21 år av kvinnoförtryck.

Jag tänker på män som menar att kvinnoförtrycket inte är så omfattande, speciellt inte i ett land som Sverige. Vi har ju kvinnlig rösträtt, kvinnor har formellt sett tillträde till alla arenor i samhället och så vidare. Vi har det bra. Kanske inte perfekt, men det som kvarstår är lätt att korrigera. Låt det ta lite tid bara.

Jag tänker på min uppväxt. Jag tänker på när jag var ett barn och inte ville något hellre än att få ha en pojkvän. Vem det var spelade ingen roll, det viktigaste var att någon skulle vara kär i mig och tycka om mig. Jag sökte bekräftelse från killar jag tyckte illa om, de var ju ändå killar.

Jag tänker på hur jag hörde killarna i skolan pratade om de snygga tjejerna och veta att jag inte var en av dem, men att inget hellre vilja än att bli en av dem. Att tänka att jag var ful och att ingen någonsin skulle kunna blir kär i mig och därför känner mig värdelös. Jag tänker på hur jag kunde få lite bekräftelse som den inte så snygga men vettiga tjejen, pojkflickan. Tjejen som ingen blev kär i men som en kunde snacka skit om andra tjejer med. Hur det fick mig att internalisera kvinnohatet, att själv börja utöva förtrycket, att själv börja se ner på andra kvinnor, förakta deras personlighetsdrag och intressen.

Jag tänker på alla de år jag tampades med ätstörningar. Det började väl någon gång i mellanstadiet när jag blev medveten om min kropp och fortsatte tills att jag var vuxen. Självsvält, framkallade spyor på toaletten, hetsätning, att stå och dra i fettet framför spegeln, att verkligen hata sig själv, sin kropp. Att kolla i tjejtidningar och se de vackra smala tjejerna. Att klippa ut bilder och bestämma att sådär smal ska jag också bli, och hata mig själv för att jag inte kunde kontrollera mig, för att jag åt när hungern blev för stor och inte kunde stoppa mig. Jag tänker på alla nätter jag låg sömnlös för att jag gick och la mig hungrig, att gå upp klockan fem på morgonen och gå till gymmet och träna på den mest fettförbrännande men otroligt tråkiga maskinen och kolla på tv och hata mig själv för att jag inte såg ut som de där snygga, smala tjejerna. På alla de reklamer jag ser dagligen som berättar för mig att jag inte duger som jag är, att jag måste bli snyggare och smalare, och på de känslor som rörs upp i mig varje gång jag ser dem. Hur jag inte ens idag kan gå oberörd.

Jag tänker på den skam jag kände för att jag var ätstörd. Hur jag tyckte att det var fånigt och kvinnligt. Jag tänker på hur den dubbla skulden liksom tog över mig, förtärde mig. Hur de olika idealen slet i mig. Hur de inte lämnade någon utväg utan höll mig fast i en fälla av ömsom hetsätande, ömsom självsvält. Hur jag försökte få rum med mig själv mellan dessa två väggar av skuld och skam som pressade från alla håll.

Jag tänker på hur jag lärt mig att hata mig själv och min mänsklighet. Hur jag försökte undertrycka mina känslor i rädsla för att uppfattas som kvinnlig, irrationell och ”överkänslig”. Hur jag alltid fått höra att det är mina känslor, mina tankar, min personlighet som är problemet. Hur jag fått höra att jag är kvinnlig när jag gett uttryck för min mänsklighet. På hur kvinnlig alltid har varit förknippat med något dåligt, något skamfullt som ska bekämpas.

Jag tänker på pojkvänner, knullkompisar och romanser jag haft. Hur jag anpassat mig, bitit ihop och ansträngt mig för att få relationer att fungera, för att det har varit viktigare för mig att vara i en relation än att bli behandlad med respekt. Hur jag inte har tänkt att jag förtjänar att bli behandlad bättre när jag blivit dåligt behandlad, utan istället tänkt att jag måste bli bättre, sluta vara klandervärd, helt enkelt förtjäna mer. Jag tänker på alla gånger män har fått dominera mitt liv. Hur jag anpassat mig efter dem och deras nycker. Hur jag har sett deras reaktioner som rationella och rimliga och något jag borde anpassa mig efter. Hur jag godtagit deras definitioner av mig. Hur jag bett dem att definiera mig, berätta för mig hur jag är och hur jag ska vara, för att jag slutet lita på mitt eget omdöme.

