Apropå det här jag skrev om gränsöverskridande sexualitet så kom jag att tänka på en relation jag hade med en man som faktiskt inte pressade mig att ha sex. Vi hade intimitet, men han tog inga sådana initiativ. Ändå kände jag mig pressad att ha sex, eftersom jag helt enkelt utgick från att det var det han var ute efter. Detta skapade väldigt mycket stress hos mig, för jag visste liksom inte hur jag skulle göra för att initiera den typen av intimitet. Jag hade aldrig varit den som tog initiativet, utan varit ganska passivt i den processen så som det ju stipuleras i det jag kallar den patriarkala dansen; mannen för, kvinnan följer.
Då kunde jag känna att det typ skulle vara ”skönare” om han bara hade ”tagit kommandot” och haft sex så jag slapp ha dåligt samvete över att det inte blev av. Även om detta hade varit gränsöverskridande och kränkande så hade det varit ”skönt” eftersom det är det jag är van vid. Jag kunde inte hantera att själv få bestämma vad som skulle göras med min kropp utan att bli oerhört nervös, för jag visste ingenting om vad jag egentligen ville. Jag hade aldrig fått lära mig att tänka i de banorna kring min egen sexualitet, eftersom jag alltid hade tänkt på mig själv som ett objekt för mäns åtrå och njutning och inte som ett subjekt.
Idag kan jag se att det är ledsamt att jag hade så svårt att njuta av den intimitet vi hade, och istället var så inriktad på att jag liksom var skyldig honom något mer, det vill säga ”sex”, för att vi var intima på andra sätt som ofta förknippas med sex, även fast han inte tyckte att jag var skyldig honom detta. Samtidigt kan jag såklart förstå varför jag kände den här pressen, för det handlar inte bara om den personen en är intim med just då utan om konnotationer. Om att det ena förväntas leda till det andra liksom generellt i samhället i stort, inte bara från just en specifik person. Det handlar om ett generellt patriarkalt förhållningssätt till intimitet och sex som fenomen.
Det handlar också om förväntningar på män, närmare bestämt idén om att män bara är ute efter att få ligga hela tiden. Många män har den inställningen till intimitet, men alla har inte det. Jag har ofta känt att det varit väldigt svårt att relatera till män som inte har den förväntningen på mig, vilket såklart har att göra med att jag har lärt mig att män är på ett visst vis både från värderingar i samhället men också från min interaktion med män. Jag har lärt mig att begära att bli begärd av män på ett visst sätt, sexuellt, eftersom det bekräftar mitt värde som kvinna.
Jag tänker att för att kunna ha bra intima relationer, vilket är något jag vill då jag tycker att intimitet är väldigt trevligt när den fungerar bra, så handlar det inte bara om att vara intim med människor som respekterar mina gränser utan också om att själv släppa dessa förväntningar och denna press, och att inte känna att jag är skyldig någon något mer bara för att vi varit intima på ett visst vis, eller för den delen att någon annan är skyldig mig något heller. Att uppskatta intimiteten i sig, inte som ett steg på vägen till någonting annat.
känner igen mycket i det här med att känna press. Men det är svårt att bara ”släppa förväntningarna och pressen” för tror ändå att den i grund och botten kommer från att dom inte respekterar ens gränser på något sätt även om det på vissa sätt kanske verkar så.
Jag var tillsammans med en snubbe som jag kände otrolig press på att ligga med trots att jag hatade det, och trots att han sa att han förstod att jag inte alltid ville, och att jag kunde säga nej när jag ville (sjukt att jag ens tyckte det var nått extra bra med honom för att jag fick säga nej),
när jag sa till honom att jag mår dåligt av att ha sex med honom, reagerade han med att säga att han älskar att ha sex med mig, och sa att han kommer må dåligt ett tag fram över över att jag inte gillar det. Det var alltid jag som tog initiativet pga jag kände press, och han ville fortfarande ligga med mig trots att han visste att jag inte gillade det. Jag lurade verkligen mig själv att tro att han respekterade mina gränser. Dom har alltid nått sneaky sätt att få en att tro att dom är bättre än andra snubbar.
Menar inte att det behöver va så med snubben du pratar om, även om jag tror det är extremt ovanligt med snubbar som helt respekterar ens gränser.
