Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Politik

Alla riksdagspartier är våldsbejakande.

IMG_20140407_144522Noterade för några dagar sedan att samtliga riksdagspartier är våldsbejakande på något sätt, det vill säga att samtliga vill försöka lösa samhällsproblem (brottslighet) med mer institutionaliserat våld (högre straff). Detta tycker jag som tar avstånd från institutionaliserat våld och framförallt att lösa brottslighet primärt med hjälp av att straffa människor är mycket mycket tråkigt. Jag undrar om det finns något parti som har någon strategi för att bygga ett mindre våldsamt samhälle där vi inte försöker lösa våld med våld som en institutionaliserad del av själva samhällsbygget, som det ju ser ut idag.

F! och peppighet.

För ett par dagar sedan rensade jag ut en massa F!-relaterade konton på twitter. Jag kom fram till att jag vill hålla mig borta från parlamentarism, även om det kommer från ett parti jag sympatiserar med (överlag) och troligen kommer rösta på.

Det är utmattande. Jag känner ofta att det är så himla mycket peppig stämning i de sammanhangen och också att det liksom avkrävs en att en ska dras med i allt det där. Jag tänker att det är så det blir när en sysslar med den typen av politik. Det krävs liksom att en verkligen tror på det fullt ut, att en verkligen tror att det kommer förändra något.

Och ja, grejen är ju att jag inte tror på parlamentarism. Jag tror liksom inte att F! kommer att kunna fixa allt som är kasst. Jag tror de kommer kunna göra en skillnad till det bättre men det är inte ett politiskt projekt som jag sätter min tilltro till som helhetslösning.

Det finns å andra sidan inget annat politiskt engagemang jag sätter min tilltro till som helhetslösning, så varför känner jag inte detta i andra politiska sammanhang, som inte är partipolitiska? Jag tror det har att göra med att det i andra sammanhang sällan gör så stora anspråk som i partipolitiska. När en engagerar sig i till exempel en tjej- eller kvinnojour gör en det inte på premissen att det ska vara en lösning på allt, utan på premissen att en kommer kunna förbättra livet för vissa kvinnor. En behöver liksom inte gå upp i projektet på det viset, en behöver inte tro på det på det viset.

Men när det kommer till partipolitik, då känns det som att en måste tro att de där små små förändringarna till det bättre kommer att vara lösningen på de problem som finns i samhället. Detta eftersom det är vad parlamentarismen gör anspråk på. Det görs anspråk på att om folk organiserar sig i partier och väljer vad de vill ha så kommer det liksom att bli så, det görs anspråk på att lösningarna på alla samhällets problem ryms inom parlamentarismens snäva ramar. Så är det bevisligen inte, men de som väljer att spela med i parlamentarismen måste agera på den premissen för att anses ”trovärdiga”.

Därför gör det mig så oerhört matt att ha samröre med partister. Det känns som att de är så oerhört taggade och som att jag också måste vara det om jag sympatiserar med deras politiska projekt. Och jag orkar fan inte med det, för det skulle krävas så oerhört mycket förnekelse från min sida för att kunna gå upp i det på det sättet.

Feminister som inte hatar män.

Ibland kan jag bli lite irriterad när jag läser olika snusförnuftiga texter av feminister som handlar om att de minsann inte alls hatar män och att en kan vara feminist och älska män och så vidare och så vidare. ”Vi feminister hatar inte män”, skriver de kanske och jag sätter mig genast på tvären och tänker ”tala för dig själv”. Jag vill inte att någon ska komma och tala om för mig hur ”vi feminister” förhåller oss eller inte förhåller oss till män. Feminister förhåller sig jävligt annorlunda till fenomenet män.

