Omsorg.
Tänk en vanlig dag i ett heterosexuellt pars liv. Tänk att kvinnan går upp lite tidigare för att hinna göra sig fin. Tänk att kvinnan frågar om han sovit gott, om han mår bra, om han vill ha kaffe (som hon såklart kokar), vad han tycker om det som står i tidningen. Tänk att det är kvinnan som torkar upp smulorna på bordet efter att de avslutat frukosten. Tänk att hon avbryter sig i sminkningen och ropar ”vänta” när han ska gå utanför dörren så de hinner pussas innan, tänk att hon borstar av lite smuts från hans jacka.
Tänk att hon tänker på honom hela dagen på jobbet. Funderar på hur han har varit mot henne och varför. Är han sur? På lunchen träffar hon en väninna för att diskutera det hela. Skickar ett gulligt sms där hon skriver att hon älskar honom. Får till svar en smiley. Funderar på vad det betyder. Går lite tidigare från jobbet för att hinna handla på hemvägen. De har slut på mjölk, men det har han såklart inte märkt. Han skulle nog handla om hon bad honom, men han tänker inte på det självmant. I affären så ringer hon och frågar om det är något särskilt hon ska köpa. Han låter irriterade på rösten och säger bara kort ”nej” innan han avslutar samtalet. Hon hinner klämma in ett ”puss” innan han lägger på luren, något som inte besvaras. Hon tänker att han trots allt hatar att prata i telefon och att hon nog är jobbig som ringer hela tiden.
Hon lagar maten idag. Egentligen är det hans tur men han har mycket på jobbet och han måste få hinna träna efteråt. Ha sin egentid. Hon lagar mat som hon vet att han tycker om, inte den hon själv helst vill ha.
Han kommer en halvtimme senare än vad som var avtalat. Tur att hon ringde för att kolla hur han låg till, för annars hade maten kallnat. Han hade nog inte ringt. Hon har varit hungrig länge men hon vill att de ska äta tillsammans för att hinna prata om hur de har haft det. Vid middagsbordet är det hon som styr konversationen. Hon ställer frågor som han svarar på och berättar kanske något om hur hon har haft det. Kanske frågar han pliktskyldigt ”och du då” efter att hon har frågat. Om hon inte pratar eller får honom att prata så är det tyst vid matbordet. Efteråt tar hon disken. Han hade säkert gjort det om hon frågat, men han tar inte initiativ till det och hon tänker att han nog är trött.
Sen kollar de på tv. Egentligen vill hon läsa en bok men hon vill också vara nära honom. Hon försöker prata om vad som händer i programmet men han bara hummar. Hon vill att han ska se henne, lägga märke till henne. Fråga henne hur hon har det och hur hon mår. Men det gör han inte. Han utgår kanske från att hon berättar om det är något särskilt, eller så tänker han bara inte på det alls.
När de lägger sig så frågar hon hur det är med honom, säger att han verkar lite frånvarande. Han mumlar att det är okej. Ger henne en pliktskyldig puss på munnen, sedan vänder han sig bort. Hon vågar inte fråga mer för att hon inte vill att han ska bli irriterad, men oron över att något är fel gnager ändå i henne långt efter att han har börjat snarka. Hon går igenom allt hon gjort under dagen och undrar om hon gjort något för att han ska bli irriterad. Oroar sig för att han ska tycka att hon är jobbig när hon pratar med honom. Oroar sig för att han inte tycker om henne som han gjorde innan.
Tänk sedan att detta upprepar sig dag efter dag. Att det alltid är hon som anpassar sig, som gör små tjänster, som analyserar, som tar initiativ till samtal, som gör sig fin och så vidare. Tänk på all den extra tid hon lägger ner för att förhållandet ska fungera. Tänk om hon plötsligt skulle sluta med denna omsorg, skulle förhållandet ens fungera då?
Jag menar inte att alla relationer ser ut såhär, men jag tror att många kvinnor kan känna igen sig i i alla fall delar av den här beskrivningen. Att vara den som tar initiativ till samtal, som visar omsorg, som ger bekräftelse spontant, som ser till att saker finns hemma (även om det kan vara han som står för själva inköpet). Allt detta är sådant som kräver energi, och om en dessutom inte får gensvar så kan det vara väldigt känslomässigt uttömmande.
