Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Relationer

Män, tröst och makt.

Läste detta inlägg igen för att förska upp minnet om heterosexualuetens fasor. Detta är en av de mer absurda händelserna från min första relation:

Jag minns en gång när det var som värst. Vi var uppe i Umeå tillsammans och jag började gråta. Och jag grät och grät och han ignorerade det. Han var antagligen irriterad på mig, jag var jävligt jobbig under den perioden. Jag mådde så jävla dåligt och han var väl trött på det. Men att han ignorerade mig gjorde bara min ångest än värre. Inte bara var jag ledsen av mig själv, utan det faktum att den som skulle finnas där och visa omtanke inte gjorde det var så förkrossande och hård. Jag minns att han till och med kollade på någon korkad jävla tv-serie, medan jag låg där och grät och grät. Och sen när han tyckte att jag överdrev så blev han arg. Han blev arg och gick. Och sen när jag skrivit ett sms till honom kom han tillbaka och såg skamsen ut och han förstod väl då, men han förklarade sig med att han inte fattade att jag ville ha tröst för att jag inte hade bett om det. Jag hade inte bett om den. Jag tror att han sa att han hade blivit rädd. Men detta att jag inte hade bett om tröst när jag låg och grät i säkert en timme i sträck, jag saknar fortfarande orden.

Ja, ni hör ju. Helt sjukt.

känslor

Nåja, frågade i aporgruppen på facebook om liknande erfarenheter och fick följande svar, och åtskilligt fler:

Känner så igen mej i det du skriver. Jag har varit där mer eller mindre ofta i 3 olika förhållanden. Patriarkatet säger ju då att jag är den gemensamma nämnaren men det köper jag inte. En av dem sa faktiskt att han ville inte trösta mej för att han inte ville att jag skulle få som jag ville när jag grät, han ville inte att jag skulle ha makt över honom. Vi hade ett skitlitet löjligt bråk som eskalerade och jag som på den tiden jobbade heltid ville gå på stan mehonom och bara göra något men han ville hellre spela Xbox…Jag grät och bad honom på mina bara knän och jag blev mer och mer uppgiven av hans ignorans (1h senare skullevi kommit tillbaka och då skulle han få spela hela kvällen..)

*

Igenkänningsfaktorn.. Speciellt det där med att vara ledsen helt öppet men sen ändå måste man typ be om att få en kram för ”men du sa ju inget”. Nehe, för när en tokgråter så fattar inte de omkring (i mitt fall min dåvarande pojkvän) att en behöver tröst?

*

Känner igen det där från mitt förra förhållande. Inträffade flera gånger och det var mycket jobbigare än alla gånger han våldtog mig och misshandlade mig. Det fick mig att känna mig så liten och värdelös.

*

Mitt senaste förhållande såg ut i princip exakt sådär. Från början till slut. När den relationen tog slut var jag i småbitar – han hade sakta men säkert monterat ner mig. Det tog flera månader från att jag bestämde mig för att lämna for realz, till jag ens klarade av att göra det just pga snubbarslet fick mig att känna det som att jag inte skulle överleva utan honom. Och ändå var det han som ”dödade mig” om och om igen???

*

FyfanVad sorgligt att läsa. Man tycker att det borde vara självklart att nån som gråter verkligen behöver lite omtanke. Men känner igen det där…där min gråt bara leder till ilska och frustration hos motparten. 😶

Det verkar inte vara någon självklarhet att trösta den som gråter för alla, särskilt inte män. Varje gång jag tar upp detta är det någon som ba ”men vadå du kan ju inte förvänta dig sympati om du ligger och gråter som ett barn”. Jo, det tycker jag att en kan, och dessutom är det fullt normalt för vuxna människor att gråta. Jag blir så trött på detta eviga förakt för svaghet.