Men OM en skulle hitta en sån snubbe, så tänker jag att en är ju ändå påverkad av allt en tidigare varit med om, och all press utifrån samhället, om att ett förhållande ska innehålla sex, så att det blir extremt svårt att sluta känna så hur mkt en än försöker.
Ja, alltså det du beskriver är ju verkligen inte att respektera någons gränser. Upplevde dock den här mannen på ett annat sätt, och upplever det fortfarande så trots att vår relation tog slut för över ett år sedan (brukar annars omvärdera sådant ganska snabbt). Menar inte att skuldbelägga mig själv över huvud taget för att jag tänkte så, utan mer att påvisa hur pressen inte bara kommer från den en är intim med utan hela samhällets syn på sex. Utesluter dock inte att den här snubben ändå var ett kräk på något sätt. Han hade dessutom kunnat vara bra mycket bättre på att uppfatta den press som jag ändå kände och prata med mig om den.
Jaa precis, då hade han ju ändå inte skapat den tryggheten i er relation så att du kände att du kunde prata om pressen och slippa den.
Väldigt bra text som jag relaterar mkt till, du är grym!
Som man kan man ju även känna förväntningar på sig att vilja ha sex i alla lägen. Då blir det ju lite intressant eftersom man då kan tänka sig att folk stundtals ligger med varandra trots att ingen av parterna vill. Ett rent skådespel för att upprätthålla schablonerna. Eller kan det gå till på det viset?
Hej, jag har följt din blogg ett bra tag nu och jag har haft lite tankar och detta inlägg fick mig att känns lite ”nu eller aldrig”.
Det är så att jag har ett tag nu haft ett BDSM förhållande där min manliga partner är den dominanta och jag den undergivna. Jag har inte reflekterat så mycket över könsroller eller misogyni i mitt sexliv för… Jag har bara inte tänk på det (sjukt jag vet).
Men nu när jag tänker på det så mår jag skit dåligt över att jag tänder på förnedring, psykiskt ”våld”, fysiskt ”våld” och allt där i mellan.
Jag vet liksom inte helt hur jag ska tackla det hela. Jag tycker ju om vanligt sex men det är inte ens i närheten av hur mycket jag tycker om allt det andra.
Har du några förslag på hur (eller om) jag ens ska försöka komma över denna känsla av skuld? Känns ju som jag ”sviker” allt som feminismen har gett mig varje gång jag har en scen med min partner :/
// anonym för skammen är så stor
Så som jag tänker kring bdsm så tänker jag att en kan tända på sådant för att det är lättare att slappna av osv när en känner att någon annan har makten, speciellt som kvinna. Jag tänker att alla sexuella praktiker på något sätt influeras av patriarkala normer, och bdsm är nog inget undantag. Däremot tror jag att en gör fel i att tänka att bdsm är något ”särskilt patriarkalt”. Jag tycker inte att en ska skämmas för att en gör saker som influeras av patriarkala strukturer, men jag tycker inte heller att en ska förneka att ens beteende påverkas av dem. När det gäller hur en blir av med skammen tror jag tyvärr att ”fuska tills det funkar” är grejen. Har btw skrivit om detta här: http://www.arsinoe.se/bdsm-och-patriarkala-strukturer/
Tack så mycket för ditt svar, jag ska läsa inlägget direkt!
Om du inte redan läser den så är pervocracy (http://pervocracy.blogspot.se/) en jättebra blogg, skriven av en person som är både feminist & bdsm (submissive).
Befunnit mig i två sexualiserade relationer där männen har sagt sig känna press & stress ang. sex eftersom våra kontrasterande aptiter eg. inte gick att kombinera på ett tillfredsställande sätt. Jag minns inte båda scenariorna med exaktet men om jag inte missminner mig av det jag kan återkalla sade jag att jag inte var intresserad av den sortens relation om vi skulle ha så lite sex som tycktes falla sig mest naturligt för dessa män, & då männen inte ville att det skulle ’ta slut’ ansträngde dessa sig i oro.
Vilket är synd.
