Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

Relationer

Värdiga avslut skyddar män som leker med kvinnors känslor.

Idag har Björk skrivit om vett och etikett i kärlek, och om att kräla och vilja ha tillbaka den som har lämnat en. Jag relaterar väldigt mycket till den här texten just nu.

Jag tänker att den här idén om att en ska kunna acceptera sakernas tillstånd och lämna relationen med stolthet, och vilket förnekande det är av känslor. Hur kärleken som ska ta oss med storm och som vi ska hänge oss när den erbjuds plötsligt inte ska få ta plats i våra liv längre. Hur vi ska kunna släppa det så fort det faller, trots att det varit vårt allt?

Och jag tänker också att män gör något med kvinnor med sina kärleksyttringar, med att ge löften oavsett om de är uttalade eller implicita i handlingar. Att inte visa hur det påverkar en är ett sätt på vilket män kan göra detta igen och igen, för att de inte inser vilka konsekvenser det får för människan de gör det emot. Om jag känner mig sviken, sårad, hjärtekrossad, på grund av hur en man har behandlat mig, varför skulle jag låta honom vara omedveten om den skada han åsamkat mig? Varför skulle jag gå därifrån med stolthet, den enda som tjänar på det i längden är ju han. Det är han som kan fortsätta vara ignorant inför hur han påverkar andra.

Det som är sårande när en relation tar slut är inte bara uppbrottet, utan vägen dit. De löften som givits, de känslor som rivits upp och de känslomässiga band som knutits. Att leka med någons känslor, inge förhoppningar, och sedan förvänta sig att personen inte ska besvära en mer så fort leken inte längre är rolig för en, det är ett beteende som många, speciellt män, ägnar sig åt i relationer, såväl officiella som inofficiella. Att kvinnor sedan bara ska acceptera läget är att lägga en jävla massa ansvar på dem, och låta män gå fria.

Kärleken så som den konstrueras idag är en jävligt smärtsam upplevelse, och det är ingenting vi kan sopa under mattan. De människor som sårat oss borde få veta det, de borde få det uppkört i fejset, de borde inte få svära sig fria. Hela idén om att konstruera någon slags ”värdighet” utifrån detta handlar om att förneka känslor, förneka hur det som sker i våra liv, i våra relationer, påverkar oss och skakar oss i grunden. Förneka att människor kan göra en jävligt jävligt illa, och att det är något en måste kunna ta konsekvenserna av.

Att spy ur sig sina känslor utan att ta ansvar.

Jag tänker lite på det här med känslomässigt ansvar och vad det innebär. Känslomässigt ansvar i mina ögon är att en klarar av att ta hänsyn till ens partners känslor i en relation, men framförallt att en klarar av att ta hand om sina egna.

När en ingår i en relation är det ett väldigt stort ansvar. Det gäller egentligen båda vänskaps- och kärleksrelationer, men jag uppfattar det som betydligt vanligare att folk inte tar sitt ansvar i kärleksrelationer. Om en säger att en älskar någon och att en vill vara med någon så väcker det känslor hos den andra, som en sedan måste kunna klara av att hantera.

Vi lever i ett samhälle där kärlek anses oerhört viktigt och är något som många vill ha. I en sådan kontext måste en förstå vad vissa ord innebär, att det inte bara är ord en kastar ur sig utan att det rör om djupt djupt i personer. Det går inte bara att häva ur sig vad skit som helst, ge uttryck för en massa känslor bara för att en råkar känna dem i den stunden, utan att fundera på vad för konsekvenser det får, vad det får den andra att känna. Ett sådant beteende är oerhört egoistiskt, det handlar om att sätta sitt behov av att uttrycka sina känslor före den andras välmående.