Jag tänker på hur mycket jag har trippat på tårna, känt in och tänkt efter. Hur mycket tankekraft jag lagt ner på att tolka och förstå vad män känner, tycker och tänker. Hur jag har varit den som tagit initiativ till samtal, både när det gäller mina egna och deras känslor. Hur det har varit jag som på detta sett ombesörjt att relationen flyter på, hur jag utfört det känslomässiga arbetet. Hur jag har fixat och donat, försökt göra det trevligt. Hur jag har ansträngt mig för att vara till lags.

Jag tänker på allt dåligt sex jag haft, dåligt inte på grund av ovana utan på grund av min partners ointresse för min njutning. Jag tänker på sexpartners som aldrig frågat hur jag vill ha det utan bara kört på med vad de gillar. Män som legat ovan på mig och juckat okänsligt, utan ögonkontakt eller ömhet. Jag tänker på allt sex jag haft för att jag känt mig tvungen, sex som jag bara lidit mig igenom för att jag inte velat avbryta.

Jag tänker på hur jag lagt skulden på tjejkompisar för det våld och förtryck de blivit utsatta för i relationer. Tyckt att det lika gärna kunde ha lämnat honom. Samtidigt som jag förlåtit män som gjort ”misstag”. Jag tänker på hur detta har sått split i viktiga vänskaper, och hur jag har sårat och svikit människor jag tycker väldigt mycket om i sköra stunder. Jag är glad att jag inte blivit utsatt för samma sak själv, men ledsen att jag hjälpt till att reproducera patriarkatets logik.

Och jag tänker på den förbannade skulden. På hur jag alltid har skämts över den jag är, över mina känslor, min personlighet och min kropp. Skuld över att jag inte kunnat foga mig i mallen för hur en perfekt kvinna ska vara, trots att den mallen är omöjlig att passa in i. Skuld över att jag känt ett behov av att foga mig under patriarkatets logik fast jag vetat att det ändå inte går. Skuld över att jag fortfarande inte, trots åratal av feministisk analys, kan skaka mig fri från alla de förväntningar som finns på mig. Skuld över att jag känner skuld. Skuld över att vara för svag. Skuld över att vara människa.

Jag tänker på hur privilegierad jag är. På hur jag är en vit medelklasskvinna som varken blivit utsatt för våldtäkt eller ens blivit tafsad på (något som är väldigt ovanligt). På hur jag aldrig blivit utsatt för våld i min familj eller av en partner. På hur jag sällan har upplevt den rädsla över att gå hem på kvällen som så många andra kvinnor beskriver. På hur jag ännu inte sett och troligen inte kommer att se patriarkatets allra värsta sidor, men att andra får se dem varje dag, och det även här i Sverige.

Och jag tänker på hur det här kvinnoförtrycket, det som inte är så omfattande, ändå har styrt och fortfarande styr hela mitt jävla liv. På hur jag vaknar varje morgon i ett patriarkat, ett samhälle där jag ses som mindre värdefull på grund av mitt kön, och vad det gör med mig och alla andra kvinnor. På hur jag lägger mig varje kväll efter ännu en dag av kvinnoförtryck, och på hur det troligen kommer att prägla mitt liv många många år framöver.

71 reaktioner till “21 år av kvinnoförtryck.”

  1. Brukar inte kommentera men måste fy tusan göra det nu.. Tack Fanny för ett sådant fantastiskt personligt och ärligt blogginlägg.´Kan verkligen känna igen mig i mycket av det du skriver. Blev riktigt tagen och rörd och uppskattar verkligen ett inlägg som detta (och hela din blogg för övrigt). Tack för att du finns och kämpar för oss alla! Im right here with you! <3

  2. Det är jobbigt att må dåligt. Alla som gjort det kan vitna om det Din berättelse säger inget annat, män kvinnor invandrare, korthåriga, rika, fattiga mår dåligt. Hur kan du reducera det till att externalisera orsaken, Folk mår dåligt ibland, samma bland introverta liberala män eller annan godtycklig grupp. Du får det att låta som att det inte är norm, utan något annat. Tänker inte djupa det mer. Men OK, du blev ledsen det var ledsamt?

