Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

psykisk ohälsa

Om psykisk ohälsa och samhällskritik.

En sorglig men viktig insikt jag fick när jag var sjuk var att en inte kan räkna med hjälp från samhället, att en måste klara sig på egen hand. Jag hade såväl materiella som sociala resurser för att ta mig till en bättre plats. Ett socialt nätverk, en viss ekonomisk trygghet, en tilltro till mig själv och min egen förmåga att kunna starta om på nytt, människor att prata med som förstår mig. Jag är också friare än många andra. Jag har ingen familjesituation som binder mig till en speciell plats, inte en massa andra människor jag måste prioritera över mig själv.

Helt enkelt; jag hade möjligheten att ge mig själv utrymme att ta mig till en bättre plats, och det har jag gjort. Jag hade möjligheten att ta vissa risker och smällar. Jag förstår att detta inte är något som alla har. Det göra såklart inte att en ska strunta i att ta chansen om en har den, men det kan ändå vara passande att vara lite ödmjuk inför detta faktum.

På grund av detta kan jag bli oerhört provocerad när jag läser folk som pratar om psykisk ohälsa i termer av ”kämpa det kommer ordna sig”, för att det gjorde det för dem. Det är inte säkert att alla har resurser för att ordna sin tillvaro. Ofta handlar psykisk ohälsa om att en saknar kontroll över sin situation eller att en vantrivs, och det är inte alla som kan återfå kontrollen eller ta sig till en situation där de mår bättre. I många människors liv finns det väldigt konkreta materiella hinder för att kunna göra det.

Att ha privilegiet att kunna släppa saker och ting, att kunna ta sig tiden att fundera på vad en vill göra och var en vill vara, det är tyvärr ingen självklarhet. Ganska få människor har den möjligheten. För mig just nu är det väldigt viktigt att organisera mitt liv på ett sätt så att jag fortsätter ha denna möjlighet. Jag vill inte ha för mycket som binder mig, för jag vet att det är svårt att ta sig loss. Detta är samtidigt en förlust, eftersom det är just det som binder en som många gånger fyller livet med mening. Relationer, människor en kommer nära och som en har obligationer till.

Jag skulle vilja se ett sätt att resonera kring psykisk ohälsa som mer handlade om ens omgivning, och inte bara hur en hanterar den. Det bästa jag själv har gjort för min psykiska hälsa är helt enkelt att avsluta relationer och att flytta. Jag skulle vilja ha ett samhälle där dessa möjligheter i högre grad erbjöds människor. Alltså där en kunde gå till vården och få något slags helhetsperspektiv på detta. Jag har inte upplevt att det har erbjudits mig, utan det är saker jag har behövt räkan ut själv. Snarare har fokus legat på att jag ska kunna hantera dåliga situationer. Det är såklart också rimligt, men även om en har bra strategier för att göra detta så är en dåliga livssituation utarmande och det är så dumt att människor ska vara kvar i sånt i onödan. Det är så dumt att ha ett samhälle som låser fast människor i destruktiva livssituationer och relationer.

Jag tänker att om vi förstod psykisk ohälsa mer såhär skulle en också kunna vara med radikal i sin kritik av samhället och det orimliga i att många av oss tvingas söka vård för saker som kanske snarare har att göra med livssituation. Att tvingas bearbeta sin ”personlighet” för att en ska passa in bättre i detta samhälle. Sånt kan en såklart också göra, men det är även viktigt att se helhetsbilden. Att många av oss blir sjuka för att vi lever här, och att lösningen inte är att vi ska bli annorlunda utan att samhälle ska det.

När andra använder sin psykiska ohälsa emot en.

En annan sak jag upplevt i relationer är att människor har använt sin psykiska ohälsa emot mig som ett sätt att avkräva mig saker eller förvägra mig utrymme i relationen. I en relation förväntades jag dels ursäkta den andra personens attacker mot på med att den mådde dåligt, samtidigt som jag själv inte fick något utrymme att ta upp saker som jag fann besvärliga eftersom det gjorde att personen mådde dåligt.

