Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Relationer

Att våga släppa destruktiviteten och släppa in nytt liv

Jag har tänkt på det här med den ”bekvämlighet” som ändå finns i relationer med män. Att en liksom har vissa invanda mönster som en är så bekväm i att det känns mer hotfullt att bryta dem för att bli lyckligare än att leva kvar och harva på i samma skit fast en vet att det skadar en.

Igår diskuterade jag att ha sex med en kvinna för första gången och varför folk tycker det är så läskigt. Mitt svar på frågan är att om jag inte hade haft sex med män innan hade sex med kvinnor inte framstått som läskigt, men eftersom jag hade vant mig vid det heterosexuella sättet att förhålla sig till en annan människa så blev det så. Precis som att vissa kvinnor kan finna vänskap med kvinnor läskig för att det är ovant, de har mest umgåtts med män. Idag finner jag sex med män motbjudande och hotfullt men inte läskigt på det sättet, för det är inte främmande.

På samma sätt kan det finnas en slags bekvämlighet i destruktivitet, och framförallt i destruktiva relationer. Jag har tänkt väldigt mycket på det här, framförallt efter en av mina heterorelationer som verkligen var nedbrytande och destruktiv och där vi båda skadade varandra medvetet.
detvarlättareattkräla

Men det är inte bara relationer. Jag har självskadat innan på många olika sätt. Innan trodde jag att jag slutade för att min första pojkvän räddade mig från mitt hysteriska själv, sedan insåg jag att jag egentligen bara bytt ett självskadebeteende mot ett annat. Från att skära och svälta sig till att bråka med honom, låta mig tryckas ner av honom, låta mig stympas känslomässigt, kreativt och intellektuellt av honom. Heterorelationer är en form av självskada som är väldigt socialt accepterad. Det går ofta långt innan människor påpekar att en relation är destruktiv, och det finns alltid någon annan välvillig själ där för att ta den i försvar. Om inte personer en känner så relationsspalter, romantiska filmer och böcker och så vidare. Det finns alltid någonting som stödjer ens tes om att det är rätt att fortsätta streta på.romantiktvåstegkravsaga

Jag skrev en dikt om detta, framförallt relaterat till sexuellt våld (triggervarning):

och om du inte kan älska mig
snälla våldta mig till orgasm
ikväll
om du inte kan komma till mig i kväll
kom in i mig
kom i mig
täck över min mun med din
manshand
kväv mina böner om nåd
mörda mitt motstånd
gör mig foglig svag
för dig
ditt könsorgan
ta fram det ta på det
pressa in det mellan mina
kuksugarläppar
sära dem med dina fingrar
sök dig ner
i svalget
framkalla min kräkreflex
om du inte kan
avguda mig
devalvera mig
om du inte är förälskad i mig
förnedra mig
för jag orkar inte
vara ingenting
för dig

Jag tänker apropå denna dikt; jag har känt såhär. Det är chockerande att jag har känt såhär, men det har jag verkligen. Jag har tänkt de här tankarna så många gånger, om än inte lika klarskuret. Jag har känt att jag hellre vill förtryckas än att behöva ta mig an världen på egen hand. Att jag hellre har krälat än att leva utan honom. Och så känner många kvinnor. Kvinnor som blir slagna av sina män känner så (inte alla, många är också bara för rädda för att lämna). Jag har inte vetat hur jag ska leva utan förtrycket.

krälalitetill

Men jag tänker också att det finns utvägar. Destruktivitet kan kännas tryggt, men det är bara för att det är vant. Att begära ett annat liv kan vara så jävla läskigt, för när en flyger kan en också falla, när en älskar kan en också behöva sörja, när en har kan en också förlora. Och ibland gör en också det. Men det är ofta inte ens en bråkdel av det en har, även om det en förlorar kan kännas som hela en värld. När en lever destruktivt däremot kan en där destruktiva relationen verkligen vara det enda, det en desperat måste klamra sig fast vid.

Om en lever ett rikt liv har en plats för mycket. Jag märker att jag mer jag uppskattar de omkring mig desto mer kan jag lära känna och uppskatta andra. Jag har känslomässig energi över, för jag får så mycket. Om det är enklare att lita på folk eftersom de inte är ens allt. En måste inte vara helt säker på att de kan vara där för en alltid, det räcker med det de ger i just den stunden.

Utvägen för mig var lesbiskheten, för den fick mig inte bara att börja bejaka mitt begär mot kvinnor utan också mig själv. Innan hade jag tänkt att jag skulle behöva leva ensam, i självspäkelse, för att inte vara destruktiv, men denna självspäkelse är också destruktiv. Att inte få ge sig hän åt känslor, att inte få vara passionerad, är utarmande. Det är inte samma sak som att skadas i en relation, det är mer ett långsamt dränerande på livskraft, snarare en fråga om att en inte får nytt än att en sugs ut.

Jag insåg när jag träffade min första flickvän att en behöver kärlek för att växa. En behöver få älska och känna sig älskad för att kunna föra ett fritt och expanderande liv. Och när jag fick det så kunde jag släppa destruktiviteten. Det var inte längre en kamp, det var bara en befrielse. Men det var tvunget att komma in nytt liv först. Inte för att allt var enkelt, men det fanns någonting att slå rot i, att växa av. Därför blev också sorgen så stor när detta inte fanns där längre.