    1. Men hördudu, jag förklarar tydligt hur detta har med förtryck att göra genomgående i texten. Har struntat i en massa saker som inte har med patriarkalt förtryck att göra, inte uppenbart i alla fall, men t.ex. ätstörningar är något som drabbar kvinnor mer och detta pga patriarkala strukturer.

    2. Ja det är skitjobbigt att må dåligt och när det finns en extern orsak, som Fanny så jävla bra beskriver i det här inlägget då kanske det är bra att just det externa problemet belyses?

      Tyvärr så är ju hennes historia bara EN i en MÄNGD med unga kvinnor som kan vittna om EXAKT samma sätt att må dåligt på.

      Är det bara så att ”de mår dåligt också för det gör man ibland” när alla mår dåligt av samma struktur.
      Vakna för fan

  3. Jag har träffat män och kvinnor som drabbats av ätstörningar. Då är det ett kontrollbehov, ett självskadebejakande, känslan av att vinna. Den är samma oavsett förutsättningar, om den bottnar i självbild är inte lika relevant som att det är samma som alt självskadebeteende. Om du slåss, dricker, drogar, svälter – samma fenomen. Om du inkluderar de uttrycken för självskadebeteende så är det inte en könsmaktsordning utan folk som mår dåligt.

    Tycker bara att du förminskar unga människor (och en del vuxna) genom att lägga ett värde i lidande. Det är tveklöst horribelt att hata sin kropp så mycket att man vill skada den. Samma sak om du slåss, eller skär, Det har inget med patriarkat att göra.

    Eller är det mindre fel när samma destruktiva beteenden tar andra uttryck?

    Samt tack för att du svarade.

    1. Ja, män drabbas av ätstörningar men inte i samma grad.

      Jag tar upp saker och ting som jag anser har att göra med patriarkatet, andra grejer skiter jag i för att jag inte tycke det har ett samband. Tycker inte att det är förminskande att påpeka att dåligmående kan ha andra orsaker än att en typ bara mår dåligt. För mig har feministisk analys varit en viktig del i att bli frisk från ätstörningar, självskadebeteenden, kunna bygga bra relationer, ha respekt för mig själv etc.

    2. Du är ju själv inne på det Fanny beskriver. Män uttrycker sitt dåliga mående på ett annat sätt än kvinnor, om vi ser generella strukturer. Detta pga patriarkatet.

      Män slåss i högre grad, begår i högre grad självmord, osv.
      Kvinnor har ätstörningar i högre grad, mår dåligt i högre grad osv.

      Könsmaktsordningen handlar om hur folk uttrycker sitt dåliga mående, och det är olika mellan kvinnor och män. När det handlar om just psykisk ohälsa så tycker jag att män och kvinnor har dragit samma korta strå. Båda mår dåligt, men de uttrycker det olika. Och män som slåss är samhällsproblem som till stor del beror på samhälleliga strukturer och patriarkatet. En man som slåss påverkar samhället annorlunda än en kvinna som självsvälter.

      1. Jag anser iofs också att kvinnor lider mer, eftersom vi även är förtryckta.

        Sedan får en inte glömma att mer samhälleliga resurser riktas in mot killarna (vilket såklart också kan ha sina nackdelar då ”resurser” ibland är poliser), medan tjejer som mår dåligt ofta inte utgör ett ordningsproblem på samma vis. Men ja, det du beskriver stämmer såklart också.

        1. Jag har haft flera vänner som mått dåligt, framför allt en som mådde skit under högstadiet då han hade problem hemma. Det var inte mycket hjälp han fick ifrån skolan och den kvinnliga kuratorn tog honom inte alls på allvar.

          Förtrycket är ömsesidigt och det är inte ens relevant om kvinnor eller män är mer eller mindre lidande i mängd då man varken får marginalisera kvinnor, män eller någon annan grupp för den delen. Det är ytterst viktigt att se hur individen mår och inte en hur en viss typ av individer som har en tillhörighet mår.

          1. Fast att en kvinnlig vuxen varit taskigt mot en manligt barn bevisar inget ömsesidigt förtryck från kvinnor till män. Tror du det har du helt missuppfattat idén om patriarkatet.