Jag tänker på det här med att kunna prata om hur en känner inför en relation utan att det ska börja handla om vem det är mest synd om och liknande. Detta är tyvärr något jag upplevt i mina relationer, att jag inte har kunnat prata om hur jag känner eftersom den andra parten mår mer dåligt än jag. Därför har jag varken fått utrymme att ställa några krav på relationen eller att få mina känslor respekterade. Detta har i sin tur gjort att mina känslor har svalnat, vilket inte är så konstigt när en inte kan få något utlopp för sina känslor i en relation. Detta har i sin tur tagits som ett svek. Det har blivit lite av ett moment 22 där jag varken kan prata om det jag behöver i en relation eller lämna relationen bakom mig.

För att kunna ha bra relationer är det viktigt att kunna prata om saker som händer i relationen och vad en behöver i en relation, och den typen av samtal kommer att vara jobbiga. Det kommer alltid vara jobbigt att möta problem som uppstår i en relation, som ofta är relaterade till smärtsamma upplevelser i ens förflutna eller saker en känner skuld och skam över. Jag tänker att många gärna undviker den här typen av samtal för att det handlar om att se sig själv, sina behov och ta ansvar för dem, något som är skrämmande för många. Samtidigt ser jag det som en grundläggande del i att ta hand om relationer att kunna göra detta.

Det viktigaste med dessa samtal är inte att de blir smärtfria utan att de blir konstruktiva. För att kunna ha konstruktiva relationssamtal så krävs det att det finns ett gemensamt intresse av att lösa problem i relationen, om detta inte finns så är det omöjligt att kunna komma fram till gemensamma lösningar. Men det krävs också att en inte skuldbelägger varandra och ger varandra utrymme för att förklara hur en känner och varför så att det går att förhålla sig till på ett rimligt sätt.

Jag är villig att vara ett stöd och ta ansvar i relationer. Jag är också villig att respektera den andra personens gränser och ta upp saker på ett sätt som känns okej för den. Men jag vill inte få skulden för en annan människas dåliga mående eller avkrävas att bära människan genom livet. Jag vill inte heller ha relationer där jag inte får prata om mina känslor eftersom de anses obetydliga i förhållande till den andra personens känslor.

Att någon mår dåligt innebär inte nödvändigtvis att den ska behandlas som om den inte kan ta något ansvar, speciellt inte av vänner eller partners. Den typen av agerande tror jag på sikt skadar mer än det hjälper. Det är inte heller självklart att en person som mår ”bra” kan ta hur mycket som helst i en relation. Att vara någons emotionella slagpåse är utarmande även om en har känslomässiga reserver, och om inte annat så skadar det relationen.

Att hantera psykisk ohälsa i relationer.

Jag har funderat en del på det här med att hantera dåligt mående i relationer, såväl vänskap som kärlek. Att ha bra relationer är viktigt, och extra viktigt när en mår dåligt. Tyvärr kan dåligt mående ofta göra att relationer inte fungerar och kanske till och med förstörs helt även på sikt.

Jag tänker att det viktigaste när en mår dåligt är att en inte lägger över det på andra. En kan såklart få stöd av andra, men det är något annat än att lägga över saker på andra. Att lägga över det på andra är att få dem att känna att det är deras ansvar att en mår dåligt och att det är upp till dem att fixa det. Problemet med detta är att en inte kan bära andra människor, även om en vill. En kan hjälpa och stötta, men det är skillnad på det och att gå in i en situation där en är allt för någon annan.

Ofta när jag mår dåligt så får jag känslor av övergivenhet och kan lätt avkräva olika former av löften på att jag fortfarande är älskad eller att jag inte komma bli övergiven. Detta är någonting jag har fått jobba med ganska mycket nu. Den här typen av krav är aldrig positiva för en relation, utan tenderar snarare att stärka osäkerheten och beroendet. Det det gör är att byta ut känslor av kärlek mot känslor av plikt och skuld, och gör det svårare att prata om problem på ett ärligt sätt.

