Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Aktuellt

Vad är egentligen det lesbiska lidandet

Jag har en grej för mig som är att kalla allting ont som sker för det lesbiska lidandet. Tappar något på foten? Lesbiskt lidande! Bussen sen? lesbiskt lidande och så vidare. Poängen med detta är ironisera över hur heteros gärna tror att ens smärta i relationer har att göra med det faktum att en är lesbisk och inte med det faktum att en är människa.

IMG_20151017_170254

Men vad är egentligen det lesbiska lidandet? Vad är det för lidande som drabbar lesbiska specifikt, eller snarare kvinnor som älskar kvinnor. Förutom det självklara, nämligen öppen misogyni och lesbofobi, så tänker jag att allting kretsar kring förluster, antingen av det som funnits eller av det som skulle kunna finnas.

Jag tänker först och främst att det är sorgen över det oberarbetade, det olevda, det ointräffade. Jag har haft många kvinnor i mitt liv som jag hade kunnat älska, men aldrig fick chansen att älska. Dessa kvinnor kan jag sörja på ett annat sätt än vad jag sörjer män; de fattas mig, det finns en brist där de skulle ha krokat i min livslinje. Det finns däremot inte en enda man jag sörjer att jag inte haft en relation med. Jag sörjer att jag haft relationer med vissa män, och i avslutandet, i uppbrottet så har det varit just detta faktum jag sörjt och inte det faktum att relationen tagit slut, och det var jag medveten om redan då. Det finns ingen tragik i att en relation som i bästa fall tråkar ut en avslutas. Men en kvinna är en faktisk förlust. och det är en etter värre förlust, även om den inte känns lika intensivt, när en inte ens prövat och det som hindrat en är ens egen förbannade feghet och internaliserade misogyni. Jag tror att lesbiska mer än andra har den här typen av sorger; erfarenheten av att vilja men inte våga, av att känna något som brinner starkt men inte inse var ens begär riktar sig, mot vilka handlingar.

Men det lesbiska lidandet finns också i sorgen över det som levts men avslutats, och det följer delvis samma mönster som det oavslutade. Att förlora en kvinna är en faktisk och mycket mycket påtaglig förlust. Det är att förlora en kompanjon, en livspartner, en like. Från den ultimata föreningen av kvinnokroppar, kvinnoöden, så ska vi återigen delas och bli främlingar för varandra. Det är så smärtsamt. Med män är en aldrig inte en främling, heterorelationen som sådan bygger på främlingskap. Främlingskap är heterorelationens själva fundament, och detta främlingskap kan aldrig någonsin överbryggas eftersom hela syftet med relationen är just att ”komplettera” varandra, alltså ”mötas” i sin olikhet, i sin uppenbarelse som könsvarelser.

heterosingentingsorg

 

Sedan är det den där tiden innan en inser att en är lesbisk, som ju också är ett lesbiskt lidande på det sättet att det relaterar direkt till lesbiskheten (jag anser inte att en är lesbisk innan en lever lesbiskt, det vill säga begär kvinnor). Utan lesbiskheten hade lidandet inte funnits, och det är i skärningspunkten mellan heterolivet och lesbiskheten som det skaver som mest. I insikten om att livet skulle kunna vara så mycket mer, men att en inte vågar sträcka fram handen och fånga det som dansar så retfullt mitt framför ens ögon. Detta är ett stort lidande.jagkanintevaralesbisk

hinderlesbisk

Det är dock inte bara lidandet över ens egen situation, utan också lidandet för andra kvinnor vars sorg vi måste bära medan de ägnar sig åt att förneka sina lesbiska begär, och skjuta vår frigörelse i sank av bara farten.

störintemigsomheterolesbisk omduvaritlesbiskhadejduvetat

Vi lesbiska bär många sorger, för vi står i kontakt med det som skaver i heterosexualiteten. Vi bär dels sorger rent konkret, som i att vi lyssnar på andra kvinnors berättelser, något vi har kapacitet till eftersom vi slipper lyssna på männens. Men också i den insikten om skillnaden mellan det som skulle kunna vara och det som är.