Det här med relationer.
Mycket pågår i mitt huvud angående det här med relationer just nu, vilket ni kanske har märkt. Jag är mitt uppe i en process där jag kommit fram till att det ideal jag innan haft kring relationer (tvåsamma, heterosexuella) inte längre är gångbart och att jag måste hitta andra sätt att utforma dem på. Jag har ju funderat på detta en massa under tiden i Bryssel, men då träffade jag ingen jag var intresserad av att vara romantiskt involverad i och behövde nog ärligt talat all den tiden för mig själv för att smälta den relation jag lämnat bakom mig.
Det här med relationsanarki är helt ny mark för mig. Jag har innan förkastat idén som löjlig och naiv, men har nu mer och mer börjat se poängerna med det och hur det skulle kunna vara utförbart. Frågan är bara hur det funkar att praktisera. Kärlek är alltid förenat med en massa jobbigheter, det gäller bara att organisera den på ett sätt så att det positiva överväger det negativa med råge.
Förhoppningsvis kommer jag att skriva mycket mer om detta. Det är ett ämne som jag tycker är viktigt ur en massa olika aspekter och som jag tror att det är väldigt nyttigt att skriva om och diskutera.
Dumpa honom. Om att våga använda sin makt.
Jag var på en föreläsning som Zolfagary, grundaren bakom Vita Kränkta Män, höll i Uppsala. I slutet av föreläsningen, under frågestunden, så reste sig en kvinna upp och berättade om sin pojkvän och hens sexism, och frågade vad hen skulle göra. Det var fruktansvärt jobbigt att lyssna på, inte för att det verkade som direkt misshandel eller så, utan för att jag kom att tänka på all den sexism som jag själv och andra kvinnor fått och får utstå dagligen. Moderatorn för samtalet svarade på frågan, och berättade att hen själv hade varit i en relation med en sexistisk man mycket länge och uppmanade helt enkelt frågeställaren till att dumpa sin pojkvän, för det är inte värt det. Frågeställaren började då tala om att hen skulle kunna förändra sin pojkvän till det bättre, att hen egentligen var en ”jättefin kille” och så vidare och så vidare och jag kände verkligen att jag ville skaka om hen och säga ”du är värd så mycket bättre, du ska inte ta den skiten”.
Senare så twittrade jag om detta och skrev helt enkelt att kvinnor som har samröre med sviniga män bör dumpa dem och inte hoppas på att de kan förändra dem eftersom det faktum att de stannar fast männen beter sig svinigt i sig gör att svinigheterna fortsätter. En del personer blev upprörda på grund av detta och menade att jag lägger skuld på kvinnorna och att det inte alls är så lätt att lämna alla gånger. Andra menade att jag inte ska skylla på männen eftersom det är ”strukturer” och inte deras fel personligen. Så nu ska jag förklara lite hur jag ser på det här.
Detta att män beter sig som svin är ett strukturellt problem, men också ett personligt hos dessa män. De måste helt enkelt förändra sig för att samhället ska kunna förändras. Oavsett om något är en struktur så är det människor som upprätthåller strukturerna och människor som har makt att bryta strukturerna. En människa är aldrig helt utelämnad åt samhällsstrukturerna, utan kan fatta egna beslut. Det finns faktiskt män som inte beter sig som svin.
En annan viktig del av denna struktur är kvinnorna. Även om det inte är kvinnornas fel att männen beter sig illa så bidrar kvinnor som stannar hos män som beter sig som svin till att de ska kunna fortsätta att bete sig som svin. Om en aldrig får negativa konsekvenser för sitt agerande så är det klart som fan att en inte känner sig peppad på att lägga ner.
Om jag ska dra en analogi till samhället i stort så är det inte troligt att de som sitter på makten gör reformer som de som är underordnade vill ha om det inte finns ett bakomliggande hot om revolution. Det finns ingen anledning att tro att den som sitter på makten i en relation kommer att förändra sitt beteende om det inte finns en reell risk för att relationen tar slut annars. Nå, nu är det klart att det kan ske förändringar ändå, men jag tror ändå att för att förändra de övergripande maktstrukturerna i en relation så krävs det att en är beredd att lämna personen om hen inte är beredd att göra detta.