Problemet med den här typen av uttalanden är enligt mig att en liksom har bestämt sig för att manshat är något dåligt, en anklagelse som vi måste försvara oss från. Men varför egentligen? Varför är det så viktigt att tala om för folk att en minsann inte alls hatar män för att en är feminist? Det känns som ett implicit avståndstagande från alla de feminister som faktiskt hatar män. Jag tänker typ att även när jag har perioder då jag inte hatar män så skriver jag inte texter om att jag inte hatar män trots att jag är feminist för jag tycker inte att det är relevant.

Sedan brukar resonemanget lyda typ som följer; ”jag hatar inte män det finns en massa män i mitt liv jag uppskattar”. Ja, och en massa kända kvinnohatare hade kvinnor i sina liv, det betyder ingenting. Det handlar inte om att hata alla enskilda individer ur gruppen ”män” utan om att hata det specifikt manliga. Det vill säga; maskulinitet, eller mäns utövande av social, ekonomisk och kulturell makt över kvinnor. Men en person är ju alltid mer än sitt kön, och även män kan såklart vara älskvärda på en massa olika sätt trots sina specifikt manliga egenskaper.

Det känns som att folk säger såhär för att få feminismen att framstå som mer legitim. De tänker sig att det kommer att bli mer okej att vara feminist om folk inte tror att feminister hatar män. Feminismens legitimitet kan inte bygga på att vi inte hatar män, för det är att återigen anpassa oss till mäns villkor. Därför tycker jag att folk ska sluta med detta undflyende förklarande och klargörande av att feminister inte måste hata män. Jag tror inte att det kommer ta oss någonstans.

Varför en ska gnälla.

IMG_20140412_105312Reinfeldt frågar sig ”varför ska man gnälla” i en långt idolporträtt i Dn. Reinfeldt ger flera gånger uttryck för att hen tycker det är tråkigt när folk gnäller på saker och ting. Jag kan såklart förstå att Reinfeldt tycker att det är tråkigt när hens arbete kritiseras, men jag tycker det är intressant att beskriva det som just ”gnäll” och inget annat.

Vilka tankar får en upp i huvudet när en hör ordet ”gnäll”? Inte rör det sig om någon rättmätig kritik i alla fall, snarare människor som bara sitter och har en massa åsikter och tycker andra ska fixa saker åt dem.

Reinfeldt upplever kanske att det är många som ”gnäller” på hens politik utan att själva göra något. Grejen är ju dock den att vi lever i en representativ demokrati, och i den sådan fungerar det som så att ett antal personer blir utvalda till att fixa till grejer å allas vägnar. Reinfeldt är en av dem. Det är inte heller något hen tvingats till, utan det är en karriär hen valt (jag tvivlar på att det saknas valmöjligheter). Reinfeldt har valt att fixa till saker å andras vägnar, och då är det inte så himla konstigt att folk gnäller när de upplever att hen misslyckats med uppgiften.

Den här inställningen Reinfeldt har är så märklig. Hen är ju liksom inte bara någon random som folk bara förväntar sig sker av helt ur tomma luften, hen är fan förtroendevald. Att tramsa bort det med att prata om att folk ”gnäller” är så oerhört oseriöst.

Jag vill möta män som människor och inte som potentiella hot.

Ibland tycker män att en ska hantera mäns förtryck genom att ”inte låta sig påverkas” av det. Det är såklart en bekväm lösning för dem eftersom den innebär att de som vanligt inte behöver reflektera över sitt eget beteende utan kan lägga över allt ansvar på kvinnor.

Men jag tänkte också skriva lite om vad det innebär att ”inte låta sig påverkas”. Detta är något jag har praktiserat under en längre tid, att försöka påverkas så lite som möjligt av män, lägga så lite energi som möjligt på män som beter sig illa och så vidare. Det är en ganska bra praktik som jag ämnar fortsätta med och också uppmuntrar andra att syssla med. Att hantera mäns förtryck är något feminister i regel har strategier för, så det är liksom inget nytt med det. Men det finns problem.

