Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Aktuellt

Jag valde inte att leva i patriarkatet, och det är patriarkatet som gör mig lesbisk

Vad innebär det egentligen att ”välja” något? Det är en fråga jag funderar på ofta i relation till min sexuella läggning. Jag är lesbisk i den meningen att jag lever mitt liv för och genom kvinnor, att jag enbart vill vara ihop med kvinnor och så vidare, men detta innebär inte nödvändigtvis att jag inte också hyser andra begär.

Jag har haft relationer med män under många år och på ett sätt älskat dessa män. Vad jag vet är att heterosexuella relationer inte passar mig; det blir direkt fullständigt omöjligt för mig. Jag blir som förbytt, kan inte hantera mina egna känslor eller mitt liv i allmänhet. Detta gör att jag väljer att ha relationer med kvinnor. Sedan är relationer med kvinnor också fördelaktigt för att kvinnor är fantastiska; roliga, coola, intelligenta och så vidare.

Har jag då valt att vara lesbisk? På sätt och vis ja, jag valde att tränga undan de begär för män jag kände. Men på ett annat sätt har jag inte valt min lesbiskhet; jag valde inte att leva i ett samhälle där relationer med män ser ut som de gör. Jag valde inte att leva i patriarkatet, och det är patriarkatet som gör mig lesbisk.

Om klimatet inom transrörelsen och outningskultur

För en tid sedan skrev jag om det som jag kallar outningskulturen som råder i feminismen idag, framförallt inom den så kallade transkampen. Då skrev jag såhär:

Den vanligaste versionen av det här fenomenet är att personer skriver att någon eller en grupp personer är cis som inte alls är det, och som de mycket väl vet inte är det. Detta används alltså som ett argument för att påvisa att de inte har något att säga till om i frågan och kanske rentav vinner på att driva en agenda som missgynnar transpersoners intressen. Det kan en ju förstå om det nu vore så att personerna var cis, men det är ju inte så. Då blir det bara osmakligt.

Samma sak drabbar mig personligen i min lesbiskhet. Jag är helt öppen med att jag är lesbisk, men däremot finns det såklart detaljer ur mitt liv som jag inte berättar; vem jag ligger med och hur, vilka mina preferenser är och så vidare. Detta för att jag inte tycker det är särskilt talande för de politiska frågor jag försöker driva. Men det är ett ständigt jävla kackel om hur varför när var och med vem jag blev lesbisk. Mina bevekelsegrunder för detta verkar av någon anledning oerhört intressanta vid till exempel ett generellt resonemang om lesbofobi. How can this be?

Handlar det kanske om helt vanligt nedtystande och osynliggörande? För det funkar ju så att om vi inte är ute så är vi inte queers för världens ögon, och är vi inte det så har vi inget utrymme inom denna ”scen”. Det är på ett sätt begripligt MEN jag förstår inte hur en aktivt kan vilja skapa en situation där människor som är öppna inte får vara med bara för att de inte säger det hela jävla tiden. Det är någon sjuk idé om renlärighet som bara kan gå rakt till helvetet.

Vi stöts undan till förmån för de som är öppna, antingen för att de väljer det eller för att de inte har något val. Våra erfarenheter respekteras inte eftersom vi inte vill bli sedda som transkvinnan/den lesbiska i varenda given situation. Eftersom vi kräver att ses som människor åtminstone någon gång ibland är vi heterosexuella cispersoner, och detta inför människor som känner till vår position.

I dagarna har det varit ett stort drev mot en femtonårig tjej vilket har gjort dessa frågor aktuella igen, så jag tänkte att jag skulle skriva lite mer om det.

Jag umgås med många transkvinnor, öppna och ickeöppna, och formulerar teori tillsammans med dem. Tro det eller ej, men min feministiska teori är väldigt inspirerad av såväl tanskvinnors och queers erfarenheter. En av mina favoritfilosofer är Judith Butler OCH SÅ VIDARE. Jag har även haft romantiska relationer med transkvinnor, personer jag givetvis inte kommer att outa eftersom det vore oerhört respektlöst och skulle sätta dem i en farlig situation. De flesta jag har ihop det med är personer ni aldrig ser röken av här på bloggen. Detta, att jag varit ihop med transkvinnor, har varit känt inom så kallade transkretsar. ÄNDÅ har jag fått en massa anklagelser kastade på mig om att jag inte skulle veta något om transkvinnors situation, senast idag på min facebooksida.

