Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Aktuellt

Om skillnaden mellan tvång och underkastelse

frivilligunderkastelse

Det här ordet underkastelse är ju ett ord som förekommer frekvent på den här bloggen. Jag tänkte skriva lite om vad underkastelse betyder. När en talar om förtryck är det inte särskilt fruktsamt att enbart prata om tvång. Detta är ett sätt att tala om människor som hänger ihop med liberalismens synsätt på oss alla som fria individer. När en talar om förtryck som en fråga om tvång missar en aspekten av människans natur som är att vi är sociala djur, vi påverkas av andra människor, vare sig vi vill det eller inte.

Inom liberalismen anses det fult att påverkas, och liberaler skryter gärna om hur oerhört svårpåverkade de är. Denna diskurs rinner också över till vänstern, bland annat i alla former av konsumentval en ska göra, något jag skrivit mer om här:

Den politiska marknaden är en liberal illusion som finns till för att dölja de möjligheter som inte levereras där. Till exempel möjligheten att överta alla produktionsmedel och styra produktionen demokratiskt. Denna möjlighet finns, men den ingår inte i det ”vad som finns” som presenteras här. Politisk reklam kommer aldrig någonsin ge en rättvis representation av ”vad som finns”, för den bygger på och spär på idén om medborgaren som en passiv konsument. Den enda rättvisa bilden får vi när vi börjar se oss själva som aktiva agenter inom samhället, när vi faktiskt betraktar oss som medborgare och inte passiva konsumenter.

När den fria individen står i fokus handlar allting om val! Detta blir ett problem med tanke på att våra hjärnor inte kan processa hur mycket information som helst. Om vi ska applicera detta på feminism så levereras dagligen flera tusen valmöjligheter när det gäller hur en kan vara heterosexuell, men inga på hur en kan vara ickeheterosexuell. Det ickeheterosexuella slängs inte i ansiktet på oss, och därmed vet vi inte på samma sätt att vi kan välja det. Det blir i realiteten en omöjlighet, trots att vi är fria individer.

Det en kan göra är att istället för att motverka enskilda dåliga val är att börja bygga upp alternativa verklighetsbeskrivningar, eller motdiskurser som det också kan kallas. Att prata om saker på ett annat sätt, istället för att prata på samma sätt fast om andra saker. Då kan vi i en högre grad tala om vilka mekanismer som får oss att underkasta oss förtryckande institutioner. Detta är ett mer fruktbart sätt att förstå förtryck än att alltid tala om tvång.

Att stanna på botten för att det är tryggast där

Fick en kommentar på inlägget om att fuska tills det funkar:

För mig är det väldigt mycket av ett skydd att hålla mig på ”botten” hela tiden. Om en börjar klättra uppåt blir ju fallet mycket längre och landningen hårdare (eftersom allt kommer gå åt skogen förr eller senare right?). Är väldigt snabb på att ersätta de flesta av mina känslor med någon slags allmän ”ångest”. För den känslan är jag så van vid.
Så himla trött på detta nu bara. För jag förstår ju att jag iom det endast lever halva livet på något sätt. Behöver hitta nån metod för att bryta de gamla vanorna och flykten. Vill försöka tro på att klättringen uppåt och det på vägen dit är värt alla eventuella fall nedåt igen. Tro.. hur fasen gör en?

Detta har varit min metod tidigare. Jag vet knappt själv hur jag tog mig ur det men jag vet att jag en dag fick nog och började aktivera mig och träffa folk. Jag var då inne i en djup depression efter att min första flickvän gjorde slut, vilket även rörde upp en massa annan skit. Jag kände mig totalt identitetslös och ville bara ha något nytt. Jag började gå på dejter och träffa folk fast jag egentligen inte ville. Hela sommaren spenderade jag tillsammans med en då ny bekantskap, som nu är en bästa vän, något jag skrivit om här under rubriken effektiv sorg:

