psykisk ohälsa – Sida 3

Målet är att vi ska sluta se våra liv som politiska.

Fick mejl tidigare idag om att ”members of the Instagram community” oroar sig för mitt välmående. Det är många som oroar sig för mitt välmående. Till exempel:

Eller kanske den där personen som under ungefär ett års tid skrivit kommentarer med olika ”tips” om hur jag ska göra för att må bättre, inklusive insinuationer om självmord. Eller kanske de där som skriver långa analyser av min psykiska hälsa i min flashbacktråd. Jag har bland annat borderline, är psykopat och har en psykos! Omtänksamt av dem att diagnosticera mig!

Skrev såhär om detta på facebook:

När jag mådde som sämst i vintras så var spekulationerna kring min psykiska hälsa något av det som tog hårdast. Känslan av att det finns människor som på allvar gotta sig i att jag mådde dåligt och använde det emot mig gjorde att jag inte vågade tala öppet om det jag gick igenom. Jag mådde inte bara dåligt, utan kände även skam för att jag mådde dåligt.
Många antifeminister gillar också att göra poänger om min barndom, ett ämne som de såklart ha mycket begränsad kunskap inom då det inte är något jag skriver om, och mena på att den har gjort att jag mår dåligt.
Detta är ett sätt att utöva förtryck och få människor som sticker ut att anpassa sig, eftersom de blir utsatta för olika former av ifrågasättanden av deras uppväxt, livsval och så vidare annars.
Jag vet själv vad som är bra för mig och vad jag behöver, och jag tar tag i mina egna psykiska problem. Att jag inte låtsas vara strålande glad och nöjd med tillvaron hela jävla tiden ger inte andra rätten att spekulera. Det har ingenting med att en bryr sig att göra, utan är bara ett sätt att ogiltigförklara mig och mina åsikter.

Jag har valt att vara öppen med vissa grejer som hänt i mitt liv av en mängd olika skäl. Dels för att jag tror att det är en bra grej att prata om psykisk ohälsa. Jag vet många som blir stärkta av mina inlägg i saken, och jag tycker också själv om att kunna få stöd i tankar om ångest, depressioner och så vidare. Jag är trött på att se på mitt mående som ett ”fel” jag bara ”har” hela tiden, utan vill knyta ihop det med hur samhället ser ut.

Det är tydligt att detta inte är ett populärt projekt. Så fort jag skriver om detta så är folk på mig och ska hålla på och misstänkliggöra mina åsikter för att ”jag mår dåligt”, ungefär som om det faktum att jag gör det inte hade något med samhället att göra utan att det typ var ett ”personlighetsdrag” jag bara råkade sitta inne på, ungefär som om jag inte själv kunde se hur min psykiska hälsa hänger ihop med olika händelser i mitt liv och min situation.

När en känner sig trängd och attackerad, vilket jag såklart gör när människor spekulerar i min psykiska hälsa och använder den emot mig, så är det svårt att de klart på olika situationer. Något jag fått erfara under en mycket jobbig period när jag både mådde extremt psykiskt dåligt och dessutom var med om att människor gottade sig i detta faktum, spekulerade i det, vände det emot mig och till och med uppmanade mig till att begå självmord. Jag är som ni vet inget fan av God Ton, men jag tycker att det finns gränser på vad en får ägna sig åt och att använda människors psykiska ohälsa emot dem är en tydlig sådan. Jag skulle aldrig sitta och offentligt spekulera i någon av mina politiska fienders psykiska hälsa.

Jag tycker att det är viktigt att kunna prata om sitt mående öppet utan att ens åsikter ska bli ogiltigförklarade för det, men vissa människor tycker uppenbarligen att det är fel att andra pratar om det som tynger dem. Jag tror detta beror på hur en talar om sin psykiska hälsa. Om jag skulle säga ”jag mår dåligt” utan att koppla ihop det med hur samhället ser ut skulle det säkert inte vara ett problem, men så fort en gör anspråk på att ens psykiska hälsa hänger ihop med något annat

Om jag hade drivit en peppig blogg om att typ äta raw food för att få mindre ångest hade nog ingen brytt sig, då hade jag fungerat utmärkt i den rådande samhällsideologin. Så länge en ta individuellt Ansvar, det vill säga lägger hela skulden och ansvaret på sig själv, så är folk nöjda, men så fort en försöker lyfta blicken och se hur en påverkas av samhället så är det stopp. Då är det plötsligt så att min psykiska ohälsa hindrar mig från att kunna se klart på något över huvud taget. Hur kommer det sig att den som har psykisk ohälsa kan ha informerade åsikter om raw food men inte om samhällsstrukturer?

