Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Politik

”Machokulturen inom Afa och Rf”.

Ganska ofta får jag frågan om vad jag tycker om ”machokulturen inom Afa och Rf” (är ju såklart skillnad på dessa organisationer, men eftersom de klumpas ihop av folk som snackar om detta så gör jag också det i den här texten). Jag tror att vissa uppfattar det som en motsägelse att jag är både feminist och då och då uttalar mig positivt om våldsanvändning i politiska sammanhang.

Det ska sägas att jag har mycket lite insyn i dessa organisationers verksamhet. Jag har ingen koll på hur de jobbar, jag har bara den typen av övergripande intryck som en får om en ibland går på demonstrationer och liknande som anordnas av någon av dem och de rykten som en hör. Bland dessa finns såklart sådana som är uppseendeväckande, precis som det finns exempel på sexism inom alla organisationer eller i samhället i största allmänhet.

Ofta så antas det att det finns ett problem med machokultur inom ”Afa och Rf”. Det ligger såklart sanning i det, eftersom machokultur är ett problem som finns i precis hela samhället, men jag har absolut inte intrycket att machokulturen på något vis skulle vara ett större problem inom ”Afa och Rf” än på något annat ställe. Snarare har jag uppfattningen att det i dessa sammanhang oftare bedrivs antisexistiskt arbete än i många andra, att det finns en ganska stor medvetenhet om kopplingarna mellan våld och maskulinitet och att det också anses vara en problematik som det är viktigt att förhålla sig till.

Ett rätt bra exempel på detta tycker jag är när Uv menade att de fått besök av personer från Afa som hade betett sig sexistiskt i samband med en antifascistisk demonstration. Jag hyser inga tvivel om att dessa personer betedde sig hotfullt och sexistiskt och att det på det stora hela var en otrevlig upplevelse, men jag undrar om Uv hade satt sexismen i fokus på samma sätt om det hade varit någon annan organisation det rörde sig om.

De skillnader i makt som fanns mellan Uv:s företrädare och personerna från Afa generaliserades jävligt snabbt till att handla om skillnader mellan organisationerna som sådana, en tolkning som fick sjukt mycket spinn. Det är helt enkelt jävligt tacksamt att måla ut den så kallade ”våldsvänstern” som sexister, något som helt tog fokus från grundfrågan som var att Uv hade valt att anordna en egen demonstation på samma tema samma helg för att de inte kunde tänka sig att arrangera något tillsammans med ”våldsvänstern”, ett problem som jag personligen tycker är betydligt mycket större. Uv framställdes som några snälla kramgoa typer som blev typ ”attackerade” av läskiga manliga Afa, ungefär som om Uv inte hade några problem med sexism.

Min uppfattning är att detta handlar om idén att våld är det yttersta maskulinitetsutövandet. Detta är en idé jag förvisso ställer upp på, men det innebär inte nödvändigtvis att allt våld är maskulinitetsutövande. Bara för att en är beredd att ta till våld när till exempel nazister attackerar en demonstration så innebär inte det att en är en våldsam person, och även en person som formellt ”tar avstånd från våld” kan utöva makt genom våld eller hot om våld. Det är skillnad på att medvetet använda våld eller bygga upp våldspotential för att skydda sig mot hot och på att använda våld som ett maktmedel mot kvinnor. Visserligen kan det finnas en risk att en får en mer ”avslappnad” inställning till våld generellt, men om det finns en aktiv diskussion om detta så behöver det inte vara ett problem.

Jag blir framförallt matt på män som framställer sig som feminister för att de ”tar avstånd från våld”, ungefär som om det gjorde dem till bra och ickeförtryckande män. Det är en sjukt grund analys av vad patriarkalt våld handlar om. Som att det inte spelade någon roll var, när, varför och hur våldet används, som om det var själva den fysiska handlingen som sådan som räknades och ingenting av det omkringliggande.

Med detta inte sagt att detta är oproblematiskt, men att det skulle vara värre än på till exempel timbros rosémingel eller Uv:s möten tror jag inte. Snarare tar det sig andra uttryck, och det är väl knappast någon överraskning att de mer borgerliga uttrycken för maskulinitet har högre status och anses mindre problematiska. Jag tycker att en kan ta sig en funderare på hur det nu kommer sig att vartenda exempel på eller rykte om sexism inom ”Afa och Rf” får så sjukt mycket mer spinn än motsvarande inom andra organisationer, varför det anses vara representativt för hela organisationen. Kanske kan ha att göra med något annat än att de är det mest sexistiska som finns?