Och precis som det sägs i många av kommentarerna är det en sådan förnedring i att inte få den respons en vill ha i den situationen. Det handlar ju uppenbarligen inte om makt utan oförmåga, för en rent oförmögen person hade till exempel kunna säga att han var just oförmögen istället för att rakt av ignorera. Det är just detta ignorerande som är problemet, inte att inte kunna leverera det perfekta beteendet i denna situation. Min pojkvän kollade på en jävla tvserie när jag grät??? Det är bara empatistört ärligt talat. Jag har så svårt att förstå detta beteende. Jag tycker verkligen det är sjukt. Men så var det och så gjorde han och det var det med det. Det var så mycket han tyckte att jag var värd.

Allt heterosex är våldtäkt.

Simone skrev ju när det begav sig att heterosex är våldtäkt, eller närmare bestämt det första samlaget. Detta kan te sig ganska drastiskt men jag tycker att det är en rimligt utsatta att acceptera och även utöka; allt heterosex är våldtäkt.

Vad är våldtäkt? Att bli tagen med våld eller hot om våld. Vad är hot om våld? Jag skulle säga att kvinnor lever under ett konstant hot om våld i detta samhälle, och detta även från de män vi har sexuella relationer med. Eftersom detta hot om våld alltid finns underliggande så kan sexet aldrig vara ömsesidigt så länge vi lever i patriarkatet, alltså är det våldtäkt. Det kanske är tillspetsat, jag vet inte, men jg tycker inte det är en orimlig tanke alls faktiskt.

Om en ser till vilka absurda saker kvinnor förväntas utstå när de har sex med män framstår detta inte som orimligt alls. Det är helt okej att det gör ont, rentav normalt och eftersträvansvärt enligt vissa. Det är helt okej att en ligger där totalt passionslöst som ”en död fisk”. Är det inte absurt? Mot bakgrund av detta är det rimligt att hävda att kvinnas lust inte spelar någon större roll i sammanhanget; mannen tar det han vill ha.heltnomraltattdetgörontsexdödfisk

Vissa människor säger att sex och våldtäkt är två olika saker och detta tycker jag är så konstigt. Sexuella övergrepp är allvarligt och ska inte förminskas, men jag anser inte att det är ett förminskande att peka på beröringspunkterna mellan ”sex” och våldtäkt, snarare handlar det om att förklara ett samband. Hela grejen med våldtäkt är ju just att det är sex. Det är det sexuella som gör våldtäkten så farlig och speciell, det är det som gör den könad, och den aspekten försvinner när människor säger att det är väsensskilt från sex. En sätter detta ”sex” på någon slags märklig piedestal och tycker att det är så jävla vackert och underbart trots att det är just männens sexuella makt över kvinnor som utgör hela grunden för patriarkatet.ansträngasigförattkillasex

Det handlar om att kunna se den oerhörda mängd av sexuella våld som finns, det skiftar i utförande och grovhet och det är viktigt att vi förstår att allting är en del av samma överspännande struktur. Om vi inte kan se att detta är ett mönster så blir det jävligt svårt. Vi kan inte skilja ut visst heterosex från patriarkatet, allt är ju en del av detta stora och det får inte glömmas.

Men ja, det är ju ingen hemlighet att heteros gärna vill ha sätt att resonera som inte stör deras heterosexualitet, då detta tydligen är det värsta som kan ske. Och skör som den är är den ju lättstörd som fan vilket gör det svårt att prata om sexuella övergrepp på ett rimligt sätt. Allting handlar bara om den enskilda gången någon gjorde det ena och det andra. Jag förstår ju behovet men jag upplever inget intresse och tvivlar på subversiviteten i den typen av erfarenhetsdelande om det inte landar i radikal analys och radikalt handlande. Att prata om det som skett oss är viktigt men vi kan liksom inte stanna där, vi måste prata om vad det innebär. För oss personligen, politiskt, samhälleligt, för våra relationer med män för kampen. Sedan kanske en inte delar min syn, men att våldtäkt är en grundläggande feministisk fråga som måste förstå på djupet bör det inte råda åra tvivel om.

