Men för helvete.

Blir så jävla trött av att läsa sånt här. Att en person som sysslar med politik vräker ut sig saker som dessa är fan pinsamt, oavsett vilket jävla block man tillhör. Vad ska vi behöva säga för att du ska fatta? Hur många rapporter om att lågutbildade får sämre vård, lever kortare och har mycket större fysisk och psykisk ohälsa behöver det komma för att personer som dessa ska förstå att klassklyftor är ett jävla samhällsproblem. Att det inte handlar om enskilda individer som var och en för sig kan kämpa och göra fristående val utan att det handlar om stora folkgrupper som lever i helt olika verkligheter, med helt olika förutsättningar, bara beroende på i vilken familj de har fötts. Det spelar nog ingen roll hur mycket bevisning man langar för att klass finns och spelar roll för dessa människor vill helt enkelt inte fatta att det är så.

Bilden är tagen från Sofia som för övrigt skrivit formidabelt om saken.

Hyllningsinlägg till Therese.

Kvinnan på den här bilden är hon ni har att tacka för att jag kan fortsätta skriva denna blogg! Hon heter Therese och fraktade hjältemodigt min nya dator från Stockholm till Bryssel. För att slutföra detta uppdrag var hon även tvungen att träffa min far och låta honom inspektera hennes lägenhet.

Tack så mycket Therese!

Klassrelativisering.

Igår fick jag min dos av relativisering när någon på twitter tyckte att man minsann inte ska tala om klass eftersom ”alla kanske inte vill placeras i något fack” eller något i den stilen. Antifackretoriken går hem i många läger för att folk uppfattar den som frisinnad, nytänkande och liberal, vilket jag kan förstå. Vem gillar inte tanken på en verklighet där människor slipper definieras utefter sitt kön, sin etnicitet eller sin bakgrund, liksom?

Faktum är dock att samhället, så som det ser ut idag, i allra högsta grad placerar medborgarna i olika fack helt av sig själv. Det rör sig inte bara om fördomar i samhället utan också om faktiska materiella förutsättningar som blir väldigt tydliga just i fallet ”klass”; den som är född i en familj med lite pengar har det svårare att göra vissa saker. Det har inget att göra med att folk har fördomar mot folk med lite pengar, att folk med lite pengar måste bli mer ”representerade i media” eller något liknande utan om att det faktiskt är svårare att kunna göra vissa saker om man saknar kapital.

Klass är en ytterst relevant indelning av människor eftersom den har täckning i verkligheten. Verkligheten ser ut så att folk har olika materiella tillgångar och det påverkar deras liv. Sedan finns det även andra aspekter, till exempel socialt utrymme som är betydligt mer abstrakt, men just det materiella kan man liksom inte sätta sig emot. Det är så. Ett företag som går i arv om omsätter miljoner kronor om året gör skillnad, att ens föräldrar kan stå som medlåntagare när man köper en lägenhet gör skillnad, att man stått i bostadskö hela livet gör skillnad och så vidare. Det är inget hittepå, något konstigt flum som vänstern kokat ihop utan en krass beskrivning av verkligheten.

Därför kan man liksom inte gå omkring och välja helt efter eget huvud vilken klass man tillhör för det grundar sig delvis i vilka tillgångar man har. Familjen Bonnier blir inte arbetarklass bara för att de säger att de är det eller för att de vill vara det.

Problemet med klassresor.

Ofta när det talas om klass inom mer liberala kretsar så talas det om klassresor. Det sägs att det där med klassklyftor inte riktigt är ett problem så länge klassresorna kan gå relativ smidigt för de som har resurser i form av läshuvud, kämparglöd eller företagsidéer. Jag håller med om att det är bra med en stor rörlighet i samhället, något som underlättas av fri skola, sjukvård och så vidare. Däremot så tycker jag att klassresor är en billig lösning på klassklyfteproblematiken.

För det första så är klassresor generellt sätt enklare i länder där klassklyftorna är mindre. Ni vet ju att det är i Sverige snarare än USA som den amerikanska drömmen gå i uppfyllelse? Men grejen är framförallt denna att alla faktiskt inte vill göra någon klassresa. Många människor vill jobba som till exempel vårdbiträde, butiksbiträde eller barnskötare, de vill inte utbilda sig och bli jurister eller läkare utan vill ah ett vanligt kneg som man kan gå till på morgonen och gå hem från på kvällen med en lön som man kan leva på.

Grejen är att man ska kunna leva ett drägligt liv om man jobbar heltid, oavsett som det är som läkare eller vårdbiträde. Man ska inte behöva leva på marginalen bara för att man inte har tagit sig för att utbilda sig till något högstatusyrke. Därför är klassreseretoriken förrädisk, för den lär oss att det enda sättet att ha en dräglig tillvaro är att förflytta sig upp på samhällsstegen. Varför inte ha som mål att alla ska kunna ha en dräglig tillvaro, oavsett om man är klassresenär eller ej?

Ordna er jävla underklassafari då.

Apropå överklassafarin så har ju flera personer gått ut och tyckt att man från högern ska ordna underklassafari, bland annat denna Kd-politiker. De ansluter sig därmed till en gammal fin tradition som genom året utövats av såväl politiker som kungligheter, om än i ett något mer uppdaterat och ärligt format.

Det finns ju en anledning till att något sådant aldrig skulle kunna arrangeras på samma sätt och det är att till och med den mest hårnackade klassföraktande nyliberal aldrig skulle stå ut med att med egna ögon se dessa områden på det sättet. Skrattat skulle fastna i halsen och de skulle bli avslöjade som de människoföraktande dårar de faktiskt är.

Men visst, anordna er jävla underklassafari då, och sitt där och rök cigarrer samtidigt som ni kastar glåpord efter människor som har det svårt. Frågan är bara vilken analys ni ska dra till med i eran guidning. Kanske att de alla skulle ha kunnat bo på solsidan om de bara hade jobbat lite hårdare?