Så ja, angående ”machokulturen inom Afa och Rf” så tänker jag väl typ att folk borde ta tag i machokulturen i sina egna organisationer istället för att utmåla andra organisationer som de i regel saknar insyn i som De Riktiga Sexisterna. Ingen kvinna kommer må bättre av att du går omkring och tar avstånd från ”machokultur” som pågår någon annanstans.

Att rangordna förtryck.

Det finns ett test som har cirkulerat en del på facebook som går ut på att avgöra hur privilegierad en är. I testet så avverkas en rad områden och så får en en samlad ”poäng”. Detta verkar vara en populär grej att göra bland diverse pk-människor.

Detta påminner mig om när jag får frågor i stil med ”vem är mest förtryckt, en arbetslös man i rullstol eller en kvinnlig Vd”. Som om intersektionalitet handlade om att avgöra ”hur förtryckta” enskilda individer är.

intersekJag tänker typ såhär; intersektionalitet handlar om att se hur olika strukturer samverkar med varandra, på en samhällsnivå. Visst kan det vara relevant att ta upp enskilda individer som exempel (det är pedagogiskt bland annat) men att ha detta som sitt huvudfokus känns inte särskilt relevant.

Vad ska vi göra av informationen om vem som är mest förtryckt? Upprätta en talarlista? Hur hjälper den här informationen oss i något slags politiskt projekt? Det känns som att det handlar om positionering snarare än analys.

Ett annat problem är att när en gör den här typen av listor så kommer en oundvikligen att glömma något, för det går liksom inta att täcka in allt som skulle kunna missgynna en individ i livet. Hur avgörs vilka ”poäng” olika poster får på denna lista? Allt förtryck ger ju inte samma konsekvenser, vissa påverkar kanske mer materiellt, andra mer psykiskt och så vidare.

Sedan tänker jag också att det är en väldigt förenkling att dela ut poäng för förtryck, det indikerar att de liksom skulle kunna bytas ut mot varandra lite hipp som happ, att det inte spelar så stor roll vilket förtryck det rör sig om så länge det är lika illa. Men till exempel kvinnoförtryck och rasism är väldigt olika former av förtryck, strukturerna ser väldigt annorlunda ut. Det går inte att reducera till en poäng och därifrån avgöra ”vem som förtrycker vem” eller liknande, utan det skapar oss som individer.

Det finns också en antydan av att den som står längre ner i skalan inte kan förtrycka den som finns högre upp. Men en man som på det stora hela har en sämre position än en kvinna kan fortfarande utöva patriarkalt förtryck mot henne, liksom en vit person som har en sämre position än en rasifierad fortfarande kan utöva rasism. Det handlar inte om enskilda individer utan om system som ger vissa personer en viss typ av makt i en given kontext, det är systemet vi måste rikta in oss på och inte enskilda individer som har en privilegierad position inom det. Vi måste ifrågasätta allt utövande av maskulinitet, inte bara det som privilegierade män står för. Det är maskuliniteten som sådan vi måste se och bekämpa.

För mig är intersektionalitet ett verktyg för att kunna se samhällets komplexitet, inte ett sätt att rangordna människor. Att ta detta verktyg, intersektionalitet, och göra en såpass platt och förenklad grej av det känns som att gå emot själva poängen med verktyget från första början. Att säga ”okej, världen är mer komplex än att det finns en förtryckande struktur, låt oss ta denna insikt och reducera det till ett poängsystem”. Ja, eller så skiter vi i att göra det och analyserar samhället istället, pratar om hur strukturerna ser ut och vad de innebär istället för att rangordna vilka positioner som är ”värst”. Hur fungerar egentligen rasism, sexism, kapitalism och så vidare? Vad är det som upprätthåller dessa strukturer, vilka konsekvenser får dem och framförallt; hur kan vi motarbeta dem?

Alla riksdagspartier är våldsbejakande.

