Etikett: bästis

Dag 7: Min bästa vän.

Nu har jag stannat upp i den här 30 dagar-listan, men jag tänkte att jag skulle slutföra den.

Jag har kort och gott tre kompisar här i livet. Hilda är nog vad jag skulle kalla min bästis men om man snackar vänner så måste alla nämnas.

Hilda. Hilda är min ”bestis” och har så varit sedan vi båda var 14-åriga emos som hängde på lava. Vår vänskap började på följande vis: jag ringde Hilda och ojade mig över att min bror var gay, varpå vi träffades och åkte till stan. Jag snattade någon ”sprutgrej” som sprutade klet och använde den på Åhléns ingång. Då tog vakten fast Hilda. Och säg mig, vem blir inte bästis med den som tagit skulden för ens vandalism?

Vi har gått igenom alla töntiga tonårshångel, kärlekar och subkulturella uttryck tillsammans. Min favorit är när jag blev mordhotad för att jag spoilade Harry Potter på medeltidsveckan. Då var hon där och tog hand om mig.

Emil. Emil och jag har känt varandra sedan vi gick fyran tillsammans, men blev vänner först i sexan/sjuan. Vår vänskap har gått igenom mycket för att till slut hamna i ett gemensamt intresse för att dissa folk. När alla mina vänner finner sig själva och blir lyckliga och harmoniska så står Emil kvar som min världshatiska klippa i havet.

Jag skulle nog säga att Emil är den som fyller det största ”hålet” i min vänkrets. Jag tror inte jag skulle kunna hitta någon som kunde fylla samma funktion.

Clinton. Clinton och jag blev vänner när vi jobbade på en tidning tillsammans. Vårt första möte bestod i att jag och Hilda låg hemma på hans golv och slog varandra med diskborstar. Sen blev han ihop med en av mina dåvarande bästisar som var en riktig mansslukerska. Sen när hon dissade oss alla för att vi ”knarkade” (faktiskt ett påhitt från hennes sidan) för mycket så förenades vi i gemensamt hat gentemot henne. Vi träffades och bakade och smidde planer på hur vi skulle offentligt förnedra henne. Efter det var vänskapen ett faktum.

Om kulspel och konflikthantering.

Min lillasyster berättade igår att man inte få ha med sig spelkulor till skolan. Det leder nämligen till konflikter att elever byter kulor med varandra, någon blir kanske ledsen för att hen har bytt fel, hemska tanke!

Jag blir så jävla irriterad på överdrivet beskyddande av folk överlag, men i synnerhet barn. Barn måste får möta verkligheten också, speciellt när de är åtta år gamla. Kulspel måste visserligen inte ingå i verkligheten, men insikten om att man ger sig in i leken och således bör tåla den kan nog komma därifrån.

Jag hade en tjej i min klass som hängde i ett gäng hon var jävligt divig mot. Hon betedde sig som alltings drottning, var fittig mot sina kompisar och pratade alltid om hur snygg hon var, att hon skulle bli modell och så vidare.  Till slut så lackade hennes kompisar på henne och frös ut henne, med all rätta.

Vad gör hon då? Jo, hon snackar med sin morsa som ringer lärarna som i sin tur snackar med hennes vänner och i princip tvingar dem att umgås med henne igen, inte för att hon har skärpt sig, utan för att man inte vill ha några konflikter i klassen. Notera att detta var i sjuan, alltså då folk är tretton år gamla. När man är tretton så ska man kunna lösa konflikter som denna utan att blanda in sina föräldrar.

Jag blev faktiskt själv uppringd av hennes pappa, jag kommer inte ihåg vad jag hade gjort men det var knappast på nivån sparka och slå, eller ens kalla henne hora. Det var mer så att jag hade frågat hennes bästis hur hon pallade med sin jobbiga vän, vardagsmat med andra ord.

Jag förstår inte hur man kan göra sina barn en sån gigantisk otjänst och själv gå in och lösa alla konflikter hen hamnar i, fattar de inte att det bara förvärrar situationen sen, eftersom de aldrig får öva sig på att hantera det sociala spelet. Samma sak med kulspel: skolan ska inte bara vara en institution där du lär sig räkna och skriva, skolan är också en viktig tid rent socialt, eftersom man lär sig otroligt mycket av att bli ihopbankade med personer man inte har något för och sedan lösa konflikter som uppstår i den gruppen, alternativt lära sig att skita i att bry sig om dem som är elaka.

Fröknarna ska inte radera alla orosmoment bara för att barnen blir ledsna. Regelrätt mobbing är visserligen inte bra och ska såklart motverkas, men utfrysning, skitsnack och bråk i ens kompisgäng är något alla måste lära sig att hantera, för människor är fittor och om man alltid blir skyddad mot fittiga människor så kommer man få en jävla chock när man inte blir det längre.