Och i den skillnaden så bär vi också hela samhällets sorg och lidande. Och att bära detta, det är tungt. Det är en stor sorg, men också ett ansvar. Ett ansvar för förändring och frigörelse, vår egen och andras, som vi måste axla.

Men allt detta lidande har en sak gemensamt och det är att det egentligen är lidandet som uppstår när en står nära lyckan, eller står mitt i lyckan. För att kunna vara lycklig måste en också ha kontakt med sorgen, annars blick lyckan bara tom och platt, falsk och genomskinlig. Att älska är att sörja, att sörja för allt det som hade kunnat vara men inte är, för diskrepansen mellan det vi begär och det vi kan få. Om vi inte kan sörja för detta kan vi inte heller älska, för att älska är att acceptera förlust.

Topp tio vidriga saker män gjort

Jaha idag är det internationella förtryckardagen och därför tänkte jag skriva en lista på topp tio  vidriga saker män gjort. Fyll hemskt gärna på listan.

    1. Förhindrandet av sann kärlek. Det värsta män gör är att sabba kvinnors känslomässiga band med varandra. Detta gör dem genom att konstant nedvärdera kvinnor, att sprida lögner som att ”kvinnor kan inte leka fler än två” (män kan fan inte ens leka en så vad är ens problemet???). Anledningen till att jag sätter detta som topp är att det dels drabbar alla kvinnor, men också att det utesluter alla möjligheter till motstånd för många kvinnor. Motstånd kräver alltid kollektiv handling och mannen omöjliggör detta. Men det är också vidrigt för att det tvingar kvinnor att slösa sin fantastiska kraft på en massa män som inte har vett att varken uppskatta det eller ge tillbaka. Det är också hemskt att män tvingar oss att hata varandra, och således också oss själva. Vi skulle kunna ha det så fett men detta står i vägen. Det är och kommer alltid vara det vidrigaste män någonsin gjort.En sak som hänger ihop med punkten ovan är när män gör en känslomässigt beroende av dem. Detta gör de ju delvis genom att isolera en från andra människor och då framförallt andra kvinnor. Om de inte gjorde detta så skulle kvinnor såklart inte ha relationer med dem, vilket de är medvetna om på något slags primalt plan. Detta gör att kvinnor också måste leva något slags halvliv, vilket såklart står mycket långt under såväl vår värdighet som vår förmåga.kvinnligvänskap
    2. Gör oss till kvinnor. Män gör oss till kvinnor genom sitt språk, sina blickar, sina handlingar. Om vi inte gjordes till kvinnor skulle patriarkatet inte kunna existera. Det krävs särskillnad. Därför är ett av mannens värsta brott att skilja oss från honom, och att dessutom inbilla sig själv och oss att vi är underlägsna. Så absurt.genussystem
    3. Exploatera oss känslomässigt. Män exploaterar kvinnor känslomässigt i relationer och detta innebär att vi inte får kraft över till oss själva eller varandra. Denna praktik lägger grunden för hela patriarkatet och därför är den också ett av mannens värsta brott. Och inte bara det, de får oss att göra det frivilligt. Eftersom vi är beroende av hans bekräftelse för att kunna vara hela (eller så hela som det går) människor i detta samhälle så underkastar vi oss. Vi rentav begär förtrycket.beroendeavbekräftelsedetvarfrivilligrelationmindreutsugningskam
    4. Få oss att tro att vi älskar dem. Detta gäller både våra pojkvänner, våra fäder men också ”mannen på gatan”, experten, läraren, läkaren, konstnären och så vidare. De får oss att tro att dessa halvmänniskor är bättre än kvinnor, och att vi borde älska dem. Att älska är en väldigt självuppoffrande och krävande praktik, och med tanke på att en inte får någonting tillbaka av män så blir det utarmande.älskarvarann