En vän till mig svarade på anklagelserna:

Jag kan gå i god för att Fanny visst har pratat med många transpersoner, vilket i sig inte är ett legit argument för att få diskutera kring kön som politisk position samt kön som socialt konstruerat. Det är en stor skillnad på vad en själv identifierar sig som och hur samhället bemöter en utifrån hur en blir läst. Visst min identitet kommer alltid vara kvinna i första hand men så länge samhället kan läsa av min transstatus så kommer jag inte heller bli en ”äkta” kvinna. Det är först när jag blir läst som kvinna, som jag kommer bli bemött som en kvinna. Detta är socialkonstruktivismens grunder och även existentialismens.

Sedan är det intressant hur det alltid tjafsas om den enskilda individens rätt till självdefinition när en pratar om hur förtryck och strukturer könar oss. Ska vi dra till med en teoretiker som är älskad inom transrörelsen, dvs judith butler, så säger hon själv liknande saker som Fanny formulerat i sin text. Men iaf, det är en stor skillnad mellan strukturell analys och individualistisk analys. Skilj mellan sakfråga och personlig identitet. Det är två helt skilda saker.

Och ja, jag bär på transerfarenheter och gissa vad? Är själv extremmaterialist och extremstrukturalist.

Precis som hon säger så borde det inte spela någon roll huruvida jag känner transpersoner eller ej, det borde vara mitt resonemang som räknas. När diskussionen handlar om personliga relationer skapas en slags outningskultur, där alla måste ange vilka sätt de avviker från normen på. Så fort jag skriver måste jag vara öppen med alla mina erfarenheter, från vilka jag varit ihop med och deras eventuella transstatus till mina egna erfarenheter av kroppsdysfori (mer om detta en annan gång), för att tas på allvar i dessa rum.

Vem tjänar på en sådan kultur? Jo, de privilegierade! De som, till skillnad från gemene transkvinna, kan vara öppna med sin normbrytande kropp och identitet. För det är fortfarande framförallt transkvinnorna, eller de som patriarkatet avskriver som falska kvinnor, som är de mest utsatta. Inte någon vit ickebinär afab femme. Transpersonerna som dör är inte vilka transpersoner som helst, det är framförallt transkvinnor. Detta är viktigt att ha i bakhuvudet när en diskuterar transfrågor; alla transpersoner har inte samma situation! Många av de som kallar sig trans räknas inte ens in i statistiken!

Snygghet och makt

IMG_4442Jag har tänkt mycket på det här med utseende på sista tiden med anledning av att det skrivits en del om snygga människors ”makt” över fula människor på bland annat Twitter.

Det finns inte en enda kvinna som inte lidit av komplex över sitt utseende, det ingår liksom i att vara kvinna att vara missnöjd med hur en blev skapt. Även normativt snygga kvinnor lider av komplex över sitt utseende. I att vara kvinna ingår ett ständigt nedvärderande av den egna kroppen, det hör liksom till att en ska stå där framför spegeln och jämföra. Den som är nöjd med hur en blev skapt ses genast som avvikande, hur snygg personen ifråga än är. Det är en ritual.

Jag har alltid varit ”snygg”, men inte har jag haft någon större makt över min tillvaro för det. Jag har fortfarande känt mig ful, och den uppskattning jag fått från män har aldrig kunnat omvandlas till någon vidare självkänsla. Det var först när jag rakade av mig håret och blev lesbisk som jag började komma till ro med mitt utseende. Den heterosexuella snyggheten gick aldrig att vila i, hur mycket bekräftelse jag än fick. Bekräftelsen var snarare trakasserier som jag än idag är tvungen att bearbeta emotionellt. Det är först långt efter detta som jag inser att jag fick uppmärksamhet för att jag såg bra ut, det kunde jag aldrig inse då.