En kan våga släppa tag om det gamla när nytt kommer in att ta tag i. En kan inte förvänta sig att det ska gå att falla fritt. Sedan måste en nog försöka ändå, för det är enklare att öppna ögonen för nytt när en törstar efter det, men det är en kamp. En kan sluta med destruktiva beteenden, men en kan inte vila i det, en kan inte sörja, förrän en har fått in nytt och friskt, förrän det växer nya knoppar där det sjuka en gång funnits. Jag tror att om en försöker så går det, men en måste också förbereda sig på att det kan vara riktigt jävla obehagligt. Jag tror tyvärr att förändring alltid är det.

denna plats

1. denna plats. när var jag här senast. det var när vi fortfarande var tillsammans. de där sista dagarna, så ödesmättade. jag visste vad som komma skulle men jag ville inte acceptera det. jag ville hålla kvar vid det sista som var vi. de sista små halmstråna. men jag kramade dem så hårt att de bröts i handen på mig.

2. platser har aldrig känts i mig. när jag står här tänker jag; vi var här tillsammans en gång. men jag känner det inte. jag känner
ingenting.

3. jag känner; tomhet. ensamhet. övergivenhet.

4. jag tar tillbaka; jag känner visst. jag känner; bristen på känslor.

5. att känna men samtidigt inte känna. att veta; jag borde känna. att veta vad en borde känna men att inte förmå sig. det är för stora känslor. det är för mycket för att en ska orka. en skjuter dem ifrån sig. bort bort. bort från mig. rör inte vid min hud.

6. samtidigt; viljan att tränga in. tränga bort eller tränga in. det är en stor fråga. en viktig fråga.

7. fly eller flyga. så skulle den också kunna formuleras, den där frågan.

8. jag vill flyga, men jag vill flyga bort. och jag vill flyga in. jag vill flyga in i solen likt Ikaros. men mina vingar ska inte smälta. eller ska de det? jag vet inte. jag längtar till döden. eller nej. jag längtar till vilan. just det, så är det. vila. kommer jag kunna finna vila i något annat än döden? kommer jag att kunna ligga lugnt och stilla någon annan gång? jag vet inte. det har inte skett hittills.

9. jag tänker på de där vaxvingarna. jag tänker att de smälter om mig, att de innesluter mig, att de blir en andra hud. och jag tänker; vad är det här för hud. så mjuk och formbar. jag skulle kunna vila då. jag skulle kunna dö då.

10. jag prövade att läsa. jag prövade att meditera. jag prövade att låta gudstron fylla min kropp. men någon vila fick jag inte. vad jag fick var; mer bekymmer. mer tankar. åh baby, kommer de någonsin att sina?

IMG_20151123_211441

Om att vilja vara lesbisk

Fick en fråga på mejlen om att vilja vara som jag tänkte svara på!

Hej! Jag har länge funderat över om det är okej att önska att man vore lesbisk? Har levt som heterosexuell hela mitt liv, och jag funderar på om det är ok att säga att jag önskar att jag vore lesbisk, fast jag inte själv har den erfarenheten. Det är så jag känner men är samtidigt är jag förstahands omedveten om det förtryck som förekommer. Måste säga att jag hatar män i allmänhet… pga detta jag önskar att jag kunde sexuellt och emotionellt falla för tjejer. Läst dina inlägg och fick vibben av att du gjort ett aktivt val att bli lesbisk. Om detta inte är fallet menar jag inte att vara fördomsfull utan snarare inspererad då detta är något jag själv önskar att jag kunde välja. Känner igen mig så många inlägg angående den heterosexuella bruden….

Jag tycker att det är rimligt att uttrycka en önskan att vara lesbisk. Sedan kan en göra det på så många olika sätt. Snarare; jag tycker det är rimligt att uttrycka denna önskan om en faktiskt också strävar dit. Om så är fallet så är jag verkligen inte den som är den. Jag har för det första gjort samma själv, och det gjorde mig också lesbisk. Nu har jag inte riktigt sagt just ”jag önskar jag var lesbisk”, men däremot uttryckt att jag skulle vilja ha relationer med kvinnor på ett annat sätt (mer om detta här). Men är inte det då att vara lesbisk? Det är ju inte lesbiskheten som sådan en begär, inte den lesbiska identiteten, utan att vara med kvinnor. Jag kallade mig inte lesbisk innan jag faktiskt hade haft min första lesbiska erfarenhet, jag var tvungen att se med mina egna ögon att det var en möjlighet. Men jag hade också kunnat kalla mig lesbisk innan, när jag visste att män inte var ett alternativ och att jag kunde känna en dragning mot kvinnor. Vissa tycker ju detta är fel, men ärligt talat är det främst heteros som gått på mig.
dufårvaralesbiskomdumåste

Det som stör mig mest, och även många andra flator tror jag, med den här typen av utsagor är att folk inte kommer till skott. Jag är helt enkelt trött på att höra att folk som inte alls planerar att ens försöka bli lesbiska prata om att de skulle vilja vara det. Så svårt är det inte. Kör fan. Gud. Jag skulle säga att om en ens tänker tanken är det värt att pröva. Det finns fan inte mycket att förlora på det, kanske har en ett tråkigt ligg? Men ärligt hur många gånger händer inte det annars. Och det kan vara det absolut bästa en gjort i sitt liv.