För det första så är det ingen egentlig lösning på något. Det handlar bara om mig personligen, det är ett sätt för mig att hantera vardagen i patriarkatet, inte om några strukturella förändringar. Män fortsätter ju att bete sig illa även om jag personligen hittar strategier för att hantera det.

Det kräver en massa arbete att utveckla dessa strategier, arbete som jag helst hade lagt på andra mer intressanta saker. Det har tagit mig år att komma fram till hur jag ska kunna hantera män på ett rimligt sätt, och jag är långt ifrån färdig. Troligen kommer det ta hela livet. Varför är det jag som ska lägga ner tid på att hantera mäns förtryck, inte män som ska lägga ner tid på att sluta förtrycka?

Få män nöjer sig dessutom med att en helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Då pockar de på ännu mer uppmärksamhet. Det är liksom inte alltid okej att stå oberörd inför män vilket en märker av ganska tydligt när en slutar bry sig så mycket om dem. De kräver uppmärksamhet, de kräver tid, och deras metoder blir ofta brutalare och brutalare när de inte får det. Det är liksom inte så att de bara låter en vara ifred. Om en försöker prata om hur en kan hantera mäns förtryck är det dessutom väldigt väldigt vanligt att män blir oerhört arga på grund av detta, eftersom de tycker att de blir utmålade som hot. Nå, det stämmer ju men om en nu ska ha den hållningen så kanske det kan vara rimligt att ta sig en funderar på varför män utmålas som hot och vad en skulle kunna göra åt saken istället för att klaga på de kvinnor som försöker skydda sig.

IMG_20140414_110839Men framförallt tycker jag illa om idén om att en ska gå omkring och vara distanserad till halva jordens befolkning, för det är nämligen det som krävs. Det räcker inte med att sluta bry sig när en man väl gör något vidrigt, utan det kräver jävligt mycket aktsamhet redan från första början. Detta är en aktsamhet jag idag har, men jag hade såklart helst inte velat se alla män som potentiella hot. Det är dock det jag tvingas göra när jag sa hantera förtryck genom att låta det ”rinna av mig”. Jag hindrar mig själv från att skapa relationer med män, bli känslomässigt involverad i män och så vidare för att undvika dessa situationer, och det är ju tråkigt.

Att distansera sig kanske är den bästa metod som erbjuds för mig personligen, men det är på intet sätt en lösning på mäns förtryck av kvinnor. Att kräva av kvinnor att de ständigt ska vara på sin vakt för att kunna ”hantera” det män gör mot dem är dels att misstänkliggöra män, dels att tvinga in kvinnor i en position där de aldrig kan slappna av. Jag vill kunna röra mig i samhället utan att ständigt vara på min vakt, som jag tvingas vara nu. Jag vill kunna möta män som människor och inte som potentiella hot, och alla som pratar om att jag ska bli bättre på att hantera förtrycket istället för att män ska sluta förvägrar mig detta.

Mer om #smalaförtrycker.

Angående det jag skrev om #smalaförtrycker: min poäng är INTE att säga att det inte finns ett ideal som premierar smala människor, et jag vänder mig emot är iden om att det är just smala personer som skulle inneha den förtryckande positionen.

Det är skillnad på att ha en fördel, ett privilegium, och att vara en förtryckare. Många kvinnor eller människor i största allmänhet har egenskaper som gör att de får vissa fördelar inom rådande system, en kan till exempel vara snygg, ha rätt sorts ”personlighet”, intressen och så vidare. Detta ger en privilegierad position men inte nödvändigtvis en förtryckande.

Män förtrycker kvinnor för att män har makt över kvinnor som kvinnor ekonomiskt, socialt och kulturellt. Smala förtrycker inte tjocka personer på samma sätt. Däremot har smala personer fördelar som de absolut aktivt kan använda för att trycka ner tjocka personer och stärka sin egen position, men jag skulle inte kalla detta för ett förtryck från smala till tjocka utan snarare en av alla de splittringar som sker i ett samhälle där människor värderas på det sättet.

