Att prata om psykisk ohälsa.

Då och då så kommer folk på idén att vi måste ”prata om psykisk ohälsa”. Det handlar ofta om att medvetandegöra och normalisera psykisk ohälsa. Typ att en ska kunna säga att en har ångest på samma sätt som att en är förkyld.

Ett problem jag ser med den här retoriken är hur psykisk ohälsa beskrivs som någonting som bara är, som bara råkar drabba en människa. Typ ”jag är en helt normal person men ibland har jag ångest”. Okej, men varifrån kommer denna ångest? Det är ju inte som att det är slumpartat, det beror ju på något.

Jag vill inte så mycket att folk ska vara ”medvetna” om eller ”acceptera” min ångest – jag vill att den tas på allvar som ett samhälleligt problem. Jag vill inte att det ska reduceras till en del av min personlighet som ska ”accepteras”, jag vill kunna prata om varifrån den härstammar.

Annars handlar det bara om att ”hantera” symptom, och det kan väl vara bra men det är knappast en lösning.

 

Att ta sin psykiska hälsa på allvar.

Det här året har jag börjat ta min psykiska hälsa på allvar. Det har varit en lång och svår process eftersom jag har haft en massa internaliserade värderingar som säger precis motsatsen omkring mig under hela mitt liv.

Jag minns till exempel när jag frågade en vuxen om en kunde ringa till BRIS, varpå denne sa att ”det är för barn med riktiga problem”. Ungefär som om denna visste vad som pågick i mitt liv. Istället för att försöka förstå varför jag ville göra detta så bestämde denna person helt enkelt åt mig att jag inte var en av de personer som skulle kunna behöva hjälp.

Under tonåren bortförklarades mina självskadebeteenden som ett ”rop på hjälp” – lustigt nog är detta alltid en ursäkt för att inte ge någon den hjälp denne ropar på.

Sedan kommer de värderingar och ideal som hamnar på vuxna – hur en uppmanas till att ”utmana sig själv” och ”komma ur sin comfort zone”. Hur den som hela tiden presterar till max hyllas som ”duktig”. Hur en ska vara en ”jasägare”. Och så vidare och så vidare i all jävla oändlighet.

Detta har gjort att jag aldrig har tagit min psykiska hälsa på allvar. Istället för att fundera över min situation när jag mår dåligt, blir stressad och så vidare så har jag bara *kört på* tills det blivit så illa att det inte funkar längre. Sedan gick jag in i en sjukt djup depression på grund av en massa olika saker, och först då började jag fundera över hur jag ska leva mitt liv för att slippa hamna där igen.

Jag har på senaste tiden träffat personer som istället sagt till mig ”men herregud, det är inte konstigt att du mår dåligt så mycket press som du har i ditt liv” istället för att komma med det där ”vad du är duktig som orkar/hinner med allt”, som ju egentligen bara leder till att en lassa rpå mer eftersom en så gärna vill vara duktig. Det är inte vanligt, men dessa människor har betytt väldigt mycket för mig. De har fått mig att se att jag har behov, behov av lugn och ro, av vila, av att reducera mängden stress i mitt liv.

Det hade varit så sjukt mycket enklare om jag hade sluppit lära mig de här sakerna för att jag blivit tvungen till det, utan hade fått verktygen i en tidigare ålder. Om jag hade fått lära mig att ta mina egna känslor och reaktioner på allvar innan det barkade åt helvete.

Självhat är granne med hybris.

Twittrade lite om det här med ”självförtroende”:

En dryg grej: folk som ba ”jag är så himla bra som släppt prestationsångest/slutat bry mig om vad andra tycker” och så vidare. En grej är att vara glad för sin egen skull, för att en mår bättre. Men ofta kommer det i form av ”se på mig jag är bättre”. För det första: fenomenet att söka bekräftelse och framhäva sig själv för att en inte söker bekräftelse är… ja ni fattar. Om ni nu är så jävla nöjda med er själva borde ni väl inte ha det där jävla behovet att framhäva det?