Sorgen efter en kvinna.

Jag blev ju dumpad för ungefär ett halvår sedan och för kanske två månader sedan började sorgen så sakteliga läkas ut. Det som en gång brunnit så starkt i mitt kött gick nu på sparlåga och blev en hög glödande kol. Jag kände knappt övergången men plötsligt en dag stod jag här och härbärgerade en sorg som blev mindre och mindre. Solens strålar träffade min nya hud och jag tänkte att jag vill leva nu, jag vill släppa in nytt. Nya människor att ta mig an, nya äventyr på livets stig.

Att bli dumpad av en kvinna är ju inte samma sak som att bli dumpad av en man. Kvinnor dumpar varandra för att de respekterar varandra för mycket för att låta ett förhållande rinna ut i den varma sanden. Vi vet att detta är något av det mest smärtsamma som kan ske; när en försöker men ingenting finns att göra. Det är så nedbrytande, så oerhört destruktivt.

rinnautisanden

Jag har inte varit så arg som jag varit på männen i mitt liv. Snarare har det varit en omedelbar sorg som sköljt över mig likt en våg. Jag kunde inte äta eller gråta ( jag grät faktiskt inte på flera månader), jag kunde bara sova sova sova. Jag låg hela sommaren och läste Harry Potter i Emmas och Karins sängar och det var så fina mot mig trots att jag verkligen inte var något vidare sällskap. Men det blev bättre och nu är jag glad igen. Faktiskt lyckligare än jag tror att jag någonsin varit.

Det är viktigt att förstå hur stor skillnaden mellan män och kvinnor är. Exploateringen, det som är grunden i heterorelationen, existerar inte på samma sätt med kvinnor. De tjänar ingenting på att hålla fast vid en relation som de inte uppskattar nog, som ju män faktiskt gör. Män kan hålla en kvar och krama ur sista droppen surt vatten likt en våt trasa, för de har inte någonting att förlora på att sakna kärlek passion och så vidare i sina liv.

Nu är jag återigen kär och det känns bättre denna gång (som det alltid gör med kärlek, i alla fall för mig, den nya kärleken maxar alltid de förra). Nu har jag också tagit med mig så mycket mer; det som fyra år av relationer med män aldrig gav mig fick jag på ett halvår med henne. Vi samarbetade kring problem istället för att tävla i att vara mest passiv och ha maktövertag. Befrielsen i detta kan inte nog beskrivas. Det är som om en stor tyngd lyfts från mina axlar. Jag lämnades inte utsugen som en hög avskräde, jag lämnades visserligen trasig men med mig själv i gott förvar. Jag hade styrka och mod att ta mig an nya relationer i princip omedelbart, jag visste att jag inte förkastats för att jag var värdelös utan för att saker och ting inte fungerade mellan oss.

Men jag är inte arg, jag var inte arg, jag var bara så outhärdligt obarmhärtigt outgrundligt ledsen. Jag ville bara ta detta stora mörker och släppa ut det genom mun ögonhålor näsborrar. Jag ville att den skulle flyga ut likt tusen nattfjärilar. Men den bet sig fast.

Att sörja är viktigt och jag är expert. Jag har sörjt så många människor, så många öden, så många samhällen. Jag har lärt mig att sörja effektivt, att verkligen leva ut sorgen så att den kan få vila i ens innersta sedan. Att erkänna den som en del av den mänskliga erfarenheten. Det är vackert, jag tycker verkligen det. Det är vackert att låta sig vara sådär ledsen så att det inte finns någon botten.

Det Lesbiska Lidandet

denlesbiskakvinnanstårarJag har börjat med en grej som är att kalla allt dåligt som händer mig Det Lesbiska Lidandet. Jag slår i tån i någon tröskel, skosnöret går av och jag slår mig själv i fejset av farten, h&m har inga trängstights med schysst print, yogapasset blir inställt, lesbiskt lidande alltihopa!!!! Hade aldrig skett om jag varit en vanlig redig heterosexuell person som inte ägnar mig åt sådana PERVERSIONER!!!