Ja, jag ser det i mångt och mycket som att jag gjort ett aktivt val. Inte i min situation, det styrde jag inte, men sedan tänkte jag tankar, läste böcker, hade diskussioner och ett visst typ av umgänge som ledde mig in på detta spår. men framförallt; jag omfamnade de möjligheter och begär jag redan hade. När jag började tänka ”henne skulle jag kanske vilja vara med” om en tjej så skrev jag till henne, helt enkelt. Jag lät mig själv gå en väg jag inte utforskat innan, och det är väl mycket detta som är valet. Men vägen fanns redan, den var bara inte upptrampad.

Nej, du har inte förstahandserfarenhet av lesbofobi, men du har dels erfarenhet av det eftersom du lever i ett lesbofobt samhälle och dels så har du blivit utsatt av direkt misogyni, vilket har ett stort överlapp med lesbofobi. En kan säga att lesbofobi är lite av en specialdesignad version av misogyni, bara för oss flator!!! Det är såklart inte samma sak som att utsättas för lesbofobi direkt riktad mot sig, men det är ändå inte helt väsensskilt. Jag tycker inte om när folk höjer upp förtrycket mot flator till något så speciellt, jag anser inte att det är det. Det suger men det är inte ogreppbart för en ickeflata.

Jag kan lite störa mig på när folk gör ett så oerhört stort nummer av lesbofobi. JA det finns men en kan leva ett liv ändå. Nu säger jag ju detta som vit stadsflata vilket såklart påverkar mitt sätt att se på det, men idén om att alla flator skulle lida så oerhört av lesbofobi stämmer inte. Jag gör det inte, väldigt få flator jag känner har några större problem med att hantera situationen. Ja, det är klart en får ryck när en börjar tvivla, men det förstör inte livet. Inte ens i närheten av hur mycket relationer med män gör det. Det beror såklart på sammanhang också, men utifrån den jag lever i nej.

Ärligt talat tror jag att en av grejerna med snacket om den oerhörda lesbofobin är att heteros tycker om det. Vi är tragiska, en skulle aldrig kunna välja vårt öde för det är så hemskt. Det är faktiskt så att de som snackar mes tom hur hemskt det är att vara lesbisk själva är hetero, eller åtminstone inte i någon högre grad levt ut sina lesbiska begär. Givetvis förekommer det att även flator gör det, men det tenderar att vara betydligt mycket mer nyanserat och inte alls den här nattsvarta bilden av ett liv i misär. Mer åt hållet; ja det suger att vara utsatt för vilka en älskar men en älskar ju ändå och det är gött.

Jag tänker också att det handlar om att det är ett av få sätt som lesbiska har kunnat hävda sig på, genom att peka på just hur fientligt samhället är mot oss för att våra frågor ska tas på allvar. Det är såklart rimligt, men jag ser det inte så mycket som att samhället är fientligt mot lesbiska som att det är fientligt mot kvinnor, och därmed också kvinnors relationer med kvinnor. lesbiskskämmas

 

Ensamhet-för-två

Och vi laddade upp och vi laddade ur.

Upp och ur. Upp och ur. Och kontakten laddningssladden den for in och ut. In och ut. In och ut. Och jag gav upp en stilla suck när den lämnade mig för det var det enda som penetrerade mig numera. En gång hade dina fingrar penetrerat mig. En gång hade de strålat i mig. De hade varit elektriska innan vi började laddas med elektricitet.

Vi laddade varandra känslomässigt och med el. El som kom ifrån kontaktuttaget där vi båda två satte varsin sladd kopplade till en grenkontakt. En kontakt för två. Kontakt mellan två. Kontakt mellan oss två. Det vill säga; kontakt mellan två kroppar. Det vill säga; kontakt mellan två generella kroppar. Det vill säga: kontakt mellan två kroppar i allmänhet (absolut inte i synnerhet). Och sedan; vår kontakt med kontakten, med grenuttaget, som förmedlade kontakten med samhället, med samhällskroppen.

Vi hade precis blivit inventerade diagnostiserade.
Vi hade blivit diagnostiserade som avvikande. Vi hade båda haft våra gamla felaktigt bristande fingertoppar kvar. Dessa fingertoppar som hade haft kartor, min en virvel din mer ett hav. Ett oändligt hav. De hade bränts bort, bytts ut. Först bränts bort sen bytts ut. Som för att utradera allt. Ingen skulle kunna se sin individuella karta bland mängden av kasserade fingertoppar. Ingen skulle kunna plocka upp en av alla dessa hudflagor och tänka ”det fanns en (människa) som hade denna karta på sin fingertopp. Som rörde en annan hud med denna fingertopp. Som präntade in detta mönster på en annan hud”.

Innan hade fingertopparna varit det som avslöjat oss men nu fanns det ingenting att avslöja längre. Och ändå; denna ständiga rädsla för just avslöjandet. Odefinierat som ett mörkt moln som sakta närmade sig över himlen. Ett malande malande ljud.

Vi var inte som alla andra och det var också allt vi var. Vi var den tomma mängden. En av alla miljontals kroppar-inte-som-andra. En av alla avvikelser.