Att känna sig osäker i en relation är vanligt, speciellt när en mår dåligt i övrigt och har dåligt självförtroende på grund av det, eller känner sig utsatt och inkapabel i största allmänhet. När jag har mått dåligt i relationer har jag ofta känt att den personen är den enda som kan hjälpa mig, vilket i sig blir handikappande och gör att jag inte kan se min egen förmåga och resurser.

Nu försöker jag förmedla känslor av osäkerhet i en relation så pratar jag mer om känslorna som sådana än om det som om det vore ett reellt hot en behöver förhålla sig till. Det är viktigt för mig att förmedla vad jag känner och bli bemött i det, att människor jag har relationer med förstår min oro inför att bli övergiven.

Detta kräver också att min partner möter mig i min oro och förstår den, men utan att försöka övertyga mig om att den är obefogad genom att lova saker. Detta har hänt i tidigare relationer, att människor har sagt saker som att de aldrig kommer att sluta älska mig eller lämna mig när jag har känt dessa känslor av övergivenhet. Sådant kan vara lindrande i stunden, men förstärker i slutänden bara känslan av att en inte klarar sig på egen hand.

001När jag har gått in i att avkräva löften eller när andra har lovat mig saker istället för att ta min rädsla på allvar så har det bara stärkt känslan av utsatthet. Detta för att dessa löften alltid klingar falskt, jag inser ju intellektuellt att en inte kan lova någon evig kärlek. Istället för att bekräfta varandra på ett positivt och stärkande sätt skapas det ett samberoende som blir destruktivt och förlamande.

Jag tror att det är viktigt att prata om hur en mår och hur en ska hantera det i relationen, utan att för den sakens skull få det att verka som att relationen är det som ska ”rädda” en.

Att relatera till sitt mående som ”frisk”.

IMG_20150111_142459En av de mest intressanta sakerna med att ta sig upp från någon slags depression är hur en förhåller sig till ~*livets toppar och dalar*~ sådär i största allmänhet. Ibland har en pissdagar när en inte får ett skit gjort. Eftersom jag har haft ett helt år där pissdagar varit normalläget och ibland rentav det bästa en kan hoppas på så är min idé om vad som är ”normalt” lite rubbad.

Jag konstaterar att jag inte går omkring med en ständig underliggande känsla av ångest eller panik. Det är en stor befrielse, så stor att jag inte kan förstå den. Det känns så främmande att jag för ett år sedan var tvungen att kämpa för att överleva, upprätthålla några slags rutiner, gå upp ur sängen på morgonen, något som nu går relativt smärtfritt.

Samtidigt blir jag ofta rädd när jag känner att lusten och orken tryter några dagar. Även då det har helt naturliga förklaringar, som sömnbrist eller liknande, så tänker jag direkt att det handlar om att jag är på väg ner i det svarta hålet igen. Och detta är också något som i sig begränsar mig; rädslan för att kanske inte orka, för att inte kunna stanna upp i tid.

När jag känner brist på motivation så tänker jag lätt att det är sjukdom, när det i själva verket är en sån där helt normal grej som människor känner i sina liv. Det går liksom upp och ner, det betyder inte att en är sjuk. Men det är som att det har blivit svårt för mig att relatera till mitt mående i ”normala” termer, eftersom jag varit sjuk ”formellt” eller vad en ska säga.

Omgivningens hanterande av ångest och sorg.

Läste ett inlägg om att själv välja hur en ska hantera sin ångest här, och lämnade en kommentar:

När jag har mått som sämst har det absolut mest befriande varit människor som umgåtts med mig som vanligt, men utan att låtsas att allting är bra och frid och fröjd. Alltså typ tagit med mig när de gjort saker i grupp, men inte förväntat sig att jag ska vara på topp. Ofta tycker jag folk har en tendens att vilja ”avhandla” saker innan en liksom kan umgås ”som vanligt”, istället för att ta hänsyn till att en har en generellt nedsatt sinnesstämning. Det är ju sällan så att en kan ”prata om” något och sedan må bra igen, det är ju en process.