    5. Tvinga oss att ständigt förhålla oss till dem. Även om en aktivt väljer bort relationer med män så måste en ständigt förhålla sig till dem, om inte annat indirekt genom kvinnor som har relationer med män eller kvinnor som har relationer med kvinnor som har relationer med män och så vidare. De styr allt; ekonomin, sexualiteten, politiken, religionen. En kommer fan aldrig undan. Även det som de inte styr styr de i kraft av sitt ickebekräftande. Som kvinna kan en bara ta plats som antingen mannens underkastade eller det som inte får nämnas.skadetvarasåattmittlivkretsarkringdig
    6. Inte uppskatta oss. Trots att de lägger beslag på hela vår existens så uppskattar de inte vad de får. Detta är så oerhört ignorant och vidrigt. Ni kan väl fan åtminstone uppskatta patriarkatet om ni nu tvungen ska hålla halva jordens befolkning i förtryck? Det är väl fan det minsta en kan begära? Gud, om jag hade varit man hade jag njutit som bara fan, men istället går de omkring i ett diffust moln av tomhet. Sån jävla waste.nedvärderadigtrots
    7. Utsätta kvinnor för sexuellt våld. Ja, det behöver väl inte presenteras egentligen. Sexuellt våld, både i form av våldtäkt, trakasserier och objektifiering utan beröring är ett av de främsta sätten på vilka sätt män begränsar kvinnor. Jag tänkte ta mig an det här ämnet senare så jag nöjer mig med lite kort om det nu. Men det finns oerhört många variationer på just sexuellt våld och alla ingår i samma praktik, samma förtryck; allting från att skrika efter en kvinna på gatan till vanligt slentrianmässigt heterosex till grovt sexuella våld. Det är såklart inte lika illa, men det är en del av samma praktik; av rädslans politik.  Och, precis som med den känslomässiga exploateringen, får de oss att tro att det är det vi vill ha.varförblirhanaldrigklarsex jagkanintelevautansexvärde
    8. Att inte kunna hantera känslor. Att säga att allt är bra fast det absolut inte är det. eller att inte trösta en fast en gråter för att en är ”för gammal för det”. Eller att försöka göra sina egna tillkortakommanden till kvinnans genom att säga att hon inte ska ”gråta som ett barn”. Eller bara alla andra sätt män inte kan hantera sina egna eller andras känslor på. Fy fan vad det suger. Jag är så trött på att dalta med män som INTE FATTAR eller inte vill fatta! Och som tur är behöver jag ju inte göra det längre, någonting som varje dag fyller mig med glädje. Det är så skönt att slippa ta hand om mäns efterblivna och skittråkiga känsloliv. Det finns liksom aldrig någon rörelse? Det är bara ett evigt malande.mänhanterarkänslor2
    9. Att få oss att tvivla på oss själva och varandra. De ingjuter en känsla av att vi inte kan lita på oss själva, våra relationer med varandra eller tankar. Helt enkelt; vi tvingas internalisera deras hat mot oss i oss. Det är hemskt eftersom det gör att vi hatar både oss själva och varandra. Detta internaliserade kvinnohat är så svårt att sluta med och det fylls alltid på, för vi har ju män omkring oss.varförhatarjagmigsjälv
    10. Att begränsa vår kreativa och intellektuella förmåga. Genom exploateringen av kvinnor så begränsar de också vår livskraft och därmed vår förmåga att skapa. Vi kan inte skapa all den fantastiska konst, alla de uppfinningar, alla vackra tankar och relationer, som vi skulle kunna göra utan mannen i vår närhet.jagärettfröorkarintemerserie

Men det finns utvägar! Snart kommer ett inlägg om det.

