Kom i kontakt med ditt inre hat
Den rabiata orakade rabiesfeministen Fanny
Radikalfeminist och kommunist vid namn Fanny Åström (mellannamn: Arsinoe) som studerar pol.kand. vid Uppsala Universitet. Bloggar om relationer, kommunism, feminism och ideologi.

Twittrar indignerat under namnet @sinoes.

Skicka beundrarbrev, hotmejl eller jobberbjudanden till arsinoe.blogg@gmail.com.
Följ mig på Bloglovin!
bloglovin

plugga

Hur det gick och en bild på mig.

016Hehe, alltså tentan igår. Det var så jävla svårt. Helt störda grejer som vi tydligen skulle ha memorerat som liksom inte var några övergripande teorier eller liknande. Och jag har ändå pluggat väldigt väldigt mycket till denna.

Nåja, känner ändå att jag garanterat får g och kan ha en chans till vg, om de är snälla med rättningen.

Borde ta och finna mitt inre lugn.

Sitter och hänger i mitt nya rum i Uppsala och är nervös. Jag börjar plugga på måndag och på fredag är det någon slags invigningsgrej. Känner mig totalt oförberedd på detta, även fast jag vetat att jag ska plugga i typ ett halvår.

Jag är bäst på det här med att bygga upp trygghetsbubblor som sedan känns helt omöjliga att lämna, och bäst på att oroa mig. En normal person hade kanske tänkt att nu vet jag vad jag ska göra för tre år framöver, men jag oroar mig redan för jobbsituationen efter att jag tagit en kandidat. Gud, borde verkligen ta och typ meditera och hitta mitt inre lugn.

Framtiden.

Idag är det en månad kvar tills jag flyttar hem. Lite mindre än tre månader kvar tills jag flyttar till Uppsala om inte något jävligt oväntat inträffar (herregud vad besviken jag hade varit då, tar nog livet av mig om jag inte kommer in). Alltså gud, jag har byggt upp så otroligt mycket kring detta att jag ska börja plugga, vilket väl de som följer mig här har märkt. Min bild av universitetsliv: en massa extrem intelligenta, otroligt ödmjuka människor med vettiga åsikter som bara går omkring och diskuterar intressanta saker dagarna i ända. Jag kommer alldeles garanterat att bli besviken men jag orkar inte ta ner mig själv på jorden nu för detta är första gången i hela mitt liv som jag verkligen verkligen vill någonting som kräver någon slags ansträngning och tar mig framåt.

Jag känner mig uttråkad och deppig ganska ofta men jag känner liksom en livslust, en kraft och en förmåga att göra något som känns bra och roligt och värdefullt som jag aldrig känt innan. Jag vill använda min förmågor, utveckla dem och påverka på något sätt. Utmana mig själv, tänka nya och spännande tankar och lära mig saker. Jag har ju aldrig pluggat på högskola och den enda gång jag verkligen fördjupat mig i ett ämne jag finner intressant var när jag skrev om prostitution som projektarbete (vilket jag för övrigt funderar på att publicera snart) och det gav mig sjukt mycket.

Ja. Detta är typ vad som sker i mitt liv just nu. Tackar som frågar.

Försoven.

Idag har jag försovit mig till min franska och ägnar mig således åt självstudier, som kanske inte är sådär överdrivet effektiva. Mamman har varit bortrest hela helgen och jag har mest varit ute på krogen och hängt på stan. Det går åt mycket pengar här.

Senare idag kommer det nog ett inlägg om att även positiva fördomar är fördomar, men jag måste fila lite på det. Har ni några positiva fördomar? Typ saker som att alla från Göteborg är sjukt trevliga eller så? Jag kan faktiskt inte komma på någon egen sådär på rak arm, men det är klart att jag har dem. Kanske att kvinnor aldrig beter sig som svin oberättigat i relationer?

Förberedelser.

Nu har jag bytt facebookspråk till Franska. Jag ska försöka plugga lite själv innan jag åker, så att jag kan prata lite. Om jag kör en timme om dagen får jag sammanlagt 60 timmar innan jag åker, det är ganska mycket. Vet någon vad man kan använda för hjälpmedel vid självstudier?

Svar till Blondinbella.

Här är mitt svar till Blondinbella. Jag har ändrat en del från originalet men detta är i alla fall vad jag tycker. Jag vill förresten säga att jag också tycker att Ahlstadts artikel var förminskande och löjlig. Det finns många unga som engagerar sig idag också, och det största problemet är egentligen att många ur hennes generation vänder dövörat till. Jaja, här är artikeln. Om ni håller med eller tycker jag har poänger så vore det verkligen kul om ni spred den. Detta är något jag vill nå ut med.