Jag medger att en får vissa privilegier som snygg, det lär väl vara lättare att få jobb medmera, men detta är inte samma sak som makt. Privilegierna kan tas ifrån en vilken dag som helst, för de är utdelade från högre ort. Makt är någonting annat. Snygga förtrycker inte fula, däremot lever vi i ett samhälle där vissa människor styr över idealen som råder, i dessa inkluderat skönhetsidealen.

Det känns helt enkelt konstigt när människor pratar om snygga som att vi skulle leva komplexfria liv.

Det är så osexigt med män som hatar kvinnor

Fick den här kommentaren på mitt inlägg om att inte ha sex:

Kanske om tjejer började uppskatta en annan typ av män än ”majoriteten” idealet skulle förändras i mina ögon är det dem som är mest douchebags som får kvinnor det är klart det blir då att det blir ett ideal andra män ser upp till att vara. Men det här är nödvändigtvis inte tjejer som t.ex är feminister som springer längst fram i den skara av tjejer som ser upp till och vill vara med såna killar. Men kanske feminister skulle fräscha till sig själva lite och raka sig där iaf majoriteten av killar tycker är nice jag har aldrig nånsin hört en kille som sagt att hår under armarna är ett attraktivt drag precis som jag aldrig hört en tjej feminist eller ej som tycker dålig andedräkt hos en kille är nice. Och kanske försöka våga ragga på killar som varit utanför det manliga idealet och inte vara så förbannat politiska i sin syn på människor kanske det är han som röstar längre ut på högerskalan som behöver lite mänsklig värme och inte spä på ett kvinnohat istället. Då tror jag det finns en ocean av bra sex där ute på lika villkor osv det är lätt och bara vara bitter för en sak istället för att attackera problemet.

Jag blir så fruktansvärt irriterad på den här typen av snack. Jag har aldrig haft ”konventionell” killsmak utan legat med jävligt mycket töntar, och jag har råkat riktigt illa ut i relationer ändå. Killar som tycker att de inte ingår i hur en ”ska” se ut kan också vara så förbannat sviniga. Jag har haft ihop det med så hiiiimla snälla killar och ändå velat dö. Heterorelationer gör helt enkelt något med mig, och med männen som jag har haft dem med. Det är inte svårare än så.

Som killen i kommentaren ovan! Det första han gör efter att ha konstaterat att det är vårt eget fel att vi råkar illa ut eftersom vi jagar efter ”fel” killar är att kommentera på att vi gör fel grejer med våra kroppar. Vi rakar oss inte tillräckligt mycket! Killar tycker faktiskt att det är oattraktivt med hår under armarna. Varför tror han att vi vill ha samröre med en kille som direkt börjar kommentera våra kroppar. Sen åter till att vi är för ”politiska” i vår syn på människor.

Varför är det över huvud taget denna herres busniess vem jag väljer att ha ihop det med? Varför ses kvinnor alltid som någon form av tillgång som ska distribueras rättvist? Jag tror att begreppet födslorätt är rätt ord här; det handlar om att män anser sig ha en slags ”rätt” till kvinnor bara genom att vara män.

För det är ju det som ligger i grunden här; det finns en fittpott och den ska män få ta del av, enligt dessa män. Alla män har någon slags medfödd rätt till att ligga med kvinnor enligt detta resonemang. Det är därför lesbiskhet upprör så mycket, vi ställer oss utanför fittpotten helt, vi vägrar ligga med män. Politisk lesbiskhet stör, för vi politiskt lesbiska har till och med mage att göra reklam för vår dekadenta och mansfrånvända livsstil. Vi accepterar inte iden om att vi skulle vara ”avvikande”, att vår ”homosexuelitet” skulle vara någonting sjukt.

snällkille3 Mitt tips till alla ”snälla killar” är att chilla lite med kvinnohatet. Det är inte attraktivt med män som hatar kvinnor. Ta av er hatten också! Jag har aldrig hör om en kvinna som tycker det är attraktivt med killar med hatt. Sen skulle ni kunna gå ut och inte ragga på kvinnor, det är nämligen jävligt osexigt med män som närmar sig en, speciellt de som är desperata. Istället kan ni låta den som eventuellt är intresserad komma fram till er.