Däremot: ja, jag tycker att tjocka personer har rätt att tala om sina erfarenheter utan att någon annan ska komma och säga att de minsann har det värre som smala, jag tycker också att det är tydligt att det finns ett större förakt mot tjocka kroppar även om alla kroppar givetvis värderas och objektifieras. Det finns specifika fenomen som fördomar som drabbar just tjocka personer och det är relevant att prata om, eftersom det är något en ofta inte märker av som icketjock.

Jag hoppas att jag lyckades reda ut de frågor som uppkom.

Polisens agerande mot nazister.

I lördags marscherade Smr, svenska motståndsrörelsen, genom Stockholms innerstad. Typ vid 1-2 började folk skriva på twitter om att Smr delade ut flygblad på drottninggatan. Detta var ingenting som verkade vara känt sedan innan, och de hade inte heller något tillstånd. De gick mot gamla stan. Vid slussen så började det ansluta folk för att demonstrera emot.

Av vad jag har förstått så blev det konfrontation vid medis och slussen. Polisen gjorde som vanligt och lät nazisterna marschera på i lugn och ro och lade fokus på att stoppa motdemonstranterna. Detta trots att Smr inte ens hade sökt tillstånd för demonstrationen och dessutom var beväpnade (med sina flaggor som är vässade). Jag såg dem gå förbi vid bågen och då såg jag inte en enda polis.

Polisens strategi verkar bygga på att det viktiga är att hålla isär demonstranter och motdemonstranter. Problemet med det här resonemanget är att nazister inte bara utgör ett hot för de som organiserar motstånd utan mot folk i största allmänhet.Den nazistiska ideologin bygger liksom på utrensning.

Nazisterna var inte många, polisen hade troligen kunnat stoppa dem om de hade velat och i alla fall ta ifrån dem deras vapen, men detta gjordes inte. Istället lades fokus på att hålla isär nazisterna och motdemonstranterna, ungefär som om motdemonstranterna var de enda som nazisterna eventuellt skulle kunna attackera. Ungefär som om det var frågan om något slags gängbråk och att nazisterna bara är gulliga små lamm så länge ingen antifascist kommer i närheten. Som om nazisterna bara ville typ ~*uttrycka sin åsikt*~ och inte faktiskt verka för ett nazistiskt samhälle med allt vad det innebär.

Detta rör sig inte om något fredligt uttryckande av åsikter från nazisternas sida, de söker tvärtom konfrontation. Det går inte att hantera problemet genom att hålla isär ”grupperna”, utan nazismen i sig måste bekämpas som den våldsamma rörelse det är. Det är inte som att de kommer stanna vid att slå ner motdemonstranter, utan de kommer använda våld mot alla som inte passar in i deras idealsamhälle. Det är viktigt att polisen fattar detta och börjar bekämpa nazister just för att de är nazister och inte bara försöka undvika ”konfrontation”. Det kommer troligen inte att hända, och kust därför är det så viktigt att de som faktiskt intresserar sig för ett samhälle fritt från våld och inte bara att nazister inte ska sammandrabba med vänsterfolk i öppen konfrontation börjar motarbeta nazisterna själva.

#smalaförtrycker och fristående strukturer.

Under dagen har hashtaggen #smalaförtrycker gått varm på twitter, där människor har delat med sig av sina erfarenheter att få sina kroppar ifrågasatta.

Jag har funderat en del på det här med förtryck och strukturer. Ibland kan jag uppleva att det finns en vilja att klassa allting som en lider av som resultatet av en egen, fristående, struktur. Till exempel; tjocka värderas lägre än smala, alltså finns det en specifik maktordning som centrerar kring kroppsvikt. I den maktordningen är smala förtryckare och tjocka förtryckta, precis som män är förtryckare i patriarkatet och kvinnor förtryckta.

