Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

30 dagar

Dag 7: Min bästa vän.

Nu har jag stannat upp i den här 30 dagar-listan, men jag tänkte att jag skulle slutföra den.

Jag har kort och gott tre kompisar här i livet. Hilda är nog vad jag skulle kalla min bästis men om man snackar vänner så måste alla nämnas.

Hilda. Hilda är min ”bestis” och har så varit sedan vi båda var 14-åriga emos som hängde på lava. Vår vänskap började på följande vis: jag ringde Hilda och ojade mig över att min bror var gay, varpå vi träffades och åkte till stan. Jag snattade någon ”sprutgrej” som sprutade klet och använde den på Åhléns ingång. Då tog vakten fast Hilda. Och säg mig, vem blir inte bästis med den som tagit skulden för ens vandalism?

Vi har gått igenom alla töntiga tonårshångel, kärlekar och subkulturella uttryck tillsammans. Min favorit är när jag blev mordhotad för att jag spoilade Harry Potter på medeltidsveckan. Då var hon där och tog hand om mig.

Emil. Emil och jag har känt varandra sedan vi gick fyran tillsammans, men blev vänner först i sexan/sjuan. Vår vänskap har gått igenom mycket för att till slut hamna i ett gemensamt intresse för att dissa folk. När alla mina vänner finner sig själva och blir lyckliga och harmoniska så står Emil kvar som min världshatiska klippa i havet.

Jag skulle nog säga att Emil är den som fyller det största ”hålet” i min vänkrets. Jag tror inte jag skulle kunna hitta någon som kunde fylla samma funktion.

Clinton. Clinton och jag blev vänner när vi jobbade på en tidning tillsammans. Vårt första möte bestod i att jag och Hilda låg hemma på hans golv och slog varandra med diskborstar. Sen blev han ihop med en av mina dåvarande bästisar som var en riktig mansslukerska. Sen när hon dissade oss alla för att vi ”knarkade” (faktiskt ett påhitt från hennes sidan) för mycket så förenades vi i gemensamt hat gentemot henne. Vi träffades och bakade och smidde planer på hur vi skulle offentligt förnedra henne. Efter det var vänskapen ett faktum.

Dag sex, min dag.

Berättar om gårdagen, för det var då jag skulle ha skrivit detta egentligen.

Emanuel sov över hos mig och jag vaknade vid tio. Satt vid datorn och chillade och åt sedan frukost. Kämpade i ungefär en timme med att få Emanuel att stiga upp ur sängen men gav upp och la mig i sängen själv. Drog över till mina kusiner och tog lite bilder på dem samt drack te och åt nån gryta.

Sedan, och då var klockan ungefär tre, åkte vi in till stan och fikade med ung liberal på café string, åt en getostmacka och diskuterade organisation och annat viktigt i ungefär 2,5 timme. Jag och Emanuel drog sedan till webhallen för han skulle köpa ett tangentbord. Ungefär här langade jag helt jävla omotiverad känsloflipp och grät hela vägen hem till honom och ungefär tre timmar framåt. Sen hade jag lite dåligt samvete för att jag alltid mår så dåligt.

Vi skulle ha druckit öl med Isak och Gustav men fick istället skjuts hem till mig av min underbara mamma och bjöd över dem dit istället. Sen satt vi och chillade till kanske halv ett och sen körde jag ut dem. Jag och Emanuel kollade på paradise hotel och sen sov vi.

Dag fem, vad är kärlek?

Idag känner jag mig sjukt oinspirerad till att skriva om kärlek. Överlag är jag ingen ”kärleksmänniska” i den betydelsen att jag tycker om att hypa den söndertrasade känslan. Det är inget jag brukar ägna mig åt att romantisera. Allvarligt talat så har jag aldrig begripit charmen i dessa destruktiva tonårskärlekar som människor så ofta ägnar sig åt att romantisera, kanske för att jag tycker att mina egna sådana utsvävningar var så idiotiska och framförallt obegripliga.

Kärlek är jobbigt för mig för det är där alla mina ideal ställs på sin ända. Jag älskar fan mig själv i nästan alla situationer, men när kärleken tar överhanden blir jag bara efterbliven. Orkar inte se mig själv som ett offer för mina känslor för jag gillar att ha kontroll över saker och ting i mitt liv och framförallt i mitt huvud. Jag vill vara rationell och smart och framförallt hålla huvudet kallt, men det går liksom inte när man är kär.