Just det här med hur omgivningen hanterar ens känslor när en mår dåligt tycker jag är intressant. Det finns en tydlig skillnad på människor som själva skräms av ångest och människor som inte gör det. Människor som skräms av ångest tenderar att alltid se det som ett stort hot som måste undanröjas för att möjliggöra annan interaktion. En blir liksom ett stort problem, en kan inte umgås som vanligt innan allt är bra.

Detta tvingar in en i en situation där en måste välja mellan att vara öppen med hur en känner och behandlas som en mindre hel människa, eller att umgås ”som vanligt” men behöva gömma undan en massa saker.

När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap, att ha roligt, precis som när jag mår bra. Jag kan kanske inte delta på samma sätt, men det är fortfarande ett behov jag har. Att känna sig utesluten från detta när en mår dåligt tenderar bara att spä på det hela. Det som händer då är att jag tänker; jaha, jag kommer numera vara utesluten från allt detta för att jag mår dåligt. Jag blir mer rädd för min egen ångest, inte för den i sig, men för de konsekvenser på mitt sociala liv den kan ha.

wpid-img_20150109_115730.jpgDäremot människor som släppt in mig ändå, det har verkligen hjälpt. Människor som förstår att en kan må dåligt och att det är okej. Att det inte är farligt.

Jag skriv lite till:

En grej som relaterar till detta: folk som vill berätta för en hur en ska hantera sin sorg. Har stött på detta mycket när jag skrivit om mina relationer och bearbetat dem på bloggen. Då heter det att jag ska ”släppa det” och ”sluta älta”. Som om jag inte själv kunde avgöra vad som är bra för mig i den situationen. Det är liksom inte okej att gå omkring och må för dåligt över vissa saker, och jag tror att det på sikt gör att vi mår sämre, för att vi måste stänga inne mycket och därmed inte får rum att bearbeta det.

Detta fascinerar mig också; människor som tycker att det är viktigt att andra släpper saker och ting. Speciellt på en blogg som en ju kan välja att läsa eller inte. Jag har turen att inte ha så mycket av detta i min bekantskapskrets, vilket i och för sin nog också beror på att jag skriver om saker och ting mycket och därför inte behöver mala på på samma sätt.

Hur som helst; det anses vara fult att ”älta” saker och ting, det är fult att hänga upp sig och inte ”gå vidare”. en ska liksom bara lämna allting bakom sig och ~*se framåt*~. Att detta såklart gör något med en som person är inte så viktigt. Givetvis drabbar det ens framtida förmåga att ha relationer om en inte bearbetat det som hänt i tidigare. Givetvis kommer en göra om samma misstag om en inte förstår dem.

Men ältande skrämmer folk, det skrämmer folk att andra känner ilska och sorg över saker de blivit utsatta för och saker de förlorat. Kanske för att de själv inte är i kontakt med sin egen ilska och sorg.

Ibland orkar en inte höra någon prata om något, och det är okej. I så fall kan en säga; ”jag orkar inte med det här samtalsämnet” och kanske ange varför. Typ att det är triggande, att en inte kan ta in det och så vidare. Istället för att lägga över skulden på den som är arg eller sörjer så kan en beklaga att en inte har kapacitet att ta emot det. För så kan det vara, och det är också något vi behöver erkänna och acceptera. De människor som lyssnar har ju sina egna spärrar och sorger att hantera. Det destruktiva är när vi skuldbelägger den som försöker ta tag i sin smärta.

Samberoende.

Jag har tänkt lite på det här med tillit och psykisk ohälsa på sista tiden. Detta är något som ofta har dykt upp som ett problem för mig i mina relationer; jag har en tendens både att hänga upp mitt välmående på andra och att låta andra göra det motsatta. Jag tänker mig att jag inte direkt är ensam om detta, jag uppfattar att det är ett ganska vanligt drag.

Jag tänker att detta har att göra med gränser. Eftersom jag inte har respekterat mina egna gränser har det även varit svårt för mig att respektera andras. Jag har sökt någon slags samexistens, mest för att fly mig själv. Andras gränser och integritet har jag kunnat ta illa vid mig av och sett som bevis på att de inte tycker om mig, snarare än som hur de är som personer. På samma sätt har andra behandlat mina.