Paret är den sista utposten. Den sista tomma reliken över det som en gång kallats mänsklighet. Det som var kvar av köttskalet när alla känslor tankar intryck hade flytt det. Ett symboliskt band mellan två, en kontakt. En grenkontakt. Kontakt mellan oss två men det kunde lika gärna ha varit någon annan. Hade jag sörjt om du lämnade mig? Troligen inte. Och jag sörjde detta faktum. Jag sörjde bristen på sorg.

Vi var maskiner.

Maskiner.

Jag vet inte hur jag ska förklara det men; vi var maskiner, vi var robotar, vi var datorer. Vi var effektiva snabba rena.

Del för del hade bytts ut mot metall och plast. Vi var perfektion. Och ändå; något som skaver. Just det. Det var perfektionen som sådan som skavde. Det var vårat själva vara som skavde vårt varande som perfekta. Ofelbara. Helt och hållet utan rynkor veck streck. Så jävla rena. Så äckligt jävla rena. Den typen av renhet som bara lockar till låga smutsiga scener.
Förstörelse.
Besudlande.

Nedsmutsande.

Vi ville besudla varandra. Allt vi vackrast ville var att besudla varandra. Smutsa ner denna rena rena rena obönhörligt olidligt rena yta med blod svett och tårar. Men jag svettades inte längre och jag grät inte och jag blödde inte för sådant sysslar en inte med som perfekt.

Det var; dödsdriften.

Hur smutsar en ner någonting så rent? Hur perverterar en det perfekta. Det är som ett vitt pappersark, en vet inte var en ska börja. Varje penndrag blir fel, och det kommer för evigt finnas kvar som det första penndraget. Det enda penndraget.

Och jag tog på din hud och jag tänkte vad är det här för hud. Vad är det här för hav. Vad är det här för smärtsamt mänskligt som jag rör vid som jag låter mina fingertoppar glida över. Vad är det här för ocean att drunkna i.

Var har jag lagt min kropp bara svara mig var har jag lagt den. Den var på det stora hela inte så bra men den har så att säga ett visst affektionsvärde, jag har ändå levt i den.

Och du svarade:
Jag vet inte riktigt baby men jag tror du kanske förstår att din kropp den byttes ut bit för bit mot plast och metall och jag tror kanske att det var så. Du blandades ut bland andra kroppar. Dina köttslamsor dina inälvor blandades bort. Inte ens du skulle känna igen dem längre. Du skulle inte känna igen det som en gång varit du men jag vet inte riktigt baby jag spekulerar bara här men du skulle kanske komma att tänka att du äcklades ja att du äcklades av att det där varit du en gång,
Och du svarade:
– Du skulle inte känna igen ditt eget hjärta och skulle du det skulle du äcklas av åsynen. Framförallt skulle du äcklas av att det levde. Du skulle äcklas av dess slag, denna tidens klocka mot döden. Du skulle äcklas av döden, för döden är livet.
Och du svarade:
Du skulle äcklas av att det levde men ändå där inne; längtan. Längtan efter något levande. En längtan så stark att du till slut skulle skjuta den ifrån dig med dina robotarmars fulla kraft. Livet alltså. Existensen alltså. Varat alltså.

Vi var; brist.
Vi var; förlust.
Vi var; för lust.

Vi var: ensamhet-för-två. En isoleringscell att dela. Ett desperat försök att hela. Ett ögonblick att vela. Ett ursinnigt kelande. Ett stilla stelnande.

– Baby rör vid min hud rör vid det enda mänskliga som finns kvar av mig innan även denna ska bytas ut.

Jag ville sluta andas men det gick inte. Sluta andas just för att jag förnekats din andning. Men lungorna gick på automat. Och även om en slutade så skulle det bara vara att koppla på igen, in igen. Jag tänkte ”kommer lungorna vara nästa att plockas bort, bytas ut mot nya robotlungor. Eller kanske kommer de rentav plockas bort helt. Eller kommer det vara mitt hjärta som fortfarande slår för dig. Eller kommer det vara mina revben som håller detta bankande hjärta instängt i bröstets korg, bur”.
Just det, bur. Så tänkte jag. Mitt bröst är en bur och mitt hjärta är en fågel som inte vet någonting annat än fångenskapen. En fågel rädd att flyga. Ett hjärta som bar en rädsla för att älska; att rädas att göra det en är ämnad att göra.

Den totala perfektionen är intet. Att inte finnas. Att inte leva. Total stillhet. Likgiltighet. Likgiltighet är motsatsen till allt som lever. Likgiltig; som ett hav (fast jag visste inte hur ett hav såg ut. Mitt språk var dött, stelnat, utan referenspunkter. Det fanns ingen nod jag kunde dra en linje till, ingen erfarenhet jag kunde knyta an till. De nya liknelserna var alltför brutala. Jag kunde inte använda dem. De handlade om; olika hårda kalla material, olika brutala kantiga former, olika obönhörliga stumma ytor. Kalla stumma hårda kalla brutala kantiga. Material som saknade återkoppling. Former som saknade redundans. Former som passade perfekt in i sina tilltänkta håligheter, helt utan tomrum. Material en kunde drunkna i, sjunka ner i, omslutas av. Som var fullständigt klara. Åh denna klarhet detta ljus som gör så förbannat ont. Inga toner kunde fortplanta sig i den, ingenting kunde resonera i den, resonera med den). Nå, ursäkta. Ett hav. Just det. Så var det. Det var som ett hav. Och bilden av havet är starkare än de bilder jag har av saker jag sett. Vad har jag sett? Vita väggar. Silverfärgade rör. Tomma stumma fönster. Speglar. Havet är mitt. Det är bara mitt. Jag har inte pratat med dig om havet. Jag ska inte prata med dig om havet. Aldrig ska jag prata med dig om havet. Det är för stort. För allvarligt. För äkta. Du har inte heller sett havet. Men jag är rädd för att ditt inre hav ska vara vackrare än mitt.