Alternativet sex varannan vecka var & är inte aktuellt för mig, så att stryka karlarna på kinden & säga »Det är OK att vi knullar så sällan« skedde/sker ej. Ses det då vara bättre att på egen hand fatta beslutet att avsluta relationen ist. för att berätta för motparten hur en känner, då detta ju i princip ofrånkomligt kommer att betyda ångest & prestationspress? Vilket nog ett avslut också kommer att göra, visserligen, då denne är medveten om att det avslutades pga. sexuell inkompatibilitet vilket i en depressiv blick kan tolkas som ett sexuellt tillkortakommande.
Det är svårt att veta hur att hantera det men jag vill gärna få bättre insikt i hur det känns att vara den som känner press (dom sade att dom älskade att ha sex med mig men dom älskade absolut inte att jag ville ha mkt mer sex) & vad som kan tänkas vara det bästa, för fastän den senaste sexuellt oförenliga relationen avslutades för flertalet år sedan har jag sedan dess _aldrig_ tagit ett tydligt initiativ till sex utan bara vågat hinta, & om jag som är den som inte kände stressen känner så åratal efteråt kan männen som har känt stress ha påverkats än mer givetvis.
om en har större sexbehov än sin monogama partner får en ju antingen acceptera det och typ tillfredställa sig själv, eller föreslå en öppen relation tycker jag så en kan tillfredställa sina behov med andra
eller om en vill va monogam isf hitta nån som vill ha sex lika mkt som en själv
Tycker inte att onani öht. är tillfredsställande, det är fantastiskt tråkigt & inte alls som sex med en man. För mig. Heller aldrig önskat vara sexuell med någon annan än den jag är med (var dock ej monogama relationer utan en KK-relation & en man jag bara dejtade)..
Då återstår som du nämner alternativet att finna någon med liknande sexuell aptit men som jag tog upp så önskade inte männen jag var med att vi skulle sluta knulla, & således avslutade jag inte men eftersom dom inte ville att vi skulle bryta erotiken pressade dom sig vilket hos båda skapade ångest eftersom dom försökte att springa ikapp mina sexuella begär.
Så frågan är om det är vänligast att låta den stressade i fråga fatta ett beslut om att välja stressen el. om det är bättre att oavsett dennes tyckande avsluta just för att denne annars i princip ofrånkomligen kommer att känna en sexuell ångest.
Det här inlägget fick mej att tänka på en annan norm vi pressas till att föjla(och förväntas gilla!) : monogamin. Jag har alltid kännt mej långt mer pressad till sex om det är underförstått att jag är den ända som kan ge personen sex. Tanken på ett monogamt ”äga varandras kroppar”-förhållande får det att vända sej i magen..! Lever numera i ett friare förhållande och de känns jätteskönt att slippa pressen! Om det är nåt jag inte vill göra eller om hen vill ha mer sex än jag så får hen vel hitta det nån annan stans och eftersom intimitet inte är knutet till den sexuella monogamin så blir det inte mer ”konstigt” än att man kan fika med fler än en person. Samhället har förståss sin egen uppfattning om allt dethär…dömmande blickar saknas ej!
Tror absolut att monogami som norm förstärker sexuell stress samt press & om fler frångick detta skulle bättre harmoni kunna nås. Dock är det ju för alla inte intressant att idka älskog med flertalet el. ens någon annan än en specifik människa, & i dessa fall förändras ingenting av att dom _får_ med andra; viljan finns ej.
Jaa det är sant!! Håller med om att pressen ökar när en vet att personen inte får ligga med någon annan.
Jag har upplevt båda sidorna av förväntning sex.
När en är datanörd är en alltid någon annanstans mentalt.
Och sex blir det mest för att släta över och visa att jag faktiskt är attraherad , då man som frånvarande alltid blir ifrågasatt. ” Vi ligger ju inte ens med varandra längre” etc
Fast jag har varit en som lirkat och stått på om sex oxså.
Det är bekvämare att vara den som ”förväntar sig sex”
Än att vara på andra sidan.
Så jag håller med dig.
