Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Fanny Åström. Bor i Örebro och pluggar genus. Skriver om feminism, relationer, lesbisk existens och manshat. Ritar också.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes. Finns på instagram under namnet @fannyarsinoe.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Relationer

Att få rum att vara sexig

När jag hade sex med män så var sexighet ett koncept som inte var mitt eget. Att vara sexig handlade om obekväma bhar, opraktiska skor och kläder, kokett och tillgjort, skratt som inte var mina egna, blickar som inte var mina egna, rörelser som inte var mina egna. Det var min kropp, men det var patriarkatet som styrde den.

Skrev en dikt:

min kropp en föreställning
ett skådespel
för dina ögon
att se på, bedöma
och jag
jag vet inte vem jag är
utan din blick
jag var ingenting innan jag slungades ut
i männens värld
av din blick

Numera så känner jag att jag på ett helt annat sätt har tillgång till sexighet som koncept på egen hand. När jag har partner så vill jag gärna vara sexig, men jag behöver inte vara det och det är det som också ger mig utrymme att vara det på mina egna premisser. Det är lekfullt och det känns bra att det kan få vara det. Att det inte behöver vara så jävla allvarligt. Det är inte längre en katastrof för mig om min partner inte alltid tänder på mig, för det avgör inte mitt värde som kvinna. Det är bara en del av min existens och det är okej om det kärvar lite.

Jag tänker att sexighet i en heterosexuell kontext inte handlar så mycket om att ha bra sex och gå igång på varandra utan snarare om manlig makt. Det viktiga är inte att pertnern är sexig utan att det märks att hon är kvinna och därmed även underställd mannen. Om detta inte märks tar mannen illa vid sig och tycker att hon inte finns till för honom tillräckligt mycket. Kanske drabbas han av tanken att hon är en individ i sin egen rätt, och så kan det ju fan inte se ut. Det är ju orimligt!!!

 

kommernteradinkropp

Sen jag blev lesbisk har jag börjat begära på ett helt annat sätt och känner liksom att det är okej att flirta med folk, vara sexig och förförisk inför andra och så vidare. Om det inte funkar är det ingen katastrof, det finns andra kvinnor som en kan ligga med. Det har varit en av de mest befriande upplevelserna i mitt liv. Att få vara en begärande människa, och att kunna bli begärd på någon slags jämlik grund och inte som kvinna och därmed objekt är verkligen fantastiskt. För första gången är det roligt att ha sex. För första gången känner jag att jag gör det jag vill och att jag äger det.

Jag tror att många kvinnor lider betydligt mycket mer av sex än vad en inser, för det är svårt att inse det en är mitt uppe i och dessutom inte har någonting att jämföra mot. Jag trodde verkligen att sexet jag hade i mina relationer med män var bra, men i efterhand ser jag att det var pressat och förnedrande. Jag kan fortfarande tänkta på och drömma om detta och det går rysningar genom hela min kroppochsjäl. Det är så lågt, så smutsigt,

så fucking under min värdighet.

IMG_20151110_154018

och du du gjorde mig till kvinna

och du
du gjorde mig till kvinna
och jag
jag andades
andades så tungt
och du, du tog på mig
och jag ville ha dig över hela min hud min kropp min lekamen mitt kött mitt hö allt som en gång skulle dö men innan ville jag att du
skulle
ha
rört
mig
allt som skavde så djupt i mitt skinn jag ville att du skulle tränga in
i
mig
djupt
i
mig
jag blev kön jag blev kött under din nakna bringa jag blev begär jag blev åtrå du nådde in i min innersta vrå med dina fingrar och i mitt huvud mina tankar sig skingrar för att ge plats
åt
dig
och jag jag blev kvinna under dig jag blev den Andre där du var allt immanens under din transcendens det som doldes det som täcktes över och baby du är allt som jag behöver du är det enda jag begär och jag har dig för förbannat jävla kär jag blev delad där du var hel och jag ville vara
en del
av
dig
för det var det öde som delgetts mig min enda chans till frid till nåd min enda chans att slippa denna själens våda och jag ville detta kvinnosläkte förråda
för
dig