Jag känner dock vissa tvivel kring att det går att göra denna parallell rakt av. Jag tänker snarare att förtrycket av tjocka är en effekt av att vissa kroppar ständigt objektifieras och ifrågasätts. Även kvinnor som har en normativ kropp utsätts för denna objektifiering och detta mätande, det är bara det att deras kroppar råkar uppfattas som positiva. Jag tänker mig dock att själva denna indelning, detta rankande av kvinnokroppar i sig är ett patriarkalt förtryck, men att det tar sig olika uttryck för olika individer.

Sedan tänker jag att många kvinnor som ser ut i enlighet med det patriarkala idealet utnyttjar detta för att hamna högre upp i hierarkin, men jag skulle snarare se det som en form av internaliserat kvinnohat än som en fristående förtryckande struktur. Det är ett sätt att splittra att få kvinnor att hoppa på varandra och värdera varandras kroppar.

Med detta inte sagt att frågan inte är viktig, fatshaming är ett stort problem och ett vanligt inslag i många människors liv. Frågan är väl snarare om vi bör se det som en egen, fristående struktur eller som ett av de sätt som patriarkatet drabbar oss. Jag lutar, som ni kanske märker, åt det sistnämnda.

Jag tänker att en inte måste prata om saker som fristående strukturer för att tillmäta dem vikt. Jag tänker att vi kan prata om de skillnader som finns mellan oss och ändå se oss som offer för samma system. Fördelen med en sådan ingångspunkt är, tänker jag mig, att vi i slutänden ändå ser oss som enade. Däremot är det viktigt att prata om de skillnader som finns oss emellan också, och detta är tyvärr något som många som kanske har en bättre position inom patriarkatet förbiser. Men det måste finnas en medelväg mellan att helt ignorera dessa skillnader och att framställa dem som egna, fristående förtryckande strukturer.

Om att ”bevisa” att ojämlikhet är dåligt.

För några år sedan kom en bok som hette Jämlikhetsanden ut. Den handlade om att ojämlikhet är skadligt för samhället, att folk mår dåligt av det och så vidare. Många personer lyfte fram denna bok som ett ”bevis” på att vi måste fixa till ”klyftorna” i samhället.

Detta händer då och då, nu senast så är det många som pratar om en Piketty som tydligen har ”bevisat” att det är dåligt med för stora klyftor. Jag har nu inte läst det den här personen har skrivit, men tydligen ska det finnas omfattande statistisk på att ojämlikhet är dåligt.

Detta är såklart inget problem i sig. Det är bra att det forskas på hur samhället påverkar människor och så vidare. Däremot stör jag mig på de otroligt nyfrälsta reaktionerna som den här typen av ”avslöjanden” kan leda till. Människor som liksom agerar som om att nu när det här är bevisat så är det ju bara för oss som samhälle att fixa till det. Som om politik handlade om att komma fram till vad som är ”bäst för alla” och sedan genomföra det som någon slags teknokrat, och inte om politiska motsättningar och intressekonflikter. Vissa människor (sossar) agerar liksom som om denna nya kunskap vore helt revolutionerande, som om allt prat om att ojämlikhet är dåligt hittills bara varit lösa spekulationer och tyckande men nu har ju någon faktiskt bevisat att det inte är så. Som om detta liksom avgjorde saken för gott.

Jag stör mig också på att det finns ett visst ovanifrånperspektiv i detta. Det räcker liksom inte med att de som drabbas av ojämlikheten i samhället vet att det suger, det måste till att någon forskare ska ”bevisa” att ojämlikhet är dåligt för att det ska tas på allvar.

Den relevanta frågan för någon som är vänster är väl egentligen inte huruvida ojämlikhet är dåligt eller ej, i den frågan borde en redan vara bestämd som vänstersympatisör. Det är en fråga om ideologi, och om en är vänster har en liksom redan bestämt sig för vad en ska tycka om saken. Vad vi ska fråga oss är hur vi ska förändra dessa förhållanden, hur ska vi organisera ett effektivt motstånd mot detta samhälle och förändra det till ett mer jämlikt sådant?