För det andra: det är till ca 0 jävla hjälp för människor som inte har kommit dit ni säger att ni är. Snarare har jag hatat mig själv ännu MER för att jag inte kan vara en sån person som ba ~*älskar sig själv*~. Det här jävla idealet som finns av att en ständigt ska framhäva sig själv, det gör mig fan knäpp.

Tänker att det hör ihop med kapitalismen på ett sätt; vi ska göra oss själva till varor, ”älska” oss själva för att kunna sälja oss själva. Det är inte den som faktiskt kan något som lyckas, utan den som kan göra sken av att den kan något. Tänker också på detta när en läser typ jobbsökartips; alltid alltid fokus på att en ska framhäva sig, våga osv. En ska bli en jävligt osympatisk människa som hela tiden göder sitt jävla ego.

Det finns en mycket populär idé om att det finns någonting som heter ”jantelagen” som i korthet går ut på att det är fult att tycka sig vara förmer, att framhäva sig själv och så vidare. Jag skulle snarare säga att jag upplever det motsatta problemet. Jag upplever att det finns en mycket stor press på att framhäva sig själv.

wpid-img_20141002_144443.jpg

Speciellt från arbetslinjen kommer detta krav; när en söker jobb ska en framhäva sig själv å det grövsta. En ska göra spontansökningar, en ska ringa till arbetsköpare, en ska ”lyfta fram” sina talanger och så vidare och så vidare. När jag läser dessa ”tips” undrar jag bara; men om en inte känner att en kan göra detta, om en inte är bra på något som efterfrågas? Om en inte har en så jävla säljbar personlighet, vad gör en då?

Vad jag tror är problematiskt är att det finns så lite utrymme för att vara en jävla medelmåtta. När det är så oerhört tuff konkurrens om allting så måste alla liksom hålla på och ”sälja in sig”, ha ”det lilla extra” eller ”ge 200%”. Och denna process kräver att en börjar se på sig själv som en vara, en måste leta efter lika egenskaper, talanger, erfarenheter, personlighetsdrag att skriva i cv:t. Hela ens person ska scannas igenom för att en ska hitta något som kanske gör en säljbar.

Vem som vinner på det här i slutänden är ju uppenbart. Givetvis är det en jävla dröm för arbetsköpare när folk vänder ut och in på sig för att stå sig i konkurrensen.

Men det som stör mig är att det här sättet att sälja in sig själv förväxlas med att ha bra självförtroende eller självkänsla. Att den som lyckas framhäva sig själv mest också antas tycka om sig själv. Jag tror att det är fullkomligt förödande för ens självbild att gång på gång behöva lägga ut sig som en vara på en marknad, och jag tror att de flesta som gör detta mår dåligt av det.

Men det är uppenbart att ett sådant beteende och en sådan syn på sig själv är status i detta samhälle. Entreprenören som pratar om att ”tro på sig själv” och ”satsa på sina drömmar”, som om företagande var det enda sättet att förverkliga sig själv. Och vi förväntas se upp till denna person, vilket många också gör. Vi förväntas eftersträva en självbild som går ut på att en ska kunna klara allt, se motgångar som ”utmaningar” och så vidare och så vidare. Och framförallt att aldrig någonsin vara missnöjd, ge upp hoppet. Att alltid bara ta bakslagen med ett leende och vänta på att det ska gå bra. Att försöka igen och igen, pumpa upp sitt ego igen och igen, för det är så en lyckas. Jag tror det är väldigt få människor som har förmågan att göra detta. Det handlar ju ofta om att leva i en lögn, ändå uppmuntras det.

För vad är det egentligen som händer när en pumpar upp sitt ego för att sälja in sig själv? Jo, en lägger sitt värde i någon annans händer. En måste ge väldigt väldigt mycket, utan att kunna lita på att faktiskt få någonting tillbaka. En måste lämna ut sig själv, sin personlighet, sina förmågor, till någon annan som sedan ska sitta och bedöma detta. Och om en sedan misslyckas så går luften ur det där gigantiska luftslottet, och en måste börja om igen. Det är klart som fan det tär på en.