IMG_20151110_191838 IMG_20151110_161810

och jag vill att du ska ta ifrån mig allt som gör mig till kvinna

och jag vill att du ska
komma in i mig
riva sönder mig
trasa sönder mina slemhinnor
mitt underliv
riva ut
livmoderhalstappen
ta ifrån mig allt som gör mig till kvinna som gör mig till din vasall din livsbekräftare där du är livsbejakare din underordnade din undergivne din undersåte det som står
under dig
det som finns
för dig
genom dig i dig endast existerar för din blick och du var allt jag fick aldrig någon näring mylla jord något syntetiskt gödsel att
växa
av
snälla gör sönder mig förstör mig profanera det som heligt är förflyktiga det fasta förflyktiga det du så starkt begär är att göra sönder mig meja ner mig får mig att frivilligt ta ditt underbara sakrala låga smutsiga heliga jävla kön mellan mina
kuk
sugar
läppar
som du åtrått bara för att
förnedra dem
förena dem
med kvinnoskapet
genom din förmedling
blir
jag
ett
med
denna leviata av ofria kroppar denna leviata som min frihet stoppar denna väva av kvinnoöden som jag inte ens ska skiljas åt vid döden denna stora matta denna hus av våldnader som skriker som sig under sina födslovärkar viker som sig i tidningar utviker för att få
rätt
att
leva
rätt att leva finnas existera äga rum i denna värld av män i denna härd av eld som inte slocknat än och du min vackra vän du måste trycka ner mitt ansikte i leran i askan i gruset för att jag ska närma mig ljuset som är du din omnipotens för att jag ska få ta del av din agens
vara en simpel
kvinna
under
dig
i
ditt
rike

IMG_20151109_174545

att veta att om du lämnar mig måste jag hata allt du rört vid allt jag en gång älskat avgudat

att veta
att
om du lämnar mig
måste jag hata allt du rört vid allt jag en gång älskat avgudat
jag måste
hata varje text du skrivit varje känsla du i mig upprivit varje kyss du givit varje bok du läst varje dikt du väst fram med ljuv röst i mitt öra varje sång du låtit mig höra varje liten del av din hud som jag rörde gjorde till min skrud mina kläder mitt yttre läder mitt hölje mitt skal alla ditt hjärtas kval och varje litet ord du sagt av kärlek som innan varit
förtrollade
var
nu
förbannade
förhäxade
någonting jag måste stöta bort som olja stöter vatten ifrån sig som eld förångar vatten som katten går kring heta grötar som alla dina fingrars stötar djupt ini mig stöta bort stöta bort
stöta bort
stöta
bort
det av dig som varit i mig låta dig försvinna från mig lämna mig överge mig

IMG_20151108_121225

Rädd att flyga, rädd att falla

Rädd att finnas
Där
Du
Är
Och att inte göra
Rädd att älskas av dig
Och att förnekas
Rädd att älska dig
Gå upp i dig
Och att inte släppas in
Rädd att lämas
Rädd att leva
Med dig
Rädd för avslut uppbrott avsked stela fikor utväxlande av obligatoriska artigheter där kärleksord innan fanns stela kramar där det innan var
Hud mot hud
Bröst mot bröst
Kön
mot
Kön
Och våra händer fingertoppar våra fingeravtrycks kartor som mötte varandra passade varandra krokade in i varandra som vore vi ett ett enda helt som vore vi samma kropp samma liv samma kön samma kött samma obevekliga obönhärliga kvinnoödekvinnolivkvinnolidande samma tidens gång samma vackra sång samma samma bara ett som aldrig
Skulle
Vara
Delat
Åtskillnad där det innan var ett enda sammanflätat öde att inte alltid höras tala veta leva finnas existera
Genom
Dig
Att inte leva livet genom dig inte alltid veta vad du gör vad du äter var du går vam du knullar att
Inte
Veta
Var du finns vilken film du ser vilken alkohol du
Berusar
Dig

Att inte längre få röra din läppar känna dina andetag värje hjärtats slag att inte längre få viska att
Jag
Älskar
Dig
Att du ska vara
Min
Föredetta
Det som var en gång det som kändes så starkt en gång som brände så varmt en gång som skrevs in i mitt öde en gång
Men
Inte
Längre
Rädd att verkligheten ska mig åter kalla
Rädd att flyga
Rädd att falla

IMG_20151104_112813 IMG_20151104_112231 IMG_20151103_230827

Män som inte uppskattar kvinnor.