Nu tänker jag typ såhär: det är mitt ansvar i en relation att inte hänga upp mitt psykiska välbefinnande på den andra. Med detta menar jag inte att en inte få tycka att andra människor är viktiga i ens liv och må bra av dem, utan snarare att en inte ska låta dem bära en och inte ta ut sin ångest på dem. Det går att ge stöd åt andra i relationer, men det går inte att ge andra konstgjord andning. En behöver människor omkring sig, men en kan inte hänga upp sitt välmående på specifika individer, speciellt inte till den grad att det framstår som bättre att pressa någon att ha en relation med en mot dennes vilja än att låta denne bryta kontakten.

En väldigt destruktiv relationssituation är när någon använder skuld och skam för att få en att stanna kvar i en relation som denne inte mår bra i. Jag har varit på båda sidor i den här typen av relationer, och båda är utmattande. Det är jobbigt att avkräva någon den typen av uppoffringar, och det är också jobbigt att bli avkrävd på dem.

Grejen med kärlek är ju att den till sin natur inte kan avkrävas; den måste ges frivilligt för att den ska vara värd något. Därför blir den här typen av relationer som ett svart hål där all kärlek, engagemang och energi bara försvinner till ingen nytta. När något ges så måste personen som ger också bedyra att den faktiskt ville ge detta och så vidare, det ska alltid tvivlas på autenticiteten i det som händer i relationen. Typ ”nu gjorde du detta men jag vet inte om det var för att du kände dig tvungen eller för att du ville”, och så vidare.

I vissa relationer har jag varit med om att människor har erbjudit sig att bära mig trots att jag inte har efterfrågat det eller till och med avböjt det, och att det blivit ledsna när jag har sagt att jag måste klara mig igenom det ena eller det andra på egen hand. Jag upplever att många män tar tillfället i akt när en är utsatt på något sätt att erbjuda det ena och det andra för att knyta en till sig. Kvinnor gör också detta men i regel på andra premisser, kanske i högre grad för att de har lärt sig att de alltid ska ta hand om andra oavsett. Oavsett skäl skapar detta i slutänden bara en beroendesituation som inte är sund för någon inblandad.

IMG_20150104_191901Jag tänker att det handlar mycket om att skapa samberoende och att detta är något många gärna gör när de är rädda för att förlora någon. Som jag skrev i inlägget innan: jag tänkte mig inte att någon skulle kunna vilja vara med mig bara för att denne uppskatta mitt sällskap, utan var tvungen att skapa en skuld för att sedan kunna avkräva det som egentligen måste ges frivilligt för att betyda något. Och givetvis blir detta beteende självuppfyllande, för vem orkar med att umgås med någon som alltid misstänkliggör ens känslor och intentioner och som avkräver en saker.

Eftersom jag helt enkelt inte tror att det är möjligt för mig att ha relationer som inte bygger på skuld så skapar jag skuld för att det är det enda jag tänker mig att jag kan få. Och det värsta är att det är just denna skuld som i slutänden gör att jag förlorar människor jag älskar. Men behovet av att lindra den akuta osäkerheten trumfar driften till att bygga sunda relationer.

Att ”må bra”.

IMG_20141117_110528Nu när jag återigen har en någorlunda fungerande vardag *host* så har jag funderat lite mer på vad det innebär att ”må bra”. Vad jag lägger i begreppet:

  1. Ha någorlunda kontroll över min situation. Det vill säga; inte bli lamslagen av ångest, inte få ångestattacker vid totalt opassande tillfällen, kunna gå utanför dörren om det behövs även om jag är trött, kunna gå upp ur sängen när väckarklockan ringer och så vidare.
  2. Kunna uppleva positiva saker. Alltså kunna skratta, tycka om människor, gå igång på spännande diskussioner och så vidare med relativt regelbundna intervaller.

