Om man inte tycker det har man väl för fan inget på Pride att göra.

Om burkaförbud och friheten att bära vilka jävla kläder man vill.

Jag har hört två argument för ett förbud mot Burka och Niqab, det första är att man inte borde täcka sitt ansikte på allmän plats för att man ska kunna identifieras. Det handlar i grund och botten om att man inte ska ha rätt att vara privat i det offentliga rummet, en synvinkel som jag ställer mig starkt emot. Det finns många anledningar till att man skulle vilja dölja sitt ansikte, kanske vill man inte bli igenkänd av människor som kan skada en eller folk man känner men inte orkar prata med, kanske skäms man över sitt utseende till den grad att man inte vill visa sitt ansikte eller liknande, eller så är man religiös och tror att det är vår allsmäktiga skapares vilja att man ska täcka ansiktet, håret och annat sexigt. Galenskap, förvisso, men trots det en helt rimlig anledning till att bära burka som folk borde respektera. Vi hyser orimliga misstankar kring muslimer, det är som om folk tror att det ska dölja sig en massa terrorister under burkan, men i praktiken är det nog knappast en säkerhetsfara att man får täcka sitt ansikte en helt vanlig dag på stan. Givetvis får man lov att ta av sig plagget om man måste identifieras, men det måste man inte göra stup i kvarten.

Om man bara tycker att det är ”obehagligt” att folk döljer sitt ansikte så har man problem med sin tolerans. Vi kan inte ha ett samhälle där saker förbjuds för att de är socialt obekväma, det skulle leda till allt för många förbud. Jag tror till exempel att de flesta delar min åsikt om att knarkare och alkoholister i kollektivtrafiken är otrevligt, dels för att de ofta är pratglada och därmed stör min ro men också för att jag hatar att bli påmind om att människor lider. Man blir helt enkelt ofta illa berörd av det som är annorlunda och avfärdar det som förtryck, galenskap och primitivitet. Som om vi skulle vara så jävla civiliserade och perfekta.

Man kan också se det ur den ”liberala” synvinkeln, som menar att man till varje pris måste undvika att kvinnor bär ett plagg som de ”egentligen” inte vill bära. Här ser man givetvis direkt tvång som något dåligt, vilket är helt korrekt, men man tenderar också att tala om indoktrinering som något som ska kunna ses som tvång, och man utgår då också ifrån att alla kvinnor som önskar bära burka är indoktrinerade. Vad man kan se här är att man i våran kultur ser burkan som något så sjukt att ingen som är vid sina sinnens fulla bruk skulle kunna bära plagget frivilligt. Detta kan säkert stämma, men det är knappast någon grund för lagstiftning. Alla är vi mer eller mindre indoktrinerade i ett sätt att tänka och att döma ut vissa som mer eller mindre ”naturliga” och bra är bara godtyckligt.

Dessutom så är burkan i sig inget farligt, det är ju förtrycket bakom som är intressant. Att tro att man kan komma åt sjukdomen genom att förbjuda symptomen är bara löjligt och den dålig ursäkt får att låta våra känslor av obehag inför det som är annorlunda spela fritt. Det är en ganska äcklig reaktion att bara angripa det vi kan se direkt med våra ögon, istället för att vara intresserade av att komma åt det som verkligen skadar människor. Troligen kommer burkaförbudet inte att göra muslimerna mer integrerade i samhället, det kommer om något späda på utanförskapet och ilskan i redan extrema grupper. Förbudet signalerar ju tydligt att det dem tror på anses fel.

Jag menar inte att det bara handlar om olika synsätt och att båda är lika legitima, jag tycker också att det är förkastligt att ha en så repressiv sexualsyn att kvinnorna måste täcka hela sin kropp för att inte anses hetta upp det manliga begäret till obegränsbara nivåer. Man får dock inte glömma att våran kultur och har sina efterblivna drag och på intet sätt är ett moraliskt föredöme, i alla fall inte om man ska utgå från någon slags liberal princip vilket man ändå verkar vilja göra i det här fallet, vi har också våra moralistiska påfund som på intet sätt är grundade i någon slags allmängiltig moral.

Det enda föredömliga man kan göra i den här situationen är att acceptera olika kulturers särdrag och vara så tillåtande som möjligt, för om vi skapar motsättningar så kommer de extrema grupperna stärkas i sin övertygelse och att deras kultur är bäst och att vi bara är fientliga och inte fattar. Man kan inte kräva att de ska uppvisa tolerans om inte vi gör det. Att ha en liberal inställning är den enda värdiga utvägen ur detta, och med det menas att man ska acceptera alla kulturella särdrag som inte innebär en direkt kränkning av individens frihet. Därmed ska man självklart inte tillåta hedersvåld, bortgifte, tvång eller någons lags subtilt hot om våld. Problemet att vi aldrig med säkerhet kan veta om burkan bärs frivilligt eller på grund av tvång finns alltid, på samma sätt som vi aldrig med säkerhet kan veta om ett blåmärke kommer från en olycka eller en aggressiv familjemedlem.

Utgångspunkten bör dock vara att man får bära vilka kläder man vill, men att det ska finnas ett socialt skyddsnät inom t.ex. skolan som är uppmärksamt på folks hemförhållanden och att man lär ut sekulära och demokratiska värderingar till alla. Att tillåta att folk inte närvarar på sexualkunskapen eller idrotten på grund av religiösa skäl är mycket farligare än att låta folk täcka ansiktet, för då accepterar man att religionen kan stå över en lag som gäller alla, det vill säga skolplikten, det är inte särskilt sekulärt. Samhället måste signalera att det finns hjälp att få för den som känner sig förtryckt i sitt hem och att man får lov att inrätta sig under svensk lag trots religion. Men att skapa lagar endast avsedde för att hindra att folk utövar sin religion är varken sekulärt eller respektfullt.