Vi var
Intet
Vi var
Ingenting
Våra kroppar var
Ingenting

Och jag sade:
Besudla mig baby för jag kan inte leva med denna rena kropp. Min hud bränner baby för den är så ren. Jag orkar inte med denna rena hud baby. Jag orkar inte denna blanka hårda yta som är mitt skinn.
Och du grät. Eller; du ville gråta men det kom inga tårar. Dina tårkanaler var bortplockade. Inte ersatta med något nytt.
Bara
borta.
Borta.
Slängda på
historiens soptipp. Arkiverade på ett museum över människans svaghet och brister. Begravda i en massagrav, sammanblandade med miljoner andra kroppar, täckta av andra kroppar. Så nära varandra men ändå så
ensamt.
Tanken på att även om din kropp ligger där bredvid mig så kommer den bara vara en i mängden av kroppar, även inför mig. Även min egen kropp kommer att vara en i mängden av kroppar, även det inför mig själv.

Min kropp. Jag äger min kropp. Jag får göra vad jag vill med den. Det är det som är smärtan; att få göra vad en vill med sin kropp och så göra; detta. Varför är detta vad jag gör med min kropp? Jag skulle kunna göra allt, vad som helst. Och just för att jag är fri att fånga allt så låter jag handen hänga lamt utmed sidan. Just för att jag är fri att beröra din hud så låter jag bli. Just för att jag vet att om jag gör det finns ingen annan förklaring än denna;
Jag vill.
Jag
vill.

Och jag sade:
– Jag längtar till att även min själv byts ut så jag slipper veta att jag är utbytt.
Och jag sade:
– Jag längtar tills mina läppar aldrig nuddat dina.
Och jag sade:
– Om du inte kan besudla mig baby då vill jag att du aldrig någonsin ska ha lagt din hand på mig.

Grymheten

Trots att minnet brände
Ville jag inte glömma dig
Jag ville inte
Driva ut
Dig
Jag ville
Att du skulle stanna hos mig att du skulle finnas kvar i mig att du skulle ge mig hela dig att du skulle fortsätta skriva skicka kärleksbrev som om du egentligen bara var ute på en

Lång
Lång
Resa

Det var
Den obönhörliga
Olidliga
Grymheten i
Att älska så mycket
Och se sin kärlek förvandlas
Till aska
Till dött
Kött
Se sin kärlek avvisas inte kunna tas emot som vore den besmittad och det var den den var besmittad med ett
Hot om
Kär
Lek
Och hotet var; jag kommer alltid älska dig så djupt då mycket jag kommer alltid brinne hett för dig jag kommer förlora allt mitt vett för dig jag kommer älskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadigälskadig
Älska dig
Älska
Dig

Älska

 

 

 

Dig

IMG_20151120_114730 IMG_20151120_112650

Vad är egentligen det lesbiska lidandet

Jag har en grej för mig som är att kalla allting ont som sker för det lesbiska lidandet. Tappar något på foten? Lesbiskt lidande! Bussen sen? lesbiskt lidande och så vidare. Poängen med detta är ironisera över hur heteros gärna tror att ens smärta i relationer har att göra med det faktum att en är lesbisk och inte med det faktum att en är människa.

IMG_20151017_170254

Men vad är egentligen det lesbiska lidandet? Vad är det för lidande som drabbar lesbiska specifikt, eller snarare kvinnor som älskar kvinnor. Förutom det självklara, nämligen öppen misogyni och lesbofobi, så tänker jag att allting kretsar kring förluster, antingen av det som funnits eller av det som skulle kunna finnas.

Jag tänker först och främst att det är sorgen över det oberarbetade, det olevda, det ointräffade. Jag har haft många kvinnor i mitt liv som jag hade kunnat älska, men aldrig fick chansen att älska. Dessa kvinnor kan jag sörja på ett annat sätt än vad jag sörjer män; de fattas mig, det finns en brist där de skulle ha krokat i min livslinje. Det finns däremot inte en enda man jag sörjer att jag inte haft en relation med. Jag sörjer att jag haft relationer med vissa män, och i avslutandet, i uppbrottet så har det varit just detta faktum jag sörjt och inte det faktum att relationen tagit slut, och det var jag medveten om redan då. Det finns ingen tragik i att en relation som i bästa fall tråkar ut en avslutas. Men en kvinna är en faktisk förlust. och det är en etter värre förlust, även om den inte känns lika intensivt, när en inte ens prövat och det som hindrat en är ens egen förbannade feghet och internaliserade misogyni. Jag tror att lesbiska mer än andra har den här typen av sorger; erfarenheten av att vilja men inte våga, av att känna något som brinner starkt men inte inse var ens begär riktar sig, mot vilka handlingar.