Tydligt är att det som värderas mest i detta samhälle är det första. Vem bryr sig om jag har glädje i livet om jag är en så kallad Fungerande Samhällsmedborgare.

Det är också ofta så att dessa tu går emot varandra. Att uppleva glädje innebär ofta att jag förlorar kontrollen. När jag träffar människor jag tycker om, engagerar mig i meningsfulla aktiviteter, så blir jag sårbar. När det kommer in ett element i mitt liv som jag verkligen värderar så bryts vardagens stilla tristess, rutiner prioriteras bort och så vidare. Plötsligt finns det något där som jag faktiskt har lust till, och det skapar störningar i de strukturer jag så omsorgsfullt byggt upp utifrån alltings medelmåttighet.

Jag tänker att det är svårt för att det finns så lite plats för oss att vara människor i detta samhälle. Eftersom känslor inte är stabila, eftersom vår förmåga att prestera påverkas en massa av hur andra saker fungerar i våra liv, så är det säkrast att inte engagera sig för mycket i andra emotionellt. Det är inte socialt accepterat att bli lamslagen i två månader efter ett uppbrott, men ändå kanske det är precis vad vi behöver; utrymme att vara just det.

I detta samhälle måste jag alltid vara försiktig innan jag låta mig själv älska, engagera mig, brinna för någonting. Jag har lärt mig av alltför många bakslag att det är något jag måste betala ett mycket högt pris för. Jag har lärt mig att hushålla med mina känslomässiga resurser så att jag inte släpper ut för mycket. Att prioritera. Men jag tänker mig att i ett samhälle där jag inte förväntades vara en robot med ett stabilt liv och en jämn nivå på prestationerna så skulle det vara enklare, kanske skulle jag kunna brinna ibland och sedan gå på sparlåga utan att det sågs som oberäkneligt eller onormalt.

Helst skulle jag vilja att jag slapp hålla på och ”hantera” min ångest hela tiden. Jag är en människa som ibland kan vara oerhört högpresterande ibland helst vill ligga under täcker och gråta. Och grejen är att jag inte har något emot att ligga under täcket och gråta, det är mina känslor och det är helt jävla okej med mig. Det är inte jag som ha bestämt att det är fel eller sjukt, det är samhället som har bestämt det åt mig. Det är inte jag som är rädd för mina känslor eller mina behov, det är samhället som är det, och därför tvingas jag undertrycka dem. Jag tänker mig att detta gäller för ganska många människor.

Att må bra i det här samhället är som bäst att kunna gå stadigt på sina kryckor, kryckor byggda av halvtaskiga överlevnadsstrategier. I det här samhälle behöver jag dessa kryckor, men jag strävar efter ett samhälle där jag kan slänga dem ifrån mig och älska och sörja fritt.

Att prata om psykisk ohälsa.

Då och då så kommer folk på idén att vi måste ”prata om psykisk ohälsa”. Det handlar ofta om att medvetandegöra och normalisera psykisk ohälsa. Typ att en ska kunna säga att en har ångest på samma sätt som att en är förkyld.

Ett problem jag ser med den här retoriken är hur psykisk ohälsa beskrivs som någonting som bara är, som bara råkar drabba en människa. Typ ”jag är en helt normal person men ibland har jag ångest”. Okej, men varifrån kommer denna ångest? Det är ju inte som att det är slumpartat, det beror ju på något.

Jag vill inte så mycket att folk ska vara ”medvetna” om eller ”acceptera” min ångest – jag vill att den tas på allvar som ett samhälleligt problem. Jag vill inte att det ska reduceras till en del av min personlighet som ska ”accepteras”, jag vill kunna prata om varifrån den härstammar.

Annars handlar det bara om att ”hantera” symptom, och det kan väl vara bra men det är knappast en lösning.

 

Att ta sin psykiska hälsa på allvar.

Det här året har jag börjat ta min psykiska hälsa på allvar. Det har varit en lång och svår process eftersom jag har haft en massa internaliserade värderingar som säger precis motsatsen omkring mig under hela mitt liv.