Passion och desperation eller trygghet och tristess

Det finns en händelse i mitt liv som var väldigt formande för mig. Detta var när mitt och min sista seriösa pojkvänds förhållande hade börjat knaka i fogarna. Den sommaren träffade jag en kvinna som pratade mycket om passion. Att vara passionerad i relationer, inför människor, i det en gör. För mig var detta en helt ny tanke; tanken att jag skulle vara passionerad och liksom omfamna detta var så märklig för mig. Passion, vad var det? Då var min erfarenhet av passion dels vänskap som jag inte hade värderat så högt som jag värderat min partners, dels ”kärlek” med män som hade varit passionerad eftersom jag hade haft ett starkt emotionellt beroende av dem. Det var desperation snarare än passion. detsomkallaskärlek

Mina andra erfarenheter av män, de som inte varit desperata, var snarare en fråga om relativt trygga med tråkiga förhållanden. Jag tänkte att det var så livet såg ut, att en var tvungen att välja mellan passion och trygghet, med följderna desperation och tristess. Inte visste jag då att en kan ha båda passion och trygghet. Det hela föreföll absurt, som en avlägsen utopi, och så fanns det hela tiden runt hörnet.detärnogbarajagsomärkräsen

Efter att det tog slut med min sista pojkvän dejtade jag en annan man under en tid och det var verkligen just det; tristess, passionslöst. Jag aktade mig väldigt noga för att bli beroende av honom vilket ju var bra, men det gjorde också förhållandet tråkigt. Jag pallade inte och jag lämnade det också frivilligt. Det var första gången jag lämnat ett förhållande utan att ha ett annat (hade två partners under en period, men var mer emotionellt beroende av den andra), och det var en stärkande upplevelse för mig. Att veta att jag faktiskt kunde lämna en relation, det var stort. Men det var också en sorg i att inse, även om det var en flask insikt, att jag var dömd till tristess eller desperation, och att tristessen var såpass själamördande.IMG_20151118_213335

Men när jag sedan började dejta kvinnor så var saken så annorlunda. Plötsligt kunde jag ha både trygghet och passion. Givetvis är det inte alltid enkelt med kvinnor, och en känner sig inte alltid trygg, men jag har i alla relationer jag har haft med kvinnor, såväl längre relationer, dejter, rebounds och engångsligg, känt mig trygg i det att jag inte kommer bli utnyttjad, förnedrad, gjord till en obefläckad madonna och sedan en använd hora i deras blick. Inte för att de är så bra människor utan för att de inte kan. De har inte den makten.

Visst har kvinnor sårat mig, svikit mig, betett sig illa, men de har inte gjort det på samma själadödande sätt. De har inte exploaterat mig. De har inte förstört allt som var jag. Skadan har snarare kommit från att jag älskat och respekterat dem, det har handlat om sorg snarare än att bli skadad i någon enkel mening. Vi har skadat varandra när vi inte har kunnat ge varandra det vi behöver, och den skadan har uppstått i diskrepansen mellan kärlekens anspråk och det en kan förmå sig till att praktisera. Det har inte varit utsugning, försummelse, det har varit pur oförmåga som visserligen har gjort ont som fan men inte lämnat samma djupa känsla av att vara en mindre värdig människa.

Jag är ändå glad att jag vågade älska, även om det gjorde ont när det inte gick. Men jag är inte glad att jag älskade män. Det var bara destruktivt.IMG_20151118_220407

Jag vill ha relationer jag kan växa i och för att kunna göra det krävs både trygghet och passion, eller som Jonasdottir skulle ha formulerat det; omsorg och extas. Båda delarna krävs för att leva ut som människa och växa. Sorger är både större men en kan växa i den, till skillnad från det eviga nedbrytande malandet i heterosexualitetens grottekvarn som inte ger det minsta lilla näring att gro av. jagärettfröorkarintemerserie