Trots att två personer älskar varandra så är jämställdhet i ett förhållande delvis en kamp mellan olika intressen. Män han generellt något att förlora på äkta jämställdhet; de kommer att behöva göra mer hushållsarbete och mer känslomässigt arbete, de kommer att förlora sitt tolkningsföreträde i relationen och så vidare. De kommer såklart även att vinna något i termer av ett mer känslomässigt givande förhållande, men de kommer att förlora i termer av makt. Om en som kvinna vill skapa en jämställd relation så måste en ha ett bakomliggande hot att kunna ställa dessa krav emot, och detta borde rimligtvis vara att en helt enkelt inte vill vara ihop med någon som inte är intresserad av att skapa sann jämställdhet i förhållandet.
Att kvinnor är förtryckta betyder inte att vi saknar makt. En makt vi har i detta samhälle är att vi kan välja att ingå eller inte ingå i relationer. Denna makt kan vi använda för att tillvarata våra intressen. Vi kan ställa krav på att våra förhållanden ska vara jämställda om vi över huvud taget ska vara intresserade av att ingå i dem. Vi behöver inte gå in i ojämställda relationer och hoppas på att kunna förändra ”inifrån” utan vi kan välja att bara skita i dessa relationer. Jag säger inte att det är enkelt på något sätt, men jag säger att det är möjligt. Det kräver dock kunskap om hur ojämställdhet tar sig uttryck i relationer och det kräver självkänsla nog att vara redo att tacka nej.
De två möjliga reaktionerna en man kan ge på att du ställer honom inför ultimatumet jämställdhet eller uppbrott är att hen väljer att göra slut eller att hen väljer att gå med på jämställdhet. Om hen väljer uppbrott så betyder det egentligen bara att hen inte älskade dig tillräckligt mycket för att vara beredd att kasta sitt privilegium åt sidan. Det kan givetvis vara otroligt smärtsamt med uppbrott, men i längden är det nog för det bästa att slippa bygga en relation med en person som aldrig skulle kunna vara på riktigt jämställd. Uppbrott suger, men vad som suger ännu mer är att spendera år i en relation som dränerar en på känslomässig energi och självkänsla. Det andra alternativet är att hen böjer sig inför ditt krav och strävar efter jämlikhet.
Ultimatum är obehagliga på det sättet att en är tvungen att följa konsekvenserna av den andra personens val. Samtidigt tror jag att det är den enda vägen för att nå en på riktigt jämställd relation: att vara beredd att lämna den man som inte är intresserad av att bygga jämställdhet.
Det är en hårfin linje mellan att påpeka att någon har kraft att förändra och att skuldbelägga någon. Jag tycker på intet sätt att felat ligger hos kvinnor som lever i ojämställda relationer. Däremot så vill jag påpeka att det är hos dessa kvinnor som det finns en potential till förändring. Alternativet, att inte påpeka detta, skulle vara att förneka den makt som kvinnor faktiskt har. Jag tror att det är viktigt att förstå att en faktiskt har makt att förändra och inte är helt utelämnad åt strukturerna, annars ser jag inte hur någon slags förändring skulle kunna ske över huvud taget.
Det finns en massa strukturer i detta samhälle och de styr oss. Det är inte ditt fel att det är så, det är inte du som bär skulden för det förtryck du blir utsatt för. Däremot har du, mitt i ditt förtryck, också en möjlighet att slå dig fri. Detta kräver att du dekonstruerar dina känslor, dina relationer och så vidare. Det kräver att du synar och omvärderar stora delar av ditt liv och din person. Det kräver att du är redo att lämna det som åter och åter igen drar ner dig i detta förtryck. Denna process kan vara smärtsam och jobbig, men den kommer att leda till frihet. Och tro mig, det är värt det.
Om tröst och att upprätthålla illusioner.