Jag minns till exempel när jag frågade en vuxen om en kunde ringa till BRIS, varpå denne sa att ”det är för barn med riktiga problem”. Ungefär som om denna visste vad som pågick i mitt liv. Istället för att försöka förstå varför jag ville göra detta så bestämde denna person helt enkelt åt mig att jag inte var en av de personer som skulle kunna behöva hjälp.

Under tonåren bortförklarades mina självskadebeteenden som ett ”rop på hjälp” – lustigt nog är detta alltid en ursäkt för att inte ge någon den hjälp denne ropar på.

Sedan kommer de värderingar och ideal som hamnar på vuxna – hur en uppmanas till att ”utmana sig själv” och ”komma ur sin comfort zone”. Hur den som hela tiden presterar till max hyllas som ”duktig”. Hur en ska vara en ”jasägare”. Och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet.

Detta har gjort att jag aldrig har tagit min psykiska hälsa på allvar. Istället för att fundera över min situation när jag mår dåligt, blir stressad och så vidare så har jag bara *kört på* tills det blivit så illa att det inte funkar längre. Sedan gick jag in i en sjukt djup depression på grund av en massa olika saker, och först då började jag fundera över hur jag ska leva mitt liv för att slippa hamna där igen.

Jag har på senaste tiden träffat personer som istället sagt till mig ”men herregud, det är inte konstigt att du mår dåligt så mycket press som du har i ditt liv” istället för att komma med det där ”vad du är duktig som orkar/hinner med allt”, som ju egentligen bara leder till att en lassa rpå mer eftersom en så gärna vill vara duktig. Det är inte vanligt, men dessa människor har betytt väldigt mycket för mig. De har fått mig att se att jag har behov, behov av lugn och ro, av vila, av att reducera mängden stress i mitt liv.

Det hade varit så sjukt mycket enklare om jag hade sluppit lära mig de här sakerna för att jag blivit tvungen till det, utan hade fått verktygen i en tidigare ålder. Om jag hade fått lära mig att ta mina egna känslor och reaktioner på allvar innan det barkade åt helvete.

Självhat är granne med hybris.

Twittrade lite om det här med ”självförtroende”:

En dryg grej: folk som ba ”jag är så himla bra som släppt prestationsångest/slutat bry mig om vad andra tycker” och så vidare. En grej är att vara glad för sin egen skull, för att en mår bättre. Men ofta kommer det i form av ”se på mig jag är bättre”. För det första: fenomenet att söka bekräftelse och framhäva sig själv för att en inte söker bekräftelse är… ja ni fattar. Om ni nu är så jävla nöjda med er själva borde ni väl inte ha det där jävla behovet att framhäva det?

För det andra: det är till ca 0 jävla hjälp för människor som inte har kommit dit ni säger att ni är. Snarare har jag hatat mig själv ännu MER för att jag inte kan vara en sån person som ba ~*älskar sig själv*~. Det här jävla idealet som finns av att en ständigt ska framhäva sig själv, det gör mig fan knäpp.

Tänker att det hör ihop med kapitalismen på ett sätt; vi ska göra oss själva till varor, ”älska” oss själva för att kunna sälja oss själva. Det är inte den som faktiskt kan något som lyckas, utan den som kan göra sken av att den kan något. Tänker också på detta när en läser typ jobbsökartips; alltid alltid fokus på att en ska framhäva sig, våga osv. En ska bli en jävligt osympatisk människa som hela tiden göder sitt jävla ego.

Det finns en mycket populär idé om att det finns någonting som heter ”jantelagen” som i korthet går ut på att det är fult att tycka sig vara förmer, att framhäva sig själv och så vidare. Jag skulle snarare säga att jag upplever det motsatta problemet. Jag upplever att det finns en mycket stor press på att framhäva sig själv.

wpid-img_20141002_144443.jpg

Speciellt från arbetslinjen kommer detta krav; när en söker jobb ska en framhäva sig själv å det grövsta. En ska göra spontansökningar, en ska ringa till arbetsköpare, en ska ”lyfta fram” sina talanger och så vidare och så vidare. När jag läser dessa ”tips” undrar jag bara; men om en inte känner att en kan göra detta, om en inte är bra på något som efterfrågas? Om en inte har en så jävla säljbar personlighet, vad gör en då?