”Blondinbella rycker ut till kapitalismens försvar i sitt svar på Ann Charlott Ahlstadts debattartikel. Hon skriver om hur lyckligt lottad vår generation är eftersom vi inte behöver ansluta oss till facket utan kan ta det ”direkt med chefen” om vi är missnöjda med våra löner. Hon skriver också att feminismen trycker ner kvinnor trots att Ahlstadt inte nämnt feminism, men Blondinbella passar väl på att gå till angrepp mot alla ideologier som pekar ut missförhållanden i samhället när hon ändå är igång. Så jävla typiskt, kan jag tycka.

Det senaste halvåret har arbetsvillkoren för min och Blondinbellas generation har varit på tapeten. De få unga som har arbete underkastar sig dåliga, inte sällan rent olagliga, arbetsvillkor. En möjlig förklaring är att många tror att om de jobbar tillräckligt hårt och inte är till besvär så kan de komma långt och struntar därför i att kräva sina rättigheter i den situation de befinner sig. En annan anledning kan vara att arbetsköpare uppmanar sina anställda att inte vara med i facket.

Blondinbellas verklighet befolkas av framgångrika ”unga tjejer” som alltid har ett företag i rockärmen. De behöver inga fackföreningar för de är egenföretagare, de väljer att tjäna mindre pengar för att kunna styra över sin tid. I Blondinbellas ögon består tidigare generationer av missnöjda lönearbetare som alla varit tvungna att skaffa jobb på traditionell väg. Även i vår generation finns gott om missnöjda lönearbetare. Men några saker har faktiskt förändrats: de har sämre arbetsförhålladen eftersom moderaterna gjord budgeten för arbetsmiljöverket obefintlig och de har sämre anställningstrygghet eftersom moderaterna försämrat anställningsskyddet. Snart kommer många även att ha sämre ingångslöner.

Oavsett vad Blondinbella säger kommer det alltid att finnas många människor med vanliga lönearbeten och för många av dem är det inte så enkelt att de bara kan ”ta ett snack med chefen”. På vissa arbetsplatser blir en besvärlig medarbetare helt enkelt kickad, något som är möjligt i och med de försämringar i anställningsskyddet som skett.

Blondinbella skanderar att vi lever i en marknadsekonomi och att det inte är något konstigt med att många försörjer sig genom att göra reklam. Men nog är det sorgligt att de främsta förebilderna för många i vår generation har konsumerat sig till toppen. Det är i sig inget konstigt med konsumtion men när det görs till främsta ideal och livsstil finns det skäl att tänka om. Jag försår att Blondinbella tar illa upp när hon blir anklagad för att inte göra annat än att shoppa och blogga bara för att det är den selektiva bild hon väljer att visa. Det Ahlstad kritiserade från första början var dock just det ideal som förs fram, alltså precis den selektiva bild man visar upp. Blondinbella borde förstå det med sitt eviga tjat om förebilder hit och dit. Dessutom: bara för att marknadsekonomin råkar vara den rådande ordningen betyder inte det att den inte kan kritiseras.

Läsaren får även veta att vår generation är lyckligare vilket för mig är glada nyheter, jag har nämligen hört att den psykiska ohälsan hos unga ökar lavinartat. Jag skulle även vilja veta hur mycket vi bidrar till välfärden när så många saknar jobb, för det låter ju helt otroligt. Otroligt förljuget. Jag ser på mina jämnåriga och undrar vilken värld Blondinbella lever i. De flesta i min generation kan inte alls bli vad de vill. Tvärtom är det dyrare än någonsin att plugga, svårare att plugga upp betyg och allt längre utbildningar krävs till allt fler yrken. Ens framtid avgörs i allt högre grad av hur mycket pengar ens föräldrar tjänar och var man bor.

Det är lustigt. Samtidigt som möjligheten att göra klassresor minskar så får idén om den amerikanska drömmen ett uppsving. Ju orimligare det blir desto mer tror och hoppas folk på att de ska födas i fisksätra och sluta på solsidan. Men klassresornas tid är snart förbi och Blondinbella spelar en viktig roll i den utvecklingen när hon matar Sveriges ungdomar med budskapet att alla kan bli entreprenörer, att man enbart är sin egen lyckas smed och att vi inte behöver förena oss för att nå förändring.”