Jag tror detta är ett oerhört destruktivt sätt att förhålla sig till sig själv. Att allting tvingas in i att pumpa upp sitt ”självförtroende” och sitt ego, intala sig själv att en kan lyckas för att sedan kanske bli besviken. Och att sedan göra om samma process igen och igen och igen. Att göra detta tär som fan. Jag tror också att detta förhållningssätt tar fram jävligt osympatiska personligheter; att vara konkurrensinriktad i allt en gör, att de all verksamhet som ett led i att få ett jobb.

Hela den här retoriken skapar en grogrund för människor som upplever sig ha ”lyckats” att känna sig förmer än andra, vilket är ett jävligt osympatiskt drag. Och sedan när människor blir trötta eller irriterade på det är det en fråga om ”jante” och inte om att det helt enkelt är jävligt oskönt med människor som ständigt framhäver sin egen förträfflighet.

Det hade varit så mycket enklare att slippa söka efter sitt värde på arbetsmarknaden. Om arbete liksom bara var något en gjorde, och en förverkligade sig själv på annat håll. Eller kanske inte förverkligade sig själv över huvud taget utan bara gjorde saker en tyckte om. Då kanske en inte skulle behöva jobba på sitt ”självförtroende” så jävla mycket, för det skulle kanske inte vara en nödvändighet att gå omkring med ett gigantiskt ego för att kunna leva ett bra liv.

Att upptäcka att en hatar sig själv.

wpid-img_20141001_173610.jpgPå sista tiden har jag gjort den minst sagt intressanta upptäckten att jag tycker väldigt illa om mig själv på en massa olika sätt. Detta är i sig en mycket skrämmande upptäckt, eftersom det finns en slags idé i detta samhälle om att det absolut viktigaste som finns är att ha så kallat ”bra självförtroende” eller ”självkänsla”. I en sådan kontext känns det såklart jättetråkigt att inte ha det, eftersom det tydligen är ~*nyckeln till framgång*~ och så vidare och så vidare.

Jag har alltid tänkt att jag har så kallat ”bra självförtroende”. Jag vet inte riktigt varför, men jag tror det kan ha att göra med att jag aldrig fått stämpeln ”dåligt självförtroende” eftersom jag inte fylla upp den typiska bilden av en människa som har det. Det har liksom aldrig slagit mig att en del av anledningen till att jag självskadat, haft ätstörningar, haft destruktiva relationer och så vidare kan vara att jag inte tycker om mig själv.

En grej jag tycker är väldigt problematisk är hur många pratar nedsättande om människor som antas ha dåligt självförtroende. Typ folk som är tysta och inte så karismatiska kanske. Jag hörde i alla fall detta flera gånger under min skoltid, att det sades liksom ”jamen hon har ju så dåligt självförtroende”. Lite föraktfullt och kanske lite ömkande, men aldrig med någon slags förståelse eller respekt för att människor kan ha det så och att det faktiskt inte är någon jävla katastrof, att det är något en kanske kan jobba på till exempel.

Ofta blandas bra självförtroende ihop med att framhäva sig själv på olika sätt, och det har jag väldigt svårt för. Jag tror att det är dåligt för de flesta att göra detta. Jag känner mig sällan särskilt mycket mer bekväm i mig själv för att jag har framhävt mig själv, snarare kan det ge en motsatt effekt. Jag börjar se mig själv från utsidan och värdera mig själv i andras ögon.

Jag behöver typ inte tycka att jag är fantastisk, jag vill bara sluta hata mig själv och bestraffa mig själv.

Om prestationsångest och självbestraffning.

Jag har aldrig riktigt passat in i bilden av hur en ”duktig flicka” är. Jag är ganska skränig, tar mycket plats och så vidare. Ändå har jag haft den typen av tendenser som brukar förknippas med detta; ätstörningar, prestationsångest, en livsstil som lett till utbrändhet flera gånger. En tendens att alltid ta på mig alldeles för mycket.

Jag har kommit att tänka mer och mer på detta på sista tiden, och insett hur mycket jag egentligen lider av prestationsångest. Det har tagit sig olika uttryck i olika perioder, bland annat i form av ätstörningar, överdriven träning, relationer med män och så vidare och så vidare. På sista tiden har det handlat väldigt mycket om intellektuella prestationer; att läsa ”rätt” böcker och så vidare.