I romantiken ingår idén om hur känslorna styr oss. Om en älskar någon så är det liksom allt i ens värld, och det är känslor en inte kan eller ska kontrollera. En ska alltid ge uttryck för dessa känslor och liksom bara ”köra”, aldrig tveka eller fundera lite på vad fan en sysslar med. Det är liksom det som är romantikens kärna, den fullständiga hängivelsen åt alla jävla känslor som faller en in, som om det vore det mest sanna och vackra, det största beviset på kärlek, och inte typ att ta hand om en annan människa och ta ansvar för en relation. Som i Moulin Rouge, där Christian drar in Satine i sina jävla känslor och sina romantiska uppfattningar om livet utan att ha minsta lilla tanke på vad det gör med henne och med hennes värld, hur det sliter henne sönder och samman. Utan minsta lilla tanke på om han kommer kunna leva upp till sina ord när han sliter henne ifrån sin vardag. Och detta anses vara kärlek. Människor kompenserar sin brist på ansvar med huvudlösa kärleksyttringar åt höger och vänster.

Jag tänker att dessa kärleksyttringar är ett sätt att binda människor till sig. Eftersom den typen av kärlek är något de flesta vill ha, då vi blivit indoktrinerade med ”romantik” sedan vi föddes, så är det något en gärna ger efter för. Det är klart som fan att det känns bra att höra någon säga att hen älskar en och alltid vill vara med en, det är klart att en vill tro att en kan leva lyckliga i alla sina jävla dagar och att kärlekens kraft kan lösa allt och så vidare. Men det kan den ju inte, och därför är det så extra viktigt att en inte anspelar på denna längtan i mötet med människor, för det göra så jävla mycket med en.

Det finns människor jag har varit kär i och som jag vet har varit kära i mig utan att jag har sagt det, för jag har vetat att jag inte har haft känslomässig kapacitet att hantera en relation med dem. I sådana situationer ser jag det som ansvarsfullt att inte ge efter för de impulserna. Det är såklart jävligt tråkigt för oss båda i den givna situationen, men det besparar så oerhört mycket lidande på sikt. Jag vill inte få någon att hoppas utan att faktiskt veta att jag kan ta ansvar för de känslorna.

Sedan kan känslor såklart förändras, men jag tänker att detta är något en också bör ha med i beräkningen när en uttrycker känslor. Det kanske inte är en bra grej att säga att en alltid vill vara med någon, eftersom det strängt taget inte är något en vet om en kommer kunna leva upp till. Kanske ska en inte säga att en älskar någon mer än allt annat och skulle kunna göra allt för denne, för det är jävligt sannolikt att de där känslorna svalnar, och vad finns då kvar? Det kanske är något en känner just då, och det är väl fint eller något, men det betyder inte att en behöver häva ur sig det som om det vore någon jävla sanning. Det är inte bara ord, de landar hos mottagaren och gör någonting med mottagaren, och detta är något en måste förmå sig till att ta lite jävla ansvar för.

En kan kanske inte rå för vad en känner, men en kan rå för hur en hanterar sina känslor och vad en uttrycker. Om en nu älskar en person så borde en kanske prioritera att inte såra den framför att häva ur sig sina känslor utan någon större eftertanke. Hellre ta ansvar för att bygga en stabil relation från grunden än att kompensera bristen på detta med ansvarslösa kärleksyttringar en inte kan stå för.

Att hitta nån ny.

En sån där grej som folk ofta slänger i ens fejs när en gjort slut är att en säkert kommer ”hitta nån ny” som ”passar bättre”. Folk pratar om att hitta den rätta och så vidare och så vidare, som om det skulle göra mig gladare.

När jag tänker på att bli kär igen tänker jag bara på att gå igenom detta helvete en gång till, och det har jag ingen lust med. Kärlek för mig är inte någon positiv upplevelse utan förenat med en massa smärta och ofrihet. Visst, en får kickar och så vidare, men en förlorar också kontroll över sig själv och situationerna en befinner sig i. Jag upplever ofta att min självrespekt brister när det kommer till kärlek.