stöta bort

Och jag sade; jag saknar dig nu jag saknar dig redan
och du sade; men jag är ju här nu du kan sakna mig sedanoch du förstår vad jag menar baby jag vet och ditt svar dödar den låga som gjorde mig het jag saknar din hud och jag saknar vår samljud som blir när vi älskar när du stöter ini mig och jag saknar att på stan hålla handen med dig och jag saknar att älska bli älskad av dig och jag saknar allt det som du väckt inne i mig men som nu har dött ut slocknat som har vissnat ihop och jag saknar allt det som var vi som var vårat och jag saknar att plocka bort det som katten hårat på dina kläder på den hud som var ditt läder och jag saknar att lyssna på allt som du gjort och jag känner mest bara att nu är det avgjort att när jag saknar dig när du ligger intill när jag inte får det som jag vackrast vill då kommer det sluta det är redan slut och baby jag sörjer var vaken minut det som vi hade det som var vi att denna tid nu är förbi och jag vill stanna kvar i detta
ingen
mans
land
men jag vill också att du ska stöta mig bort från din hand vars fingrar en gång rört mig så lätt denna kropp som jag strövat runt på som en slätt
jag
vill
stöta
bort

jag vill

 

att du ska

 

stöta

 

 

bort

 

 

mig

IMG_20151111_141059

Män som går igång på manshat

Jag har ju ett konto på instagram som är relaterat till boken jag håller på att skriva på just nu. På detta konto lägger jag ut olika sådana ”sexiga” bilder vilket är en slags drift med hela femme fatale/lolita/vamp/hora-grejen som fungerar ihop med bokens handling. Dessutom ser jag det som lesbiskt, det är en slags queer drift men ett gäng kvinnliga stereotyper som blir lesbisk eftersom jag vänder mig mot kvinnors blick i detta iscensättande. Jag vill att det ska vara kvinnor som ser och begär mig och det jag skapar.

IMG_20151117_212431 IMG_20151117_213111 IMG_20151118_081227

Nå, en sak som börjat sker på sista tiden är att olika män har börjat kommentera dessa bilder och liksom… ragga. Det är ett ganska litet konto så det är verkligen oproportionerligt i förhållande till det. Vissa är helt besatta, skriver liksom tio kommentarer på några minuter. Jag tycker i alla fall att detta är konstigt.IMG_20151115_105425

Men det borde vara uppenbart för dem att det är hatiskt. Det borde verkligen inte kunna gå dem förbi. Jag skriver om mansslakt och mansblod, långt och utförligt. Jag vänder mig på ett väldigt tydligt sätt till specifikt kvinnor. Och estetiken är dessutom ganska överdriven, det är liksom en parodi på den formen av manliga skildringar av kvinnor. Men ja, manligheten har ju också det draget att en liksom aldrig kan överdriva det hela brutalt nog, de kommer alltid alltid att maxa. De har fan inga gränser över huvud taget.

Jag tänker lite på det här citatet från SCUM:

IMG_20151118_091945

Som jag läser in här:

Jag tänker mig att det är lite detta som är grejen här, det är liksom som om de går igång på det. Det tycker om tanken på att bli runtbossade med av någon manshatiska flata. De tänder på att behandlas såsom de (tänker sig) att d behandlar kvinnor. De kan inte relatera till andra på något annat vis än genom förtrycket, antingen genom att förtrycka eller bli förtryckta. Och eftersom det de innerst inne begär är att drunkna i sitt passiva kött så går de igång på en kvinna som de tänker kan ge dem det. Och det kan jag såklart, men jag har bättre saker för mig.

Olika ingångar i lesbiskheten

Jag har tänkt och pratat mycket om det här med olika ingångar till lesbiskhet på sista tiden, eller de senaste månaderna. En av mina bästa vänner, Emma, har alltid varit lesbisk, medan jag blev lesbisk på politisk väg. En kan säga att jag ”valde” att bli lesbisk, inte i någon enkel mening, för jag valde inte den situation vilken tvingade mig in i lesbiskheten, men jag gjorde ett aktivt val att styra mina begär i en viss riktning, att ge efter för vissa impulser och ignorera andra, precis som jag innan gjort med heterosexualiteten. Till slut, ganska snabbt, så kom det till punkten där jag inte begär men men däremot begär kvinnor i överflöd. Emma har aldrig känt sig tvungen att trycka bort det heterosexuella, utan snarare inte kunna känna det begäret. Idag kan jag inte känna heterosexuella begär och upplever inte heller att jag skulle kunna välja att gå tillbaka, för det en sett kan inte bli osett, men insikten om att detta är någonting jag själv styrt in mig på ger mig ändå en annan upplevelse av min lesbiskhet.