            1. Det är ett vanligt bemötande mot pojkar/unga män som är ledsna, vet inga rapporter om det men vet av egna och närståendes upplevelser.

              1. Det är såklart tråkigt, men ser inte hur det motsäger något av det jag skrivit. Vill du engagera dig för unga pojkars rättigheter att bli tagna på allvar har du all rätt att göra det, jag uppmuntrar det rentav. Poängen är att det inte är ett argument för att patriarkatet inte finns att män inte får hjälp (av kvinnor). En viktig del i patriarkatet är till exempel upprätthållandet av myten om män som starka, okänsliga osv.

  4. Så jävla bra inlägg! Älskar din blogg. Har läst den i lite mindre än ett år och det är så himla skönt att regelbundet läsa feministiska texter. Hjälper mig i vardagen.

  5. om du mår bra av det är jag den siste att säga att du skall byta väg. Det är som en sverigedemokrat. ”Jag vill inte lyssna på argument jag vill känna” och det är helt ok. De flesta ville inte djupa frågor utanför sin egen influenssfär. Jag har sett vilken förödande effekt kan ha på en person, och hur det kan sarga ett psyke.

    Det förminskar inte din upplevelse. Det gör inte din väg fel. Men det är inte ärligt att skylla det på ett patriarkat, det är inte ärligt att politisera ett lidande för en grupp. Din upplevelse gör inte något politiskt bättre eller sämre. Jag får en vilja att skapa rätt värderingar: vet att jag inte kan det.

    Hur hjälper man alla dem, som behöver hjälp. genom politisk stigmatisering?

    1. Det är vist ”ärligt” eftersom det är så det är. Lidandet är politiskt, det är en effekt av patriarkala strukturer, och därför måste det politiseras. DU kan såklart tycka annorlunda, men då är du min ideologiska fiende och en person som upprätthåller patriarkatet.

      Det finns inget ”stigmatiserande” i att påpeka förekomsten av strukturer. Snarare är det avstigmatiserande eftersom folk då inte själva får bära skulden för allt de blir utsatta för.

      1. Du hävdar alltså att jag genom att säga att det är individuellt förbiser lidande som är strukturellt. Och då har jag inte ens förnekat ett strukturellt problem. Jag hoppas innerligt att du lever i en intellektuell bubbla och inte har träffat folk med självskadeproblem.

        Om du säger detta till dem ligger du på samma skala som stalin och mussolini. 🙁

        1. Jag har själ lidit av skälvskadebeteenden vilket jag beskrivit i texten du kommenterar. Och att jämför mig med Mussolini är ju bara trams. Skärp tonen eller bli blockad.

          1. oavsett polemik. Du tycker att jag för en debatt som bör censureras? Skall låta bli att svara mer. Var inte min mening att irritera dig. Men en bra dag för debattens dög och åsiktsjämlikhetens seger.

            1. Men gud, du blir förvånad att jag blir irriterad när du jämför mig med Mussolini? Nå, de kan såklart sluta svara nu, skulle troligen ändå raderat dina kommentarer sån stil som du har.

    2. Du förminskar hennes text med ett ”du är bara känslosam”-inlägg och presenterar inte ens något som talar mot hennes slutsatser och hennes resonemang?

      Det du kallar politisk stigmatisering är ju ett sätt att beskriva något som i grunden, givetvis subjektivt, är djupt orättvist och som behöver ändras. Att ändra på saker gör man just genom att påtala och lyfta upp, problematisera och resonera – precis som hon har gjort i den här texten.

      Din reaktion, däremot, där du vill förminska hennes text, skvallrar ju om att du blir provocerad. Det är en känslomässig reaktion förmodligen både mer spontan och ogenomtänkt än hennes inlägg, med hänvisning till de två ovanstående styckena.

      1. Jag blir provocerad, ja. Inte av något annat skäl än att jag känner för många som drabbats av det. Jag tänker inte ge sken av att jag vet allt. Vet att flera skolor i min trakt öppet kallades för anorexiafabriken. Att jag har levt flera år med kvinnor som har mått så dåligt att de självskadat genom ätstörning. Att jag fått leva med det och tvingats leva i den verkligheten.