Men framförallt: jag vill inte basera min glädje i livet på att jag kan komma att ingå i en heteromonogam relation igen. Det är något som kan inträffa och vara trevligt (ett tag), absolut, men det är ingenting jag vill hänga upp min existens på. Jag vill vänja mig vid tanken på att jag kanske kommer att stå utan partner för resten av livet, för jag tänker mig att det skulle göra mig mycket friare.

Även om jag träffar nya personer så vill jag inte bygga upp mitt liv kring dem igen. Jag vill inte att den viktigaste relationen i mitt liv ska vara en kärleksrelation, för sådana är till sin natur instabila.

Jag har också svårt för idén om att ”passa” tillsammans. De problem som uppstår för mig i relationer har inte att göra med typ ”personkemi” utan relationsdynamik. Jag VET att det uppstår en viss dynamik för mig i kärleksrelationer och denna blir oerhört destruktiv. Det handlar inte om att hitta en annan person utan om att göra relationer på ett annat vis.

Jag är så trött på iden om ”den rätta” som en alltid får uppkörd i ansiktet, som om det skulle vara något hoppfullt eller konstruktivt. Egentligen är det bara ett sätt att binda kvinnor hårdare till patriarkatet, genom att inbilla dem att allting skulle varit annorlunda om en bara hade hittat ”rätt” person, och således få dem att fortsätta leta och fortsätta göra relationer på samma destruktiva vis i hopp om att allt ska bli annorlunda nu med den här personen som är mycket bättre än den förra.

Givetvis finns det skillnader mellan personer som är relevanta, men jag tror en lurar sig själv om en söker alla svar där. Viss relationsdynamik drar fram det värsta ur folk.

”Alla män är inte så”.

Då jag har mycket negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden och även har många omkring mig som har detsamma, så har jag en ganska negativ inställning till heteromonogama förhållanden. När jag ger uttryck för detta så är det ofta någon som tycker att jag liksom ska försöka ändå, leta ändå, och så vidare. ”Alla män är inte så”, kan det låta. Vad svarar en ens på något sådant? Nej, jag har inte träffat alla män och än mindre haft relationer med dem så jag vet såklart inte, men jag ser att det finns ganska omfattande belägg för att många män är precis så.

Nå, det är såklart helt sant att alla män inte är ”så”, frågan är ju om den heteromonogama relationen är mödan värd? Det är möjligt att det finns en man som skulle kunna bete sig rimligt mot mig, frågan är om jag sa leva mitt liv med den förhoppningen och strävan. Risken är ju väldigt hög att jag hamnar i en massa förhållanden som jag inte mår bra av, som bryter ner mig känslomässigt och så vidare.

Jag konstaterar att vi är många som har negativa erfarenheter av heteromonogama förhållanden, inte att det gäller alla men absolut en stor mängd kvinnor. Vi är många som blivit förtryckta, nedbrutna, kontrollerade, utsatta för våld och så vidare. Det finns väl absolut de som inte blir utsatta för detta, och det är kul för dem, men jag förstår inte varför de måste få in mig i sitt tankesätt. Utifrån mina erfarenheter är det rationellt att inte ingå i heteromonogama relationer med män, ty det har aldrig gett mig mer än det har tagit ifrån mig.

Jag antar att det finns någon rädsla för att erkänna att den där kärleken kanske inte är värt allting, att det kanske inte är så jävla fantastiskt ändå. Varför skulle det annars vara så viktigt att lägga sig i andra människors livsval, när en uppenbarligen är fri att göra sina egna ändå?

SATC och känslomässigt arbete.

IMG_20140108_000855Kollade på SATC igår. Carrie är ihop med någon slags författare som är lite ”kränkt manligt geni”. Han blir ofta väldigt sur när hon gör saker hon inte gillar, och sen vägrar han prata om det utan går omkring och är grinig. Carries reaktion på allt detta är att överösa honom med sådana oerhörda mängder bekräftelse att det typ blir lite äckligt, och han fortsätter såklart att vara sur ändå.