Patriarkal kapitalism med ett kvinnligt ansikte

IMG_20150927_172540Jag är så förbannat trött på att höra om hur bra det är med Kvinnor Som Gör Karriär. Detta är så himla bra och fint och eftersträvansvärt. En ska inte vara som Lady Dahmer och sitta hemma hela dagarna (som om hennes skrivjobb inte räknades), utan en ska vara ute och flänga på stan och gå på möten och gud vet allt.

En grej en kan se med alla dess kvinnor som hyllas för att se är framgångsrika är att de i regel har man och barn, en liten kärnfamilj. Hur lyckas de jobba så mycket fast de har barn. Tror ni mannen tar hand om barnen? Nej knappast! Han är ju ännu mer framgångsrik än kvinnan! Troligen finns det en barnflicka där i bakgrunden. Alltså en kvinna som jobbar för en väldigt låg lön med att upprätthålla en rikare kvinnas livsstil och fasad. Detta är en form av exploatering som givetvis också innebär ett kvinnoförtryck. För inte är det män som börjar jobba som barnflickor, nej det är alltid andra kvinnor. Ofta väldigt utsatta kvinnor från andra länder som har jobbet som barnflicka som enda livlina i Sverige. Med största sannolikhet har de familj att försörja och så vidare. Detta är en form av människohandel.

Det förekommer såklart också att unga kvinnor som är bosatta i Sverige blir utnyttjade av dessa familjer. Jag minns själv när jag sökte jobb som barnflicka hos en så kallas karriärskvinna med en minst lika framgångsrik man. Jag skulle bo i deras lägenhet och få ungefär 3000 kronor svart per månad, inga möjligheter till sjukskrivning eller liknande. Detta är ett ganska bra erbjudande om en jämför med andra, men det är på det stora hela väldigt billig arbetskraft. Jag fick inte jobbet, och tur var väl det, jag hade nog vantrivts något enormt. På den här typen av jobb finns det i princip inga rättigheter och möjligheterna till privatliv är oerhört små. En blir som en ”del av familjen” samtidigt som en är en anställd, vilket är en väldigt konstig position att vara i.

Om en jobbar som au-pair har en lite mer rättigheter, men även där är en i en utsatt position. Jag minns från min tid i Bryssel framförallt en kvinna som jobbade över 40 timmar i veckan, detta trots att au-pairer bara ska jobba 20 timmar i veckan och studera resten av tiden. Men vad ska en göra när en har hela sitt liv på samma ställe? Lön, bostad, mat kommer från samma person och en dessutom är i ett främmande land.

Det är alltid någon som förlorar på det här typen av arrangemang. Det blir inte feminism bara för att en kvinna tar för sig och exploaterar andra kvinnor, det blir patriarkal kapitalism med ett kvinnligt ansikte. Och det är faktiskt inte särskilt mycket trevligare. Jämställdhet innebär att män och kvinnor tar lika mycket ansvar, inte att en annan kvinna får betalt för att ta hand om en rikare kvinnas uppgifter. Detta är bara att sopa problemet under mattan.

Som kristen tycker jag att kroppen är mitt tempel och därför äter jag numera riktigt mycket socker och fett

Läste inlägget Min oheliga kropp av Flickvänsmaterialet och tänkte på när jag fick för mig att jag skulle äta ”rent”.

Jag har i princip aldrig i hela mitt liv gjort något som har fuckat upp min mage så mycket, och då har jag ändå haft en hel hög olika ätstörningar, bullemi och anorexi och så vidare. Under denna period var jag vegan och åt i princip hela tiden. Det är förresten en skada som hänger kvar från den här tiden; jag är ALLTID hungrig. Jag har ingen mättnads- eller hungerkänsla kvar eftersom jag alltid fick för lite näring.