Jag åkte till Stockholm över sommaren och gick på en dejt med Emma och kunde inte prata om något annat än Henne, men vi fortsatte umgås trots detta och det är nog en av de viktigaste händelserna i mitt liv. Jag har aldrig känt ett så omedelbart stöd från en annan människa, ett stöd som verkligen kom från första början, så direkt från hjärtat. Det var så viktigt. Jag låg i Emmas säng medan hon var på jobbet och läste Harry Potter. Jag träffade Ida och Karin och hade på ett sätt en magisk sommar, trots att jag inget orkade. Jag sov tolv timmar om dygnet, inte för att jag behövde utan för att jag inte ville vara vaken.
Och sen åkte jag tillbaka hem till Örebro och det var verkligen som att jag fick lära känna mitt nya jag, den som var jag efter denna sommar när jag inte hade Emma Karin Ida omkring mig. Och jag kom på att jag tyckte om mig själv. Och sedan blev jag kär på nytt och allt kändes bara så jävla rätt. Men jag vet att jag en dag kan behöva sörja även henne och det gör ont i mig redan nu.

För att kunna komma över det gamla måste en släppa in nytt liv, om en inte gör det är det omöjligt att släppa taget. Men att släppa in nytt liv kan vara oerhört läskigt just för att en måste släppa taget. Efter att en släppt in nytt liv finns det inte längre någon återvändo, då är en dömd att leva fritt. Detta skrev jag lite om här:

jag kunde sörja dig först när jag släppte in nytt liv. när jag startade en ny bana. när det verkligen blev uppenbart att jag var en annan än den jag var när jag släppte in dig i mitt liv.

innan dess levde jag kvar i vårt gemensamma liv. levde kvar i den tid då vi var ett enda helt. jag hade fortfarande plats för dig i mitt inre. i skohyllan var alltid en lucka ledig. jag läste ditt horoskop, köpte din favoritpasta, städade inte bort dina trosor ur lådan.

när jag sakta släppte in nytt liv insåg jag att jag inte behövde ha rum för dig kvar. jag kunde inte ha rum för dig kvar. att jag behövde det där rummet till något annat, någon annan, det som var nuet. så jag städade bort dig. och med denna handling; insikten om att du aldrig någonsin skulle få plats hos mig igen.

närskajagfåtidattsörja

Ett stort problem i samhället idag är att vi inte får tid att sörja. Vi kastas ständigt in i nya relationer, situationer. Och de som måste sörja för att kunna bli fungerande igen sjukskrivs och utesluts ofta från samhällsgemenskapen. Därför är det radikalt att ta hand om varandra även fast det är svårt och jobbigt, det vill säga precis det hela samhället försöker få oss att låta bli. Solidaritet, det vill säga vänskap, är så oerhört underskattat. Jag har haft tur och har haft ett stort socialt skyddsnät omkring mig, mycket för att jag är orädd och utåtriktad.

Men jag tycker själv att detta är ett oerhört svårt ämne. Hur gör en egentligen för att komma vidare när allt kört fast, och speciellt om en är rädd för att ta kontakt med andra människor.

Om rädslan inför att må bättre

I ett av mina senaste uppbrott kände jag en känsla som var helt ny för mig; jag ville inte kräla mer.

Jag blev dumpad på svinigast möjliga sätt; över telefon mitt i en stor livskris, i upptrappningen av en psykos, och dessutom timat så att jag inte hade någon vän i närheten (hon hade precis tagit tåget till stockholm när min dåvarande flickvän ringde och dumpade mig). Allt urartade i ett enda stora kaos som är alldeles för jobbigt för att beskriva, men jag blev verkligen riktigt illa däran. Detta var också en del av upptrappningen till psykosen jag sedan hade; det blev för mycket känslor för mig att processa. Men en sak visste jag; jag ville inte kräla, jag ville behålla någon form av värdighet genom psykosen.