nedvärderandeavkvinnor En grej jag har tänkt en del på på sista tiden är män som inte uppskattar kvinnor. De flesta män jag har haft relationer med har verkligen uppskattat både mig och andra kvinnor. Detta kan vara obehagligt på flera vis men det är ändå generellt ett sympatiskt drag i mina ögon, att liksom kunna se och uppskatta att någon är mer smart, rolig, intelligent än en själv och ändå acceptera och uppskatta det. Många män klarar inte alls av att se detta hos kvinnor, min första partner bland annat hade ett enormt hävdelsebehov. Min andra partner däremot kunde verkligen visa att han uppskattade mig, att det sedan också var väldigt tungt för honom att känna att han inte förtjänade mig var något annat. Han nedvärderade mig liksom aldrig direkt för att hantera sin osäkerhet, men däremot kunde han inte omfamna det. Däremot nedvärderade han mig indirekt när hans osäkerhet gjorde honom oförmögen att vara kärleksfull. Jag har också haft en partner som inte hade något av problemen och som jag fortfarande är vän med, delvis, tror jag, på grund av detta.tänkerläggatidpåattnedvärderadig

Nåja. Min första partner var verkligen en sådan typ som liksom kände sig tvungen att ta ifrån en det lilla självförtroende en hade lyckats skramla ihop. Det är ju något så oerhört osympatiskt i detta. Han kunde bara inte stå ut med att kvinnor var bättre än honom på saker, och framförallt inte att hans kvinna var det. Han ville vara ohotad herre i sin patriarkala täppa och jag lät honom, jag lät honom för att jag var ”kär” och inte ville äventyra vår relation genom att ta någon som helst näring att växa av för egen del.

Men jag tänker att det liksom måste vara så jävla jobbigt för dem att gå omkring och inte unna den de säger sig älska ett expanderande liv. Jag menar, det är väl det som är själva poängen med kärlek, att se någon växa av näringen en ger och att även få växa själv. Och ofta kan en ju växa mer i gemensam jord där en när varandra. Att vara tillsammans med någon som är ständigt svältfödd på bekräftelse är förjävla jobbigt. Visserligen så kan en vara säker på att de bekräftar en och stannar kvar för att de är känslomässigt beroende, men en blir helt enkelt krävande av en sådan situation. En vill ständigt bli sedd och älskad, en får kanske hysteriska utbrott när en inte får det en vill ha eller så sitter en bara där tyst och liten, en kan aldrig vara säker på att sexet är genuint för den andra eftersom begäret lika gärna kan handla om att sex är den enda bekräftelse en får och så vidare.hanhadesåmångasättattfåmigattkännamigotillräcklig hanhadesåmångasättattvisaattjagvaroviktigpå

Men istället för kärlek och bekräftelse av mig så fick jag liksom detta verkligen reflexmässiga, tvångsmässiga, nedvärderandet av min person. Att det liksom var så fruktansvärt viktigt för honom att jag aldrig aldrig skulle känna mig större viktigare bättre än honom. Att jag aldrig fick ta den typen av plats utan att han skulle peta i mitt inre med sina manshänder. Han var alltid tvungen att påpeka; du är inte så snygg, du är socialt inkompetent (detta…. ja gud ni skulle sett honom bete sig), du är ointelligent (för att jag inte kunde lika mycket fysik som honom), du är inte allmänbildad (bara för att han inte hade bättre för sig) och så vidare och så vidare i all fucking oändlighet.känslomässigtberoendavmignedvärdera

Nu har jag insett att jag förtjänar att vara med någon som älskar mig, som alla kvinnor gör. Någon som älskar och accepterar mig som jag är och som inte känner behovet av att ständigt sätta mig på plats, på min plats som kvinna.

honeybooboo3

Jag andas lever växer frodas jag begär

jag vill vara
där du är
jag andas lever växer frodas
jag begär
jag vill att du ska finnas
i mitt varje andetag
jag vill känna dig
i mitt hjärtas dubbla snabba slag
jag vill ha sig nära nära bröst mot bröst
jag vill känna ditt varje andetagdenna livets röst
du kommer alltid finnas med mig
och allt som ges mig ska dig även vara givet
det trygga varma
det som skyddar livet

 

Att läka efter ett uppbrott.