Apropå det jag skrivit om att vara glad för rätt saker så ställde Burgschki frågan hur jag brukar göra när mina vänner är ledsna över saker jag inte tycker det är rimligt att vara ledsen över, och jag tänkte förklara lite hur jag tänker kring detta nu. En tydligt exempel kan vara att bli dumpad eller illa behandlad av en person som en har eller har haft en relation med och sedan komma och be om tröst och råd.
Jag tycker givetvis att en ska trösta en vän som är ledsen och jag skulle faktiskt säga att jag är väldigt duktig på att göra just detta. För mig är det viktigt att mina vänner känner att de kan komma till mig med sina problem och att jag tar dem på allvar. Jag inser såklart att en inte bara kan resonera bort de jobbiga känslor som är relaterade till tvåsamhet, jag har försökt göra det själv många gånger och vet att det funkar synnerligen dåligt och oftast bara leder till att en känner mer skuld och skam än vad en gjorde innan. Jag vet att sånt tar tid och att det måste få ta tid, att en måste få älta sina känslor fram och tillbaka och inte bara kan göra sig av med de en egentligen tycker är ”fel”.
Vad jag däremot brukar försöka undvika, som jag har noterat är ganska vanligt, är att inge hopp om att föremålet för känslorna ska ”komma tillbaka”, bättra sig eller att det ska komma någon ny, mycket bättre, partner. Jag tycker att det är viktigt att bygga sin självkänsla och mening i livet utanför tvåsamheten, och därför brukar jag inte heller anföra nya tvåsamma relationer som lösningen på tvåsamhetsrelaterade problem.
Jag tänker mig att det kan vara väldigt skönt för någon som är hjärtekrossad att höra att det finns ”fler fiskar i havet” och så vidare, och det kan vara ett enkelt sätt att trösta någon på. Däremot tänker jag att det bara är att upprätthålla myten om Den Rätte, som jag i sig tror är djupt destruktiv. Då föredrar jag att försöka trösta dels genom att lyssna och bekräfta känslorna (vilket en såklart alltid ska göra), men också genom att peka på allt annat meningsfullt i livet utöver tvåsamheten.
Illusioner kan vara lättande att tro på. Det ger människor något att leva för och tro på. En av de mest frekventa illusionerna i vårt samhället är just den om den perfekta tvåsamheten. Att en skulle kunna hitta ”den rätta” och sedan leva lyckligt efter det, att det är allting en behöver i livet. Även om de flesta nog vet, rent intellektuellt, att det inte är så det fungerar så när vi illusionen med vårt handlande. En viktig del av denna process är hur sorgen efter att ha blivit hjärtekrossad alltid ska lösas med att ingå i en ny relation av samma typ. När en tröstar en sorgsen vän genom att säga att det kommer fler så reproducerar en det mönster som skapade sorgen till att börja med: att lägga en såpass stor del av sin trygghet, självkänsla och lycka i en enda relation.
Jag tycker inte att en ska säga det som är enklast för stunden om det bidrar till att upprätthålla samma destruktiva mönster. Jag står för det jag tror på i alla situationer, även när det kommer till att trösta människor. Den som vill ha någon som säger att allt kommer bli bra bara de skaffar en ny partner kan gå till någon annan, mer tvåsamhetsvurmande, person.
Att vara glad för relationer.
Det blir alltid intressanta diskussioner när en skriver om relationer. När det kommer till att känna glädje inför att ens vänner inlett relationer så har många reagerat med att man inte ska ”lägga sig i” hur andra lever sina liv, att bara för att jag vill leva mitt liv på ett visst sätt så ska jag inte tvinga in andra i detsamma och så vidare. Jag vill för det första påpeka att det knappast är att ”lägga sig i”, moralisera eller liknande att bara inte reagera positivt när någon kommer med vissa nyheter, vilket vad var jag uttryckte att jag gjorde. Vissa personer har ett väldigt stort behov av att andra ska visa entusiasm inför saker de själva är glada över. Detta är ett behov jag förstår men som jag inte är intresserad av att spela med i. Människor som på grund av detta inte orkar umgås med mig behöver jag inte heller ha som vänner.