Den mest tragiska facerapen.

Den absolut mest tragiska facerapen jag sett löd ungefär: ”Hejdå alla! Imorgon påbörjar jag min utbildning på högskolan”. Alla ba: ”hoho, vilken rolig facerape. Inte skulle väl du plugga”.

Folk som ser möjligheten att någon skulle plugga på högskolan som ett skämt är ju bara rakt igenom tragiskt.

Kunskap och kritiskt tänkande är inga motsättningar.

Jag läste för drygt en vecka sen en artikel i DN om att den svenska skolan är dålig på att utjämna kunskapsklyftor mellan olika klasser. Det var en undersökning som gjorts mellan 20 olika I-länder (jag tror eu-länder), och Sverige hamnade på 19e plats. Nu vet jag inte exakt hur undersökningen var gjord, men det är hursomhelst mycket anmärkningsvärt att Sverige ligger så dåligt till, speciellt då vänsterblocket alltid har gjort en stor poäng av att det måste vara rättvist i skolan.

Jag ogillar starkt den distinktion många vill göra mellan en så kallad pluggskola med höga konkreta kunskapskrav och den så kallade flumskolan som främjar kritiskt tänkande och kreativitet. Det finns verkligen ingen som helst motsättning mellan kritiskt tänkande och kunskap, det är snarare så att kritiskt tänkande kräver kunskap (läs detta inlägg om blaj i fysikundervisningen).

Det är väldigt ovettigt, framförallt ur ett klassperspektiv, att lägga så mycket fokus på analyserande och ämnesintegrering, eftersom det tenderar att ytterliggare förstärka det ointresse och den alienation som redan finns hos många från ickeakademiska hem. Analyserandet i skolan är för närvarande som idrotten: det attraherar bara dem redan invigda, resten sitter på avbytarbänken, känner sig dåliga och skapar ett allt större förakt för hela spektaklet. Det är dessutom inte särskilt utmanade då det sällan görs någon bedömning av resonemangen bakom slutsatser, utan bara det faktum att man ”tänkt själv” är hela poängen. Det är inte för inte som ordet ”ordbajsa” är så vanligt i det allmänna elevvokabuläret.

Vilken befrielse det var för mig när jag läste filosofi och psykologi i gymnasiet; äntligen två ämnen där man satte ett värde på idehistoria och där teser skulle analyseras ur ett idéhistoriskt perspektiv, där man verkligen var noggrann med att det skulle finnas ett sammanhang. Innan dess och även efter var allt analyserande bara blaj, töntiga och säkert redan motbevisade teser man var tvungen att pressa ur sig för att få ett bra betyg.

Ett annat problem är att det omtalade fria tänkandet egentligen inte är så fritt, vissa åsikter är helt klart populärare än andra och vissa är ju till och med lagstiftat betygsbegränsande. Den elev som alltid tjatar om allas lika värde och tycker att allmän rösträtt är det häftigaste som finns är i princip garanterad ett MVG, i alla fall i grundskolan.

Faktum är att det effektivaste sättet att bli bra på att analysera är att ha en idéhistorisk grund att falla tillbaka på. De flesta politiska resonemang jag för faller tillbaks på antingen liberalt eller psykologiskt tankegods. Det säger sig självt att en människa inte kan göra den mängd observationer och analyser som krävs för att kunna förstå världen helt av sig själv, det finns helt enkelt för mycket av vikt att ta in och analysera. Det är därför det är så bra att veta vad folk har sett, tänkt och tyckt innan man själv har gjort det. För det mesta är en auktoritet inom ett område faktiskt mer kunnig och briljant än gemene man.

Jag menar inte att man ska sluta lära ut kritiskt tänkande i skolan, men för att kunna resonera fruktbart kring ett ämne så måste du faktiskt ha en viss fackkunskap, annars blir det bara kärnlösa spekulationer av det hela vilket leder till att folk upplever att det inte finns någon mening med det hela, därav kunskapsklyftorna.

Jag har ingen speciell åsikt när det gäller betygsfrågan, jag tycker väl att det kan vara rimligt med betyg från sjuan eller sexan, men jag tror knappast att det är lösningen på problemet. Problemet är inte att elever inte får en konkret siffra i slutet av varje termin utan att undervisningen ger intryck av att vara meningslös och oviktig. Den som tror att man löser det genom tidigare betyg har nog en väl banal verklighetsuppfattning.

Ge mig pengar!
Arkiv