Men det lesbiska lidandet finns också i sorgen över det som levts men avslutats, och det följer delvis samma mönster som det oavslutade. Att förlora en kvinna är en faktisk och mycket mycket påtaglig förlust. Det är att förlora en kompanjon, en livspartner, en like. Från den ultimata föreningen av kvinnokroppar, kvinnoöden, så ska vi återigen delas och bli främlingar för varandra. Det är så smärtsamt. Med män är en aldrig inte en främling, heterorelationen som sådan bygger på främlingskap. Främlingskap är heterorelationens själva fundament, och detta främlingskap kan aldrig någonsin överbryggas eftersom hela syftet med relationen är just att ”komplettera” varandra, alltså ”mötas” i sin olikhet, i sin uppenbarelse som könsvarelser.

heterosingentingsorg

 

Sedan är det den där tiden innan en inser att en är lesbisk, som ju också är ett lesbiskt lidande på det sättet att det relaterar direkt till lesbiskheten (jag anser inte att en är lesbisk innan en lever lesbiskt, det vill säga begär kvinnor). Utan lesbiskheten hade lidandet inte funnits, och det är i skärningspunkten mellan heterolivet och lesbiskheten som det skaver som mest. I insikten om att livet skulle kunna vara så mycket mer, men att en inte vågar sträcka fram handen och fånga det som dansar så retfullt mitt framför ens ögon. Detta är ett stort lidande.jagkanintevaralesbisk

hinderlesbisk

Det är dock inte bara lidandet över ens egen situation, utan också lidandet för andra kvinnor vars sorg vi måste bära medan de ägnar sig åt att förneka sina lesbiska begär, och skjuta vår frigörelse i sank av bara farten.

störintemigsomheterolesbisk omduvaritlesbiskhadejduvetat

Vi lesbiska bär många sorger, för vi står i kontakt med det som skaver i heterosexualiteten. Vi bär dels sorger rent konkret, som i att vi lyssnar på andra kvinnors berättelser, något vi har kapacitet till eftersom vi slipper lyssna på männens. Men också i den insikten om skillnaden mellan det som skulle kunna vara och det som är.

Och i den skillnaden så bär vi också hela samhällets sorg och lidande. Och att bära detta, det är tungt. Det är en stor sorg, men också ett ansvar. Ett ansvar för förändring och frigörelse, vår egen och andras, som vi måste axla.

Men allt detta lidande har en sak gemensamt och det är att det egentligen är lidandet som uppstår när en står nära lyckan, eller står mitt i lyckan. För att kunna vara lycklig måste en också ha kontakt med sorgen, annars blick lyckan bara tom och platt, falsk och genomskinlig. Att älska är att sörja, att sörja för allt det som hade kunnat vara men inte är, för diskrepansen mellan det vi begär och det vi kan få. Om vi inte kan sörja för detta kan vi inte heller älska, för att älska är att acceptera förlust.

PS

Jag skulle vilja ha tillbaka den där tröjan som jag glömde hos dig.

Med vänlig hälsning

Din före detta

PS.
Jag tänker på dig varje dag jag vill att dina ord ska bli min lag som jag kuvar mig under som jag viker mig under som strån för vinden men ändå stå kvar med starka rötter byggda av kärlekens näring och jag
jag
vill bli din förtäring jag vill att du ska döda mig äta mig om du inte kan vill orkar ids älska mig
PPS.
Jag vill
Aldrig
Förlora dig
Aldrig
Glömma
Dig
PPPS.
Jag älskar dig fortfarande
Och det känns så smutsigt
Att älska den som inte
Älskar
Tillbaka
Att ge utan att få
Ens det minsta
PPPPS.
Jag borde väl sluta älska dig
För det är så en gör har jag hört
Men
Jag vill
Inte
Sluta
Ha dig hos mig
PPPPPS.
Och det är mitt öde att älska dig

IMG_20151111_103533

Topp tio vidriga saker män gjort

Jaha idag är det internationella förtryckardagen och därför tänkte jag skriva en lista på topp tio  vidriga saker män gjort. Fyll hemskt gärna på listan.