Jag värderar såklart att mina vänner mår bra, men det betyder inte att jag är glad för deras skull så fort de är glada. Ofta kan det ju vara så att människor är glada över saker som egentligen inte är bra för dem. Nu menar inte jag att jag sitter inne på någon absolut sanning om vad som är bra och inte för alla i min omgivning. Däremot har jag, liksom alla andra, teorier kring detta. Om en vän till mig ingår en relation som jag tror kommer leda till negativa konsekvenser så ser jag inget skäl att vara glad för denne i ren sympati. Jag har inte heller sagt något i stil med ”men är du säker på att det där är bra” när någon är lycklig över att ha inlett en ny relation, jag bara struntar i att visa entusiasm inför det. För mig är det en gåta hur detta kan uppfattas som att tvinga på någon ens perspektiv.
Vissa tolkade mig som att jag ställer mig över mina vänners lycka för att jag har vissa ideal för hur samhället ska se ut. Det är inte så att jag går omkring med en massa värderingar och åsikter kring hur folk bör vara bara för att, utan jag har ju anledningar till att tycka som jag tycker. Att jag vill upphäva tvåsamhet- och heteronormen är inte för att jag tycker det är dåligt med normer eller ofrihet eller så i största allmänhet, utan det handlar om att jag tror att den specifika samlevnadskonstruktionen ofta är skadlig, speciellt för kvinnor (ett ämne som i sig kräver en massa inlägg för att avhandla). Detta är dels på ett samhällsplan men också på ett individuellt plan.
Detta handlar alltså inte om att jag vill att mina vänner ska ändra sitt sätt att vara för att nå ett hägrande mål som står högre än deras väl och ve, det handlar om att jag tror att deras väl och ve hänger tätt tätt samman med dessa normer.
Det har också dykt upp diskussion angående vad som är en ”destruktiv relation” och inte. De flesta verkar vara rörande överens om att en ”får” lägga sig i om en relation är destruktiv. Jag tror att många tänker att en destruktiv relation är en relation där det förkommer psykisk eller fysisk misshandel i någon form, där någon av partnerna aktivt far illa helt enkelt. Jag tror att mina egna definitioner av vilka relationer som är sunda och vilka som är destruktiva är väldigt annorlunda i förhållande till de normer som råder i samhället i stort. Jag har en uppfattning om att det absoluta flertalet av alla relationer i någon mening är destruktiva i den mening att de skapar begränsningar för individer. Jag tror också att könsmaktsordningen kommer till uttryck och upprätthålls i tvåsamma heterorelationer.
Detta betyder inte att en inte ska ha med det motsatta könet att göra, men det betyder att jag tror att det sätt på vilket människor organiserar sin samvaro när de blir ”ihop” är destruktivt, och det är ju detta ”ihop” som jag förväntas bli glad över. Jag förväntas känna glädje över det faktum att två människor har lovat varandra någon slags exklusivitet (känslomässig eller sexuell, oftast), inte över att någon jag tycker om har meningsfull samvaro med någon annan.
Även om jag tror att detta sätt att organisera sina relationer på är destruktivt så betyder inte det att jag aldrig kan bli glad över att någon inlett en relation. Detta är dock om jag faktiskt tror att den kommer leda till mer positivt för de inblandade än negativt. Om inte tycker jag att det verkar jättekonstigt att bidra till de samhällsnormer som säger att en ska känna glädje över att två personer har valt att ingå en överenskommelse om sexuell och/eller känslomässig exklusivitet.
Vad en förväntas känna glädje över.
Något som intresserar mig är vad en förväntas känna glädje över å andras vägnar. Två väldigt tydliga saker är att en ska känna glädje över när andra skaffar arbete och att en ska kännas glädje över när andra inleder relationer.