Detta är en smärtsam, om än extrem, påminnelse av hur många relationer ser ut. Fenomenet: ”kvinnor bekräftar/underhåller/passar upp på sura män som själva inte tycker sig ha någon skyldighet att släppa till lite”. Män som liksom går omkring och är griniga och bara vägrar 1. erkänna att de är på dåligt humör 2. prata om det.

Jag känner ofta i dessa situationer att jag själv har väldigt svårt att få distans. Jag blir liksom så jävla inställd på att tillfredsställa, fast jag egentligen vet att det är ett pissigt jävla beteende från mannens sida att hålla på så. Men det blir liksom bara för mycket, jag fixar inte att någon går omkring och är grinig utan att jag vet varför. Det blir i de allra flesta fall jag som får ta upp tråden, som måste fråga vad fan det är frågan om, och dessutom också tjata många gånger för att mannen ska tala lite klarspråk och berätta vad det är han surar över. Att han bara skulle ta upp det själv är otänkbart.

Jag tänker att det handlar om att kvinnor i högre grad blivit fostrade att känna in och bry sig om andras känslor, och framförallt att tillfredsställa andra, speciellt män. Kvinnor tänker oftare att det är deras eget fel och ansvar om folk är sura. Män har blivit fostrade i att tänka att det inte är så jävla viktigt, att de inte behöver bry sig så mycket, och, om det är en kvinna som är sur och grinig, så tänker de inte att det är deras fel och ansvar utan att hon är ”konstig”, har pms eller något liknande (så många gånger jag hört detta, män som bara avfärdar kvinnors beteende direkt med att de är ”konstiga”, ”överkänsliga” eller liknande när det är uppenbart att det handlar om att de själva betett sig illa. Det måste vara oerhört bekvämt att kunna göra så). Och där har vi en av grunderna till ojämlikhet i känslomässigt arbete.

Jag vill varken vara en mans morsa eller slav.

Twittrade detta apropå diskussionen om ”riktiga män” och lattepappor:

Denna idé om att feministers våta dröm är någon jävla man som ba *underkastar sig* ens vilja hela jävla tiden. Det finns gott om sådana män, och de suger så jävla mycket. Initiativlösa jävla degklumpar. Jag vill ha män som kan ta ansvar och initiativ utan att vara auktoritär, som kan delta i konversation utan att ta tolkningsföreträde. Hade en del samröre med en så kallade ”snäll kille” när jag var yngre, och har i efterhand insett att han mest var ryggradslös.

Finns få saker som är så provocerande som män som spelar hunsade, som ”går med på” saker och ting ovilligt. Känner mig som deras mamma. Fattar inte att män får för sig att det är detta en skulle vara ute efter? Varför skulle jag vilja vara min partners morsa?

Män som vägrar komma med egna initiativ och sedan tar sig rätten att sura för att de inte får vara med och bestämma. Alla dessa män som bara väntat och väntat tills att någon annan löser problem åt dem och sedan har mage att vara missnöjda med lösningarna.

Denna underkastelse är falsk, ty det är till sist ändå mannen som har makten att definiera situationen. Jag upplever inte att det ger mig rätt att bestämma, det blir bara en dubbel press i att behöva tänka på både mina behov och hans. Jag vill att män ska kunna ta ansvar för sina behov utan att ständigt sätta dem i första rummet. Jag vill varken vara min partners slav eller morsa, jag ville vara hans JÄMLIKE. Jag vill att vi tar gemensamt ansvar för varandra.

Jag fick även denna respons från Tahir som jag tyckte var värd att dela med mig av.