    1. Förhindrandet av sann kärlek. Det värsta män gör är att sabba kvinnors känslomässiga band med varandra. Detta gör dem genom att konstant nedvärdera kvinnor, att sprida lögner som att ”kvinnor kan inte leka fler än två” (män kan fan inte ens leka en så vad är ens problemet???). Anledningen till att jag sätter detta som topp är att det dels drabbar alla kvinnor, men också att det utesluter alla möjligheter till motstånd för många kvinnor. Motstånd kräver alltid kollektiv handling och mannen omöjliggör detta. Men det är också vidrigt för att det tvingar kvinnor att slösa sin fantastiska kraft på en massa män som inte har vett att varken uppskatta det eller ge tillbaka. Det är också hemskt att män tvingar oss att hata varandra, och således också oss själva. Vi skulle kunna ha det så fett men detta står i vägen. Det är och kommer alltid vara det vidrigaste män någonsin gjort.En sak som hänger ihop med punkten ovan är när män gör en känslomässigt beroende av dem. Detta gör de ju delvis genom att isolera en från andra människor och då framförallt andra kvinnor. Om de inte gjorde detta så skulle kvinnor såklart inte ha relationer med dem, vilket de är medvetna om på något slags primalt plan. Detta gör att kvinnor också måste leva något slags halvliv, vilket såklart står mycket långt under såväl vår värdighet som vår förmåga.kvinnligvänskap
    2. Gör oss till kvinnor. Män gör oss till kvinnor genom sitt språk, sina blickar, sina handlingar. Om vi inte gjordes till kvinnor skulle patriarkatet inte kunna existera. Det krävs särskillnad. Därför är ett av mannens värsta brott att skilja oss från honom, och att dessutom inbilla sig själv och oss att vi är underlägsna. Så absurt.genussystem
    3. Exploatera oss känslomässigt. Män exploaterar kvinnor känslomässigt i relationer och detta innebär att vi inte får kraft över till oss själva eller varandra. Denna praktik lägger grunden för hela patriarkatet och därför är den också ett av mannens värsta brott. Och inte bara det, de får oss att göra det frivilligt. Eftersom vi är beroende av hans bekräftelse för att kunna vara hela (eller så hela som det går) människor i detta samhälle så underkastar vi oss. Vi rentav begär förtrycket.beroendeavbekräftelsedetvarfrivilligrelationmindreutsugningskam
    4. Få oss att tro att vi älskar dem. Detta gäller både våra pojkvänner, våra fäder men också ”mannen på gatan”, experten, läraren, läkaren, konstnären och så vidare. De får oss att tro att dessa halvmänniskor är bättre än kvinnor, och att vi borde älska dem. Att älska är en väldigt självuppoffrande och krävande praktik, och med tanke på att en inte får någonting tillbaka av män så blir det utarmande.älskarvarann
    5. Tvinga oss att ständigt förhålla oss till dem. Även om en aktivt väljer bort relationer med män så måste en ständigt förhålla sig till dem, om inte annat indirekt genom kvinnor som har relationer med män eller kvinnor som har relationer med kvinnor som har relationer med män och så vidare. De styr allt; ekonomin, sexualiteten, politiken, religionen. En kommer fan aldrig undan. Även det som de inte styr styr de i kraft av sitt ickebekräftande. Som kvinna kan en bara ta plats som antingen mannens underkastade eller det som inte får nämnas.skadetvarasåattmittlivkretsarkringdig
    6. Inte uppskatta oss. Trots att de lägger beslag på hela vår existens så uppskattar de inte vad de får. Detta är så oerhört ignorant och vidrigt. Ni kan väl fan åtminstone uppskatta patriarkatet om ni nu tvungen ska hålla halva jordens befolkning i förtryck? Det är väl fan det minsta en kan begära? Gud, om jag hade varit man hade jag njutit som bara fan, men istället går de omkring i ett diffust moln av tomhet. Sån jävla waste.nedvärderadigtrots
    7. Utsätta kvinnor för sexuellt våld. Ja, det behöver väl inte presenteras egentligen. Sexuellt våld, både i form av våldtäkt, trakasserier och objektifiering utan beröring är ett av de främsta sätten på vilka sätt män begränsar kvinnor. Jag tänkte ta mig an det här ämnet senare så jag nöjer mig med lite kort om det nu. Men det finns oerhört många variationer på just sexuellt våld och alla ingår i samma praktik, samma förtryck; allting från att skrika efter en kvinna på gatan till vanligt slentrianmässigt heterosex till grovt sexuella våld. Det är såklart inte lika illa, men det är en del av samma praktik; av rädslans politik.  Och, precis som med den känslomässiga exploateringen, får de oss att tro att det är det vi vill ha.varförblirhanaldrigklarsex jagkanintelevautansexvärde
    8. Att inte kunna hantera känslor. Att säga att allt är bra fast det absolut inte är det. eller att inte trösta en fast en gråter för att en är ”för gammal för det”. Eller att försöka göra sina egna tillkortakommanden till kvinnans genom att säga att hon inte ska ”gråta som ett barn”. Eller bara alla andra sätt män inte kan hantera sina egna eller andras känslor på. Fy fan vad det suger. Jag är så trött på att dalta med män som INTE FATTAR eller inte vill fatta! Och som tur är behöver jag ju inte göra det längre, någonting som varje dag fyller mig med glädje. Det är så skönt att slippa ta hand om mäns efterblivna och skittråkiga känsloliv. Det finns liksom aldrig någon rörelse? Det är bara ett evigt malande.mänhanterarkänslor2
    9. Att få oss att tvivla på oss själva och varandra. De ingjuter en känsla av att vi inte kan lita på oss själva, våra relationer med varandra eller tankar. Helt enkelt; vi tvingas internalisera deras hat mot oss i oss. Det är hemskt eftersom det gör att vi hatar både oss själva och varandra. Detta internaliserade kvinnohat är så svårt att sluta med och det fylls alltid på, för vi har ju män omkring oss.varförhatarjagmigsjälv
    10. Att begränsa vår kreativa och intellektuella förmåga. Genom exploateringen av kvinnor så begränsar de också vår livskraft och därmed vår förmåga att skapa. Vi kan inte skapa all den fantastiska konst, alla de uppfinningar, alla vackra tankar och relationer, som vi skulle kunna göra utan mannen i vår närhet.jagärettfröorkarintemerserie

Men det finns utvägar! Snart kommer ett inlägg om det.