Om en vän har haft det svårt med att få ihop ekonomin och sedan skaffar något pisstråkigt brödfödejobb så kan jag verkligen inte känna glädje för det. Jag kan känna en viss lättnad för att de akuta försörjningsproblemen är ur världen, men jag kan omöjligt bli glad för att någon jag tycker om tvingas ägna sig åt onödigt och tråkigt arbete för att kunna överleva. Den lilla glädje jag skulle kunna känna över det solkas snabbt av sorgen över att behöva leva i detta förbannade arbetssamhälle. Att säga grattis vore lite som att gratta någon för att deras fångvaktare har satt upp fina gardiner, för att göra fängelset mer uthärdligt. Jag uppmanar ingen till att känna glädje och tacksamhet över något sådant.
När det gäller relationer är det lite annorlunda. Jag kan bli glad över när två personer jag tror kommer göra varandra lyckliga faller för varandra, men jag kan omöjligt bli glad över att någon har skaffat en partner vilken som helst. Vissa tycker kanske en ska vara glad för att ens nära och kära är glada, men jag är verkligen övertygad om att många förhållanden i slutänden skapar mer smärta än glädje. Jag har också vissa vänner som jag är övertygad om skulle må ganska mycket bättre av att inte inleda några förhållanden på ett tag, och då känns det ju ganska orimligt att vara glad bara för att de är glada. För det är klart att en är glad när en är nykär, det är ju liksom så kärleksreligionen fungerar.
Vissa tolkar detta som att jag inte ”unnar” andra glädje, men det är faktiskt inte det det handlar om. Jag känner gärna glädje över saker som jag faktiskt tror leder till något bra, men jag har ingen lust att gå omkring och vara glad över saker jag tror är destruktiva. Sånt kan andra ägna sig åt.
Jag vill bära upp min världsbild själv.
Träffade exet igår och pratade om allt möjligt, så även vår relation som avslutades för lite mer än ett år sedan. Vi pratade om allt som inte hade fungerat och varför det var så, och i det mesta var vi rörande överens i vår analys. Han berättade också om insikter han nått angående sitt eget beteende, som jag hade framfört redan då vi var ett par. Att han först nu förstod vad jag hade menat och vad jag hade grämt mig över. Att han förstod hur jobbigt det hade varit för mig att alltid jaga efter hans uppmärksamhet och tid, att han förstod hur vi hade skapat en relation där han vill skapa distans och jag vill skapa närhet, där jag alltid var tillgänglig medan han alltid hade varit långt borta.
Det kändes bra, på ett sätt, med upprättelse och ett erkännande på att mina upplevelser och tankar inte bara fanns i mitt eget huvud, utan har bredare legitimitet än så. Men på ett sätt kändes det också jobbigt. Dels finns en bitterhet över att han inte kunde inse allt detta innan, då vi var tillsammans. En bitterhet över att veta att de analyser jag gjorde redan då äger legitimitet i hans ögon, fast först nu när det är för sent. Det är bitterheten inte bara över att vår relation kanske hade kunnat vara bättre, utan också över all den osäkerhet jag burit omkring på.
Men vad som också, paradoxalt nog, blir jobbigt är hans erkännande av mina känslor i sig, även nu ett år i efterhand. Det har nämligen varit en del i min befrielse att skapa definitioner av vårt förhållande, av mig, av honom och de problem som fanns mellan oss som har varit helt och hållet mina egna. Som inte har varit beroende av hans erkännande, att han ska backa upp min definition. Och det har fungerat alldeles utmärkt. Men något händer när en får erkännande, från att ha haft en självständig definition så känns det plötsligt som om den blir beroende. Om han håller med i det mesta, men har andra åsikter om någon liten detalj, så blir jag plötsligt benägen att ändra just den detaljen för större samstämmighet.
På ett sätt hade det varit skönt om han bara hade lagt all skuld för det som hände mellan oss på mig, om han hade varit fullständigt oförmögen att se hur har var med och konstruerade vårt samspel. I så fall hade jag inte kunnat luta mina tankar mot honom, då hade jag fått bära upp dem själv. Att själv bära upp definitioner kan visserligen vara jobbigt, men det gör också att en har full makt över dem.