        Hur har det något att göra med att jag säger att självskadebeteende yttrar sig samma om och om igen.? Hur blir det mindre sant? Så män som mår dåligt slåss inte? kvinnor som kämpar mot sin självbild ätstör inte?

        1. Synd då att du inte engagerar sig i en kamp som kan hjälpa dem utan bara gnäller.

            1. Men nu när jag försöker presentera en lösning på problemet du tydligen anser så viktigt jämför du mig med Mussolini.

        2. Hur kan du inte se att ätstörningar har en bakomliggande orsak? En form av självskadebeteende kan ha många bakomliggande orsaker; bland annat incenst eller ett samhälle som styrs av strukturer som konstant nedvärderar kvinnor och lär dem att deras värde ligger i deras yta, aka patriarkat. Varför vill du romantisera psykisk ohälsa till något bortom det politiska? Det finns inget vackert med att spy upp maten. Ett krossat patriarkat skulle inte hjälpa alla, men många, och varför har du ens ett problem med den analysen?

          1. Det är klart att alla också har andra faktorer inblandade, men jag upplever iaf att mina egna ätstöningar var väldig kopplade till generella krav på kvinnor.

            1. Blev nog ett missförstånd, min kritik var riktad till Stuart, inte till dig. Dig håller jag bara med. Kanske var dåligt formulerat från min sida,

              1. Tolkade det inte så heller, det jag skrev var mer menat att vara ett tillägg.

  6. Det här sätter ord på något jag t̶r̶o̶r̶ vet att väldigt många kvinnor känner. En av anledningarna till att jag blev feminist, och det känns utvecklande att få ännu en liten pusselbit till den bild som ger insyn i en helt annan värld. En värld man trodde såg helt ut som ens egen tills man blev feminist och insåg att trots att vi lever bredvid varandra, så nära man kan, så lever vi ändå i helt olika världar.

  7. Jag vill verkligen kommentera något men jag vet inte hur jag ska säga så du får ett hjärta. <3

    1. Så fint. Sådana kommentarer betyder också mycket.

  8. Jag känner igen mig i mycket av vad du skriver, tack och lov tog det inte samma uttryck i ätstörning. Även om jag tagit mig fram till en plats där jag inte längre tog mycket av den skit jag brukade ta så var det faktiskt en väldig upplevelse att börja läsa din blogg och börja analysera mina relationer till andra.

  9. Vilken välskriven text, känner igen mig i så mycket! Dock från när jag var som mest osäker, i 14-årsåldern – genom de beteenden och tankar du beskriver har jag inte ”förtryckt” mig själv på många år, och får så klart en helt annan respons från omvärlden sen dess. Har svårt att tro att det är särskilt många vuxna kvinnor som ännu så till denna grad saknar självrespekt.

    Jag tror även att många tonårskillar lider av samma outhärdligt låga självförtroende i den åldern – man ska vara cool och oberörd, man ska vara stark och slåss, man ska inte prata om känslor, man ska vara rolig, man ska ligga med många tjejer, och då ska man ha stor snopp och hålla länge, acne… precis som för tjejer helt omöjliga krav, och sedan mognaden och insikten: folk gillar mig när jag är naturlig, ärlig, mig själv. För tjejer som för killar.

    En sak jag verkligen håller med dig om är det eviga förringandet av det som är kvinnligt. Hur ofta hör man inte tjejer säga ”jag är inte så tjejig av mig” och vill med detta ha sagt att de inte snackar skit/tjafsar/är ärliga och raka.. med andra ord att kvinnliga attribut är negativa och manliga är positiva? Blir lika irriterad varje gång – ska du snacka ner dig själv får du göra det, men dra inte med mig och hela kvinnosläkte i skiten tack 🙂

  10. Tack för det här, Fanny! Känner verkligen igen mig (tyvärr). Mina ätstörningar och självskador uppstod absolut från en känsla av att inte vara bra nog – utseende/prestationsmässigt. Det har förföljt mig i mer än 10 år och det är först senaste året jag har börjat kunna se någon slags förändring i mitt sätt att tänka. Att säga att patriarkatet inte har med utseendehetsen (och ätstörningar som följd av det) är ju urbota dumt! Hade det inte funnits objektifieringen som bl.a. finns i veckotidningar och tjejtidningar (hade jag inte läst Frida när jag var ung, hennegud vad jag hade mått bättre) så tror jag absolut världen hade sett annorlunda ut. Lång kommentar men tack igen, Fanny!