När en talar om lesbiska kvinnors liv så handlar det ofta om hur tragiska de är. Vi får inte ha ett bra öde, vi måste lida lida lida för våra synder. Och när en till exempel klagar på sin relation så är det såklart för att en är lesbisk och inte för att alla människor ibland har det svårt i sina relationer. Till skillnad från heterokvinnor då som lider för att de är till exempel hysteriska i största allmänhet, vilket såklart inte har någonting att göra med det strukturella förtryck de utsätts för utan bara är en lustig slump (tänka sig va!!! SÅ TOKIGT DET KAN BLI VA!!!!).

IMG_20151017_170254Nåja. Jag raljerar MEN jag tycker verkligen att det är JÄVLIGT hur allt hemskt som händer en som lesbisk anses ha med just lesbiskheten att göra. Jag lovar att trots att vi är perversa kättare som kommer hamna i skärselden en dag så är vi också människor. Vi skrattar skriker lever lider gläds gråter och så vidare och så vidare. Vi är så jävla levande. Vi är hela världen, himlens alla stjärnor och jag älskar er fan. Och vårt lidande är lesbiskt för vi är lesbiska men det är inte på grund av lesbiskheten, tvärtom. Det är på grund av detta samhälle som gör våra begär till politik vår läggning till tragik.

Fragment.

 och jag läste och du vart överallt i mina trumhinnor mina hornhinnor mitt hjärtas heta längtan min lugnor mina ben och mellan dem och jag drömde om dina fingrar på mig i mig så klart så klart som vore de där och jag ville viska ditt namn i ditt öra och pränta in det i min själva hud åh älskling kom in i mig i natt ta mig inatt jag begär inget mer
*

Och du hade varit
I alla de rum
Där jag gick omkring
Utan att lämna ett spår
Utom den vibrerande luften
I som skälvde mitt lår

och du gjorde mig svag
och du gjorde mig vag
i varje kontur
i varje struktur
i mitt kött och mitt blod
i mitt hopp och mitt mod
var du överallt omkring
din ande fanns i varje ting

du var mitt himlavalv
du delade mig i halv
för att fylla ut
och jag blev du till slut
och allt som var mitt
det tog du till ditt
och allting vi delat det
försvann i ett enda stort helt

att sjunka ner i köttets mjuka skal att glida in i könets våta stora hela att inte längre vara tu och delad att inget längre kräva att bli helad att älska bli ett enda helt att vara ett med dig och veta att när vi en dag delas åter så är jag den som förlåter

*

Jag bor i skuggans djupa dal
Där dagg lägger sig om natten
Hälsar dagen ny
Och förångas

Och när jag rakade mitt kön tänkte jag på dig. Mina läppars blyg och mina ljumskar, så tänkte jag på dig. Du var i mig, du var min hand som växte ihop med rakhyveln. Jag lät dina vassa blad glida lätt över min hud sjuk av kärlek och undertryckt begär och tänkte på hur du skulle ta på mig med dina gäbder. Strå efter strå rycktes från sin historia likt jag hade gjort när du tog mig hårt mot väggen byrån sängen bordet stolen toaletten och blev ett med mängden av avrakade hårstrån som fallit från kvinnors huvude kön blygd mage ögonbryn bröstkorg svank. Jag skar mig först oavsiktligt och sedan upptäckte jag att det var skönt när små små pärlorna av blod letade sig fram genom det fina snittet som inte gått helt igenom huden och sen skar jag mig igen med mening och blodet färgade vattnet rött och jag låg där och jag tänkte att nu dör jag nu är jag död jag känner livet sippra ut men tyvärr reste jag mig upp igen och tog mig an denna menlösa existens igen.