En grej som har varit genomgående är att jag mycket sällan roar mig. När jag gör så kallade roliga saker handlar det mest om flykt, om att desperat fördriva tiden för att jag inte orkar vara kvar i mig själv. Då handlar det om aktiviteter som kräver minimal ansträngning, som funkar som ren rekreation. Men att typ… läsa en bok bara för att jag tycker att den är bra, det ligger väldigt långt bort. Det är som att det måste vara antingen eller; produktivt, duktigt eller totalt hjärndött.

Jag tycker inte om det här begreppet ”duktig flicka”, för i mina ögon handlar det inte om att prestera så mycket som det handlar om självbestraffning. Att aldrig tillåta sig själv att bara ha det bra. Att alltid behöva dra saker till sin spets och göra det till en fråga om prestationer. Det gäller allt; kreativitet, tankeverksamhet, relationer.

En annan intressant grej är hur oerhört stressad jag blir när jag upplever att saker och ting liksom fungerar bra. Så fort något faller på plats så lassar jag liksom på alldeles för mycket på mig själv, så att det går åt helvete igen. Typ om jag känner mig ”produktiv” en dag så kan jag inte bara göra det jag behöver och sedan ta det lugnt, utan jag måste göra tusen olika saker bara för att jag har möjligheten. Det kan vara som att jag eftersträvar ett tillstånd när jag inte kan göra någonting bara för att få vila.

Det om är så jobbigt med detta är att det blir så svårt att balansera. För att jag ska kunna ta det lugnt måste jag ägna mig åt saker som inte på minsta sätt stimulerar mig inom ett område där jag kan få för mig att jag behöver prestera, och det tråkar såklart ut mig till slut. Jag vill bara att det ska bli lättare att hitta någon slags balans, där jag faktiskt typ kan göra saker och sedan vara nöjd med det, inte direkt tänka att jag behöver göra ännu mer.

När ingen annan straffar mig måste jag göra det själv.

Jag kollade på Girl, Interrupted och fastnade för den här scenen:

girl interrupted7

girl interrupted9

girl interrupted11

girl interrupted12

girl interrupted13

girl interrupted14

girl interrupted15

girl interrupted16Jag tänker på det här med självskada. Jag har haft många olika självskadebeteenden men det mest destruktiva, och också det mest accepterade, har varit andra människor. Andra människor, män, som kan bekräfta min självbild. Som kan trycka på mina knappar. Berätta för mig att jag är värdelös, oduglig, obildad, socialt inkompetent och så vidare. Det är skönt när någon annan gör det åt mig, det känns som att det liksom är där jag hör hemma. Jag kan ta emot det.

När någon säger snälla saker till mig så vet jag inte vad jag ska göra. Jag kan inte hantera det. Det är så konstigt. Det är som att jag aldrig fått lära mig att jag är värd mer än det, och när jag får mer så måste jag hata mig själv med större intensitet för att jag inte upplever att jag förtjänar att ha det bra. När ingen annan straffar mig måste jag göra det själv.

Hur gör en för att sluta kräla i självförakt? För att med rak rygg kunna kräva att bli bra behandlad, att inte bli nedvärderad av människor som säger sig älska en? Det tycks mig omöjligt.

Om mat.

010Jag tänker på det här med mat.

Jag vet hur en lagar nyttig och billig mat. Det är inte särskilt svårt, rent tekniskt. En håller koll på extrapriser och planerar efter det, en förväller bönor och fryser in, en äter typ ”linsgryta”, kanske bakar en sitt eget bröd.

Men så går en kanske och blir deprimerad. Kanske förlorar en matlusten och det blir sjukt jobbigt att ens fundera på vad en ska äta, att laga den jävla maten blir helt oöverstigligt. Men en måste ju äta och sådär.

Kanske är en bara sugen på några få saker som en orkar göra. Det är betydligt viktigare att faktiskt få i sig någonting alls än att äta ”nyttigt”. Då äter en de där sakerna som en är sugen på och skiter i om det är ”varierat” eller ”fiberrikt”. Det är så jävla jobbigt att äta saker som inte är så jävla goda när en har noll matlust till att börja med. Typ ”gröt” eller någon fiberrik jävla macka som en ”står sig på”.