Mitt i allt det här var jag bara ett enda stort frågetecken. Jag som alltid hade varit den som krälade i skiten för mina partners. Nu fanns den utvägen liksom inte kvar. Det var inte ett alternativ att försöka gå tillbaka till någon som behandlat en som skit. Jag skrev en kortare dikt om detta:

Vad vet jag om att gå rakryggat
Jag har ju bara krälat mig
Igenom livet

Jag tänker att detta går att applicera på mycket. När en liksom börjar må bättre, börjar värna om sig själv, och vilken oerhört obehaglig upplevelse det kan vara. Till exempel att städa efter en lång tid depression. Visst är det skönt, men det är också nytt. Det går inte att ta in. Jag, som alltid har klamrat mig fast vid destruktiva relationer som någon slags utväg ur alla negativa känslor, fick plötsligt ett annat sätt att hantera världen. Det var ny mark.

krälalitetillHar ni någon erfarenhet av att känna rädsla inför att börja må bättre eller hantera saker bättre? Dela gärna med er!

Anon briljerar på våldtäktsfronten

Fick en kommentar på detta gamla inlägg:

Jag tycker att det är riktigt skrämmande att såpass många människor helt och hållet struntar i att deras partner är helt passiv under ett samlag, att de rentav skuldbelägger denna för att hen inte deltar, när frågan de egentligen borde ställa sig är; vill hen verkligen ha sex med mig. En tycker ju att det vore det rimliga att tänka när någon inte deltar i en aktivitet som ska föreställa vara gemensam, att det kan vara så att den andra helt enkelt inte har någon lust att utföra den aktiviteten på det sättet. Och än mer skrämmande är att folk på största allvar bekymrar sig över att de kanske varit passiva vid sex och skuldbelägger sig själva för det, när de egentligen borde bekymra sig över att de har haft sex med en person som inte bryr sig om deras deltagande, vilket ju i förlängningen är deras samtycke. Den som ska ha panik i situationen som beskrivs i krönikan är ju mannen, som kan ha gjort sig skyldig till ett jävla övergrepp! Ändå är det kvinnan han utsatt för detta som beskrivs som problemet i situationen. Är det inte absurt?

Kommentaren kommer från en Anon och lyder:

Jag har aldrig upplevt att någon skulle vara en ‘död fisk’ – tror snarare att det är en överdrift för att poängtera passivitet. Mina erfarenheter säger mig att unga kvinnor ofta är ‘dåliga i sängen’. De ger inte tillbaka njutning utan tar bara emot, de är dåliga på att ta initiativ och kommunicera. Jag tror det ofta bottnar i någon sorts osäkerhet eller övertygelse om att killar ska vara aktiva och tjejer passiva eller ”bli tagna”.

Vad bra Anon att du poängterar att det är en överdrift! Det förstod inte min lilla tjejhjärna alls att det var frågan om. Nej! Tvärtom trodde jag att killar bokstavligt pratade om döda fiskar – jag utgick från att alla killar har prövat att knulla ett fisklik, helt i enlighet med psykologiforskarens Valerie Solanas tes om att män är obotligt perverterade:

Då mannen är uppäten av skuldkänslor, skam, rädsla och osäkerhet uppnår han, om han har tur, en knappt förnimbar fysisk känsla. Mannen är icke desto mindre besatt av att knulla; han simmar genom en flod av snor, vadar till näsan i mil av spyor, om han tror att det finns en vänlig fitta som väntar på honom. Han knullar kvinnor han föraktar, vilken snedtandad hagga som helst, och dessutom betalar han för möjligheten. Varför? Lätta på det fysiska trycket är inte svaret, till det duger onani. Inte heller är det för att tillfredsställa egot. Det förklarar nämligen inte att han knullar barn och lik.