IMG_20140407_144522Noterade för några dagar sedan att samtliga riksdagspartier är våldsbejakande på något sätt, det vill säga att samtliga vill försöka lösa samhällsproblem (brottslighet) med mer institutionaliserat våld (högre straff). Detta tycker jag som tar avstånd från institutionaliserat våld och framförallt att lösa brottslighet primärt med hjälp av att straffa människor är mycket mycket tråkigt. Jag undrar om det finns något parti som har någon strategi för att bygga ett mindre våldsamt samhälle där vi inte försöker lösa våld med våld som en institutionaliserad del av själva samhällsbygget, som det ju ser ut idag.

F! och peppighet.

För ett par dagar sedan rensade jag ut en massa F!-relaterade konton på twitter. Jag kom fram till att jag vill hålla mig borta från parlamentarism, även om det kommer från ett parti jag sympatiserar med (överlag) och troligen kommer rösta på.

Det är utmattande. Jag känner ofta att det är så himla mycket peppig stämning i de sammanhangen och också att det liksom avkrävs en att en ska dras med i allt det där. Jag tänker att det är så det blir när en sysslar med den typen av politik. Det krävs liksom att en verkligen tror på det fullt ut, att en verkligen tror att det kommer förändra något.

Och ja, grejen är ju att jag inte tror på parlamentarism. Jag tror liksom inte att F! kommer att kunna fixa allt som är kasst. Jag tror de kommer kunna göra en skillnad till det bättre men det är inte ett politiskt projekt som jag sätter min tilltro till som helhetslösning.

Det finns å andra sidan inget annat politiskt engagemang jag sätter min tilltro till som helhetslösning, så varför känner jag inte detta i andra politiska sammanhang, som inte är partipolitiska? Jag tror det har att göra med att det i andra sammanhang sällan gör så stora anspråk som i partipolitiska. När en engagerar sig i till exempel en tjej- eller kvinnojour gör en det inte på premissen att det ska vara en lösning på allt, utan på premissen att en kommer kunna förbättra livet för vissa kvinnor. En behöver liksom inte gå upp i projektet på det viset, en behöver inte tro på det på det viset.

Men när det kommer till partipolitik, då känns det som att en måste tro att de där små små förändringarna till det bättre kommer att vara lösningen på de problem som finns i samhället. Detta eftersom det är vad parlamentarismen gör anspråk på. Det görs anspråk på att om folk organiserar sig i partier och väljer vad de vill ha så kommer det liksom att bli så, det görs anspråk på att lösningarna på alla samhällets problem ryms inom parlamentarismens snäva ramar. Så är det bevisligen inte, men de som väljer att spela med i parlamentarismen måste agera på den premissen för att anses ”trovärdiga”.

Därför gör det mig så oerhört matt att ha samröre med partister. Det känns som att de är så oerhört taggade och som att jag också måste vara det om jag sympatiserar med deras politiska projekt. Och jag orkar fan inte med det, för det skulle krävas så oerhört mycket förnekelse från min sida för att kunna gå upp i det på det sättet.

Feminister som inte hatar män.

Ibland kan jag bli lite irriterad när jag läser olika snusförnuftiga texter av feminister som handlar om att de minsann inte alls hatar män och att en kan vara feminist och älska män och så vidare och så vidare. ”Vi feminister hatar inte män”, skriver de kanske och jag sätter mig genast på tvären och tänker ”tala för dig själv”. Jag vill inte att någon ska komma och tala om för mig hur ”vi feminister” förhåller oss eller inte förhåller oss till män. Feminister förhåller sig jävligt annorlunda till fenomenet män.

Problemet med den här typen av uttalanden är enligt mig att en liksom har bestämt sig för att manshat är något dåligt, en anklagelse som vi måste försvara oss från. Men varför egentligen? Varför är det så viktigt att tala om för folk att en minsann inte alls hatar män för att en är feminist? Det känns som ett implicit avståndstagande från alla de feminister som faktiskt hatar män. Jag tänker typ att även när jag har perioder då jag inte hatar män så skriver jag inte texter om att jag inte hatar män trots att jag är feminist för jag tycker inte att det är relevant.

Sedan brukar resonemanget lyda typ som följer; ”jag hatar inte män det finns en massa män i mitt liv jag uppskattar”. Ja, och en massa kända kvinnohatare hade kvinnor i sina liv, det betyder ingenting. Det handlar inte om att hata alla enskilda individer ur gruppen ”män” utan om att hata det specifikt manliga. Det vill säga; maskulinitet, eller mäns utövande av social, ekonomisk och kulturell makt över kvinnor. Men en person är ju alltid mer än sitt kön, och även män kan såklart vara älskvärda på en massa olika sätt trots sina specifikt manliga egenskaper.