Alla kan göra något billigt recept, men att varje dag tänka på att minimera kostnader är jobbigt som fan. Om detta kombineras med övrig stress och psykisk ohälsa kan det leda till att en äter alldeles för lite. I mitt fall kan det vara extra vanskligt då jag har en tidigare ätstörningsproblematik att förhålla mig till, som gör att jag väldigt lätt trillar dit om jag inte äter ordentligt.

Därför blir jag så sjukt irriterad på folk som snackar om hur viktigt det är med nyttig/billig mat. Det är lätt att snacka så när en inte alltid behöver tänka på kostnader, eller om en äter mycket ute eller något. Att laga en billig måltid är inte samma sak som att varje dag behöva stå och svänga ihop något och få ihop allt det där som en ”ska”; pris, nyttighet, att det ska vara ”etiskt” och så vidare. Det är för mycket.

Jag tror de flesta vet hur en borde äta eller i alla fall kan leta upp information om det. Jag tror inte att det handlar om okunskap utan om att det är jobbigt som fan att äta nyttigt. Precis som det är jobbigt att sluta röka eller börja träna eller whatever. Alla vet att det är bra, men folk orkar inte.

Det finns något djupt osmakligt i att till varje pris förhindra suicid men ge blanka fan i hur levande människor har det.

Twittrade lite om suicid och psykisk ohälsa tidigare:

Ok blir fan lack på alla ”det finns hjälp att få” angående suicid. Nej det är inte alls en jävla självklarhet. Samt: även om det finns ställen en kan gå till/ringa när en verkligen är nära så är det desto svårare att få långsiktig hjälp att må bättre. För mig tog det månader att få hjälp. Nej, jag var inte självmordsbenägen när jag sökte men jag jag hann bli det. ”Ring psykakuten”. Men alltså jag vill för helvete inte sitta inlåst jag vill ha långsiktig hjälp att må bra. Jag vill inte vara något vårdpaket som ska ”räddas” från döden hela tiden, jag vill vara en människa, jag vill ha ett värdigt liv.

Jag har ångestdämpande som jag kan proppa i mig, jag har vänner jag kan ringa, men jag VILL INTE LEVA DET LIVET. Det är bra att det finns krislösningar, verkligen. Liv ska räddas. Men problemet är att det liksom bara är krislösningar. Jag vill inte leva i en ständig kris. För att må bättre måste en kämpa, och detta samhälle hjälper mig inte med att få det jag behöver för att kämpa. Och visst kan en fråga sina vänner och anhöriga om hjälp, men då sliter en ut varandra och relationen. Det funkar inte i all evighet.

Så sitter en där hos läkaren och de ska ”bedöma” hur pass suicidal en är. Fan vilken sjuk jävla känsla det är. ”Jag bedömer dig inte att du är i riskzonen”. Nehej, men det känns som om jag håller på att gå sönder. Och grejen är den att SAKER GÅR SÖNDER. Saker går sönder inne i mig för varje dag extra jag måste vänta. Jag förstår att de måste göra så i vården på grund av begränsade resurser. Men psykisk sjukdom är mer än en fråga om suicid eller inte. Att ens be om hjälp kan vara en lång process för den sjuka. Det kan gå år av psykisk ohälsa. Och att då tvingas vänta ytterligare.

Nej jag kommer inte ta livet av mig för JAG VILL LEVA. Men jag vill inte leva såhär. Och ju längre det går desto mer försvinner lusten. Ju längre tid det går utan hjälp desto svårare blir det att ta sig upp. Jag tycker det finns något djupt osmakligt i att till varje pris vilja förhindra suicid men ge blanka fan i hur levande människor har det. Ni vet när människor bara ”jag visste att en mådde dåligt, men inte så dåligt”. Det är precis så det går till. För suicid, det ses liksom som det hemskaste hemska, som så långt bort från all annan psykisk ohälsa.

Ibland kan jag tycka att det finns en syn på psykisk ohälsa som är typ att det som händer under tiden en är sjuk inte spelar någon roll, så länge en inte tar livet av sig. Om någon bara ”räddas” från sitt självmordsförsök så är det okej liksom. Så kan vi ”rädda” folk gång på gång.