Att hela tiden bry sig om att lyfta fram ”bevis” för att ojämlikhet är dåligt är att spela på det borgerliga samhällets villkor. Det är att gå på hela idén om att den här samhällsordningen är instiftad för allas bästa och att vi nu bara måste komma fram till vad som faktiskt ger bäst resultat. Som om det var en kamp om idéer och inte om intressen. Som om de människor som tjänar på ojämlikheten plötsligt skulle komma att ångra sig i frågan bara vi lyckas ”bevisa” för dem att jämlikhet är bäst för alla, eller åtminstone det stora flertalet.

Politik handlar om intressekonflikter, och när vi ständigt pekar på ”vetenskapen” för att få reda på vad som är ”bäst för alla” så täcker vi över dessa intressekonflikter. Tyvärr tror jag att detta på sikt leder till att våra förutsättningar att förändra samhället försämras, eftersom vi sätter vår tilltro till något annat än vår egen förmåga att organisera motstånd.

Att ge stöd.

Igår hörde jag ett heteropar fyllebråka. Bråket handlade om att mannen hade ignorerat att kvinnan mådde dåligt trots att hon förmedlat att hon gjorde det, och hans förklaring till det hela var att han hade varit ”rädd” och ”osäker” och därför helt och hållet undvikit att möta henne i hennes känslor.

Detta fick mig att tänka på en såndär Grej Som Män Gör, nämligen låta sin högst egocentriska rädsla för att misslyckas eller snarare att inte kunna utföra några stordåd stå i vägen för allt.

Typ såhär; kvinna vill ha stöd, man vet inte hur han ska kunna ge detta och därför skiten han helt och hållet i att ge stöd åt kvinnan. Istället för att faktiskt försöka så rinner allt ut i sanden. Detta är såklart betydligt mycket mer sårande och förödmjukande än det är att få lite halvtaskigt stöd eftersom det indikerar att personen i fråga inte bryr sig alls.

Jag tänker att detta handlar om vissa mäns idé om att de liksom måste kunna rädda hela jävla situationen på egen hand. Att de ska kunna komma in som några slags riddare och bara befria folk från deras bekymmer. När det är uppenbart att det inte är möjligt så bara ger de upp helt och hållet istället för att göra sitt bästa. Det ska liksom vara allt eller inget, en ska kunna göra en annan människa hel eller så får det vara.

Att ge stöd till en annan människa handlar mycket om att bara visa att en bryr sig och att en finns där. Det handlar inte om att rädda hela situationen på egen hand, utan om att finnas där när den andra tar sig upp ur sin egen skit.

Och grejen är, att det är helt okej att göra fel då och då. Vad som inte är okej är att ge upp på en annan människa som litar på en. Det är inte okej att inte göra något när någon annan säger att hen mår dåligt, att hen behöver stöd. Sedan kanske en inte kan vara det bästa stödet i världen, men det är inte det det handlar om, det handlar om att finnas där.

Anledningen till att kvinnor ofta är bättre på att ge stöd är inte att vi är emotionella genier från födseln utan att vi har tränats i det och framförallt att vi har lärt oss att det är något en gör för andra, att en ställer upp när någon behöver hjälp. Att ställa upp är liksom halva grejen, att visa att en går att lita på. Att sitta kvar även när det är sådär obekvämt och en liksom inte vet alls vad en ska säga för att få den andra att må bättre. Att våga finnas där även fast en är osäker och rädd som fan för att göra fel. Det är vad stöd handlar om, inte att säga den där grejen som kommer få personen att bli glad igen, för den grejen finns liksom inte. Det handlar om att härda ut genom svåra perioder för att en bryr sig om någon. Det är kanske inget hjältedåd som en man kan skryta med, men det är en jävligt viktig och fin handling som alla som bryr sig om någon annan borde kunna utföra.

Ge mig pengar!
Arkiv