  11. Blir så ledsen över att vi ska behöva ha det såhär, vi privilegierade kvinnor som ändå har det bra i jämförelse med andra. Har en ätstörning, har blivit tafsad på många gånger, känner mig rätt ofta ”hotad” av killgäng på tunnelbanan om jag åker själv på helgen, är alltid rädd att gå hem på natten, haft så uselt sex att jag fick vestibulit. Är det inte uttryck för ett jävla kvinnoförtryck? Blir så förbannad på att det knappt uppmärksammas eller spelar roll, och att inte koppla hur kvinnor mår med vilka krav som finns på dem är oerhört obegåvat.

    Tack Fanny <3

  12. Så du valde att bli utnyttjad, sa inte emot och därför ”lever vi i ett patriarkat”. Alla kan sätta gränser, men du valde att inte göra det.

    1. Kan du förklara mer utförligt hur jag skulle ha gjort istället? Så jag inte behöver drabbas av patriarkatet i framtiden alltså.

  13. Otroligt bra skrivet! Har försökt formulera något kring mina egna erfarenheter men det blir för långt och för krångligt. Tack för att du tar upp det här, tänker attdet är viktigt dels ur ett analytiskt perspektiv men känner också att det ger mig otroligt mycket på ett personligt plan att få läsa dina och andras erfarenheter. Kanske ännu mer att försöka sätta ord på mina egna upplevelser. Tack!

  14. Jag känner typ inte igen mig ett dugg i det du skriver. Okej, lite grann, men inte till den grad att jag känt mig mer förtryckt än vad killar kanske gjort.

    Men jag tror på det du säger ändå. Bara för att jag ”skonats” betyder ju inte det att kvinnoförtryck inte existerar. Min story är ju liksom inte universell.

  15. Åsikten om att det är så bra i Sverige eftersom det inte finns så mycket kvinnoförtryck i Sverige är problematisk av flera skäl:
    1. Den åsikten impliceras att kvinnor är en homogen grupp som lever under samma situation och under samma villkor vilket inte är sant. För att ta ett exempel: Det är en stor skillnad mellan att vara en kvinna med medborgarskap i Sverige och att vara en papperslös kvinna, då den sistnämnda till skillnad från den förstnämnda, till exempel inte kan anmäla våldtäkt, våld och/eller sexuella trakasserier på jobbet på grund av hon då kastas ut från Sverige till ett land hon inte kan återvända till.
    2. Den åsikten implicerar att de aspekter av kvinnoförtrycket som fortfarande finns kvar inte behöver utmanas eller göras något åt eftersom ”det trots allt är värre i andra länder” precis som om kampen för jämställdhet bör stannas av halvvägs/innan mål för att det är värre i andra länder. Jämställdhet handlar trots allt om att män och kvinnor ska ha lika möjligheter, rättigheter och skyldigheter och inte att de nästan har det. Det trivialiserar dessutom de olika problem och erfarenheter som kvinnor har vilket är väldigt nonchalant.

  16. Det gör så ont i mig när du skriver sånt här. Det gör så ont att erkänna för mig själv att jag delar de här erfarenheterna. Jag bara önskar att inget av det hade hänt.

  17. Fanny. Ville bara passa på och säga hur mycket din blogg och det du skriver betyder för mig, det du diskuterar här är som ett vattenhål i patriarkatets jävla öken och jag är så TACKSAM för att du tar dig tid att dela med dig av dina kloka tankar, analyser och åsikter. Du har även fått också mig att sluta kalla mig liberal (skäms…) och helhjärtat börja kalla mig socialist. Tänkte skriva ”tack för att du finns” men det låter kanske lite löjligt, så skriver bara : Tack, Fanny.

  18. Den här texten är jobbig att läsa för den beskriver problemet så träffande och jag känner, tyvärr, igen mig i mycket av det. Jag hoppas att du, jag och alla andra slipper det här en vacker dag.

