Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Politik

Att ge stöd.

Igår hörde jag ett heteropar fyllebråka. Bråket handlade om att mannen hade ignorerat att kvinnan mådde dåligt trots att hon förmedlat att hon gjorde det, och hans förklaring till det hela var att han hade varit ”rädd” och ”osäker” och därför helt och hållet undvikit att möta henne i hennes känslor.

Detta fick mig att tänka på en såndär Grej Som Män Gör, nämligen låta sin högst egocentriska rädsla för att misslyckas eller snarare att inte kunna utföra några stordåd stå i vägen för allt.

Typ såhär; kvinna vill ha stöd, man vet inte hur han ska kunna ge detta och därför skiten han helt och hållet i att ge stöd åt kvinnan. Istället för att faktiskt försöka så rinner allt ut i sanden. Detta är såklart betydligt mycket mer sårande och förödmjukande än det är att få lite halvtaskigt stöd eftersom det indikerar att personen i fråga inte bryr sig alls.

Jag tänker att detta handlar om vissa mäns idé om att de liksom måste kunna rädda hela jävla situationen på egen hand. Att de ska kunna komma in som några slags riddare och bara befria folk från deras bekymmer. När det är uppenbart att det inte är möjligt så bara ger de upp helt och hållet istället för att göra sitt bästa. Det ska liksom vara allt eller inget, en ska kunna göra en annan människa hel eller så får det vara.

Att ge stöd till en annan människa handlar mycket om att bara visa att en bryr sig och att en finns där. Det handlar inte om att rädda hela situationen på egen hand, utan om att finnas där när den andra tar sig upp ur sin egen skit.

Och grejen är, att det är helt okej att göra fel då och då. Vad som inte är okej är att ge upp på en annan människa som litar på en. Det är inte okej att inte göra något när någon annan säger att hen mår dåligt, att hen behöver stöd. Sedan kanske en inte kan vara det bästa stödet i världen, men det är inte det det handlar om, det handlar om att finnas där.

Anledningen till att kvinnor ofta är bättre på att ge stöd är inte att vi är emotionella genier från födseln utan att vi har tränats i det och framförallt att vi har lärt oss att det är något en gör för andra, att en ställer upp när någon behöver hjälp. Att ställa upp är liksom halva grejen, att visa att en går att lita på. Att sitta kvar även när det är sådär obekvämt och en liksom inte vet alls vad en ska säga för att få den andra att må bättre. Att våga finnas där även fast en är osäker och rädd som fan för att göra fel. Det är vad stöd handlar om, inte att säga den där grejen som kommer få personen att bli glad igen, för den grejen finns liksom inte. Det handlar om att härda ut genom svåra perioder för att en bryr sig om någon. Det är kanske inget hjältedåd som en man kan skryta med, men det är en jävligt viktig och fin handling som alla som bryr sig om någon annan borde kunna utföra.

Samtycke och att bli uppkåtad.

Jag har tänkt en del på det här med sex om samtycke på sista tiden. Jag har kommit att omvärdera vissa sexuella relationer jag har haft med män och kommit fram till att det inte funnits så mycket samtycke som jag innan har inbillat mig.

Jag har haft så kallat ”bra sex” med män, alltså sex där jag har varit upphetsad, där jag har fått orgasm och så vidare, men jag har kommit fram till att detta inte nödvändigtvis innebär att det har funnits samtycke.

Till exempel; en man som hade för vana att kåta upp mig trots att jag innan sagt att jag inte ville ha sex då, som gjort upprepade närmanden trots att jag från början tackat nej. Eftersom han visste hur han skulle göra för att jag skulle bli kåt så ville jag ju till slut ha sex, och det var ju skönt och så, men det var fortfarande något som kom sig av att han överträdde mina gränser.

Jag tänker att kåthet är en fysisk reaktion. Om en tvingar fram denna reaktion hos en person som sagt att hen inte vill ha sex så är det ett sätt att få sex mot någons vilja. Det kan finnas andra skäl till att en inte vill ha sex än att en inte har lust, typ att en behöver fokusera på annat eller att en inte är i fysisk form för att ha sex (problem med slemhinnorna eller något). Om en i sådana situationer blir uppkåtad av någon annan så kan det vara så att lusten tar överhanden, trots att en egentligen inte vill. Att i en sådan situation kåta upp en annan människa är att medvetet få denna att ändra uppfattning i frågan till något en själv råkar tycka är bättre.