Detta gör att vi har ganska olika ingångar i lesbiskheten samtidigt som vi är väldigt synkade i våra åsikter kring det. Ingen av oss tycker att sexualitet är ”medfött” i någon enkelt bemärkelse, och hon är helt med på att en kan ”välja” att ”bli” lesbisk. Våra olika erfarenhet kompletterar snarare än står i motsats till varandra, vi är båda lesbiska med olika erfarenheter och i och med det visar en på att detta är möjligt, att alla lesbiska inte behöver vara samma, känna samma, ha samma historia eller begär. Jag tror att det är väldigt viktigt att visa på det och ser det som en form av lesbisk aktivism, och såklart feministisk (det är egentligen samma sak). Ju fler vägar en visar på, ju fler ingångar till lesbiskheten en öppnar, desto fler kan bli lesbiska och vi kan röra oss mot kvinnornas samhälle, mot Solanaland.

Eftersom lesbiskheten var ett val för mig blev det omedelbart en politisk fråga. Det var en politisk fråga innan jag var lesbisk, praktiserade lesbiskhet. Jag har aldrig skämts för lesbiskheten som sådan, däremot för att jag ”valde” den. Jag har skämts för att jag inte är lesbisk snarare än för att jag är det, även om de två såklart är relaterade; hade jag inte varit lesbisk så hade jag inte kunnat känna mig som en falsk lesbian. Emmas erfarenhet är helt annorlunda, eftersom hon länge har känt sig lesbisk och inte upplevt sig ha ett val så har hon under uppväxten skämts för själva lesbiskheten. Hon antogs vara lesbisk av omgivningen, och detta var fyllt med skam. Mitt problem var alltid att jag inte antog vara lesbisk, och fortfarande av många inte anses vara lesbisk (även om jag nog antas vara det vid första anblick nuförtiden). Jag är såklart glad över att ha sluppit växa upp med den här typen av lesbofobi riktad direkt mot mig, även om jag såklart ändå sett den, samtidigt ser jag att jag utsätts för andra former av lesbofobi som Emma slipper. Jag har aldrig känt mig sjuk eller fel på grund av min lesbiskhet, för jag har vetat att jag även kan begära heterosexuellt. Eftersom jag har sett hur sjuk heterosexualiteten är har jag aldrig känt att lesbiskhet är sjukt, det har varit så uppenbart redan från början, redan innan jag blev lesbisk, att lesbiskhet är ett friskt och sunt begär, långt från heterosexualitetens sjuka gren.

bornthisway

Jag menar att essensen i lesbofobi inte är hatet mot lesbiska som sådana utan snarare viljan att skydda sin självbild. Eftersom heteros inte vill få sina begär ifrågasatta så måste vi andra göra oss begripliga och acceptabla i deras samhälle. Detta begripliggörande av lesbiskhet är det som understödjer det heterosexuella begäret, vi blir undantaget som bekräftar regeln, och det är just det vi inte vill vara.