Jag ser det här som en form av mjukt våld, ett sätt att kontrollera vilka uttalanden som en får och inte får göra utan att behöva utstå att människor utsätter en för spekulationer kring ens privatliv. Att alltid behöva gömma undan en del av min existens, att inte kunna prata om hur jag påverkas av det samhälle som omger mig, eftersom det anses göra mina åsikter mindre legitima att jag blandar in mig själv i dem. Målet är såklart att vi ska sluta relatera till våra liv som politiska, att vi ska sluta, eller hindras från att börja, prata om våra erfarenheter i detta samhälle. Att kampen mot patriarkatet och kapitalismen ska utgå från statistik och inte från våra upplevelser av att leva som människor i dessa samhällen.

Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman.

Angående känslomässigt ansvar, vad tycker ni om den här grejen Män Som Har Psykiska Problem Men Inte Tar Tag I Dem Utan Dumpar På Första Bästa Ickeman? Tänker på när jag har haft relationer med män med psykiska problem som varit helt oförmögna att 1. ens inse det eller ta det på allvar 2. kommunicera det 3. ta tag i det på något rimligt sätt.

Jag tycker det är FASCINERANDE att de pallar med att göra detta. Jag tänker på när jag är i relationer och typ har en ”dålig dag” eller liknande, jag bara förklarar mig och ursäktar mig och anstränger mig till det yttersta för att min partner inte ska behöva lida av det eller känna sig förvirrad och osäker över det. Jag skulle ALDRIG gå omkring och vara grinig/arg/ledsen och samtidigt förneka det när min partner frågade.

Det här med att ta ansvar för personer som uppenbarligen inte är intresserade av att själva ta ansvar är en sån grej som gått som en röd tråd genom mitt liv.

Många mån verkar ha uppfattningen att det är att ta ansvar för sina känslor att bara förtiga dem. Att inte ”belasta” andra med dem. Lustigt nog ägnar de sig ändå åt att ingå i relationer med människor som utför känslomässigt arbete åt dem. En tycker att om de inte ville belasta folk så skulle de hålla sig borta från sådana relationer, men uppenbarligen är det inte är viktigt.

Jag har varit med om att konfrontera män med detta beteende varpå de har svarat typ ”men jag ville inte belasta dig”. Vad som VERKLIGEN är en belastning är att märka att någon mår dåligt men inte få någon information om vad som händer. Sådana situationer är oerhört stressande om en upplever att en har ansvar för situationen.

Detta handlar om att dölja det känslomässiga arbetet i relationen. Om mannen inte aktivt ber om hjälp så har han ingen ”skuld” i frågan, han kan säga att han ”inte ville belasta”. Att resultatet i praktiken blir att han faktiskt belastar mer än om han bara hade kunnat tala lite klarspråk angående vad han behöver spelar föga roll i hans ögon. Han kan kanske hävda att han hade så kallade ”goda intentioner”.

Det handlar också om tolkningsföreträde. Mannen bestämmer sig för att göra på ett visst vis och fortsätter göra på samma sätt trots att en påpekar att det leder till icke önskvärda konsekvenser. Men han fortsätter köra på eftersom han har fått för sig att det är det korrekta förfarandet.

Gud, jag blir så matt.

Att bli passiviserad och må dåligt i kärleksrelationer.

När jag varit i heterorelationer så har jag blivit väldigt väldigt deprimerad och haft väldigt svårt att lämna relationen trots att jag sett att den har skadat mig. Jag har helt enkelt blivit väldigt känslomässigt beroende, och i alla fall trott mig vara oförmögen att stå på egna ben. Som den ansvarstagande människor jag är har jag försökt fundera lite på vad detta handlar om så att jag ska slippa vara med om samma sak igen.

Relationer gör mig lätt passiviserad inför mitt eget mående. I en stadig relation finns det ofta en väldigt enkel källa till närhet och bekräftelse, vilket gör att jag hänger upp mig alldeles för mycket på den. Jag slutar söka andra källor till bekräftelse och gemenskap, till exempel vänner, eftersom jag känner mig mer osäker i de relationerna, eller för att det liksom är mer energikrävande att initiera umgänge.

Sedan handlar det även om hur en bekräftar varandra. Min erfarenhet av kärleksrelationer är att en säger väldigt mycket saker, typ; ”jag älskar dig”, ”jag är kär i dig”, ”du är fin” och så vidare. Jag uppfattar att det är betydligt mindre vanligt att en gör detta i vänskapsrelationer. Jag bekräftar i alla fall inte mina vänner på det sättet.

Jag tänker att den här bekräftelsen som ges via ord är ganska tom egentligen. Jag tänker att det inte är så mycket att en faktiskt känner sig bekräftad av detta, utan det är mer att en i och med dessa ord börjar hoppas att det ska kunna uppstå en kärleksfull praktik i relationen. Det är inte så mycket bekräftelse av en som person utan mer ett omdöme, och om en vänjer sig vid den typen av bekräftelse blir en väldigt utelämnad till den som ger den. Men den här typen av bekräftelse har väldigt hög status i samhället, eftersom den förknippas men romantiska relationer som anses vara den viktigaste formen av relation.