Mannen som gjorde såhär mot mig tycker sig säkert inte ha gått över några sexuella gränser, det tyckte inte jag heller när det hände, eftersom jag ändå uppskattade att ha sex med honom. Men när jag ser på det i efterhand så är det tydligt att han överträdde mina gränser. Jag sa tydligt nej, även om jag inte sa nej under själva sexet. Jag ville inte ha sex från första början, men han fick mig medvetet att vilja ha sex.

Jag har också varit med om att män har kåtat upp mig när jag har sovit, och att vi sedan har haft sex när jag har varit vaken. Även om jag i de situationerna har velat ha sex, eftersom jag varit uppkåtad, så har detta varit ett beteende som jag på en generell nivå har avbett mig eftersom det suger att få sin nattsömn förstörd. Jag har varit med om att män bett om ursäkt för detta men ändå fortsatt upprepa beteendet. Jag såg det dock aldrig som övergrepp eftersom jag ville ha sex när själva sexet ägde rum, men premisserna för sexet var ju ändå något jag hade sagt nej till innan.

Det detta beteende handlar om i mina ögon är att män har vetat hur de ska få mig att vilja göra vissa saker med dem, och utnyttjat detta trots att jag sagt nej. De har vetat hur de ska göra för att få mig att bli upphetsad och vilja ha sex med dem trots att det varit på premisser jag har tackat nej till. Men av många anses detta inte röra sig om något övergrepp, eftersom jag inte sade nej under själva akten. Är inte det egentligen ett ganska konstigt sätt att se på samtycke? Jag tänker att det som borde räknas är alla mina ”önskemål” om hur sex ska gå till, alltså även de jag klargör innan om premisserna kring när och hur sex borde äga rum. Det är inte bara min vilja när jag blivit uppkåtad som räknas, utan även det jag uttryckt innan om när det är okej att få mig att bli upphetsad.

Skulle gärna vilja veta om någon annan har liknande erfarenheter och hur ni ser på det här resonemanget kring samtycke!

Genusvetenskap är inte flum.

När folk ska dra exempel på flummiga och onödiga ämnen så brukar genusvetenskapen alltid dyka upp. Sällan verkar folk ha koll på vad genusvetenskap egentligen är, så jag tänkte förklara lite.

Genusvetenskap är ett tvärvetenskapligt forskningsfält som behandlar hur vi skapar kön i olika sammanhang. Mycket genusvetenskap går ut på att kritisera annan forskning ur ett genusvetenskapligt perspektiv. Till exempel finns det åtskilliga exempel på när föreställningar om kön har varit ett hinder för forskare att dra korrekta slutsatser, till exempel angående djur som ofta antas vara heterosexuella trots att så inte alls behöver vara fallet. Detta är såklart ett problem som gör vetenskapen mindre objektiv, ett problem som genusvetenskapen försöker lösa genom att kritiskt granska vetenskap.

Vilka tolkningsramar vi har när vi ser på olika fenomen spelar såklart stor roll för vilka slutsatser forskare drar utifrån ett material, men också avgörande för vilka studier som ens anses relevanta att bedriva, vilken metodik som används i dessa och så vidare. Det finns en massa föreställningar om kön, sexualitet och så vidare som egentligen inte kan styrkas, och dessa gör genusvetenskapen i hög grad upp med.

Ett typiskt exempel där det kan vara relevant att ha denna kritiska hållning är när folk har uppfattningar som att ”det finns två kön och så är det med den saken”. Detta är något som slentrianmässigt antas, utan att det frågas vad kön ens är, var gränsen går mellan dessa två sagda kön eller vad det har för relevans över huvud taget. När denna typ av uppfattningar nästlar sig in i vetenskapen, vilket de gör, så är det jävligt bra att det finns något slags kritiskt tänkande kring dem, och detta bidrar genusvetenskapen med.