Jag har också upplevt den jobbiga situationen när mannen INTE tar initiativ till sex, inte alls under en lång period. Kände mig också väldigt handfallen och visste inte hur jag skulle bete mig. Själv ville jag nog faktiskt inte ha sex, av olika anledningar som hade med mig själv att göra, och det visste han. Jag tänkte dock ändå att han säkert ville ha sex, och tog därför ibland lite initiativ till att tillfredsställa honom. Men han nappade inte på ”erbjudandena”, vilket gjorde mig osäker och fick mig att tänka sjuka tankar som ”vad ska han ha mig till om han inte vill ha sex med mig?”. Och vi har ändå varit tillsammans länge, och jag känner mig generellt mycket trygg med honom och att han uppskattar mig precis som jag är. Att han inte ville ha något sexuellt ”av” mig (under en period då jag inte ville ha något sexuellt ”av” honom heller) fick mig att tvivla på mitt värde och på hur mycket han egentligen tyckte om mig. Jag kunde tänka att jag kanske var lite ful och tråkig ändå, att han inte ”tände” på mig.
Det hela slutade med att jag tog upp hur jag kände med honom. Vi pratade om det och jag förstod att bara för att han är man så vill han inte ha sex ofta eller regelbundet, och särskilt inte under en period som jag inte ville ha sex. Inget konstigt med det egentligen. Men jag fick en ögonöppnare, en stor insikt och en RIKTIG känsla av att jag är värdefull bara för att jag är jag. Att mitt värde inte det minsta sitter i att jag kan ge sexuell tillfredsställelse. Jag hade inte fattat innan att jag faktiskt inte fattat det helt och fullt. Att jag trots alla feministiska värderingar och allt arbete med självkänslan fortfarande sett mig själv som någon som ska finnas till sexuellt för en man. Det var väldigt jobbigt, sorgligt och hoppfullt på samma gång.
Det här med förväntningar på sex är ett så sjukt viktigt och svårt ämne. Har just träffat en ny kille, han är den första feminist jag varit med och jag vet att det sista han vill är att pressa mig till något etc etc. Jag vet att han tycker det är helt OK att jag inte går ner på honom bara för att han gjort det på mig osv men de föreställningarna är så fast i mig att jag tror att jag liksom skapar en del av den där pressen själv, för jag är så van vid att det ”är så det ska va”. Jag har hela mitt liv lärt mig att min sexualitet inte är till för mig, att jag till och med vill komma för hans skull, inte för min. Vill så gärna frigöra mig från dessa band och vet att jag nu är med en kille som vill hjälpa mig att göra det. Men hur i hela friden går en till väga? Det är så sjukt svårt!!!
Tycker du skriver så fantastiskt bra om dessa frågor (och allt annat så klart, men dessa inlägg berör mig djupt!) och igenkänningsfaktorn är skyhög! Mycket viktigt ämne!
Känner igen mig i det Agnes skriver också, hur slutar en tänka på detta vis???
Vill också tacka för det här inlägget, det har varit en riktig ögonöppnare för mig!
För första gången lever jag med en partner vars lust är beroende av min lust. I hela mitt liv har män bara velat ligga helt oberoende av min lust, velat ha min kropp. Det känns som det har skapat ett tändningsmönster hos mig som är beroende av att bli sedd som en bit kött typ, att det börjar med att han vill ha mig. Jag vill inte ha det så, jag vill bli kåt för att jag blir det, inte för att någon annan ser mig som en kropp att knulla.
När jag läst din text pratade jag med min partner om detta, för det blir ett problem när jag går och väntar på att bli påträngande sexuellt objektifierad för att bli kåt och han tänder inte på att göra närmanden på någon utan att är kåt.
Jag älskar verkligen detta med honom, att han ser sex som något man gör tillsammans, att han aldrig skulle tränga sig på mig sexuellt och ligga trots att jag inte är kåt.
Men samtidigt är det ju väldigt ovant för mig och jag måste förhålla mig till mig själv och honom på ett nytt sätt eftersom 90% av mina sexuella erfarenheter är av män som bara köttat på med måttot ”det är bättre att be om ursäkt än be om lov” vilket kanske varit helt skönt för mig 1 av 10 gånger, resten på gränsen till övergrepp. Nu har jag chansen att ha ett sexliv som är ömsesidigt och som kan kännas bra både kroppsligt OCH känslomässigt men hur ska man reboota från tidigare erfarenheter?
Men varför publicerades inte mina inlägg?
För att de hade en rätt tråkig ton.
Jösses, vad jag känner igen mig i detta!