Så för mig är kärlek både en jävla cancersvulst i mina känslor samtidigt som det är bland det finaste som finns. Jag orkar bara inte romantisera det just nu, så för den som vill så skrev jag om det för några månader sedan.

Dag fyra, vad jag ätit idag.

Jobbigt att tänka på vad man käkat eftersom jag blivit en sån jävla soffpotatis. Minns tiden då jag tränade flera gånger i veckan (ca en månad sedan).

Frule/lunch: Emanuels fenomenala wok med turkisk yoghurt och avocado.

Mellis: två fruktbrödsmackor, två dadlar.

Middag: potatisgratäng, nåt kött och stekta brytbönor hos Emanuels mamma. Mycket gott.

Efterrätt: Valnötsglass med björnbär och blåbär.

Amen så farligt var det inte trots allt.

Dag tre, mina föräldrar.

Mina föräldrar är fortfarande lyckligt gifta, verkar det som i alla fall.

Min pappa heter Per vilket jag också alltid kallar honom, aldrig pappa. Detta skapade stor förvirring hos min vän Hilda eftersom hon trodde att Per var den onda styvfadern, då jag alltid bråkade med honom. Han jobbar som arkitekt och är ganska klipsk, men inte lika klipsk som jag. Vi är ganska lika, jag och min far. Vi har dock en stor, ständigt pågående, konflikt: köket. Han tycker att jag är dålig på att städa vilket INTE STÄMMER, jag är fan bäst av alla mina vänner. Däremot är han en neurotisk fjant som fastnat i den anala fasen. Blir fan upprörd bara jag tänker på det. Detta förtjänar fan ett eget inlägg nån gång.

Min mamma heter Cecilia. Hon är väldigt älskvärd men vi har inte så mycket gemensamt. Hon är utbildad till arbetsterapeut men är just nu elrullstolsexpert på nåt ställe som ger ut hjälpmedel till de som behöver. Jag har fått för mig att hon är en mycket kompetent elrullstolsexpert.

Jag har liksom inget särskilt att säga om mina föräldrar. De var väldigt bra under min uppväxt och är väldigt liberalt sinnade, jag slutade ha hemkomsttider redan vid 16 och de har aldrig brytt sig om att försöka begränsa min alkoholkonsumtion eller liknande, vilket hade mycket att göra med att det inte behövdes, bör väl tilläggas. Schyssta och vettiga typer, liksom. Men ibland känner jag bara att det finns en ocean av missförstånd oss emellan.

Dag två, min första kärlek.

När jag ser tillbaks på min första kärlek så känner jag mig bara som ett enda stort frågetecken. Jag var kär i honom i kanske tre år utan att få något tillbaka. Han hyste absolut inga känslor för mig och det visste jag och visste att han inte skulle komma att göra det heller. Jag var dessutom medveten om att jag inte skulle få något ut av att vara tillsammans med honom, för han är nog min absoluta motsats, i livsstil, intressen och åsikter. Det är faktiskt lite jobbigt att tänka på att jag ödslade så mycket tid på det.

Jag var nog inte ens kär på slutet, utan inbillade mig mest att jag var det. Alla känslor försvann nämligen väldigt snabbt när jag träffade en ny.

Allt för er.

Hujjedamej vilket konstigt inlägg jag skrev igår. Men ha så kul när ni läser det, det är troligen det ärligaste jag någonsin skrivit.

Satt fan upp till klockan två bara för att bli klar med det, dessutom, eftersom jag visste att jag bara skulle ha skrotat det om jag väntat med publiceringen. Så nu är jag försoven och trött, allt för ett märkligt blogginläggs skull.

Dag ett, om mig.

Jag skulle så gärna vilja skriva något som var sådär som att fläka upp ett öppet sår i mitt inre och bara låta alla människor se och förstå vem jag är. Låta dem få alla lösrycka ogenomtänkta svar på alla sina frågor, allt jag någonsin tänkt om mening med livet, universum och allting.