Att detta skulle var flummigt eller ovetenskapligt har jag mycket svårt att se. Snarare är det en strävan efter mer objektivitet inom vetenskapen, och det är väl snarare motsatsen till flummigt. Jag tycker i alla fall att det låter mer flummigt att basera vetenskapliga studier på föreställningar om kön som inte är vetenskapligt belagda MEN DET ÄR JU BARA LILLA JAG DET.

Sedan kan ju genusvetenskap också vara politiskt på det viset att en med hjälp av den tar fram teorier om kvinnors underordning, hur denna kan hävas och så vidare. Detta är dock inget unikt för genusvetenskapen, om vi tar ett fält som nationalekonomi så finns precis samma saker där. Det handlar om att ta fram teorier för att nå vissa politiska mål. Att vetenskap då och då är politiskt gäller alla vetenskapliga fält.

Jag förstår varför så många ogillar genusvetenskapen, eftersom den ifrågasätter ett tankemönster som alla har jävligt inpräntat i sig och som ofta tas för sanning. Det är klart att det är otrevligt för forskare att få sin metodik granskad och tvingas ifrågasätta sina grundpremisser. Men att det skulle vara flum, det är faktiskt bara skitsnack.

Var går gränsen?

I förrgår var jag på en antifascistisk demonstration, på vilken det smög omkring några journalister och frågade folk var ”gränsen går” när det kommer till att använda våld mot nazister och fascister. Jag tycker det är en intressant fråga, men jag skulle helst vilja se den omvända frågan ställas till människor som är kategoriskt ”emot våld”.

Jag skulle vilja att alla ickevåldsmänniskor fick frågan var gränsen går för när det är okej att inte använda våld. Exakt hur långt får något gå, exakt hur miserabelt får ett samhälle bli, innan det är okej att använda våld för att förändra det. Hur många rasifierade, arbetare, funktionshindrade, hbtq-personer och kvinnor ska behöva dö eller lida svåra kval innan det är okej att vi använder våld för att skydda våra rättigheter? Exakt hur mycket lidande kan förkomma innan det blir moraliskt fel att inte kämpa emot med alla till buds stående medel?

Varför avkrävs aldrig de som är ”emot våld” svar på dessa frågor? Varför behöver de aldrig motivera sitt ställningstagande?

Politiskt våld och straff.

En gång snackade jag med en liberal om våldsanvändning och hen frågade ”men hur mycket våld tycker du att det är okej att använda emot [hypotetisk individ X]” ungefär som om våldsanvändning handlade om att utmäta straff mot enskilda individer.

Jag ställer mig verkligen emot våld för sakens skull. Jag tycker inte att individer ska ”straffas” för att de typ är ”onda”, jag tycker att vi ska ha ett annat slags samhälle. Liberaler gillar ju dock iden om våld i bestraffande syfte, vilket en kan se på hela vårt rättssystem. Även om det inte förekommer fysisk prygling längre så är det ett slags våld att låsa in folk i fängelse, att ta ifrån dem deras uppehälle, tvinga dem att arbeta som straff och så vidare.

Våld är inget självändamål, det är en möjlig metod för att uppnå något. Ju mindre våld som krävs desto bättre. En kan dock konstatera att staten använder en jävla massa våld för att upprätthålla den rådande ordningen, och den som ville bryta denna måste alltså vara beredd att använda våld åtminstone i självförsvar. Vi står mot en fiende som inte hyser några tvivel inför att använda våld, varför ska vi då vara pacifister?

Men jag tror inte på våld. Jag tror inte på ett samhälle som, likt detta, bygger på våld. Jag tror inte på att vi ska ha den typen av institutionaliserad våldsanvändning som vi har idag. Jag tror inte på att bestraffa enskilda individer med hjälp av våld för att de är ”onda” eller liknande, det är en syn på människor som jag över huvud taget inte delar. Problemet är inte att det finns ”onda” människor, utan att vissa människor sitter på positioner där de kan ställa till jävligt mycket skit med sin ondska. Det är detta vi måste angripa, inte enskilda individer som anses gå över gränsen för det samhälleligt accepterade.