Det känns som att folk säger såhär för att få feminismen att framstå som mer legitim. De tänker sig att det kommer att bli mer okej att vara feminist om folk inte tror att feminister hatar män. Feminismens legitimitet kan inte bygga på att vi inte hatar män, för det är att återigen anpassa oss till mäns villkor. Därför tycker jag att folk ska sluta med detta undflyende förklarande och klargörande av att feminister inte måste hata män. Jag tror inte att det kommer ta oss någonstans.

Varför en ska gnälla.

IMG_20140412_105312Reinfeldt frågar sig ”varför ska man gnälla” i en långt idolporträtt i Dn. Reinfeldt ger flera gånger uttryck för att hen tycker det är tråkigt när folk gnäller på saker och ting. Jag kan såklart förstå att Reinfeldt tycker att det är tråkigt när hens arbete kritiseras, men jag tycker det är intressant att beskriva det som just ”gnäll” och inget annat.

Vilka tankar får en upp i huvudet när en hör ordet ”gnäll”? Inte rör det sig om någon rättmätig kritik i alla fall, snarare människor som bara sitter och har en massa åsikter och tycker andra ska fixa saker åt dem.

Reinfeldt upplever kanske att det är många som ”gnäller” på hens politik utan att själva göra något. Grejen är ju dock den att vi lever i en representativ demokrati, och i den sådan fungerar det som så att ett antal personer blir utvalda till att fixa till grejer å allas vägnar. Reinfeldt är en av dem. Det är inte heller något hen tvingats till, utan det är en karriär hen valt (jag tvivlar på att det saknas valmöjligheter). Reinfeldt har valt att fixa till saker å andras vägnar, och då är det inte så himla konstigt att folk gnäller när de upplever att hen misslyckats med uppgiften.

Den här inställningen Reinfeldt har är så märklig. Hen är ju liksom inte bara någon random som folk bara förväntar sig sker av helt ur tomma luften, hen är fan förtroendevald. Att tramsa bort det med att prata om att folk ”gnäller” är så oerhört oseriöst.

Jag vill möta män som människor och inte som potentiella hot.

Ibland tycker män att en ska hantera mäns förtryck genom att ”inte låta sig påverkas” av det. Det är såklart en bekväm lösning för dem eftersom den innebär att de som vanligt inte behöver reflektera över sitt eget beteende utan kan lägga över allt ansvar på kvinnor.

Men jag tänkte också skriva lite om vad det innebär att ”inte låta sig påverkas”. Detta är något jag har praktiserat under en längre tid, att försöka påverkas så lite som möjligt av män, lägga så lite energi som möjligt på män som beter sig illa och så vidare. Det är en ganska bra praktik som jag ämnar fortsätta med och också uppmuntrar andra att syssla med. Att hantera mäns förtryck är något feminister i regel har strategier för, så det är liksom inget nytt med det. Men det finns problem.

För det första så är det ingen egentlig lösning på något. Det handlar bara om mig personligen, det är ett sätt för mig att hantera vardagen i patriarkatet, inte om några strukturella förändringar. Män fortsätter ju att bete sig illa även om jag personligen hittar strategier för att hantera det.

Det kräver en massa arbete att utveckla dessa strategier, arbete som jag helst hade lagt på andra mer intressanta saker. Det har tagit mig år att komma fram till hur jag ska kunna hantera män på ett rimligt sätt, och jag är långt ifrån färdig. Troligen kommer det ta hela livet. Varför är det jag som ska lägga ner tid på att hantera mäns förtryck, inte män som ska lägga ner tid på att sluta förtrycka?