Jag minns när jag skrev om vår relation, som fortfarande är den mest smärtsamma och ärliga text jag någonsin skrivit. När vi talade om den så sa han att han höll med om det mesta, men inte allt. Och jag minns att jag inte frågade om vad det var då, att jag bara sa ”nej, det är klart vi inte tycker lika om allt”. Och det var så skönt, för jag visste i den stunden att det inte spelade någon roll om han inte höll med om allt, det hade inte ens spelat någon roll om han hade tyckt det var rakt igenom lögn, för det viktiga var inte vad han tyckte om den där texten utan att det i mina egna ögon var det absolut sannaste jag någonsin skrivit. Jag hade skapat min egen analys, min egen definition och sanning.
Det var skönt att han inte avkrävde en ändring från min sida, för konflikter är jobbiga. Men om han hade gjort det så hade jag ändå inte rört mig en tum, inte ändrat ett ord. För om jag tillåtit hans definitioner ta över det allra minsta minsta så hade allt varit om intet. Jag ville inte ha någon kompromiss eller något samförstånd, jag ville skapa min egen verklighet.
Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över. Ibland kan det vara lättare att upprätthålla den när konfliktlinjerna är tydliga, när en inte tycker lika om något. Då kan en tänka att personen är en jävla idiot och gå vidare.
Jag menar inte att han har gjort något fel, inte alls. Jag är glad över att han har förstått och också kunnat erkänna det för mig. Men jag inser att jag har en utmaning nu, speciellt om vi ska fortsätta vara vänner. Utmaningen är att inte återigen stötta mina analyser på honom, att inte återigen söka bekräftelse på resonemang jag i mitt hjärta vet är sanna. För då kommer allt att vara förlorat igen.
Blue valentine.
Ibland tänker en att de så kallade genusglasögonen (eller könsmaktsglasögonen som jag föredrar att kalla dem) ska förstöra olika kulturupplevelser. Det är klart att en massa kulturupplevelser blir helt outhärdliga, till exempel olika former av ”humor” som bygger på att förnedra kvinnor, men det känner jag ingen större sorg över. Vissa upplevelser blir dock otroligt mycket starkare och djupare. Jag såg till exempel filmen Blue valentine för ett par dagar sedan. Jag har sett den innan, och den var stark redan då, men med feministisk analys av relationer och Det kallas kärlek i baktankarna så fick filmen så mycket djup. Jag reflekterade även över hur jag första gången jag såg den hade lagt merparten av skulden på kvinnan, medan mannens felsteg den andra genomkollningen blev mer tydliga.
Filmen handlar i alla fall om de sista dagarna i ett pars förhållande, med tillbakablickar till hur de träffades och så vidare. Det är otroligt välspelat och smärtsamt och jag känner igen mig i väldigt mycket av det som skildras. Även om mina relationer har varit långt ifrån så stormiga som den i filmen så är det många tendenser och beteenden som jag känner igen både från den och från relationer jag betraktat. Jag rekommenderar starkt.
Vad driver en människa till att hindra andra från att skapa ett bättre liv?
Underhålls av hur mycket ilska det rör upp när en skriver om könsmaktsordningen i heterorelationer. Jag vill först och främst påpeka att jag inte har gett uttryck för att detta skulle vara ”vetenskap” utan det är helt enkelt en studie i hur könsmaktsordningen upprätthålls som gjorts genom djupintervjuer med tio ”jämställda” par. Jag känner igen väldigt mycket när jag läser boken och jag vet att många andra också gör det. Den som inte känner igen sig är fri att strunta i budskapet och analyserna, precis som med all annan litteratur av samma typ. För den som känner igen mönsterna och lider av dem kan boken verka frigörande, vilket jag tycker är viktigt. För den som inte bryr sig om detta eller inte håller med så rekommenderar jag att inte läsa boken, då det verkar slösigt med tid.
Det som fascinerar mig är att det är så otroligt upprörande att andra människor är intresserade av att undersöka och dekonstruera sina relationer och känslor. Det kan säkert vara så att era relationer inte alls har några spår av att män är överordnade. I så fall säger jag grattis till det, men faktum är att många relationer präglas av detta. Något som jag själv erfarit och som jag också vet att många andra erfarit. De igenkännande reaktionerna jag får när jag skriver om det är ett tecken på att jag inte är ensam om mina erfarenheter.