Hela idén om att ”straffa” folk är individualistisk och idealistisk. Den bygger på en idé om att människors handlingar främst bestäms av deras ”personlighet” och inte vilka position de har.

Enskilda rötägg och strukturer.

Ett sånt där ”argument” som jag tycker är intressant är när folk ba: ”men vadå med den där definitionen av rasism så är ju typ alla rasister”. Ja, typ så är det ju också? Vi lever i ett rasistiskt samhälle, människor i regel färgas av det, de allra flesta går omkring med rasistiska föreställningar. Inte för att de typ är ”onda” eller liknande utan helt enkelt för att det är så samhället ser ut.

Jag antar att det är bekvämt att se på till exempel rasism som ett marginellt fenomen, som små luckor av dålighet som ”majoritetssamhället” måste bekämpa så att det istället är våra ”goda” värderingar som dominerar. Då slipper en se hur en själv bidrar till rasismen, och det är väl gött.

Det hela baserar sig också på den högst liberala uppfattningen att vi lever i ”den bästa av världar” och att det som nu återstår för politiken är att korrigera mindre fel, inte att göra stora förändringar i samhället. Att den tiden då vi behövde förändra saker på riktigt liksom är förbi nu.

Men att något är vanligt betyder inte att det är bra. Vi måste kunna kritisera även det som många människor gör sig skyldiga till. Att mena på att endast det som ett fåtal människor ägnar sig åt kan vara ett problem är en jävligt antiintellektuell hållning. Med den synen på saken blir det helt omöjligt att göra några uttalanden om samhället som helhet, samhällsutveckling och liknande, utan allting handlar bara om enskilda individer som råkar ha värderingar som faller utanför normen om vad som är okej.

När vi pratar om strukturer så pratar vi inte om enskilda rötägg, vi pratar om normer som går igenom hela samhället och som de allra flesta bidrar till att upprätthålla. Det är liksom det som är en struktur. Sedan finns det såklart de som extra ivrigt upprätthåller dessa, men det är inte de som utgör hela problemet.

Bitterhet är subversivt.

En väldigt dålig sak att vara i det här samhället är att vara ”bitter”. En får absolut inte vara bitter över att ens liv är dåligt på olika sätt, utan en ska ta sig i kragen och tänka positivt och allt det där istället.

Jag förstår att bitterhet är skrämmande för vissa människor som försöker hålla skenet av att de lever ett bra liv uppe. De flesta har någon anledning att vara bittra över sin tillvaro, men eftersom det anses så himla viktigt att vara nöjd med det för att vara en ”lyckad” människa så trycker många bort detta.

Och det finns ju såklart en politisk anledning till att det ser ut som det gör. Bitterhet grundar sig i missnöje, och framförallt missnöje över krossade förväntningar, över att en upplever sig ha blivit hindrad i livet och orättvist behandlad. Bitterheten grundar sig alltså på tanken att det skulle kunna vara annorlunda. Och att formulera denna tanke, det är subversivt. Att säga ”jag vill mer i livet”. Därför måste dessa tankar kvävas i sin linda, reduceras till enskilda individers oförmåga att ”acceptera livet”.

Det sägs att en ska kunna ”acceptera” att livet är orättvist och dylikt, men varför ska en göra det egentligen? Vem tjänar på att en accepterar det som är dåligt i samhället? Kanske en själv, på kort sikt, eftersom en slipper gå och grubbla på vissa saker, men på längre sikt är det såklart de som tjänar på den rådande samhällsordningen, någon som oftast inte är en själv. Givetvis vill de att vi ska tänka att vi blir lyckligare av att inte grubbla över varför världen ser ut som den gör och hur det skulle kunna vara annorlunda.

Jag tänker att det kan vara väldigt smärtsamt att inse hur mycket onödigt lidande som finns i det här samhället, samtidigt tror jag att det är nödvändigt för att vi ska kunna nå förändring. Och där spelar just bitterheten en viktig roll, att våga visa öppet att en faktiskt är jävligt missnöjd med hur saker och ting ser ut.