Jag skulle vilja öppna upp min skalle och fästa mina nervtrådar på min omgivning och känna den utan att något gick fel vid överföringen. Känslan av att känna är en fantasi som förföljer mig, jag har känt det en gång och vill känna det igen. Kanske ska jag beskriva det såhär: att släppa all jävla kontroll och skita i vad som händer och att i det ögonblick när man släpper taget ändå vara den som är mäktigast på hela jävla jorden. Att vara den som är svagast i hela världen, men trots sin svaghet eller kanske tack vare den vara den som är starkast.

Den känslan förföljer mig. Jag vill uppleva det igen och igen och det är väl kanske därför jag älskar ångest och ilska så mycket som jag gör. Ångest utgör en närmast pervers njutning för mig. Jag älskar att simma runt i mitt lilla träsk av själv- och folkförakt och bara njuta av alltings jävlighet. Älskar att sitta och hata livet tillsammans med vänner på fyllan. Älskar att säga att livet är ett enda långt antiklimax och mena det. Älskar att sjunga med i ”shoreline” och mena vartenda jävla ord jag skriker.

Ofta säger jag att jag vill dö, att jag vill lämna den här jävla världen. Fast egentligen vill jag inte fly från världen jag vill krypa längre in i den, gömma mig i den som en filt. Jag skulle vilja att man kunde täcka av allting som man kan flå en kropp. Jag skulle vilja ta verkligheten och skära upp dess skinn. Jag tänker mig det inte som att ta av en mask utan snarare som att gräva ett jävligt djupt och kladdigt hål, dra i tarmar och inälvor och bara hitta nytt och åter nytt. Att inse att det inte finns någon verklighet att åskådliggöra utan att man måste gräva och att nu när man har tagit av den skinnet finns inget annat att göra. Att inse att det inte finns något slut eller någon början utan bara oändligt många svar och att man aldrig kommer kunna ställa tillräckligt många frågor.

Att penetrera verkligheten och känna den och det är väl det som är känslan jag talade om innan. Känna känslan av att man har alla jävla svar och vet allt om hela jävla världen och att det enda man behöver göra är att sträcka ut sin hand och grabba tag i dem. Att det inte finns några hinder mellan mig och verkligheten.

Jag misstänker att jag skulle kunna vara en jävel på att skriva skönlitterärt och skulle gärna skriva men jag orkar aldrig sätta mig ner och skriva den där novellen eller dikten i huvudet. Att skapa är något jag upplever som jävligt svårt för jag hatar att påminnas om gapet mellan min ide om hur något ska bli och verkligheten. Men ibland är man bara så jävla spot on, och det var jag senaste när jag var 16. Då skrev jag:

De gamla filosoferna sade: du är av samma ämne som vattnet träden grodorna elden allting runtomkring dig! Och så var det och det trodde man. Alla hästar är en kopia av urhästen häftformen sade Aristotoles och man begrundade. Och så var det och man trodde det och gud var närvarande.

Och sedan kom atomen som delade allt och gjorde allting delbart. Och evolutionen sade att vi alla härstammar från aporna och fiskarna och för länge sedan bakterierna. Och livet uppstod ur en grumlig sjö av kolföreningar och inget fick vara magiskt och fantastiskt längre. Det finns ingen livsgnista det vet vi nu allt liv är bara kolföreningar som fungerar tillsammans.

Nu vet vi sanningen eller i alla fall något som är närmare sanningen än det vi visste innan säger mina lärare och föräldrar och även mina vänner men jag är inte nöjd jag vill inte härstamma från kolföreningar som slagits ihop i en sjö grumlig av kolföreningar av en slump. Jag vill inte vara delbar och gjord av flera olika atomer som slagits ihop till molekyler jag vill vara gjord av ett. Jag vill vara stöpt i människoformen som skapades en gång är alltid är beständig och inte besläktad med chimpanser för det är ju en helt annan form.

Jag kände det en dag när jag satt i skogen stadens brus var som ett nystan om mig och jag var centret av liv mitt i stadens varma trygga och skogens lugna. Jag kände det och jag vill vara ett med världsalltet igen.

Man förändras så lite på tre år ändå, för jag känner precis detsamma nu som då.

Jag vill vara ett med världsalltet igen.

Arkiv