Men jag tänker att om en är självdestruktiv eller gör ett självmordsförsök så är det ett trauma i sig. Att ha tänkt så kring sig själv och sitt liv är i sig traumatiskt. Om en lever destruktivt kan en också ha utsatt sig för traumatiska situationer. Jag har i alla fall upplevt att när jag mått väldigt väldigt dåligt och gjort dåliga saker mot mig själv så förändras min syn på vem jag är och vad jag klarar av. Jag får sämre självförtroende, litar inte riktigt på mig själv och så vidare. Detta tar i sig tid att bygga upp igen, att lära känna sig själv efter en sån grej. En blir rädd för att ta risker eftersom en är rädd för hur det ska påverka en, så fort en känner minsta lilla dåliga känsla så blir en rädd för att en ska trilla ner i helvetet igen.

Det är också vanligt att ens relationer skadas mycket av psykisk ohälsa, och ju längre det går desto svårare blir det att lappa ihop. Sådant skadar också återhämtningen mycket. Relationer med andra människor är ju en av de viktigaste faktorerna till hur en mår. De flesta har ju någon form av socialt nätverk och resurser men det är inte en oändlig källa en bara kan ta från, mår en dåligt för länge så går relationerna sönder.

Ju snabbare en får hjälp desto bättre, men så som vården ser ut idag så är det väldigt svårt att få bra hjälp snabbt. Detta i kombination med att många låter det gå lång tid innan de faktiskt söker hjälp skapar en jävligt kritisk situation. Att inte kunna erbjuda hjälp snabbt är ett jävla slöseri även om personen ifråga inte tar livet av sig.

Kan bli så trött på hur det talas om självmord som om det vore det enda en behöver se upp för när en mår dåligt. Det finns en massa andra grejer en kan göra som blir mer eller mindre långvariga eller rentav permanenta. Trauman en skaffar som sitter kvar, relationer som blir omöjliga att reparera, tillit till en själv och andra som brister och så vidare. Detta måste också tas på allvar. Snacket om självmordsprevention klingar falskt så länge vi inte också pratar om detta. Hur hjälper vi människor upp tidigare, hur låter vi dem inte bara överleva utan leva också. Ju färre som behöver komma till den gräns där en ska ”räddas” från att ta sitt liv desto bättre.

Om att sätta gränser och stresshantering.

Har funderat lite på det här med utbrändhet och arbetsbelastning med bakgrund i att jag själv har bränt ut mig. Skrev såhär om saken för nåt år sedan:

Även om utbrändhet har tydliga kopplingar till hur man lever sitt liv så beskrivs det ofta som en olycka. Olyckan kommer sig av individens oförmåga att ”stanna upp i tid”. Problemet ligger i individens svårigheter att sätta gränser, inte i omgivningens förmåga att överbelasta. En möjlig lösning på utbrändhetsproblemet hade kunnat vara en minskning av arbetsbelastningen. Men detta diskuteras inte, istället läggs allt ansvar på individen. I livsstilsreportage efter livsstilsreportage berättas det om hur man ska bli duktigare på att lyssna på sig själv och sätta gränser. ”Prata med chefen/arbetskollegorna” är en uppmaning som återkommer. Underförstått är att chefen har intresse av att skapa en mer dräglig arbetssituation eller att ens kollegor har tid över för avlastning, något som absolut inte är fallet för alla arbetare.

Visst finns det personer som har möjlighet att säga ifrån. Det säger dock sig självt att ju högre omgivningens krav blir desto fler kommer att köra ut sig på jobbet. Om du säger ifrån i tid finns risken att du uppfattas som lat, om du går in i väggen så frågas det varför du inte kunde sätta gränser.

Jag tänker såhär: vi lever i ett samhälle där ”hårt slit” och så vidare ses som någonting positivt. Den som ”jobbar hårt” är ”duktig” och hyllas. Människor med helt orimliga livssituationer anses vara ”starka” och ”duktiga”. Borgare talar med drömsk blick om alla duktiga duktiga arbetare som minsann går till jobbet och gör sin grej och tar hand om sina barn och får ihop livspusslet UTAN ATT KLAGA (detta ”utan att klaga” är mycket centralt och anses vara mycket fint. Det finaste som finns är någon som har en pissjobbig livssituation men tyst står ut istället för att kräva förändring).