störintemigsomheterolesbisk Vi måste alla göra oss begripliga i patriarkatet och som lesbisk kan en göra det genom att säga att en är born this way. Det innebär kort och gott att en menar att en har någon slags inre kärna, en essens, av lesbiskhet eller vad det nu kan röra sig om. En har ”alltid vetat” att en är lesbisk. Jag kan inte säga att jag ”alltid vetat” att jag är lesbisk, och jag tänker inte ljuga för att heteror ska känna sig trygga. Visst har heterosexualiteten alltid skavt. Genom att säga så så markerar en både lesbiskheten men främst heterosexualiteten som ett naturligt tillstånd. Jag tror att alla är födda lesbiska; vi har ett begär att älska fritt och jämlikt vilket vi i detta samhälle bara uppnår i samkönade relationer. Därför propagerar jag också för lesbiskhet, för mig är det viktigt att berätta för andra att de inte behöver leva i utsugande och tråkiga relationer utan kan ha det gött. Det är et ansvar en har som lesbisk, helt enkelt, och att hänfalla åt born this way-retorik är att inte ta detta ansvar. Jag ser lesbiskheten som en gåva från mig själv och jag vill ge även andra möjlighet till detta. Något annat vore egoistiskt, att sätta mitt eget behov av att legitimeras i patriarkatet över andra kvinnors välmående. Och dessutom lesbofobt, att bidra till att lesbiskhet endast legitimeras under förutsättningen att det är någonting sjukt och avvikande och inte, som det verkligen är, det enda moraliska.

hbtwlesbisklesbofob

Så varför är olika ingångar till lesbiskhet olika värda i heterosamhällets ögon? Jag tänker att det beror på att de på olika sätt underbygger eller undergräver heterosexuellas idéer om sina egna och andra begär. Helt enkelt, vissa förklaringar av lesbiskhet bekräftar idén om heterosexualiteten som det rätta och friska, och andra förklaringar (eller snarare ickeförklaringar, vilket jag kommer komma till) gör raka motsatsen. Det förstnämnda accepteras såklart eftersom det stödjer heterosexuella agenda, och därmed patriarkatets agenda, och deras självbild, vilket ju är väldigt viktigt för människor i allmänhet och heterosexuella i synnerhet.

goldstarmändubbelbestraffninglesbiskliggaAtt vägra göra sig begriplig ser jag som en form av lesbisk aktivism, och jag menar att jag i mitt sätt att prata om lesbiskhet rör mig mot detta. Genom att vägra acceptera iden om att en kan vara born this way, men också skjuta ifrån mig idén om val i en enkel bemärkelse, placerar jag mig emellan två olika idéer om hur en kan bli lesbisk som var och en är associerade med två olika lesbofoba traditioner, den första med idén om lesbiskheten som en sjukdom och den andra med idén om lesbiskheten som den hysteriska ratade kvinnans enda räddning. Genom att placera sig emellan dessa två gör en sig obegriplig och det gör heterosexuella människor förvirrade inför sina egna begär. När en annan människa avvisar deras lesbofoba myter så kan de inte placera in dem i ett tryggt fack, de blir tvungna att tänka på sina egna begär och eventuellt förkasta idén om heterosexualiteten som det enda naturliga tillståndet. Detta är såklart precis det en vill uppnå som lesbisk aktivist.

Denna förvirring brukar inom heterosamhället hanteras med ett gäng halmgubbar, där de desperat försöker placera in en i endera facket, i mitt fall är det generellt idén om att jag är politiskt lesbisk som används, men inte bara, vilket jag kommer komma till snart. De försöker placera mig och jag sparkar och skriker och vägrar placera mig där, och det provocerar. Jag får skit för det, främst från heterosexuella men också andra lesbiska, som aldrig har begärt något annat än kvinnor. I den lesbiska aktivismen, när den fungerar optimalt, så skapar vi utrymme för att vara lesbisk på många olika sätt.

När jag hör heterosexuella kvinnor tala om sina erfarenheter av män så är det enda jag kan tänka att det var det där som gjorde mig lesbisk. Men de vill inte höra på för det mesta, det skrämmer dem att en lesbisk kvinna kan ha samma erfarenhet som dem. Vad innebär det för dem och deras begär? Då kommer born this way-retoriken fram, idén om att jag ändå hela tiden hade någon inuti mig som gjorde att jag blev, eller snarare hela tiden var, lesbisk, medan deras känslor såklart inte är samma alls. De är ju heterosexuella. Det som skaver i mig är inte samma som skaver i dem. Det begär som bränner i mig är inte samma som bränner i dem.