När det kommer till kärleksrelationer finns det liksom en mall, och en kan ofta vara relativt säker på vad en får. Även i de fall en inte kan vara säker så inbillar en sig gärna att en kan vara det. Typ om en ses så kommer en troligen vara nära varandra, kyssas, säga snälla saker till varandra och så vidare. Om det inte blir så så blir det ofta konflikter utifrån det.

När jag mår dåligt behöver jag närhet, gemenskap och bekräftelse, och om jag då är i en relation så är det nära till hands att söka den där. Det liksom kräver mindre till att börja med, det är ”säkert” i den betydelsen att det är samhälleligt accepterat att förvänta sig det och söka det.

Detta kan fungera till en början när en typ en ”kära” och vill vara med varandra hela jävla tiden och ~*hjälpa varandra*~ med diverse. Problemet är att om en bara har en källa till närhet, gemenskap och bekräftelse blir det lätt väldigt skört. Plötsligt en dag så är det något som inte fungerar i relationen och då står en där. Detta har i mitt fall lett till väldigt mycket destruktivitet i relationer, där jag varit väldigt känslomässigt utlämnad till en enskild persons känslor.

Det är ju inte särskilt konstigt att den andra parten i en relation inte orkar med detta, jag pallar inte heller med att människor är känslomässigt beroende av mig. Jag brukar dock försöka ta ansvar för det genom att vara tydlig med vad jag kan och inte kan ge i en relation. Till exempel; jag säger inte att jag alltid kommer finnas där och ställa upp för någon annan, jag säger inte att jag alltid kommer att vilja vara med någon annan, jag säger inte att någon kan dumpa all sin känslomässiga skit på mig, för jag vet att hur lockande det än kan vara så leder det till skit att haka i sig för mycket i varandra.

Jag uppfattar att män ofta tror sig klara av mer än vad de klarar rent socialt. De vill liksom gärna ställa upp och så, men de inser inte sina begränsningar. När en är i ett känslomässigt sårbart tillstånd är det lätt att greppa efter saker även om en vet att de inte är realistiska. Detta har hänt mig, att jag har mått dåligt och blivit intalad att jag kan lita på att få närhet och trygghet från en person som sedan inte kunnat ge mig det. Och jag klandrar egentligen ingen för att inte kunna ge någon annan det, det går inte att ta hand om sina vänner eller partners på det sättet, men jag klandrar människor för att få mig att tro att de kan, för detta leder till jävligt mycket lidande.

Denna ide om att en ska kunna hjälpa en annan människa på det sättet hänger såklart också ihop med romantiska ideal om att en ska kunna ”läka” varandra, vara allt för varandra och så vidare. När en säger den typen av saker så anspelar en på en lång lång tradition av liknande saker som sagts och lovats i musik, sagor, filmer och så vidare i all jävla oändlighet.

Det är en slags frivillig isolering som sker där en blir väldigt känslomässigt beroende av en enskild person, en person som troligen inte räcker till, eftersom ingen kan vara allt för någon på det sättet.

Jag funderar lite på hur jag ska förhålla mig till detta nu. Min nuvarande strategi är att helt enkelt inte bli så insyltad i relationer. Att varken ge eller ta emot så mycket verbal bekräftelse, att inte acceptera diverse ”löften” som ges och så vidare. Det kanske låter tråkigt, men jag tror att det är vad jag behöver för att inte börja må alltför dåligt i en relation igen. Det kräver dock ganska mycket att upprätthålla detta.

Barns och ungdomars psykiska hälsa tas på mindre allvar.

Under de senaste året har mycket hänt, och jag har fått väldigt mycket insikt på området min psykiska hälsa. Jag har börjat förstå vari mina begränsningar ligger. Kort kan sägas att jag har en stress/ångestproblematik som leder till att jag inte kan slappna av ordentligt, fokusera på saker som är relevanta. Jag oroar mig väldigt mycket över saker som jag inte kan påverka, går väldigt lätt upp i mina tankespiraler och så vidare. Jag har också vissa självdestruktiva tendenser, beteendena växlar dock.

Hur som helst; dessa problem har funnits med mig under större delen av mitt liv.

I högstadiet började jag skolka mer och mer på grund av psykisk ohälsa. Jag minns att jag var hemma helt enkelt för att jag hade ångest. Jag använde inte de termerna då, men nu kan jag med klarhet se att det var just ångest det handlade om. Då däremot hade jag absolut inga verktyg för att förstå min situation.