Vad jag tror är problematiskt är att det finns så lite utrymme för att vara en jävla medelmåtta. När det är så oerhört tuff konkurrens om allting så måste alla liksom hålla på och ”sälja in sig”, ha ”det lilla extra” eller ”ge 200%”. Och denna process kräver att en börjar se på sig själv som en vara, en måste leta efter lika egenskaper, talanger, erfarenheter, personlighetsdrag att skriva i cv:t. Hela ens person ska scannas igenom för att en ska hitta något som kanske gör en säljbar.

Vem som vinner på det här i slutänden är ju uppenbart. Givetvis är det en jävla dröm för arbetsköpare när folk vänder ut och in på sig för att stå sig i konkurrensen.

Men det som stör mig är att det här sättet att sälja in sig själv förväxlas med att ha bra självförtroende eller självkänsla. Att den som lyckas framhäva sig själv mest också antas tycka om sig själv. Jag tror att det är fullkomligt förödande för ens självbild att gång på gång behöva lägga ut sig som en vara på en marknad, och jag tror att de flesta som gör detta mår dåligt av det.

Men det är uppenbart att ett sådant beteende och en sådan syn på sig själv är status i detta samhälle. Entreprenören som pratar om att ”tro på sig själv” och ”satsa på sina drömmar”, som om företagande var det enda sättet att förverkliga sig själv. Och vi förväntas se upp till denna person, vilket många också gör. Vi förväntas eftersträva en självbild som går ut på att en ska kunna klara allt, se motgångar som ”utmaningar” och så vidare och så vidare. Och framförallt att aldrig någonsin vara missnöjd, ge upp hoppet. Att alltid bara ta bakslagen med ett leende och vänta på att det ska gå bra. Att försöka igen och igen, pumpa upp sitt ego igen och igen, för det är så en lyckas. Jag tror det är väldigt få människor som har förmågan att göra detta. Det handlar ju ofta om att leva i en lögn, ändå uppmuntras det.

För vad är det egentligen som händer när en pumpar upp sitt ego för att sälja in sig själv? Jo, en lägger sitt värde i någon annans händer. En måste ge väldigt väldigt mycket, utan att kunna lita på att faktiskt få någonting tillbaka. En måste lämna ut sig själv, sin personlighet, sina förmågor, till någon annan som sedan ska sitta och bedöma detta. Och om en sedan misslyckas så går luften ur det där gigantiska luftslottet, och en måste börja om igen. Det är klart som fan det tär på en.

Jag tror detta är ett oerhört destruktivt sätt att förhålla sig till sig själv. Att allting tvingas in i att pumpa upp sitt ”självförtroende” och sitt ego, intala sig själv att en kan lyckas för att sedan kanske bli besviken. Och att sedan göra om samma process igen och igen och igen. Att göra detta tär som fan. Jag tror också att detta förhållningssätt tar fram jävligt osympatiska personligheter; att vara konkurrensinriktad i allt en gör, att de all verksamhet som ett led i att få ett jobb.

Hela den här retoriken skapar en grogrund för människor som upplever sig ha ”lyckats” att känna sig förmer än andra, vilket är ett jävligt osympatiskt drag. Och sedan när människor blir trötta eller irriterade på det är det en fråga om ”jante” och inte om att det helt enkelt är jävligt oskönt med människor som ständigt framhäver sin egen förträfflighet.

Det hade varit så mycket enklare att slippa söka efter sitt värde på arbetsmarknaden. Om arbete liksom bara var något en gjorde, och en förverkligade sig själv på annat håll. Eller kanske inte förverkligade sig själv över huvud taget utan bara gjorde saker en tyckte om. Då kanske en inte skulle behöva jobba på sitt ”självförtroende” så jävla mycket, för det skulle kanske inte vara en nödvändighet att gå omkring med ett gigantiskt ego för att kunna leva ett bra liv.

Arkiv