*

En inslagen nit i din hud

kan det ens kallas existens detta immanenta liv

*

jag vill vara din hud jag vill vara din skrud jag vill vara dina ljud jag vill vara ditt skelett jag vill vara allt som du sett jag vill vara din slätt som du tror dig springa på fritt jag vill vara allt som är ditt jag vill vara sina armar ben lår ditt ögas krökta lins din blick som bränner i mitt kött och kön jag vill ha den i mig

*

du brinner i min hud du är där inne och jag kan inte värja mig aldrig värja mig jag vill bara ge dig världens alla rosor jag vill ge dig mig och låta dig konsumera exploatera kassera det lilla av detta kvinnokött som lämnas kvar lämna mig tillbaks till den mörka kalla jorden som jag en gång växte ur låta den lilla näring som du inte sugit ur bli ett med maskarna jorden blommorna gräset som rasslar så vackert i vinden med starka rötter och jag vill bara att du ska tränga in mig så jag inte kan försvinna från dig tills du är klar och jag ligger där likt en skalbagge med tömt exoskelett

*

Kvinnan är värlens semikolon; efter detta följer en uppradning av ovesäntligheter. Kvinna är världen paranter (i denna ryms en rymd av oviktig kunskap). Kvinnan är världen bisatser, där det som kom sist, var oviktigast, fick plats.

Två blir tre
Och ett nytt liv
Att stänga in
Ser dagens ljus
Ansiktet mot solen och
Kasta bort detta enda kära
I immanensens djup

Jag vill bara glömma
Fördömma
Gömma
Din dumma kropp
Som bränner inför mitt ögas lins
Som syns var jag än finns

Jag hade ingen rätt att begära innan dig.

En grej jag tänker mycket på är det här med att begära och att ha rätt och begära. Som kvinna saknar en rätt att begära, att begära ett bättre liv, en värdig tillvaro (varför en nu skulle vilja göra det) och framförallt att begära män. Det är mannen som sitter på den rätten. Det är han som låter sig begära och ta för sig. För honom är ett avvisande inget riktigt nederlag, det är bara att gå vidare till andra jaktmarker där han kan breda ut sig i sitt kött och sitt kön. Hela världen begär han och jagar och det kvittar honom vad begäret landar i. Bara att vara ett begärande subjekt är i sig nog för att vara en fri existens. Mannen är fri för att han har rätten att äga och framförallt rätten att vilja äga, såväl människor som ting men också positioner, idéer, ord och tankar. Han klättrar i träd, över berg, uppfinner, löser problem och är en del i skapandet av världen som kvinnan endast befolkar. Han är medborgare, en aktiv del, i den värld där hon endast är en passiv åskådare, en uppassare av hans behov. Hon bor i hans hus och klipper gräset i hans trädgård, jagar bort dammråttorna och piskar mattan, men hon skapar inget eget och därför kan hon inte bebo världen.

Sedan jag kom ut så har jag verkligen känt att jag har erövrat denna rätt. Det är en slags bitter och kall triumf; jag borde ha haft den innan, fått den med modersmjölken, men nu blev det inte så. Jag känner mig inte längre som en underordnad varelse, som i bilden nedan. Jag begär, jag kräver, jag tar och jag ger och det är vackert. Och jag vill bli begärd, för det behöver inte längre vara en fråga om objektifiering och exploatering utan kan vara ett ömsesidigt utbyte. Att ge är vackert när en också får, att bli begärd är vackert när en begär. När det finns en växelverkan, ett samspel, är det vackert, men när det är en envägskommunikation är det bara exploaterande.