Det största problemet var att jag åt för lite fett. Detta tror jag är ett misstag som många som äter ”rent” gör. Visst, avocado i all ära, men jag tvivlar på att gemene detoxivrare äter tillräckligt mycket av den varan för att kompensera för allt det fett en som människa behöver få i sig för att tarmsystemet ska fungera. Fett mjukar liksom upp tarmen, det blir extra viktigt när en äter sådär mycket fibrer som en gör när en äter ”rent”.

Det som hände var att tarmarna helt enkelt lade av. Jag fick äta en medicin som satte igång dem på något mycket ohälsosamt sätt så jag vaknade av akut magknip och bajsnödighet klockan fem på morgonen och fick sitta på muggen med smärtorna i en halvtimme. Sen somnade jag om. Eller så lyckades jag inte somna om eftersom magen gjorde alldeles för ont. Till slut slutade den funka så jag fick äta en annan medicin, några slags fiberkuber, som var svindyra. Så dyrt blev det också! Medicinerna jag gick på kostade en del.

Som kristen tycker jag att kroppen är mitt tempel och därför äter jag numera riktigt mycket socker och fett. Det är både gott och nyttigt. Speciellt choklad är bra; innehåller mycket kalorier och gör en mycket bättre till mods snabbt som fan. Det är dessutom billigt. Eldorados choklad kostar bara fyra kronor för hundra gram. Det perfekta mellanmålet!

IMG_20160228_211654

Fanny – Destroyer of Worlds: om västvärlden skörhet och vad det innebär att vara radikal

Fick en hatkommentar idag:

IMG_20160322_152520Visst blir en taggad? Västvärldens undergång är en av de historiska händelser jag ser mest fram emot om jag ska vara ärlig. Om att lilla jag, med min lilla blogg, får stå för den! Eller som humorgeniet flickvänsmaterialet uttryckte det ”Fanny – Destroyer of Worlds”. Vilken titel!

Nämen allvarligt så kan en ju undra; vad är det egentligen som gör att västvärlden, som i princip dominerar hela världen, är så jävla känslig? Är det något systematiskt fel som gör att den ständigt är så nära sin undergång? Och om så är fallet, varför inte göra något åt det istället för att sitta och gnälla? Detta systematiska fel kanske borde rättas till? Hur kan samhället vara så skört, och hur kan ni se det utan att se att samhället i sig är felbyggt?

Ett annat alternativ är att vi erkänner problemet till fullo och kollar på rötterna, detta som också brukar kallas radikalism. Detta ord används ju lite slarvigt för allmänt vänsterpack, men i själv verket kommer det från det latinska ordet för rot (radix). Att vara radikal innebär alltså att en går till roten med ett problem, och i detta fall är problemet helt enkelt samhället. Det är det vi radikalfeminister och radikala vänstermänniskor (kommunister, även kallat) försöker göra. Hur kan detta vara fel?

Att se problemet i världen utan att gömma sig bakom (eller i alla fall försöka att inte gömma sig bakom) kvinnohat, klasshat eller rasism är att i sanning kämpa för ett bättre samhälle. Ett samhälle där vi kan se varandra som lika på riktigt.

Dikt till psykiatrin: min vän med ångestproblematik föll mellan stolarna idag

Min vän med ångestproblematik föll mellan stolarna idag
Och hon får inte vara svag
Inte vag
I sina redogörelser för självskada
Trots att det finns en proppfull lada
Av skam och skuld
Att tömma
Innan hon fritt kan bedömma
Hur illa det är

En annan vän föll mellan stolarna
Tredje, nej tusende, gången gillt
Hon fick åka ambulans
och ändå fanns det ingenstans
Att va
(hennes sår har börjat vara nu)
Hennes mamma fick fånga henne med kjolarna
Fast hon knappt har förståndet kvar
Vad har ni nu gjort
I allsin dar

Och jag själv jag väntar på remissvar
Väntar i tusen nätter tusen dar
På att någon ska ta ansvar
För jag har inget ansvar kvar
Att ta av