Hade en gång en partner som betedde sig PRECIS som mina lillebrorsor när de ville slippa ur att göra någonting. Skulle en gång skära nåt. ”Hur då?” frågade han. ”Typ i kuber.” ”Men, hur stora?” ”Hur ska jag skära?” ”Är det här rätt?” Och jag kände DIREKT igen beteendet från mina småsyskon på 7 o 10 år!!! Fråga så många frågor som möjligt så nån till slut tar över. En annan sak var också klassikern ”Men du är ju så mycket bättre på det här….” Tack men NEJ TACK FÖR ICKEKOMPLIMANGEN.

Jag tycker det är intressant hur dessa motpoler alltid målas upp och att feminister tvingas välja mellan dem. Antingen den auktoritära men ansvarstagande mannen eller det fjolliga barnet. Som om det inte gick att vara på något annat sätt för män, som om män inte kan ta initiativ och ansvar bara för att de inte tillåts sätta hela jävla agendan.

Det är som att män vill ha antingen eller. Antingen vill de bestämma allt eller så vill de inte ha något ansvar över huvud taget. De kan inte tänka sig att vara jämlika med kvinnor, att ta lika inflytande och lika ansvar.

Samma fenomen finns ofta hos män som vill ta plats inom feminismen. De vill antingen sätta hela agendan eller så vill de inte vara med alls. Att bara vara där och bidra med vad en kan utan att för den sakens skull ta över hela showen, det funkar liksom inte alls.

Så stor är maktlösheten.

Så stor är maktlösheten när jag återigen ser dig dras med i hans spiraler, när du säger att ni bara är vänner men träffas oftare och oftare, och jag då och då ertappar dig med att ljuga om det. När jag försöker påminna dig om alla de gånger du gråtit ut hos mig för att han skadat dig, men du bara tittar bort i fjärran och säger nej nej nej det där har aldrig hänt det där minns jag inte jag måste ha ljugit jag måste ha hittat på för att jag var arg på honom men han är snäll mot mig han vill mig bara väl.

När jag ser hur han använder varje tänkbar väg för att komma åt dig, hur han bedyrar sig kärlek till dig, hur han säger att du är skyldig honom något, hur han köper saker till dig, kommer hem till dig, ringer dig, nästlar sig in i ditt liv.

Jag ser att du glider ifrån mig, glider ifrån allt, och jag är så maktlös. Jag vill bara att du ska se det jag ser, men jag är för uppgiven för att förmedla det. Jag har redan försökt förmedla det så många gånger, och varje gång glider du längre ifrån mig.

Jag vill att du ska vara fri, jag vill hjälpa dig, men det är så svårt. Istället blir jag arg. Arg för att du inte går ifrån honom, arg för att du inte förstår att det här skadar dig. Arg när du slutligen berättar om vad som hände, eftersom du inte berättat något om det innan trots mina envisa frågor. Arg för att jag plötsligt ska ta allt det som du förnekat och förnekat för sanning, hur du plötsligt avkräver mig det stöd du hela tiden fått men aldrig velat ta emot.

När du slutligen slår dig fri är det inte segerns sötma jag känner, bara lättnaden över att kanske kanske inte behöva uppleva ännu ett nederlag. För du har lämnat honom så många gånger innan, du har berättat så många gånger innan, du har gråtit ut så många gånger innan, och jag vågar inte lita på att den här gången är den sista, på att du faktiskt inte kommer gå tillbaks till honom. Men månaderna går, och det verkar vara över. Och sedan är det som att det aldrig ens har hänt, livet fortsätter som vanligt. Ingen gör någon anmälan, han får aldrig sitt straff, han får gå omkring och ta plats som om ingenting någonsin hade hänt. Du accepterar honom, vi accepterar honom, trots att vi känner till vad han har gjort. Ingen orkar bråka om det mer. Vi vill bara glömma.

