Kategori: Vardag

Om två månader.

Idag har jag alltså bokat biljett till Bryssel. Jag ska jobba som au pair där i ett år, och jag ser verkligen verkligen fram emot att komma dit. Komma bort ifrån Stockholm, lära mig ett nytt språk, se något nytt samtidigt som jag kommer ha en fast bas i en familj som är svensk. Jag tror jag skulle sakna språket annars.

Jag kände mig mogen och köpte till reseförsäkring. Sen berättade Emanuel att den ingår automatiskt om man betalar med Visa, så så mogen var jag kanske inte, i alla fall inte särskilt världsvan.

Jag åker om exakt två månader och en dag, den tredje september. Det är inte så lång tid, jag tror jag ska köra stenhårt på att ”leva livet” tills dess.

Vad ville jag ha sagt med detta? Jag vet inte. Jag är bara så jävla glad att det här blir av. Det var en sån jävla lyckoträff, en ren slump faktiskt. Och nu ska jag åka till ett land som verkar skitcoolt och en familj som verkar supermysig.

LäkarFanny.

Uäh. Plockade just ur en såndär ”plug in”-grej till hörlurarna ur min lillebrors öra med pincett och ficklampa. Det tog cirka en kvart och när det kom ut var den täckt i ett jämntjockt lager öronvax. Hur fan lyckas man ens trycka in den så långt? Jag fattar inte.

Nu känner jag mig dock stolt, som en riktig läkare. Ba kommer med pincetten och fixar biffen.

Oron.

Jag är fan helt otrolig när det kommer till att oroa mig. Så fort något trevligt händer så skissar jag upp värsta Burman show-scenarierna om att allt bara är ett enda stort lur från någon som vill mig illa, typ en töntig före detta klasskompis. Det var i alla fall därför jag sökte upp en kurator men det hela gav mig absolut ingenting, alltså måste jag lösa det på annat sätt, oroar mig dock för mycket för att handla. Kan man lida av kronisk oro? Jag gör nog det i så fall.

Personlig utveckling.

När vårat flygplan blev försenat så fick vi sådana där värdecheckar som vi kunde köpa grejer på flygplatsen med som jag köpte tidningen cosmopolitan för. Jag läste ju skitmycket tjejtidningar för drygt ett år sedan, men la av med det.

Hur som helst var det så jävla otillfredsställande. Det var inte ens lite kul som skräpunderhållning, utan bara genompissigt och tråkigt. Jättetråkiga uppslag om typ ”relationer” och skit och dålig journalistik. Jag är så jävla glad att jag inte köper sån skit längre. Fan den största personliga utvecklingen jag gjort det här året.

Hotellet.

Det finns få saker jag tycker är så sorgliga som misslyckade affärsverksamheter. Det andas mänskligt misslyckande på något sätt, en massa drömmar och visioner som grusats.

När vi var ute på en båttur i Turkiet så åkte vi förbi ett jättelikt hotell, det fanns säkert plats för 3000 personer eller något i den stilen. Det var verkligen gigantiskt. Det var helt öde och rostigt och jag och pappa tänkte att vi skulle promenera dit, för det låg på gångavstånd från hotellet.

Men när vi kommit halvvägs så kom vi till en vägspärr där en kille satt. Han sa att vi inte fick gå förbi eftersom det var ”under konstruktion”. Det var verkligen inte under konstruktion, bygget hade avstannat totalt.

Jag tänker bara: vilket ensligt yrke. Att vakta något som ingen längre bryr sig om.