För några dagar sedan så lämnade jag mitt nummer till en tjej på gymmet. Det hade varit helt otänkbart för ett halvår sedan, för att inte tala om ett år. Men nu skämdes jag inte ens, jag blev bara glad av att våga. Och grejen är att även om det inte blir något så är det okej. Jag begär och det är i sig en väldigt väldigt stor grej. Jag kan, jag vågar, jag vill. Jag vill vara nära, finnas till i andra blick o kropp och kött, låta mitt liv bindas samman med deras i ett enda helt, binda en väv av våra öden och så vidare. Jag liknar utan rodnad (okej lite rodnad kanske) en fitta vid ett ostron och klitoris vid en pärla och känner att jag vill äta detta ostron, jag vill suga på denna pärla som är en kvinnas våta kön. Veta att jag begär henne och att hon begär mig och att vi begär varandra för att vi blir begärda av varandra. Att vi går igång på varandra för att den andra går igång på oss. Det är vackert. Det är sann kärlek.

dubehövernarataemotminkärlek

Skrev en dikt om det hela (inläsning med bild och samma dikt i text finns här).

jag hade ingen rätt
att begära innan dig
du var den första jag ville äga
i kropp och själ
och det var därför det gjorde så ont
när du lämnade mig
Det var detta om detta! Lite lesbisk pepp bara. Sorry för att videon blir typ 1000 st men vet ej hur en ska fixa.
http://sinoes.tumblr.com/post/131741306233

Vad jag sörjer med att inte kunna vara med män.

Jag fick en fråga för några dagar sedan om vad jag sörjer med att inte ha relationer med män längre.

relationermedmänsomlivsmål eftersomjagvillhittaenmanmåltipsNu vill jag understryka att frågorna inte ställdes på det här viset utan det var en intressant och trevlig diskussion men de fantastiskt intelligent kvinna.

Jag sörjer inte relationerna som sådana, eftersom jag har något nytt som är så mycket bättre. Däremot kan jag sörja det faktum att det inte gick trots att jag verkligen försökte. Jag kan sörja att jag älskade en människa som älskade mig tillbaka, och att vi försökte nå varandra men ändå inte nådde fram. och det blir ännu sorgligare att det inte handlade om vår ovilja utan bara den rena stumma oförmågan. Vi kunde inte. Han kunde inte släppa in mig, jag kunde inte acceptera detta och ta det i hans takt. Jag kunde inte hantera det han gjorde med mig och han kunde inte sänka garden och bli en människa inför mig. Detta nederlag är grymt och smärtsamt och det måste sörjas. Jag vet inte om jag sörjer det längre, men jag har. Jag har sörjt drömmen om och illusionen av det jämställda heterosexuella förhållandet. Jag har sörjt att jag måste gå vidare. Det var innan jag insåg att en kunde vara med kvinnor, och jag trodde då att jag skulle vara dömd till ensamhet eller ett liv i smärtsamt medveten underkastelse och lönlöst hysteriskt motstånd. Det är såklart en hemsk vision.

Eller som denna dikt jag skrev om saken:

det var inte vår

otillräcklighet

som individer

som du och jag

det var det kalla faktum

att vi föddes i denna värld

på varsin sida

om den patriarkala muren

det var vår otillräcklighet

som man och kvinna

Vi var otillräckliga för varandra, vi kunde inte nå varandra, inte för att vi var de individer vi var utan för att vi var man och kvinna och möttes i skarven av denna oöverbryggliga skillnad.

Jag tänker också på dikten Avsked av Karin Boye:

Du går, och ingenting av detta har jag givit dig.

Jag nådde aldrig dit, där ditt väsen ligger bart.

Du går, och ingenting av mig tar du med dig –

– lämnar mig åt nederlaget.

Jag kan även sörja potentiell vänskap. Män som jag uppskattar men som jag aldrig kan koma nära eftersom vi inte delar vissa erfarenheter som är väldigt viktiga för mig. Även vänner jag haft men glidit isär på grund av detta. Och sen sörjer jag inte detta, men insikten om att även om jag träffar en man jag verkligen gillar och trivs med så kommer vi inte kunna ha en relation, helt enkelt för att jag sett det jag sett och vet det jag vet. Det är inte direkt sorgligt eftersom jag har något mycket bättre, men det kan skava. Jag vet ju att i ett annat samhälle hade dessa hinder inte existerat, vi hade varit fria.

adgörjagförfel baranåframDessa män är ju såklart ändå människor, och de är ju inte onda, vi råkar bara leva i ett samhälle där vi inte kan ha relationer på lika villkor. detta är sorgligt. Oavsett om jag sörjer dessa individuella män eller ej så kan jag sörja detta faktum, för mig och alla andra kvinnor.