  19. Något jag beundrar är människor som är så starka att de vågar blottlägga sina svagheter. Tack för din text!

  20. hej! jag påbörjade min bulimibehandling igår. jag är 25 så det är på tiden. jag kände igen mig jättemkt. tack för det du skrev. du är grym! kram

  21. Tack Fanny för att du sätter orden på det jag känner. Dock för att jag inte har haft e ätstörningar på det sättet. Men varje ord om män stämmer så bra in på mig. Just nu jobbar jag själv väldigt hårt med att komma till rätta med min självbild vissa dagar e åt Helvete rent utsagt men det finns inget som slår ner mig inte nu.. finns för mycket jag vill göra innan jag lägger mig ner. Tack en gång till det finns inte ord hur glad jag är för det du skrev

  22. Mycket känslosam och gripande text.
    Men jag, liksom några ovanstående kommentatorer, håller inte med om din analys, att allt självhat, svält och dåliga erfarenheter skulle vara ett resultat av en könsmaktsordning.
    Till att börja med är ju dagens skönhetsideal framförallt kvinno-drivet. Mode-industrin överdomineras av kvinnor, och undersökningar har visat att kvinnor dömer varandras kroppar i större utsträckning än män. Så ”den perfekta kroppen” är således inte vi män som säger till dig hur du ska se ut.

    En feministisk analys brister i vissa avseenden, i att den är väldigt simplistisk och ensidig. Din reaktion till Bombastique’s kommentar bevisar det. En vuxen kvinnas bristfälliga bemötning gentemot en ung pojke ses inte i samma kontext som om deras kön hade varit ombytta.
    Och angående dina sexuella relationer – även jag har upplevt dåligt sex med själviska partners och även känt oförmågan att säga nej till sex av en eller annan anledning. Problemet är att dina upplevelser kan i feministisk teori kopplas till patriarkatet, men inte mina, då de inte passar in i den ideologiska modellen. Likaså ifrågasätter jag det du, utan några reservationer, säger om att kvinnor mår sämre än män. Det är väldigt svårt att avgöra, då känslor såklart är väldigt subjektiva, och då det även etablerats (även av dig) att män har svårare att uttrycka känslor. ”Vem mår sämst?” är inget du kan objektivt mäta, och väldigt svårt att upskatta.

    Ditt argument ovan – om att inget av det vi säger motbevisar patriarkatet i sig – stämmer. Att män mår dåligt trivaliserar i sig inte att kvinnor mår dåligt (eller till och med sämre). Men det belyser att genusteori ofta brister i sin ensiga analys av maktstrukturer. Detta beror på en hel del anledning, varav den kanske mest skrämmande är ett genomgående ointresse, och ibland även förakt, för forskning bland genusvetare som på något sätt komplicerar (alt. komplementerar) bilden av patriarkatet. (Därav de senaste aktionerna mot genusvetenskapen i Norge).

    Fast jag tycker att det är väldigt lustigt att jämföra dig med Stalin eller Moussolini, måste jag dock nämna ett väldigt obehagligt drag i din argumentation. ”DU kan såklart tycka annorlunda, men då är du min ideologiska fiende och en person som upprätthåller patriarkatet.”
    … Personen i fråga har inte försökt att försvara något patriarkat, och har heller inte visat på en bristande kvinnosyn. Likt mig ifrågasätter personen din analys av ett problem vi alla uppmärksammar. Och din inställning (en inställning vanlig inom feministisk teori), att en avvikande analys nödväntigtvis innebär en ideologisk antagonism, påminner mig väldigt mycket om Bolshevikernas attityd gentemot andra socialistiska partier (eller ”kontrarevolutionärer”)

    1. Du menar att skönhetsidealen inte kan vara ett resultat av könsmaktsordningen för att de är ”kvinno-drivna”. Då tror jag att du missförstått hur teorin om könsmaktsordningen ser ut. Den förtrycker inte bara kvinnor genom mäns beteende, utan också genom kvinnors beteende. Den påverkar oss alla.

      När du pratar om ”en feministisk analys”, vilken analys pratar du om då? Hur är den simplistisk? Att en feministisk analys inte reagerar på maktutövande när det sker mellan män och kvinnor där kvinnan är i maktpositionen är för att maktutövandet då ofta inte beror på könet. I de här fallen förstår jag det som att det snarare handlar om maktförhållanden som gammal-ung och kurator-sökande. Det är maktförhållanden som alla feminister med den minsta lilla intersektionell analys erkänner, men få erkänner att det handlar om kön – för det gör det ju inte.