Så många kvinnor jag känt som irrat bort sig i de där gångarna, isolationen, underkastelsen, att ständigt ständigt återvända, ge det ytterligare en chans, trots att all erfarenhet pekar på motsatsen. De dimmiga blickarna, de undvikande svaren på frågor om blåmärken, tårar och sönderklippta kläder, hål i dörrar, sönderslagna tallrikar. Hur jag inte förstått vad det varit frågan om förrän långt senare, när jag läst böcker, sett filmer, gått på kurser. Hur jag förstått att det finns ett mönster för sånt här, att det inte rör sig om isolerade företeelser, enstaka händelser, utan hur allting ingår i en process.

Så många kvinnor som berättar för mig sedan jag lärde mig att hitta tecknen och slutade vara rädd för att fråga. Så många historier som finns om slag, om regelbundna verbala kränkningar, om makt och kontroll, om en bara vågar fråga.

Det är bara några år sedan jag för första gången hörde talas om mäns våld mot kvinnor, men det har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Inte bara som ett abstrakt hot, något som får en att gå extra fort genom parken på kvällen, utan som en ständigt närvarande realitet, något som har slitit vänskapsband sönder och samman, något som har splittrat mig och mina vänner, något som har präglat min tillvaro under många många år.

Jag är evigt tacksam över att jag har fått ord för att beskriva det som funnits omkring mig hela mitt liv, det som präglat min tillvaro år efter år. Hur jag fått verktyg för att se de mönster, de strukturer, som håller mig och alla andra kvinnor i ett konstant förtryck. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att sprida detta vidare, ge nya personer samma redskap som jag själv har fått, och som fått mig att förstå, att kunna sätta ord på min tillvaro.

För när en erfarit den maktlösheten, maktlösheten i att se det hända utan att kunna förstå, förklara. När en erfarit den maktlösheten och vet vilka vägar som kan ge en lite lite makt tillbaka, då vill en inte förvägra någon det.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen.

När en talar om heterosexualiteten så är det många som ska läxa upp en om att det minsann är naturligt att tända på motsatt kön. Må så vara, men jag tvivlar på att det är naturligt att vara monogam, att flytta in i någon jävla villa och leva ett isolerat liv tillsammans med sin partner och sina barn som heteronormen ju stipulerar. Jag tvivlar på att det ligger i vår biologi att vi ska ge varandra gulliga presenter på alla hjärtans dag och gå på romantiska dejter. Det funkar liksom inte att leta upp en liten detalj som stämmer och sedan försöka förklara allt utifrån den. Det existerar så många faktorer, en del av dem är biologiska (jag erkänner ju t.ex. biologins relevans i och med att jag anser att barnafödandet är grunden i patriarkatet) men en massa är också sociala, och häri anser jag att heteronormen ingår.

Jag tycker det är intressant, den här synen på människan som något slags biologiskt determinerat djur, att det sätt vi lever på nu liksom är precis det sätt vi MÅSTE leva på för det är så biologin ser ut. Skulle inte tro det. Samhällen har förändrats många många gånger, det har funnits en mängd olika samlevnadsformer. Om vi ska se till barnafödarstatistiken så verkar ju ärligt talat vår nutida dominerande samlevnadsform ganska dålig ur ett biologistiskt perspektiv, eftersom det tydligen inte föds nog med barn.

Eller så sätter vi igång och diskuterar hur vi vill att samhället ska vara, istället för att försöka berättiga såsom vi har det idag.

Jag vill kunna se på en film utan att få heteromonogamins frälsning uppkörd i fejset. Jag vill kunna gå på en släktmiddag utan att bli frågad om var jag har min partner, om jag har en partner. Jag vill kunna prata om min framtid utan att det per automatik förväntas att jag räknar in en partner och ett barn i den. Jag vill inte att min partner ska ses som en mer värdefull del av mitt liv än mina vänner. Jag vill inte känna den här ständiga, molande stressen i att skaffa en jävla pojkvän, skaffa ett gemensamt liv, skaffa barn tillsammans.