Det finns ju lagar tänker ni
Men lagens långa arm
Vred min i baklås
När jag höll på att förgås
I psykosens mörker
Ja så kan det vara när alla sviker
Men jag är inte den som mig för lagen viker

Varför funkar inget som det ska?
Varför är det så förbannat svårt att bara ta
Det en har rätt till
Enligt samhällskontraktet
Ja nu är sista akten
På denna saga
Av samhällsklagan

 

Vad som inte är feminism

baraförjämställdhetsymbolisktmoaOrdboksdefinitionen av feminist är:

Att veta om att patriarkatet existerar och att vilja göra någonting åt det

Jag brukar säga att alla som ställer upp på detta är feminister. Sedan behöver jag inte hålla med dem för det. Jag tycker att det finns många dåliga feministiska inriktningar. Med detta menar jag inriktningar som inte på ett effektivt sätt driver utvecklingen närmare målet; ett postpatriarkalt samhälle.

Men en form av ”feminism” står jag inte ut med, nämligen ”feminister” som tycker att patriarkatet i princip redan är störtat. Dessa personer brukar mena på att i och med att kvinnan blev juridiskt likställd mannen så är patriarkatets borta, och nu handlar det bara om att ”ta för sig”. Alla de sociala konstruktioner, förtryckande institutioner, som finns kvar är bara att skita i. Är en tillräckligt duktig kommer en fram ändå!

Detta är inte feminism, helt enkelt eftersom en inte erkänner patriarkatets existens. Att vara för jämställdhet i princip är inte feminism, det är bara att inte vara en själslös idiot.

Daddys girl är ett offer som måste bekämpas

En daddys girl är en kvinna som aktivt upprätthåller patriarkatet! Ofta för att bli mer populär bland män, men ibland bara för att hon utgår från att det är så en ska göra för att det är det hon alltid har lärt sig. Sara Stridsberg skriver bra om Daddys girls i sitt förord till SCUM-manifestet som finns att läsa här:

Daddy’s Girls är kvinnorna som förverkligar sig själva som dörrmattor och avelsdjur, som vill fortsätta att hänga med aporna och vältra sig i kloakerna. Daddy’s Girls som känner sig säkra bara med Big Daddy i beredskap, med en stor, stark man att luta sig mot och ett fett hårigt ansikte i Vita Huset. SCUM:arna är stygga, våldsamma, själviska, arroganta och självupptagna kvinnor som känner sig redo att regera universum. Krassa enkla typer som är för egoistiska för förorter och barnskit, för själviska för att uppfostra män och barn, för ociviliserade för att bry sig ett skit om någon annans uppfattning om dem, för arroganta för att respektera tramsigheter som Big Daddy och Stor Konst.

En kvinna som går på mannens PR. Motsatsen till den arroganta självtillräckliga SCUM-kvinnan.

Men det är inte så enkelt att vissa kvinnor är Daddys girls och andra SCUM:

Valerie säger: »Det var bara jag. Eller det var inte ens jag. Jag tänkte på det som ett tillstånd. Kvinnor som tänker på ett speciellt sätt är SCUM. Män som tänker på ett särskilt sätt är en del av SCUM:s manliga hjälptrupper.«

Daddys girl och SCUM är två tillstånd en kan gå emellan. Det finns ingen självklar uppdelning. Ibland blir jag själv en Daddys girl, något som jag också kallar för heteropsykos: en går in i ett läge där en tror att det är rätt att älska män och hatar kvinnor. Det var bland annat detta som skedde i Marrakech. Plötsligt tyckte jag att det var rimligt att prioritera män över kvinnor, och det gick ju åt helvete.

Jag har själv försökt mycket att kämpa mot just min inre Daddys girl, något ni kan läsa mer om i inlägget om att sluta hata män. Det är ett jävla tungt slit ska ni veta. För Daddys girl är ju liksom ingen en kan hata bara sådär, hon är också ett offer i patriarkatet. Om än ett offer som måste bekämpas.
daddysgirl2 daddysgirl3 daddysgirl4 daddysgirl

Arkiv