Jag har tänkt lite på att läka ut sorg över en person en varit tillsammans med efter ett uppbrott.

detärövernu

När en är tillsammans med någon så blir den ju ofta bland det viktigaste i ens liv. En blir nära och en går igenom allt tillsammans och pratar om nästan allt. Och sen plötsligt finns den personen inte där längre och en ska liksom härbärgera alla dessa känslor av tomhet, smärta, sorg och lidande alldeles ensam. En har troligen vänner men en känner sig ändå. Så. Jävla. Ensam.

och tomrummet av dig
ska med nya själar fyllas
och varje centimeter av din hud där du var
ska av nya mänskors penseldrag förgyllas
och allt du nånsin sa till mig
ska falla dött och stumt till marken
och där, i detta nya sköna
ska jag en gång till sist finna orken

Och en förstår bara inte hur en ska kunna ta sig igenom allt.

Jag hade ett sådant uppbrott med min första pojkvän. Jag var väldigt isolerad i vår relation då det var en väldigt destruktiv sådan där han sög ut mig på livskraft och social energi. När vi gjorde slut flyttade jag till Bryssel där jag inte kände en själ. Det var liksom lite av ett eldprov för mig; att visa för mig själv att jag kunde och orkade. Jag bodde där ungefär tio månader och skaffade massa vänner och hade kul och utvecklades på många sätt. När jag kom tillbaka hade jag en helt annan tilltro till mig själv och min sociala förmåga som också syntes i mina andra relationer efter det. Hur destruktivt det än blev så lyckades ingen annan efter det ta ifrån mig mitt sociala självförtroende. Jag var noggrann med att upprätthålla vänskapsrelationer i alla relationer efter det och det betydde mycket för min förmåga att hantera dem.

Jag och min första pojkvän fick aldrig någon katarsiskt avslut. Vi pratade aldrig om det som hände på det sättet utan det skötte jag själv. Givetvis hade vi någon form av dialog men han kunde inte ge mig den bekräftelse eller de insikter jag behövde för att bearbeta och gå vidare. Vi pratade ändå mycket och försökte umgås men det rann ut i sanden och nu skulle jag aldrig ens komma på tanken att hänga med det svinet igen.

Relationen jag hade efter detta var väldigt annorlunda i uppbrottet. Den här mannen var liksom en betydligt mycket bättre person, vilket paradoxalt nog gjorde relationen som sådan mer destruktiv, då det fick mig att tro och hoppas på någonting som inte var möjligt och överträda både mina egna gränser och hans. Nåja, vi kunde i alla fall ha en helt annan dialog efter uppbrottet. Han kunde besvara mig i mina tankar och funderingar. Även om det var konfrontativt till en början så mynnade det ut i en ganska bra dialog. Förhållandet representerade så mycket mer för mig än bara oss, det var liksom i detta förhållande som jag insåg att jag aldrig skulle kunna vara lycklig med en man och därför blev sorgen över vår relation också en sorg över hela patriarkatet som sådant.

vinåddeinteframtilltilvarandra förblöder

I mitt senaste förhållande klippte vi helt efter att vi gjort slut. Det var smärtsamt och konstigt men jag tror det på ett sätt var bra för mig att verkligen få läka ut detta på egen hand och med vänner. Jag behövde det. Nu mår jag bättre än jag någonsin gjort innan; jag har en fantastisk partner och ett kreativt flow jag aldrig haft tidigare. Det känns fantastiskt. Jag tror att det har mycket att göra med att jag lät (och tvingades också till) mig själv släppa henne och gå vidare på egen hand, lära mig att bli stark igen. Hade jag inte gjort det hade jag nog inte börjat må bättre så snabbt som det ändå har gått.

Men det är svårt. Det är svårt i ett samhälle som präglas av förakt för svaghet att ta sig tid att läka och att få andra människor att respektera detta behov hos en själv. Att göra det är så viktigt för att kunna växa sina rötter starkare och kunna gro där i det höga ljusa igen, men det är som att vi aldrig får eller hinner. Det är inte meningen att vi ska sörja, läka och älska igen. Det är meningen att vi ska gå omkring och leva våra liv på slentrian; producera, konsumera, reproducera. I ett sådant samhälle finns ingen tid för sorg.

släppinmig baranåfram

Om sex, bdsm och när närhet blir svårt.