Vad bra att du har lyckats bortförklara de kvinnor du har våldtagits ickeinteraktion med att det är osäkra! Då behöver du inte känna någon skuld över att du har haft sex med kvinnor som är ickeresponsiva! Riktigt praktiskt när en vill lägga skulden på ett ställe, var som helst, som inte är en själv. Denna metod kommer säkert göra dig till en riktig alfahane! Tomheten på insidan kommer du emellertid inte ifrån :(

dödfisk dödfisk

Hur kan vi säga att någonting är frivilligt när vi lever i ett samhälle där vi är beroende av mäns makt och bekräftelse?

detvarfrivilligrelationmindreutsugningskam

Det här med moral och etik är ju så att säga ur led i patriarkatet. På något sätt är det okej med lidande så länge det sker så att säga ”frivilligt”. Det är precis som med samtycke! Skrev om detta här:

Jag tycker att ordet samtyckeskultur i sig är problematiskt. Vad är det en som kvinna ska ”samtycka” till; mannens handlingar. Jag tänker att det fortfarande är mannen som är aktiv i den här typen av sexuella situationer. Simone de Beauvoir ansåg att den första penetrationen alltid är en slags våldtäkt, och jag tror det kan förlängas till att heterosex i princip är våldtäkt; mannen ska alltid på något sätt dominera kvinnan. Sedan kan det såklart finnas andra aspekter av det, men såsom heterosex är konstruerat i dagens samhälle innehåller det alltid en patriarkal logik.

Hur kan vi säga att någonting är frivilligt när vi lever i ett samhälle där vi är beroende av mäns makt och bekräftelse?

Frivillighet är ett centralt begrepp i den liberala kulturen vi lever i. Vi äger enligt den liberala ideologin våra kroppar,och vi får göra vad vi vill med dem. Detta har jag skrivit om en i en novell:

Min kropp. Jag äger min kropp. Jag får göra vad jag vill med den. Det är det som är smärtan; att få göra vad en vill med sin kropp och så göra; detta. Varför är detta vad jag gör med min kropp? Jag skulle kunna göra allt, vad som helst. Och just för att jag är fri att fånga allt så låter jag handen hänga lamt utmed sidan. Just för att jag är fri att beröra din hud så låter jag bli. Just för att jag vet att om jag gör det finns ingen annan förklaring än denna;
Jag vill.
Jag
vill.

Frihet leder inte nödvändigtvis till att en lever det liv en vill! Detta är viktigt att förstå för att förstå liberalismen. Kroppen är egentligen en del av ens jag, men görs till en vara. Det är därför vi är så splittrade. Även heterosexualiteten bygger på att vi äger våra kroppar, vi kvinnor äger rätten att säga ja eller nej till mäns närmanden. Ingenstans i detta finns en djupare diskussion om vad som egentligen är bra för en. Folk hävdar bara ägandeskapet och frivilligheten i all oändlighet.

Vi måste börja prata om våra kroppar som en del av våra jag istället för att prata om dem som egendom. Då skulle vi bättre kunna förstå vad det är den patriarkala kapitalismen gör med oss.

 

Godis är gott och nyttigt till skillnad från ångest

IMG_20160328_153901Skrev såhär på min instagram (följ den om du vill ha fler bilder jag har ritat):

Godis är gott och nyttigt!

Skäl till att äta godis och socker:

Jag äter alltid godis efter maten och det gör mig glad och pigg. När jag är i ångesspiraler brukar jag äta godis för att bryta dem. Om en inte har godis tillgängligt kan en också äta rent socker. Den som har problem med aptiten kan pröva att äta godis innan maten så går den lättare ner.

När jag låg inne på psyket sockrade jag all mat så att jag skulle få i mig den. Det funkade jättebra.

Jag rekommenderar verkligen er att ta in godis som ett dagligt inslag i er matrutin.

Om ni vet fler skäl till att godis är nyttigt får ni gärna fylla på!

Och fick bland annat svaret:

Som jag alltid sagt. Kaffe, snus och godis=livskvalitet. Och ibland överlevnad.

Detta fick mig att tänka på hur irriterande det är med folk som ser kroppen som någon slags maskin som bara ska få precis det den behöver för att överleva. Det är ett så jävla fattigt och farligt sätt att betrakta mat på. Mat är gott och det gör oss glada!