Få män nöjer sig dessutom med att en helt enkelt inte vill ha med dem att göra. Då pockar de på ännu mer uppmärksamhet. Det är liksom inte alltid okej att stå oberörd inför män vilket en märker av ganska tydligt när en slutar bry sig så mycket om dem. De kräver uppmärksamhet, de kräver tid, och deras metoder blir ofta brutalare och brutalare när de inte får det. Det är liksom inte så att de bara låter en vara ifred. Om en försöker prata om hur en kan hantera mäns förtryck är det dessutom väldigt väldigt vanligt att män blir oerhört arga på grund av detta, eftersom de tycker att de blir utmålade som hot. Nå, det stämmer ju men om en nu ska ha den hållningen så kanske det kan vara rimligt att ta sig en funderar på varför män utmålas som hot och vad en skulle kunna göra åt saken istället för att klaga på de kvinnor som försöker skydda sig.

IMG_20140414_110839Men framförallt tycker jag illa om idén om att en ska gå omkring och vara distanserad till halva jordens befolkning, för det är nämligen det som krävs. Det räcker inte med att sluta bry sig när en man väl gör något vidrigt, utan det kräver jävligt mycket aktsamhet redan från första början. Detta är en aktsamhet jag idag har, men jag hade såklart helst inte velat se alla män som potentiella hot. Det är dock det jag tvingas göra när jag sa hantera förtryck genom att låta det ”rinna av mig”. Jag hindrar mig själv från att skapa relationer med män, bli känslomässigt involverad i män och så vidare för att undvika dessa situationer, och det är ju tråkigt.

Att distansera sig kanske är den bästa metod som erbjuds för mig personligen, men det är på intet sätt en lösning på mäns förtryck av kvinnor. Att kräva av kvinnor att de ständigt ska vara på sin vakt för att kunna ”hantera” det män gör mot dem är dels att misstänkliggöra män, dels att tvinga in kvinnor i en position där de aldrig kan slappna av. Jag vill kunna röra mig i samhället utan att ständigt vara på min vakt, som jag tvingas vara nu. Jag vill kunna möta män som människor och inte som potentiella hot, och alla som pratar om att jag ska bli bättre på att hantera förtrycket istället för att män ska sluta förvägrar mig detta.

Mer om #smalaförtrycker.

Angående det jag skrev om #smalaförtrycker: min poäng är INTE att säga att det inte finns ett ideal som premierar smala människor, et jag vänder mig emot är iden om att det är just smala personer som skulle inneha den förtryckande positionen.

Det är skillnad på att ha en fördel, ett privilegium, och att vara en förtryckare. Många kvinnor eller människor i största allmänhet har egenskaper som gör att de får vissa fördelar inom rådande system, en kan till exempel vara snygg, ha rätt sorts ”personlighet”, intressen och så vidare. Detta ger en privilegierad position men inte nödvändigtvis en förtryckande.

Män förtrycker kvinnor för att män har makt över kvinnor som kvinnor ekonomiskt, socialt och kulturellt. Smala förtrycker inte tjocka personer på samma sätt. Däremot har smala personer fördelar som de absolut aktivt kan använda för att trycka ner tjocka personer och stärka sin egen position, men jag skulle inte kalla detta för ett förtryck från smala till tjocka utan snarare en av alla de splittringar som sker i ett samhälle där människor värderas på det sättet.

Däremot: ja, jag tycker att tjocka personer har rätt att tala om sina erfarenheter utan att någon annan ska komma och säga att de minsann har det värre som smala, jag tycker också att det är tydligt att det finns ett större förakt mot tjocka kroppar även om alla kroppar givetvis värderas och objektifieras. Det finns specifika fenomen som fördomar som drabbar just tjocka personer och det är relevant att prata om, eftersom det är något en ofta inte märker av som icketjock.

Jag hoppas att jag lyckades reda ut de frågor som uppkom.

Polisens agerande mot nazister.

I lördags marscherade Smr, svenska motståndsrörelsen, genom Stockholms innerstad. Typ vid 1-2 började folk skriva på twitter om att Smr delade ut flygblad på drottninggatan. Detta var ingenting som verkade vara känt sedan innan, och de hade inte heller något tillstånd. De gick mot gamla stan. Vid slussen så började det ansluta folk för att demonstrera emot.

Av vad jag har förstått så blev det konfrontation vid medis och slussen. Polisen gjorde som vanligt och lät nazisterna marschera på i lugn och ro och lade fokus på att stoppa motdemonstranterna. Detta trots att Smr inte ens hade sökt tillstånd för demonstrationen och dessutom var beväpnade (med sina flaggor som är vässade). Jag såg dem gå förbi vid bågen och då såg jag inte en enda polis.