Samtidigt så anses det vara viktigt att ”värna sina gränser”. Detta kan göras på en mängd olika sätt, till exempel genom olika former av ”stresshantering”, typ terapi. Kanske ska en meditera eller gå en yogakurs. Ja, ni fattar. En ska helt enkelt utföra mer arbete för att kunna utföra arbete utan att gå in i väggen. Att vara tvungen att ”stresshantera” på sin ”fritid” för att palla med sitt jobb är extra arbete, precis som det hade varit extra arbete att behöva gå kurser på fritiden för att jobbet kräver det.

Jag tänker på när jag själv brände ut mig. Jag hade en väldigt väldigt stressig livssituation då, och jag gick till en kurator för att prata om detta. Jag fick bra hjälp med att hantera stressen i det som var, men det slog mig liksom inte att den situationen jag var i faktiskt var mig övermäktig. Det slog mig inte att det kunde vara så att jag faktiskt inte klarade av den, inte för att jag var dålig på att ”stresshantera” utan för att det helt enkelt var för mycket. I mina ögon handlade allting om att jag skulle ”hantera stress”, som om stressen var något som kom inifrån mig och inte handlade om min dåvarande livssituation. När jag ser tillbaks på denna period så är jag imponerad över att jag klarade mig så länge, jag var verkligen överbelastad.

Nu har jag ju fått lära mig den hårda vägen att jag måste leva på ett visst sätt för att palla, men det är först efter att mina gränser blivit så brutalt krossade att jag kraschade totalt. Jag tänker mig att om vi inte hade den här synen i samhället på att det alltid är bra och duktigt och ansvarsfullt att prestera så mycket en kan så hade det varit enklare.

Jag stör mig också på hur stress beskrivs som ett undantagsfall, att vissa människor är extra ”stresskänsliga” och därför inte klarar saker som ”normala” klarar. Visst finns det variationer, men det om en har en livssituation där en utsätts för mycket stress och press så kommer det att dränera en. Det är inte något ”personlighetsdrag” utan det är så människor fungerar. En klarar helt enkelt inte av hur mycket som helst.

Jag önskar att någon hade sagt det här till mig när jag var liten. Jag önskar att någon hade förklarat att en behöver tid för vila och återhämtning, även psykiskt, och att det är okej. Att en inte behöver fylla varje ledig stund med att vara produktiv. Jag önskar att jag hade fått det utrymmet i mitt liv, för då hade jag sluppit bli utbränd och deprimerad och ägna en jävla massa tid åt att ta tag i det och ”stresshantera”.

Sluta framställ det som att ”hårt slit” är så jävla bra. ”Hårt slit” bränner ut folk, det sliter ut folk, det gör folk oproduktiva för lång tid framåt och det innebär i många fall en stor personlig smärta. Det är ingenting som ska hyllas.

Om att ”välja lycka”.

Ibland pratar folk om att ”välja lycka” och jag har funderat lite kring det här begreppet. Detta år har jag funderat väldigt mycket på vad som gör och inte gör mig lycklig, och kanske framförallt vad som gör mig olycklig.

När det talas om att ”välja lycka” låter det som att det ser ut såhär:

wpid-img_20140808_132843.jpgAlltså typ att en har två alternativ som är lika lättillgängliga som en kan ”välja” mellan. En kan ”välja” att tänka positiva eller negativa tankar och det är bra en fråga om vanor, bara en ändrar sin ”vana” så är det samma sak. Typ som att ”positivt tänkande” är ett hantverk en lär sig och sen när det är klart så behöver en inte bry sig mer om den saken.