Socker som ångestdämpare är också en viktig sak jag lärt mig. Det kanske inte funkar för alla men för mig bryter socker ångestspiraler jättebra. En unnar sig något gott, får lite sockerkick, poff så är ångestspiralen borta! Bra mycket nyttigare än att ligga och vältra sig i sin ågren i timmar i sträck.

När jag låg inlagd fick jag lära mig att bry mig mer om min själ än om mitt utseende och det var jävligt bra för mig. Så ät socker!

Det är en biologisk försvarsmekanism att tonåringar är fula

Jag var ett ganska snyggt barn. Jag hade stora bröst och var inte alls särskilt tjock fast jag trodde det. Jag hade så kallad felfri hy; inga finnar. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var synd. Synd att det kom sig som så att jag började känna så mycket skam över denna kropp.

Minne; jag var ute på mitt landställe och en i släkten ropade att jag var välutvecklad men att jag var lite väl tjock. Jag minns att jag pekade finger åt gubbfan. Jag var redan då medveten om att sådär får en inte säga, men orden brände sig fast ändå. Det var obevekligt. Jag var tvungen att böja mig under dem, precis som jag senare fick böja mig under guds hand.

Jag tror att det är en biologisk försvarsmekanism att tonåringar är fula. De ska inte hålla på med sex, speciellt inte ha sex med äldre. Varför var jag tvungen att vara sexuellt intressant som tonåring? Det var ju kul då, en statusmarkering, men det blev desto tråkigare sen när de sexuella traumana kom ikapp mig. Män och idel män i mina drömmar, fastetsade på min hornhinna. Händer och idel händer som ville ta på mig. Det gick inte att få bort dem för jag trodde ju att det var dessa händer som gav mig rätt att existera.

händer

På samma sätt är det en försvarsmekanism att de flesta män drar sig för att ha sexuellt umgänge med alltför trasiga och desperata kvinnor; det är inte en särskilt bra ide, för någon inblandad. Tyvärr finns det ett gäng perverterade män som dras till trasiga kvinnor som förstör hela skiten. Den sunda delen av mänskligheten, SCUM och SCUMs manliga hjälptrupper, blir tyvärr också tvungna att kräla i kloakerna på grund av dessa män. Istället för att hugga åt oss lite kul för egen del måste vi gång på gång rädda våra medsystrar.

Jag ville gå i barndom igen så jag blev ätstörd. Hulkade över toaletten. Men inte ens detta hjälpte. Uppmärksamheten blev bara mer och mer.

Nu har jag klippt håret och börjat ha ihop det med tjejer istället. Det funkar hjälpligt. Män är fortfarande intresserade av mig men jag kan avvisa dem nu. Jag behöver dem inte.

Cynism och misstro är den enda rimliga inställningen i patriarkatet

Lyssnade på en av mina favoritartister Cornelis Vreeswijk. Han sjunger såhär:

Fullmånen, jag undrar, vad lyser den för,
nån mening ska det väl vara?
Den hänger i luften bara.
Men inte för att den stör
men inte gör den mig glad,
så Ann-Katrin Rosenblad.

För tänker man efter så är det ett lik
som lyser på oss om natten.
Där finns varken luft eller vatten.
Visst speglas den i vår vik,
men den ligger på Lit De Parade,
sa Ann-Katrin Rosenblad.

Du håller min hand, sa Ann-Katrin
berätta varför du gör det.
Tror du att du får nånting för det?
Nej, karlar är ena svin
som svamlar om kärleks glöd.
Men månen är kall och död.

Cornelis vill ha det lite mysigt med Ann-Katrin men allt han får är cynism och misstro! Det är detta som gör Ann-Katrin så attraktiv! Hon har en mur omkring sig om Cornelis vill tränga igenom. Full av kvinnlig klokskap är hon och den vill Cornelis lägga beslag på. Problemet för honom är att han inte är jämställd med Ann-Katrin. Han kan inte nå fram för hon släpper inte in honom. Hon köper inte hans romantiska babbel, utan ser att det bara är dött och stelnat prat om döda stela ting. Visst är månen vacker, men det duger absolut inte för att förlåta manlighetens synder.