Passion och desperation eller trygghet och tristess

Det finns en händelse i mitt liv som var väldigt formande för mig. Detta var när mitt och min sista seriösa pojkvänds förhållande hade börjat knaka i fogarna. Den sommaren träffade jag en kvinna som pratade mycket om passion. Att vara passionerad i relationer, inför människor, i det en gör. För mig var detta en helt ny tanke; tanken att jag skulle vara passionerad och liksom omfamna detta var så märklig för mig. Passion, vad var det? Då var min erfarenhet av passion dels vänskap som jag inte hade värderat så högt som jag värderat min partners, dels ”kärlek” med män som hade varit passionerad eftersom jag hade haft ett starkt emotionellt beroende av dem. Det var desperation snarare än passion. detsomkallaskärlek

Mina andra erfarenheter av män, de som inte varit desperata, var snarare en fråga om relativt trygga med tråkiga förhållanden. Jag tänkte att det var så livet såg ut, att en var tvungen att välja mellan passion och trygghet, med följderna desperation och tristess. Inte visste jag då att en kan ha båda passion och trygghet. Det hela föreföll absurt, som en avlägsen utopi, och så fanns det hela tiden runt hörnet.detärnogbarajagsomärkräsen

Efter att det tog slut med min sista pojkvän dejtade jag en annan man under en tid och det var verkligen just det; tristess, passionslöst. Jag aktade mig väldigt noga för att bli beroende av honom vilket ju var bra, men det gjorde också förhållandet tråkigt. Jag pallade inte och jag lämnade det också frivilligt. Det var första gången jag lämnat ett förhållande utan att ha ett annat (hade två partners under en period, men var mer emotionellt beroende av den andra), och det var en stärkande upplevelse för mig. Att veta att jag faktiskt kunde lämna en relation, det var stort. Men det var också en sorg i att inse, även om det var en flask insikt, att jag var dömd till tristess eller desperation, och att tristessen var såpass själamördande.IMG_20151118_213335

Men när jag sedan började dejta kvinnor så var saken så annorlunda. Plötsligt kunde jag ha både trygghet och passion. Givetvis är det inte alltid enkelt med kvinnor, och en känner sig inte alltid trygg, men jag har i alla relationer jag har haft med kvinnor, såväl längre relationer, dejter, rebounds och engångsligg, känt mig trygg i det att jag inte kommer bli utnyttjad, förnedrad, gjord till en obefläckad madonna och sedan en använd hora i deras blick. Inte för att de är så bra människor utan för att de inte kan. De har inte den makten.

Visst har kvinnor sårat mig, svikit mig, betett sig illa, men de har inte gjort det på samma själadödande sätt. De har inte exploaterat mig. De har inte förstört allt som var jag. Skadan har snarare kommit från att jag älskat och respekterat dem, det har handlat om sorg snarare än att bli skadad i någon enkel mening. Vi har skadat varandra när vi inte har kunnat ge varandra det vi behöver, och den skadan har uppstått i diskrepansen mellan kärlekens anspråk och det en kan förmå sig till att praktisera. Det har inte varit utsugning, försummelse, det har varit pur oförmåga som visserligen har gjort ont som fan men inte lämnat samma djupa känsla av att vara en mindre värdig människa.

Jag är ändå glad att jag vågade älska, även om det gjorde ont när det inte gick. Men jag är inte glad att jag älskade män. Det var bara destruktivt.IMG_20151118_220407

Jag vill ha relationer jag kan växa i och för att kunna göra det krävs både trygghet och passion, eller som Jonasdottir skulle ha formulerat det; omsorg och extas. Båda delarna krävs för att leva ut som människa och växa. Sorger är både större men en kan växa i den, till skillnad från det eviga nedbrytande malandet i heterosexualitetens grottekvarn som inte ger det minsta lilla näring att gro av. jagärettfröorkarintemerserie

stöta bort

Och jag sade; jag saknar dig nu jag saknar dig redan
och du sade; men jag är ju här nu du kan sakna mig sedanoch du förstår vad jag menar baby jag vet och ditt svar dödar den låga som gjorde mig het jag saknar din hud och jag saknar vår samljud som blir när vi älskar när du stöter ini mig och jag saknar att på stan hålla handen med dig och jag saknar att älska bli älskad av dig och jag saknar allt det som du väckt inne i mig men som nu har dött ut slocknat som har vissnat ihop och jag saknar allt det som var vi som var vårat och jag saknar att plocka bort det som katten hårat på dina kläder på den hud som var ditt läder och jag saknar att lyssna på allt som du gjort och jag känner mest bara att nu är det avgjort att när jag saknar dig när du ligger intill när jag inte får det som jag vackrast vill då kommer det sluta det är redan slut och baby jag sörjer var vaken minut det som vi hade det som var vi att denna tid nu är förbi och jag vill stanna kvar i detta
ingen
mans
land
men jag vill också att du ska stöta mig bort från din hand vars fingrar en gång rört mig så lätt denna kropp som jag strövat runt på som en slätt
jag
vill
stöta
bort

jag vill

 

att du ska

 

stöta

 

 

bort

 

 

mig

IMG_20151111_141059

Arkiv