Som sagt har jag funderat mycket på vad som får mig att må bra, men det betyder inte att en bara kan ”välja lycka” sådär. Jag tänker på mitt psyke som på min kropp; jag vet vad jag behöver göra för att min kropp ska ”må bra”, alltså typ äta nyttigt, träna och så vidare, men det är inte alltid jag har orken till det. Samma sak är det med psyket, jag vet vad jag behöver för att må bra, det vill säga vissa former av socialt umgänge, att varva ner, att stimuleras på vissa sätt och så vidare, men det är inte alltid jag har orken till det. Det kräver nämligen mycket av mig, och det ger inte alltid direkt utdelning heller. Därför är det lätt att helt enkelt ge upp och ta till mer lättillgängliga former av befrielse; självdestruktivitet, destruktiva relationer, distraktioner eller bara ömka runt i sin egen skit. Alla vet väl hur det är att veta att en ”borde” träna men strunta i att göra det för att en inte pallar? På samma sätt kan det vara så att en ”borde” typ skriva dagbok, meditera, gå i terapi eller liknande men inte orkar göra det. Att ta hand om sitt mående är inte roligt.

För att kunna ”välja lycka” så krävs det att en har en livssituation i vilken en kan få kraft att göra rätt val, och också att en lyckas ta reda på vilka dessa val är. I denna process krävs det att en får vägledning och stöd, och kanske framförallt att en slipper utsättas för stress och press över andra saker i livet. Det tar tid och energi att komma ur destruktiva beteende- och tankemönster, det är ingenting som görs i en handvändning. Däremot är det väldigt väldigt lätt att hamna i dessa mönster igen.

Det går inte att ”välja lycka” när en befinner sig i en krissituation, typ när en är i en dålig relation med någon, vilket har varit det största begränsningen i mitt fall. Då måste en först ta sig ur den situationen, för att sedan kunna fundera på sig själv. Men sådana processer är skrämmande, för ofta är det det som får oss att må dåligt och också kan fungera som lindring. Typ att en söker trygghet i en relation som också får en att må dåligt. Eller så finns det andra begränsningar, typ ekonomiska. Samma sak om en har en arbetssituation som inte fungerar, typ är prekär. En sådan situation kan en inte lämna hur som helst.

I vissa perioder går det jättebra för mig att ta hand om min hälsa, i andra inte alls. Detta kan i princip alltid härledas till yttre omständigheter. Typ; vilka relationer har jag, var bor jag, vad gör jag om dagarna, hur mycket stress utsätts jag för och så vidare. Det är alltså inte en fråga om ”vanor” som bara ska etableras för att sedan rulla på av sig själv, utan det är något som aktivt behöver upprätthållas. Det är något en behöver gå omkring och reflektera över ofta. Det handlar också om att prioritera bort saker som frestar för att en vet att det kommer få en att må dåligt, i mitt fall handlar det ofta om relationer som jag försöker att inte fly in i. Det kan vara väldigt frestande att göra det, men leder ofta till mer skit i slutänden.

Jag kan också störa mig på synen på terapi som vissa har, typ att en bara gå till en psykolog och sedan blir det bra. Att gå i terapi kräver en jävla massa jobb. Dels att ha kontakt med vården (asså denna karusell……….), men också att skapa en bra relation med sin psykolog och upprätthålla kontakt, att orka prata om saker som är jobbiga istället för att trycka bort dem, att göra hemuppgifter (om en nu får sådana) och så vidare. Det tar tid och energi, och det ger inte alltid direkt utdelning heller.

När jag pratar om att ”må bra” så handlar det inte om att alla mina besvär plötsligt har försvunnit utan om att jag för tillfället har den energi och de resurser som krävs för att orka upprätthålla de livsvanor jag behöver för att må bra. Om jag behöver lägga den energin på annat, typ stressa över försörjning eller relationer, så kommer jag inte att ”må bra” längre. Nyckeln är alltså livssituationen, och för mig handlar mycket just nu om att välja livssituationer som fungerar för mig.

Jag försöker tänka att jag har vissa grundförutsättningar, vissa begränsningar, vissa saker jag behöver för att må bra. Dessa är relativt konstanta. Sedan finns det annat omkring mig, min situation, som kan förändras och som jag också i viss mån kan styra över. För mig är det viktigt att alltid ha en medvetenhet angående detta även i perioder då jag mår relativt bra, så jag inte sätter mig i en situation där jag inte gör det. Det handlar om att hantera saker, att vara medveten om hur ens livssituation påverkar ens hälsa och vad en behöver göra för att upprätthålla psykisk hälsa.