Det får mig att tänka på denna text jag skrev för ett tag sedan:

Samma tema finns i åtskilliga romantiska berättelser. Män som övertalar cyniska, manshatiska kvinnor om att ingå i kärleksrelationer med dem. Män som trots upprepade avvisanden ändå tränger sig på, som lockar med löften om evig lycka och trygghet, och som i slutänden får lön för mödan genom att få inleda relationer med dessa kvinnor.

Verona i 10 things I hate about you och Christian i Moulin Rouge har något gemensamt. De vill bryta sig igenom det här lagret av cynism som kvinnor som hatar män har, de vill erövra dessa kvinnor och få in dem i den heterosexuella praktiken igen. Men cynismen finns ju där av en anledning, den kommer sig ur erfarenheten att ha blivit sviken av män en litat på. När en man ger sig på att bryta ner detta lager av cynism så är det en våldshandling. Kvinnan får själv inte välja om eller när hon vill syssla med heterosexuell praktik, hon ska bli övertalad till det av en man. Själva denna övertalningsprocess anses vara romantisk och ett uttryck för kärlek. Att mannen är villig att kämpa sig igenom kvinnans cynism, att han är villig att försöka igen och igen trots att han blir avvisad, är i sig ett tecken på hans stora kärlek inför henne.

Kortfattat: mycket romantik handlar om att män ska övertala kvinnor till att ingå romantiska relationer. Filmen tar sluta när mannen lyckats övertala kvinnan. Detta framställs som någonting gott,, och vi ser inte vad som händer efteråt, men en glömmer att cynismen har ett syfte; att inte bli sårad:

Cynismen är en skyddsmekanism för kvinnor i patriarkatet. Att vara cynisk inför män och mäns löften är ett skydd mot att bli sviken, vilket en ju lätt blir om en råkar få för sig att en man kan ge en något, till exempel ”kärlek”. Män som utsätter kvinnor för detta lägger en enorm börda på sina axlar. Att få en människa som har byggt upp en cynism att börja lita på en innebär också att en förpliktigar sig till att behandla denna med respekt. Bara det att med påtryckningar bryta ner cynismen är ett respektlöst och gränslöst beteende, det faktum att många män sedan sviker de anspråk med vilka de brutit ner cynismen gör det hela etter värre. När mannen väl har brutit sig igenom kvinnans cynism är äventyret slut för honom, han har erövrat henne, men för hennes del har det precis börjat. Hon blir känslomässigt bunden till honom genom att lita på honom, att släppa garden. Om han sviker henne blir sveket desto större om han först har brutit sig igenom ett lager av cynism, för då är anspråken desto högre. På vägen så har han inte bara bedyrat sin kärlek inför henne, utan också sökt motbevisa den cynism hon känner inför mannens löften.

Om en släpper cynismen blir det lätt såhär:

botasCynism är en av de bästa inställningarna vi kvinnor har. Det övergår mitt förstånd hur vi skulle kunna vara ocyniska i denna värld där vi ständigt utnyttjas. Den man som vill vara feminist och behandla kvinnor bra bör börja med att acceptera cynismen och låta kvinnor närma sig i den mån de har lust istället. Hela projektet att försöka ”bevisa” för en kvinna att en inte är ett svin är patriarkalt i sig.

Att orka och att inte orka

Ett uttryck jag stör mig så mycket på är olika variationer på ”men orkar du det”? Vad skulle dett innebära att orka? Folk brukar imponeras av min förmåga att orka, men jag har varit sjukskriver för depression många gånger just för att jag inte orkat.