Det finns en idé om att tonåringar har ”tonårsångest”. Detta ord ”tonårsångest” brukar användas lite slappt och nedvärderande. Tonårsångest är liksom inte lika mycket på allvar som ”riktig” vuxenångest. Tonårsångest har en för att en är ung och typ ”grubblar på livet”, inte för att en faktiskt har ångestproblematik eller har något reellt att ha ångest över.

Jag minns en gång när jag frågade en vuxen om en kunde ringa Bris när en mådde dåligt och den sa att ”det är för de med riktiga problem”. Vad menas ens med ”riktiga problem”? Jag blev redan här lärd att det jag kände inte var värt att ta på allvar, att det inte var ”på riktigt”. Istället för att fråga mig om vad jag kände och varför jag ville ringa så utgick den här vuxna personen direkt från att det inte var ”på riktigt”.

Hela den här grejen gjorde att jag under många många år har skjutit psykiska problem framför mig, inte tagit tag i dem ordentligt eftersom jag avfärdat det som ”tonårsångest”, ”inte på riktigt” eller helt enkelt bara ett rent disciplinproblem. Det var tvunget att gå riktigt illa för att jag skulle börja orkar ta min psykiska hälsa på allvar och fundera över hur jag måste organisera mitt liv för att må bra och söka hjälp. Jag tänker att om jag hade gjort detta tidigare så hade jag sluppit väldigt mycket lidande, men eftersom jag fått lära mig att min psykiska hälsa inte är en viktig grej så har det inte varit så.

Samma sak med hur en ser på ungdomars självdestruktiva beteende. Det anses, i högre grad än när det gäller vuxna, vara en fråga om att ”söka uppmärksamhet”. Jag tycker att termen ”ett rop på hjälp” är extra fascinerande, eftersom den används för att avfärda människor istället för att faktiskt ta ”ropet” på allvar och hjälpa dem. Den här retoriken finns kring psykisk ohälsa i största allmänhet men speciellt när det kommer till barn och unga.

Det finns också en fin tradition av att inte lyssna på barn och ungdomars egen beskrivning av sin livssituation. Om en ungdom är arg på sina föräldrar heter det att den ”tonårsrevolterar”, alternativet att föräldrarna faktiskt behandlar barnet illa finns liksom inte. Ungdomens känslor tolkas sällan som en legitim reaktion på omgivningen. Ofta när en diskuterar familjesituationer så beskrivs barn och ungdomar som problem, typ att de ”provocerar”, ”revolterar” och är ”ouppfostrade”. Föräldrarna beskrivs sällan som problem, förutom möjligtvis att de är för dåliga på att ”sätta gränser” (det vill säga bestämma över) sitt barn. Samma sak gäller för skolsituationer. Till exempel så kan barnet vara ”skoltrött”, men att det skulle kunna finnas problem på skolan som framkallar denna trötthet är liksom inte i fokus.

Sedan kan det såklart också vara så att det faktiskt ”bara” är tonårsångest, det vill säga att det är något en växer ifrån eller som är bundet till en specifik situation en befinner sig i som tonåring (t.ex. bo tillsammans med sin familj eller gå i skolan) och som en sedan tar sig ifrån. Även i dessa fall är det såklart relevant att ta på allvar. Det är ju inte som att vuxnas ångest nedvärderas på det sättet, även om den är uppenbart relaterad till något specifikt som har hänt, till exempel en skilsmässa. Då finns det ändå i regel en syn på att vuxna har rätt till och bör ta hand om sin psykiska hälsa och få hjälp att ta sig ur sin situation.

Hur tänker en sig att den här synen på barn och ungas psykiska hälsa ska ge dem verktyg att ta hand om sig själva senare i livet? För mig har det varit en lång och fortfarande pågående kamp att börja ta mig själv och mitt mående på allvar och inte bara vifta bort det, som jag ju fått lära mig att göra innan. Om jag hade blivit tagen mer på allvar när jag uttryckte dessa känslor som yngre så hade jag troligen inte behövt göra allt det här arbetet själv, men nu har jag behövt kämpa emot den bild av mig själv som jag har internaliserat.

Jag är fortfarande såpass ung att mina känslor då och då viftas bort som ”en fas” (som om inte allt i livet var en fas), men det börjar ändå bli bättre ju äldre jag blir. Idag kan jag på ett helt annat sätt hävda min egen tolkning av min psykiska hälsa och kräva att bli tagen på allvar. Det är i hög grad en träningsfråga och faller säkert ut väldigt olika för olika människor, men det första steget var att inse att det där som jag innan trodde var tonårsproblem inte var det, utan har följt med mig i många många år. Att få denna insikt var både jobbigt, men också jävligt befriande eftersom jag då fick större möjligheter att ta mig själv och mina känslor på allvar.