Det handlar om ett ideologiskt tvång, ett tvång att tänka på sitt liv i termer av heteromonogami. Om en inte vill leva den heteromonogama drömmen så måste en liksom definiera sig själv och sitt liv i motsats till den. Att ta avstånd från heteromonogami är ett beslut som måste försvaras. Jag måste försvara det faktum att jag inte tar med min partner på släktträffarna, jag måst försvara att jag inte planerar att skaffa barn.

Jag vill inte definieras utifrån heteronormen. Jag vill inte att mina livsval ska ses som en upprorisk protesthandling, som normbrytande. Jag vill inte definieras utifrån de heteromonogama drömmarna, jag vill vara min egen.

Heterosexualiteten.

Ibland kommer frågan om det så kallade ”förtrycket av heterosexuella” upp i mitt liv. Folk menar liksom att jag och andra feminister som är kritiska mot heterosexualiteten utövar något slags förtryck emot heterosexuella. De kan till exempel mena att ”all kärlek är bra kärlek” eller något liknande, och att en därför inte ska kritisera heterosexualitet eftersom det kan vara jobbigt för de som utövar den.

Jag vet inte om ni snappat upp det, men jag ingår faktiskt i heterosexuella relationer, det vill säga relationer med män. ÄNDÅ tycker jag att den obligatoriska heterosexualiteten, även känd som heteronormen, är problematisk. Jag tycker det är problematiskt hur det ständigt sätts ett likhetstecken mellan kärlek och heteromonogami, hur heteromonogamin har en överordnad position och anses vara den sannaste formen av kärlek, hur den står modell för all annan kärlek som äger rum i detta samhälle.

Jag tycker inte att det är rimligt att vi har ett samhälle som centrerar kring heteromonogami i den grad detta samhälle gör, och jag tänker göra vad jag kan för att dra ner heterosexualiteten från piedistalen. Detta innebär dock inte att jag är ”heterofob”, jag tycker inte att heterosexuella kärleksrelationer ska stå under andra samlevnadsformer, jag tycker bara inte det ska vara normen i samhället och alltings måttstock.

Heterosexualitet är som sagt mer än romantiska känslor mellan en man och en kvinna, det är en jävla livsstil som hela samhället utformats efter. När jag kritiserar heterosexualitet så är det detta jag kritiserar. Folk får vara kära i vilka de vill, men jag tycker det är viktigt att fundera på hur en gör kärlek. Det typiska heterosexuella sättet att göra kärlek på är att vara monogam, att snacka om varandra som ”kompletterande”, prioritera varandra över annat umgänge, planera sin framtid tillsammans och så vidare. Detta är på intet sätt oproblematiskt.

Jag menar att heterosexualiteten tränger undan andra former av kärlek, både ideologiskt eftersom dessa ses som underställda den heterosexuella kärleken och därmed mindre värd att satsa på, men också rent praktiskt eftersom människor i heteromonogama relationer lätt börjar prioritera bort andra viktiga relationer och detta ses som helt normalt och en del av ”livets gång”.

Jag inser att det inte är såhär det ser ut i allas heterorelationer, jag lever själv i en heterorelation i vilket jag försöker bryta mot en mängd av dessa normer. Däremot är detta vad heterosexualiteten idag står för. När människor offentligt manifesterar sin heterosexualitet, sluter sig i sin heterobubbla, talar om hur otroligt fantastiskt det är att vara kär och tillsammans, talar om sin partner som om denne vore något slags bihang och så vidare så är det inte bara ”kärlek” som äger rum, utan något annat. Det är ett manifesterande av en viss norm i samhället som upprätthåller en jävla massa förtryck, och det tycker jag, som motståndare till allt förtryck, är problematiskt.