Jag har så svårt att förstå vad som driver en människa till att försöka hindra andra från att skapa ett bättre liv.
Det kallas kärlek.
Håller för närvarande på och ta mig igenom boken Det kallas kärlek av Holmberg som är en studie av hur könsmaktsordningen upprätthålls även inom så kallade jämställda par. Jag har varit sugen på denna bok jättelänge, och jag tror även att många av er har haft kontakt med den via Prins Charles känsla där det hänvisas en hel del till denna.
Som feminist har jag såklart eftersträvat att ordna mina relationer jämställt och har väl till och från också trott att så har varit fallet, om än med vissa imperfektioner. Jag definierade till exempel mitt senaste förhållande som i stora drag jämställt under en stor del av tiden vi var ihop. Ofta så fokuserar en kanske mycket på de typiska jämställdhetsmarkörerna, såsom vem som gör mest av hushållsarbetet.
Vad Holmberg tar upp som en avgörande ingrediens i ojämställdhet är att kvinnor gör så kallade rollövertaganden i en helt annan utsträckning än män. Kvinnor försöker leva sig in i andras situationer medan män i mycket högre grad tenderar att fokusera på sig själva och sina behov. I en parrelationer leder detta till stora asymmetrier i vem som gör det känslomässiga arbetet. Holmberg tar också upp hur kvinnor i högre grad ser till att sköta det ”lilla extra” i vardagen, alltså gör det trivsamt i det gemensamma hemmet. Detta inkluderar båda saker som att till exempel tända ljus, pynta och så vidare och att ansvara för den sociala trivseln. Detta kan till exempel ta sig uttryck i att kvinnan frågar mycket om mannens vardag, intressen och så vidare. Även att hon försöker starta och hålla igång konversationer och visa omsorg genom att kontinuerligt bekräfta mannen. Detta står i kontrast till mannen som inte alls ger bekräftelse på samma regelbundna sätt eller ansvara för trivseln.
Termen ”känslomässigt arbete” faller mig verkligen i smaken då jag tycker att den sätter fingret på något jag har sökt definiera. Jag kan tydligt känna igen detta från relationer jag har befunnit mig i och som jag har observerat, att det ofta har varit kvinnan som har stått för att de sociala kugghjulen smörjs inom förhållandet. Det kan röra sig om saker som att kvinnan aktivt frågar om hur mannen mår, medan mannen måste få tydliga tecken på att han behöver bistå kvinnan känslomässigt för att göra det (om han ens gör det då, vill säga. Apropå tidigare diskussioner om tröst vid gråt). Mannen undviker ofta den här typen av arbete med motiveringen att han inte ”är sådan” och tycker att då det är hon som har det största känslomässiga behovet så är det naturligt att hon ansvarar för det. Att han får betydligt mycket mer kärlek på regelbunden basis i relationen och att det kanske påverkar deras olika behov är inget som han tänker på. Detta är alltså det känslomässiga arbetet en relation: hur mycket en tar ansvar för att samspelet ska flyta på, för att ge den andra bekräftelse och så vidare.
En annan viktig process som har att göra med rollövertagandet är att kvinnan tar över mannens definition av henne. Eftersom hon lever sig in i hans känslovärld så ser hon sig själv ur hans ögon, något som han inte gör i samma grad. Detta gör att hon ”förstår” när han på olika sätt upplever henne som jobbig, krävande och så vidare. Hon ser till exempel hans behov av ensamhet, men han ser inte hennes behov av närhet. Därför är det hon som anpassar sig samtidigt som han dikterar ramarna i relationen.
Nå, det var lite om boken och jag tror att många kan känna igenom sig i dessa beskrivningar av fenomen. Det är smärtsamt att läsa den här boken eftersom det ställer så mycket av vad jag tyckt och tänkt kring relationer jag haft och också kring min inställning till sex och kärlek idag ställs över ända. Det är jobbigt att se vad patriarkatet gör med en även i det mest privata, ja kanske till och med främst där. Samtidigt så tänker jag att jag vill hitta nya sätt att skapa relationer på där jag slipper vara i underordning och för det krävs dekonstruktion och arbete.
Kommentarer.