Det finns en farlig myt om människor som kämpar sig igenom en massa skit utan att ta stryk. Hade jag varit i en situation där jag inte hade kunnat vara sjukskriven, som många är, så hade jag också försökt hänga med. Säkert skaffat mig mycket sämre hälsa på köpet.

Människor kan bli oerhört starka i pressade situationer, men det är ingenting positivt i det. Det innebär helt enkelt att skadan kommer senare. Att pressa sig igenom skit bara för att överleva är inte hälsosamt, ändå tror många att de måste göra just detta.

Vi lever i en kultur där det anses fult att söka hjälp, och detta leder till att folk går in i väggen. Tro mig, jag har varit sjukskriven många gånger och det är verkligen inte kul att prestera så till den milda grad att en måste ligga i sängen ett par månader för att kroppen ska återhämta sig.

Vi orkar mycket, men vi borde inte behöva orkar så mycket. Och många pressar sig själva trots att de har alla möjligheter att inte göra det. I Sverige så finns det många möjligheter att avlasta sig från arbete som många väljer att inte ta, just för att det finns en sådan kultur kring prestation.

Jag önskar mig ett samhälle där vi tidigare kände av att vi inte orkade, så att vi skulle kunna ta det lugnt i tid istället för att slita oss själva sönder och samman.

Mitt främsta tips till alla som undrar var feminismen försvunnit är att lyfta blicken från sin egen navel

Var har feminismen tagit vägen, är det många som frågar sig nuförtiden, bland annat Joakim Lamotte. Det verkar som om alla letar efter någon slags enhetlig feministisk rörelse. Detta grundar sig på ett missförstånd om hur sociala rörelser fungerar. Feminismen är, precis som vilken rörelse som helst, diversifierad. Vi delar grundtanken om att det finns en struktur som förtrycker kvinnor och att vi vill bli av med den. Sedan kan feminister tycka oerhört olika om hur denna struktur ser ut och hur den ska tacklas.

Det har skett en förskjutning från att ständigt påpeka att feminism är ett dåligt ord, rent PR-mässigt alltså, till att försöka lägga beslag på ordet feminism. Ständigt ska feminismen handla om något annat än kvinnors rätt till likabehandling. Den ska handla om pojkars rätt att klä sig i prinsesskläder snarare än flickors rätt att inte bli trakasserade i skolan. Killars rätt till tyngre sociala insatser snarare än tjejers rätt att slippa bli våldtagna av sina klasskamrater. Och sist men inte minst; mäns rätt till traditionellt kvinnliga yrken snarare än kvinnors rätt till lika lön.

Borde feminismen bli mer PR-vänlig? Jag tror inte det, för PR-vänlig i dagens samhälle är samma sak som manstillvänd. Varför ska feminismen göra pr för sig själv? Detta är frågan som alla PR-experter glömmer att besvara. Vad är det ”feminismen” som rörelse förväntas tjäna på bättre PR? Och vem ska egentligen vara målguppen för denna? Män och idel män!

Visserligen görs det mycket feministisk PR. Det som vill kan sprida vidare SCB:s lathund om jämställdhet, kvinnolobbyns materiel eller någon av alla de tjej- och kvinnojourer som finns material.

När en bara ser på det debatter som råder i samhället kan det vara lätt att missa feminismen, men faktum är att det fortfarande bedrivs mycket feministiskt basarbete. Att kritisera feminismen för att vara osynlig utan att själv lyfta fram det arbete som görs på till exempel kvinno- och tjejjourer är endast ignorant.

Det pågår också en mycket intressant rörelse bland unga feminister som i högre grad väljer bort män ur sitt liv, alltså släpper fram sina begär mot kvinnor. Om detta borde kanske Joakim Lamotte eller någon annan självutnämnd expert på feminism skriva och framförallt läsa, istället för att gnälla om att feminismen inte är till för hans behov.

Mitt främsta tips till alla som undrar var feminismen försvunnit är att lyfta blicken från sin egen navel och kolla på omvärlden. Den finns där, tro mig.

feministman3

Arkiv