Vi är värda att vara hela människor.

I Moulin Rouge säger Satine, när hon bestämt sig för att fly med Christian, såhär till Zidler: ”hela mitt liv har du fått mig att tro att jag bara är värd det som någon betalar för mig. Men Christian älskar mig”. Christians kärlek är något rent, något äkta. Att hon får den kärleken av Christian beskrivs som den gåva hon behöver för att frigöra sig från förtrycket på bordellen, för att bli mer än en vara, för att bli en människa. Christians kärlek får henne att inse att hon är värd mer.

Men i patriarkatet, där kvinnors värde bestäms av män, är både pengar och kärlek en slags valuta. Att bli älskad av en man är att tilldelas ett värde. Att bli erkänd av en man är att få ett värde i det patriarkala samhället. När Satine väljer att lämna bordellen så frigör hon sig inte från patriarkatet, från en situation där män bestämmer hennes värde, hon går bara in i en ny. En ny situation som troligen är mer angenäm, men därför också mer fjättrande, mer känslomässigt upprivande, svårare att lämna.

Romantiken lär oss att detta värde män sätter på kvinnor med sin kärlek är rent, att det är fritt från förtryck, att det är det som kommer göra oss lyckliga. Men detta är en lögn, för väl inne i dessa relationer så fortsätter förtrycket. Den romantiska lögnen används för att locka in kvinnor i dessa relationer, för att få kvinnor att ge av sin kärlekskraft till män i utbyte mot att bli accepterade och kanske rentav upphöjda i patriarkatet. Men aldrig i utbyte mot att de blir människor, fria att definiera sig själva och välja sitt eget livsöde.

Jag har en dröm, en dröm att verklighetens Satine och alla andra världens kvinnor istället ska resa sig upp och säga ”hela mitt liv har ni fått mig att tro att jag bara är värd något om en man älskar mig, men det är en lögn. Det är en vidrig patriarkal lögn, och nu ska vi sluta anpassa oss efter den. Jag är värd någonting även utan din patriarkala bekräftelse”.

För vi är värde mer än både de pengar någon kan tänkas vilja betala för vår kropp eller den bekräftelse en man kan ge oss genom sin kärlek. Vi är värda att vara hela människor, att vara fria att definiera oss själva istället för att definieras av män. Vi är värda att leva i ett samhälle där det inte är mannens blick som avgör om vi har rätt att leva ett bra liv.

God Ton.

Det finns vissa som tycker det är viktigt med God Ton. Jag kan förstå detta. Jag försöker till och med syssla med det själv ibland när jag bemöter folk. Jag kan beundra de som alltid lyckas vara tålmodiga och pedagogiska i olika diskussioner hur mycket dumheter som än sägs. Jag tycker inte att det är något fel med att agera så, jag tycker inte att en måste visa sina ilska. Vissa kanske inte ens är särskilt arga, och då blir det såklart lättare.

Vad jag däremot inte begriper är att aktivt leta upp folk som en inte tycker håller tillräckligt God Ton och hänga ut dem, speciellt inte om dessa redan är personer som utsätts för mycket påhopp.

Sådant beteende är tyvärr ganska vanligt bland förespråkarna av God Ton, i större eller mindre grad. Jag har detta åtskilliga exempel på att människor hängts ut för att de inte anses vara trevliga nog, för arga eller liknande. Vad jag undrar är hur den som förespråkar God Ton tänker sig att detta påverkar debattklimatet. Tror hen att det kommer skapa ett trevligt debattklimat att enskilda pekas ut som fiender till Det Goda Samtalet.

I mina ögon ser det ut att handla mer om positionering än om att försöka komma fram till något slags bra samtal på ett konstruktivt sätt. Att peka ut folk för att de diskuterar på fel sätt är verkligen inte God Ton, och gynnar inte något bra samtal. Om det nu är det en vill ha så bör en sluta upp med detta beteende.