Jag tror att det provocerar att jag är helt öppen med att jag haft relationer med, begärt och älskat män. jag hade kunnat säga; ja, jag var tillsammans med honom med jag var inte kär. Så säger många lesbiska, och det är säkert också helt sant i många fall. Samtidigt finns det en markant skillnad i vad en väljer att lyfta fram. Ibland skriver jag om skillnaderna i att vara med kvinnor och att vara med män, och detta kan tangera den här typen av ursäktande. Jag försöker dock vara tydlig med att detta begär också var äkta, även om det inte var likadant. Det är viktigt för mig att inte förneka min heterosexuella historia, både personligt men också politiskt. Att vara heterosexuell var, paradoxalt nog, det som gjorde mig lesbisk. Jag tror att om jag inte varit så aggressivt heterosexuell (alltså att verkligen trycka ner alla lesbiska begär) hade skiftet inte blivit lika markant, jag hade inte på samma sätt behövt kasta omkull mina idéer om mina begär. Troligen hade jag varit bisexuell och inte lesbisk. Många lesbiska döljer sina tidigare relationer med män viket jag tycker är sorgligt. Jag tycker att det är viktigt att vi har ett samtal om heterosexualitetens fasor, och vilka är bättre lämpade för det än lesbiska? Det är ju vi som kan se exakt hur fel och förnuftsvidrigt, perverst och förvridet, det är att ha relationer med män, för vi har något att jämföra med. Även lesbiska som aldrig varit med män har ändå kunskap om det, eftersom heteros och framförallt manliga heteros är precis överallt. Vi har lyssnat på alla era tråkiga monologer om era killar. Men heterosexuella har inte kunskap om den lesbiska existensen. Vi har på detta sätt en privilegierad kunskapsposition, vi har sett saker, begärt saker, vi vet saker som ni inte vet. Vi vet hur det är och, viktigast, hur det skulle kunna vara. Vi vet vad ni i kroppochsjäl begär, men inte har orden för att be om. Och vi kommer befria er, vare sig ni vill eller inte.

 

Dikt till Kringlan

Kringlan å kringlan jag unnar dig allt
Ditt lidande det är livets salt
Många mödor ska du genomlida
Och i din säng om natten ska du kvida

Kringlan du tycker nog att jag är en ragata
Och det har du rätt i, jag vill ju bara hata
Och jag känner, det är så moraliskt och rätt
Nu när du måste lära dig vett

Kringlan när du föll ner från din tron
Och blev ett av alla vanliga hjon
Du förstår jag gladdes som få
Åt att du under oss ska stå

Kringlan din karriär är över
Och det är precis vad du behöver
För att du ska fatta att du inte kan köra
En yxa i Åsa, nu måste du smöra

Kringlan ett inre mörker nu ska dig sluka
Och du ber om nåt, men det kommer ej sluta
Du kommer falla djupare ner
Och din karriär, den ser du ej mer

Kringlan det är guds dom som drabbar dig
och det känns så skönt djupt inne i mig
Det slår an min innersta sträng av förakt
Att du nu måste ta tillbaka det du sagt

Kringlan denna dikt är nu slut
Men du ska veta, jag njuter varenda minut
Åt att veta att du lider alla kval
Så att du hoppas fly ditt köttskal

Tre punkter om förening

1. och vi förenades i degeln under oss brann evighetens eld och vi vi smälte samman våra armar ben våra fingertoppar kartor smälte samman och jag jag tappade mig själv jag glömde mig själv och jag jag ville aldrig mera vara delad

2. och tillsammans
med
din
hand
i
min
tog vi oss an världen

3. och vi var stolta raka trygga vi skulle aldrig för någonting mera skygga vi var inte rädda vi var tillsammans och vi skulle aldrig vara små och rädda mer och snälla snälla baby jag ber lämna mig inte låt mig inte
leva
ensam
låt mig för evigt stanna i känslan av att vara
välsignad
med din kärlek

IMG_20151115_073940

Arkiv