Polisens strategi verkar bygga på att det viktiga är att hålla isär demonstranter och motdemonstranter. Problemet med det här resonemanget är att nazister inte bara utgör ett hot för de som organiserar motstånd utan mot folk i största allmänhet.Den nazistiska ideologin bygger liksom på utrensning.

Nazisterna var inte många, polisen hade troligen kunnat stoppa dem om de hade velat och i alla fall ta ifrån dem deras vapen, men detta gjordes inte. Istället lades fokus på att hålla isär nazisterna och motdemonstranterna, ungefär som om motdemonstranterna var de enda som nazisterna eventuellt skulle kunna attackera. Ungefär som om det var frågan om något slags gängbråk och att nazisterna bara är gulliga små lamm så länge ingen antifascist kommer i närheten. Som om nazisterna bara ville typ ~*uttrycka sin åsikt*~ och inte faktiskt verka för ett nazistiskt samhälle med allt vad det innebär.

Detta rör sig inte om något fredligt uttryckande av åsikter från nazisternas sida, de söker tvärtom konfrontation. Det går inte att hantera problemet genom att hålla isär ”grupperna”, utan nazismen i sig måste bekämpas som den våldsamma rörelse det är. Det är inte som att de kommer stanna vid att slå ner motdemonstranter, utan de kommer använda våld mot alla som inte passar in i deras idealsamhälle. Det är viktigt att polisen fattar detta och börjar bekämpa nazister just för att de är nazister och inte bara försöka undvika ”konfrontation”. Det kommer troligen inte att hända, och kust därför är det så viktigt att de som faktiskt intresserar sig för ett samhälle fritt från våld och inte bara att nazister inte ska sammandrabba med vänsterfolk i öppen konfrontation börjar motarbeta nazisterna själva.

#smalaförtrycker och fristående strukturer.

Under dagen har hashtaggen #smalaförtrycker gått varm på twitter, där människor har delat med sig av sina erfarenheter att få sina kroppar ifrågasatta.

Jag har funderat en del på det här med förtryck och strukturer. Ibland kan jag uppleva att det finns en vilja att klassa allting som en lider av som resultatet av en egen, fristående, struktur. Till exempel; tjocka värderas lägre än smala, alltså finns det en specifik maktordning som centrerar kring kroppsvikt. I den maktordningen är smala förtryckare och tjocka förtryckta, precis som män är förtryckare i patriarkatet och kvinnor förtryckta.

Jag känner dock vissa tvivel kring att det går att göra denna parallell rakt av. Jag tänker snarare att förtrycket av tjocka är en effekt av att vissa kroppar ständigt objektifieras och ifrågasätts. Även kvinnor som har en normativ kropp utsätts för denna objektifiering och detta mätande, det är bara det att deras kroppar råkar uppfattas som positiva. Jag tänker mig dock att själva denna indelning, detta rankande av kvinnokroppar i sig är ett patriarkalt förtryck, men att det tar sig olika uttryck för olika individer.

Sedan tänker jag att många kvinnor som ser ut i enlighet med det patriarkala idealet utnyttjar detta för att hamna högre upp i hierarkin, men jag skulle snarare se det som en form av internaliserat kvinnohat än som en fristående förtryckande struktur. Det är ett sätt att splittra att få kvinnor att hoppa på varandra och värdera varandras kroppar.

Med detta inte sagt att frågan inte är viktig, fatshaming är ett stort problem och ett vanligt inslag i många människors liv. Frågan är väl snarare om vi bör se det som en egen, fristående struktur eller som ett av de sätt som patriarkatet drabbar oss. Jag lutar, som ni kanske märker, åt det sistnämnda.

Jag tänker att en inte måste prata om saker som fristående strukturer för att tillmäta dem vikt. Jag tänker att vi kan prata om de skillnader som finns mellan oss och ändå se oss som offer för samma system. Fördelen med en sådan ingångspunkt är, tänker jag mig, att vi i slutänden ändå ser oss som enade. Däremot är det viktigt att prata om de skillnader som finns oss emellan också, och detta är tyvärr något som många som kanske har en bättre position inom patriarkatet förbiser. Men det måste finnas en medelväg mellan att helt ignorera dessa skillnader och att framställa dem som egna, fristående förtryckande strukturer.

Ge mig pengar!
Arkiv