Jag tycker att det ligger mycket i följande: ”god ton kan en kräva av sig själv, inte av andra”. Det går att sträva efter att själv bemöta folk på ett visst sätt, men att gå därifrån till att kräva att alla andra ska göra på samma vis oavsett position är en annan sak. Att därtill peka ut folk för att de ”sabbar” debatten är etter värre. Om en är seriös med sina anspråk på God Ton så bör en inte själv bidra till ett mer hätskt debattklimat på det sättet.

F! och att undvika att bli en partist.

F! har ju börjat ta mer och mer plats på sista tiden, och jag har funderat mycket på hur jag ska förhålla mig till detta. Jag är å ena sidan glad att det går bra för en feministisk organisation, å andra sidan ser jag många problem med parlamentarism som koncept.

Jag vänder mig emot parlamentarism som samhällssystem, och jag tror inte att vi kommer att nå någon slags slutgiltig lösning på de utmaningar vi står inför inom parlamentarismen. Däremot ser jag parlamentarism som en möjlig väg till förändring. Jag tänker att för att en rörelse ska kunna vara stark så måste den finnas både inom och utanför parlamentarismen. Jag ser ett stort värde i att dessa två grupperingar har samröre med varandra, speciellt att partier tar intryck från rörelser utanför parlamentarismen.

Det problem som kan uppstå med ett feministiskt parti, eller något parti över huvud taget, är att det ”tar över” frågorna och gör dem ”rumsrena”, typ så som skett med miljöpartiet. Partierna anpassas helt enkelt till parlamentarismen, slutar vara subversiva och börjar istället värna mer om sitt eget intresse som organisationer än den politiska förändringen. Där är inte F! nu, men jag tror att de förr eller senare kommer att vandra den vägen och då är det upp till de som vill engagera sig feministiskt att upptäcka det och överge projektet.

Ett problem som jag kan se i hur folk förhåller sig till F! är att de utvecklar en mentalitet som ”partister”. De försvarar partiet och allt de står för, de måste ständigt representera F! och så vidare. Det är inte särskilt konstigt, det är så de flesta som engagerar sig i ett parti agerar. Däremot är det kanske inte något positivt för feminismen som rörelse.

Jag märker också hur jag bemöts som partist när jag berättar att jag är medlem i, tänker rösta på och till stor del sympatiserar med F!. Jag blir konfronterad med vad jag tycker om alla delar av deras politik och så vidare. Sanningen är att jag inte har någon övergripande koll på F!:s politik i alla sakfrågor, och jag tycker faktiskt inte heller att det är relevant för mig. Jag ser mig inte primärt som en medlem i partiet F!, jag ser mig som en feminist som valt F! som en av möjliga vägar till konkret politisk förändring.

För mig är partier och parlamentarism ett verktyg, inte ett mål i sig. Jag tror över huvud taget inte att vi kommer komma hela vägen inom parlamentarismen, och därför är det irrelevant för mig huruvida F! tycker rätt sak i alla sakfrågor. Det jag tycker är relevant att ta ställning till är vilket alternativ som kan erbjuda mer konkret förändring åt det håll jag strävar just nu, och där anser jag att F! har mest att komma med. Inte bara för att de i sig har ett bra program, utan för att de kastar om samtalet och driver politik på ett enligt mig rimligt vis. Jag ser flera bra saker med att F! tar mer plats, inte bara att de eventuellt kommer in i någon beslutande församling efter valen utan också för att de bidrar till ett annat politiskt klimat på det stora hela.

Jag tror att vi måste bryta den mentalitet där partier ses som den primära politiska kraften. Att partier får makt är inget egenvärde, däremot kan de utgöra tillfälliga verktyg för förändring. Jag tror inte att vi ska låsa fast vår politiska identitet till en given organisation, oavsett vilken det är, och allra minst om det är ett parti. Men jag ser inte heller någon mening med att helt avfärda partier som sådana. Partier är visserligen sällan allt vad de gör anspråk på att vara, men de kan vara en del i en förändring och det tycker jag inte att vi ska förringa. F! kommer inte att kunna vara allt, men det kommer kunna vara något. Och jag tror att om vi förhåller oss till F! med detta i bakhuvudet och inte förlorar våra rötter för att helt gå upp i någon slags partigemenskap så kommer det att vara positivt.

Ge mig pengar!
Arkiv