Jag tvivlar på att någon heterosexuell kommer utsättas för hatbrott eller bli strukturellt diskriminerad i ett samhälle där heterosexualitet problematiseras mer, däremot tänker jag mig att samhället kanske inte kommer vara anpassat för dem allena, såsom det ser ut idag. Utifrån den grunden så tycker jag att det är fullt rimligt att kritisera heterosexualiteten som institution, ty det är inte bara ”kärlek” utan så mycket mer. Kärlek är rätt oproblematiskt, heterosexualiteten som samhällsinstitution, däremot, är det inte. Det är viktigt att förstå den här distinktionen när detta diskuteras.

Heterosexualitet för mig är något som förhindrar kärlek snarare än uppmuntrar den. Heterosexualiteten sätter upp normer som alla kanske inte kan eller vill leva efter, sätter upp normer kring hur kärlek ska äga rum, inhägnar våra känslor och tynger dem med förväntningar.

Heteropropagandan.

wpid-IMG_20140102_101249.jpgStrosade runt lite på H&M och hittade denna tröja på deras ungdomstjejavdelning. Ja, den är gjord för kvinnor att bära så alla som ska komma med kommentarer om att jag är heteronormativ kan tagga ner.

Det finns, som ni kanske vet, en heteronorm i det här samhället. Den här tröjan är en uppenbar anspelning på denna norm. Det ”boys” som åsyftas är män som män, alltså som könsvarelser, alltså som föremål för en romantisk relation. Genom att bära en tröja likt den så säger en: ”titta, jag gillar pojkar, jag är heterosexuell”.

Jag har mestadels i mitt liv definierat mig som hetero och är i ett heterosexuellt förhållande, men jag har börjat fundera lite på sista tiden. Det här med att folk går omkring och manifesterar sig heterosexualitet hela tiden, är det så jävla bra egentligen? Vad gör det med oss?

Ofta när en diskuterar heteronomern så görs det ur ett homo- eller bisexuellt perspektiv. Alltså att det är viktigt att diskutera eftersom inte alla är heterosexuella. Jag instämmer med att denna diskussion är viktig, men jag tycker inte att det är det enda som gör det relevant att diskutera heteronormen. I mina ögon är heteronormen problematisk även för de som föredrar att ha heterosexuella romantiska relationer, då heteronormen stipulerar bra mycket mer än att heterosexuella romantiska relationer är att föredra framför samkönade.

Heterosexualitet är så mycket mer än att en kvinna och en man har en romantisk relation, heterosexualitet är något som görs i relationen. Det finns en massa normer kring hur heterosexuell kärlek ska se ut, bland annat att den ska vara exklusiv, att de som ingår i den ska bete sig i enlighet med sina könsroller och så vidare. Jag menar att dessa normen spelar en stor roll i upprätthållandet av patriarkatet. Idéer om romantik, om hur en ska förhålla sig till varandra, är för det mesta könsbundna. Heterosexualitet handlar om att definiera sin relation utifrån sin olikhet, som komplement till varandra. Detta upprätthåller en massa idéer om hur män och kvinnor är och bör vara, som i sin tur bidrar till kvinnors underordning.

Jag tänker att när det säljs en tröja för kvinnor som det står ”boys” på, då handlar det om att manifestera heterosexualitet. Det handlar om att sätta igång en rad associationer som kvinnor bara antas vara införstådda i. Det antas att vi ska förstå vad som menas, varför en vill ha en sådan tröja på sig, varför pojkar är något så speciellt att en vill gå omkring med det tryckt på bröstet. Det handlar inte bara om att säga att en föredrar romantiska relationer med män, det handlar om att lyfta upp det, göra det till en accessoar som en stoltserar med. ”Titta på mig, jag utövar heterosexualitet”.

Jag tänker att det vore positivt om fler funderade på vad de sysslar med när de manifesterar sin heterosexualitet offentligt. Visst, det är helt okej att ni har heterosexuella relationer, men måste ni skylta med det så förbannat? Måste ni prata om det hela tiden och kladda på varandra? Kan det liksom inte bara få vara?

Ge mig pengar!
Arkiv