För att spinna vidare lite på det här med heterosex, våldtäkt och så så tänkte jag skriva om ett förhållande jag var i och hur det blev med sex och närhet där.

Jag var tillsammans med en man som gav mig väldigt mycket uppmärksamhet och bekräftelse på alla sätt, men som också var ganska avstängd i perioder. Han var dålig på att hålla någon slags kontinuitet och överöste mig stundom med bekräftelse, stundom betedde han sig som att vi knappt ens kände varandra. Väldigt mycket av den bekräftelse han gav mig var specifikt fysisk; han sade att jag var vacker, sexig och så vidare. Han ville verkligen ha min kropp och för mig var det en stor grej eftersom jag inte blivit begärd på det viset innan. Jag badade i hans blick och lät den skapa mig. Hans blick brände min hud och ny växte i dess ställe, ny hud som var märkt av honom

Vi hade ganska mycket sex till en början och ofta ganska grovt sådant. Det eskalerade eftersom jag inte kände någon trygghet i hans närhet och det var lätt att fly in i förnedring och våld när den grundläggande tryggheten inte fanns. Båda han och jag drev på det i perioder. Jag frågade honom flera gånger om det var okej och han sa alltid ja, men i efterhand har jag insett att det inte var hela sanningen. Jag tror att han ville ge mig njutning och inte visste några andra vägar. Lätt beröring kräver en sensibilitet som den hårda och våldsamma inte alls kräver. Det går inte att fejka eller pressa fram den känsligheten, den måste komma inifrån, från hjärtats rum. Skrev en dikt om detta:

så känslig
så nära
när du rör mig lätt

att det kan finnas så mycket kärlek
i fingertoppars mjuka drag
att det kan kännas så mycket
trots att du knappt min hud berör

att dina läppars tunna hud
kan kännas så starkt mot min
att jag kan känna luftens virvlar
var gång du andas in

en slätt en skog att leva i
ett hav en flod att drunkna i
och när du rör mig lätt
det jag vill gå vilse i

Gjorde även en inläsning (gud älskar att göra inläsningar):


Nå, det slutade i alla fall med att vi båda hade sex på premisser vi inte tyckte om, vilket jag tyvärr ofta tror sker i heterorelationer. Jag ville ha närhet och var tvungen att trappa upp för att vi skulle kunna ha sex. Sexet blev det enda ”ömhets”beviset i vår relation. Vi kunde inte till exempel bara röra varandra, det var tvunget att vara sex. Detta var ju dels en situation vi själva skapade men det var också någonting som finns i det omkringliggande samhället. Att sex har den här laddningen som primärt ömhetsbevis är väl knappast en hemlighet, icke heller är det en kontroversiell utsaga. Det är bara så det är. Sex är närhet i många relationer, och i många fall den enda närhet som finns. Och så var det verkligen för oss.

Det blev så oerhört laddat och det var verkligen smärtsamt de gånger han avvisade mig. Det kändes som om jag inte fick någon kärlek och bekräftelse och det var ju också sant. för det var endast så han kunde visa något slags fattigt substitut därpå. Vi tappade all kontakt med varandra, vi kunde bara vara nära genom sex. Det var verkligen hemskt. Det är hemskt när båda känner sig tvingade.

Sedan detta så har jag helt tagit avstånd från alla former av BDSM och liknande. Visst kan jag uppskatta att typ bli fasthållen men aldrig någon slags förnedring eller smärta. Kanske att jag kommer kunna göra det en dag (inte förnedring tror jag med smärta kanske? Nåja ni kanske inte är så intresserade av detaljer om mitt sexliv), men då bara under premissen att jag vet att det alltid finns andra former av närhet att tillgå. Så trygg har jag dock inte hunnit bli med någon annan sexpartner efter det, det krävs verkligen mycket för det. Jag måste vara helt säker på att vi inte kommer fastna i det att vi kommer vara kapabla att ge varandra ömhet på andra vis. Det kräver träning. Det kräver kärlek och närhet och just detta är tyvärr en stor bristvara i denna kalla hårda värld.

IMG_20151026_223425Avslutar med random förförisk bild på mig.

Arkiv