Det är inte enskilda män jag sörjer, utan att vi tvingats leva i detta patriarkat som gör det så svårt för människor som uppskattar och rentav älskar varandra att faktiskt leva med varandra.

Att underkasta sig.

dubehövernarataemotminkärlekJag brukar ju ofta skriva om kärlekens villkor och hur en som kvinna blir tvungen att underkasta sig för att få ens den minsta smula av kärleken och bekräftelsen som automatiskt tillkommer män i dessa relationer. Det kan vara som att en tycker att det är nog bara att ens bli accepterad som en mans partner och sällskap, oavsett vad han ger tillbaka. Bara att bli accepterad som hans vasall och underordnade visar för världen att en är värd någonting, även om det får en att känna sig värdelös.

Jonasdottir skriver i Kärlekskraft, makt och politiska intressen att mannens rätt i kärlek är att ta omsorg och kärlek och kvinnans ”rätt” är att ge omsorg och kärlek. Kvinnan har rätten att vara mannens tjänare, och mannen har rätt att vara hennes herre. Det handlar om vilka positioner en tilldelats i kärleks- och bekräftelseekonomin utifrån sitt kön, helt enkelt. Kvinnor och män har olika platser, olika uppgifter. Kvinnor kan inte ta emot på samma sätt, det ses inte med blida ögon av det omgivande samhället och vår internaliserade misogyni hindrar oss från det. Även om en man skulle vilja ge, skulle vi inte kunna ta emot lika skamlöst. Det är viktigt att minnas det, för det är aldrig ”ombytta roller” – kvinnan är alltid medveten om när hon tar för mycket eller när det bara råkar vara lika fördelat. Kvinnan får skuldkänslor och samvetskval, och hon försöker kompensera (den ofta inbillade) ojämlikheten till hennes fördel. Hon säger att han är en så snäll man, hon erkänner honom. När en man tar mer än han ger så är det bara i sin naturliga ordning. ingen reagerar på det, varken han själv, kvinnan som exploateras eller omgivningen. Likt vi upplever fördelning av taltid som ”jämn” när kvinnornas andel är en tredjedel så upplever en utbytet som jämlikt när det är snedfördelat till mannens fördel.

Ibland vill en bara känna sig delaktig i ett utbyte av kärlek, en vill känna att en är en del av detta som ska vara så vackert, fantastiskt och meningsfullt. Det är ju inget konstigt med det. En vill tro sig vara älskad, och i sådana situationer så kanske en ger sig till och underkastar sig män. Bara för att få det lilla lilla en kan få, bättre än att inte få någonting alls vilket en ofta anser att alternativet är. En kan inte riktigt se allting annat en skulle kunna få istället, om en slutade ödsla sin energi på män.

Heterokvinnor gillar att smickra sig själva med att de är varje flatas våta dröm.

tänkerdutvingamigattliggamedkvinnorEn grej som e lite sköj när en pratar om lesbiskhet och så är heterokvinnor som verkligen beter sig som om lesbiska var onda män som försökte lura in dem i lesbiskheten.

Detta är ju såklart homofobi, i stil med ”det är okej att du är homo så länge du inte tafsar på mig”. Grejen är ju att en aldrig skulle få för sig att ragga på dessa överspända typer eftersom de är så förbannat stela och tråkiga. Vem vill ha ihop det med en tråkig homofob, när det finns så många vakra, roliga, intelligenta kvinnor därute?

Bara för att män uppskattar när kvinnor är så betyder inte det att flator gör det, för flator är, tro det eller ej, INTE män. Vi är kvinnor som gillar kvinnor. Vårt begär gör oss inte mer manliga, det gör oss snarare med kvinnliga. Att anpassa sig efter mannens blick är inte ”kvinnligt”, det är att anpassa sig efter manssamhället och inte att omfamna att vara kvinna. Lesbiska kvinnor omfamnar sin egen och andras kvinnlighet.

Eller som psykologiforskaren Valerie Jean Solanas skrev i sin avhandling SCUM:

För att vara säker på att han är en »Man« måste mannen se till att kvinnan klart och tydligt är »Kvinna«, motsatsen till en »Man«, vilket betyder att kvinnan måste agera som en bög. Daddy’s Girls, vars alla kvinnoinstinkter är stukade sedan barnsben, anammar enkelt och snällt den rollen.

Heterokvinnor gillar att smickra sig själva med att de är varje flatas våta dröm, och det är såklart enbart trams. Vi har ju varandra, vi behöver inte dessa tråkiga kvinnor.

På samma tema: när jag kom ut pratade folk som om hela syftet med att jag propagerade för lesbiskhet var att jag ville ligga med dem. De sa saker som ”jag väljer hellre en rasifierad man över en vit kvinna”, som om det inte fanns rasifierade lesbiska. Lugna er ladies, jag vet att jag är hot stuff men jag har inte tid för er alla. Ni får hitta nån annan brud att utforska den lesbiska existensen med. Och i detta önskar jag er såklart bara lycka till!

Det är inte som att lesbiskhet hypas i detta samhälle.

Det finns verkligen en klyscha som folk säger ofta, för det mesta heteros, och det är att lesbiska minsann också har problem i sina relationer och att det då rakt inte är något paradis att vara lesbisk och gud vet allt vad de brukar mala på om när de väl får minsta lilla anledning att komma igång.

Jag får höra att jag gör detta så ofta och jag tycker det är så jävla konstigt. Det är ju inte som att jag förnekat varken att lesbiskas livssituation är keff eller att lesbiska har problem i sina relationer, jag har rentav skrivit om det många gånger och försökt lyfta det.

Problemet är att när heteros får nys om att lesbiska har relationsproblem låter det såhär:

Jamen det visste en ju att de där flatorna inte alls har det så jävla bra och det visste en ju att lesbiska relationer också kan vara dåliga, jättedåliga faktiskt, och det är nog lika bra att jag stretar på i mitt trygga heteroliv med den här tomma tråkiga mannen jag hatar för det är minsann inte det minsta lilla bättre att vara flata ska ni veta.detlesbiskaparadiestrelation

Men faktum är fortfarande att mitt liv blivit så mycket bättre sedan jag började begära kvinnor. Det är verkligen en så stor förändring. Även när jag var nydumpad och hjärtekrossad i somras var det bättre. Smärtan var inte lika stor, eller i alla fall inte lika meningslös. Jag hade så många fina lesbiska vänner att vara med. När jag började dejta igen var det utan den stadiga känslan av desperation, och förnedringen som följer i dess spår.dumåsteskämmas

Det är ju inte som att samhället kryllar av flatpropaganda, konstigt nog (lol nä patriarkatet osv), istället är det den exakta motsatsen till detta paradisiska tillstånd som råder. Vi får alltid höra hur dåliga våra sexualiteter är, hur hemskt det är att vara lesbisk, hur mycket lesbiska lider och så vidare. Jag blir så trött på skiten. Klart det finns problem men det är ju ingenting som något jävla hetero ska komma och förklara för mig, det märker jag väl fan i mig så bra själv. Dessutom får vi ju aldrig prata om det som berör oss eftersom allting handlar om heteros, och de ytterst sällsynta tillfällen då det inte gör det så handlar det om homosexuella män eller om hur hemskt det är att vara lesbisk.

Så om någon ger en onyanserat positiv bild så kanske det kan få vara så då. Det är inte som att det inte kommer vägas upp.

Arkiv