      Jag kan inte se att du har kunnat visa att de anklagelser du för fram mot genusanalysen håller, så du får nog försöka igen.

      Det är för övrigt väldigt stor skillnad på att försvara patriarkatet och att upprätthålla det.

      1. Jag menar att skönhetsidealen kan kopplas till en herrans massa fenomen – könsroller, konsumetkulturen, etc, och att påstå att dålig självkänsla, med resulterande ätstörningar och självskadebeteenden, skulle vara ett direkt resultat av en könsmaktsordning är att förenkla problemet avsevärt.

        Visst är det så – att en del maktförhållanden inte har med kön att göra. Det är genusvetenskapen duktiga på att belysa – i vissa fall. För att dra några exempel. Röster har väckts för att de fysiska intagningsproven till brandmansutbildningar ska sänkas för kvinnor, för att de missgynnar kvinnor. Istället för att ta sig an frågan ur ett perspektiv grundat i vad jobbet kräver (då brandman är ett väldigt fysiskt yrke) väljer man att se detta ur ett genusperspektiv. Samtidigt väljer man alltför ofta att inte granska det faktum att män väldigt sällan får vårdnad av barn ur ett genusperspektiv, utan hävdar istället att det ser ut som det gör för att den mest lämpade, inte kvinnan, oftast får vårdnaden. Kvotering för kvinnor till tekniska utbildningar uppmuntras medans kvotering för men till exempelvis veterinär bemöts med hätska debatter (som för bara några år sedan).
        Du säger att det sällan beror på könet i de (jämförelsevis ytterst få) situationer då män underställs kvinnor. Är det inte snarare så att de situationerna inte passar in i den samhällsbild som genusteorin målar upp – en bild med en klar struktur, utan skavanker, där förtryck går från man till kvinna, och därför medvetet plockas bort?

        Nyligen skrevs det mycket om att högskoleprovet orättvist gynnar män och sågs som en del i patriarkat-samhället. Samtidigt är det ingen som höjer någon röst om att gymnasieskolan orättvist skulle gynna kvinnor. Jag menar på att genusteorin appliceras där det är ideologiskt gynnsamt att applicera den, och att den ofta skjuter jämställdhetsrörelsen i foten.

  23. Det kommer alltid att finnas vita kränkta män som kommenterar här. Män som är så vana vid att vara normen att de blir provocerade när någon ifrågasätter den.

  24. Känner igen mig själv i en del av det du upplevt ex att känna sig tvungen att anpassa sig i en relation och att andra parten har känslomässigt företräde. Att genomlida sex man egentligen inte vill ha, men går med på ändå eftersom det vore omanligt att säga nej och att man så gärna vill känna sig omtyckt och snygg att det är viktigare än att känna efter ifall man verkligen vill. Jag tror att din text kan hjälpa män att bättre förstå sina medkvinniskor och kvinnor att bättre förstå sin egna situation. Tack!

  25. Känner äckligt väl igen mig i det du skriver, speciellt om hur viktigt det var att ”få” en pojkvän. Jag var det ständiga femte hjulet under skoltiden, först i gymnasiet började killarna lägga märke till mig…och då blev jag så lättad att jag blev kär i vem som helst som ”ville ha” mig. Vilket i förlängningen ledde mig in i ett 20 år långt och oerhört destruktivt förhållande…

    Inte med misshandel och fysiska övergrepp utan helt enkelt beroende på min egen mattkantslåga självkänsla. Inte kunde (värdelösa) jag som ÄNTLIGEN fått en karl, ungar, stort hus och bilar ha det _dåligt_? Jag hade ju ”allt” = en man!? Fast jag hade egentligen ingenting…bara kastat mig in i en relation för att få ”vara normal” och ”höra till”.

  26. Har nyligen börjat läsa din blogg och måste bara få säga det; du skriver så bra! Den här texten berörde mig verkligen och jag känner igen mig i mycket av det du skriver.

Lämna ett svar till Stuart Tolmin Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *