Det var alltid jag som var problemet.

Jag har ju skrivit en hel del om mina erfarenheter från relationer. För några dagar sedan fick jag frågan ”du har jag kritiserat ditt ex en massa, har du tänkt på vad du gjorde fel?”. Och jag blir liksom så full i skratt av denna fråga, för den förefaller så absurd när jag tänker tillbaks på vårt förhållande.

Om det fanns något jag gjorde i vårt förhållande var det nämligen att tänka på vad jag gjorde fel. Alla de konflikter vi hade skyllde jag i slutänden på mig själv. Även om jag då och då avkrävde förändring från honom så definierade jag mig själv som det grundläggande problemet, och hade dåligt samvete för att det blev han som fick hantera det. Även om jag kunde vara arg på saker han gjorde så fanns det alltid en sträng av dåligt samvete inför min egen ilska.

Helst hade jag velat förändra mig själv i grunden, men det var inte alltid det gick. Därför blev jag problemet som han fick hantera. Och jag hade så jävla dåligt samvete för detta, för att han blev tvungen att hantera mig. Och jag var tacksam för att han stod ut med det enorma problem som var jag.

Det är först på sista tiden som jag börjat förstå vad han gjorde fel, inte bara i sin hantering av Problemet, mig, utan också på sina alldeles egna meriter. Men vad jag främst börjat begripa är vad vi konstruerade tillsammans, i samspel med varandra, och vad det ledde till för problem hos både honom och hos mig.

Så ja, jag har verkligen tänkt igenom vad jag gjorde fel. Jag ägnade tre år åt att tänka på vad jag gjorde fel, hur jag var ett problem. Och jag vill inte definiera mig själv som Problemet längre. Jag vill se utanför detta. Jag vill se de strukturer som skapade vår relation, med alla problem däri, för att försöka hitta nya vägar för nuvarande relationer. Och jag är helt övertygad om att den vägen inte är att tänka mer på hur jag utgjorde Problemet, för som jag ser det nu var en stor del av problemet mitt ständiga sökande efter Problemet i mig själv.

8 reaktioner till “Det var alltid jag som var problemet.”

  1. Så sant. Jag känner ofta att problemet inte är att min man inte ser när det behöver bytas sängkläder eller att han aldrig tänker på något fint till mig, att han aldrig lagar middagen utan att jag ber honom och sedan coachar honom och sedan jublar hela tiden vi äter för att uppmuntra honom…. istället för att problemet är allt det där, så är problemet att jag är så tjatig, missnöjd och elak eftersom jag måste säga allt till honom jämt.

    1. Precis, detta är ju grundläggande i ojämställdheten inom förhållanden. Att det är kvinnan som liksom ombesörjer att saker sker, även om hon inte rent konkret alltid gör dem.

  2. Länge har jag betraktat mig själv som Problemet och även blivit identifierad som Problemet, men no more. Tänker inte slava för att vidmakthålla strukturer där kvinnan är den som bråkar och mannen är den ”softa och avslappnade” i relationen.

  3. När jag var mycket yngre så hade jag en tendens att ta på mig ansvaret för hur saker fungerade. Eller egentligen inte fungerade. Även jag var Problemet alltså. Men har numera insett att det inte är som så. Det är samspelet som inte fungerar. Orsakerna varför kan vara olika, men det beror väldigt sällan bara på den ena. Samtidigt så kan det även i vissa relationer vara som så att anledningen till att det inte fungerar beror främst på den ena partnern.

    Min senaste relation som tog slut för ett par år sedan var något av ett uppvaknande eftersom jag gav killen mer eller mindre ett facit över mig. Jag kunde säga vad jag reagerade på, varför och gav olika exempel på hur jag faktiskt ville bli bemött eller vad jag behövde. Det var inte tal om att jag utgick ifrån att han var tankeläsare. Likväl så fortsatte han att göra samma saker men reagerade när jag blev trött på att använda ord och försökte få fram vad jag menade genom att göra exakt vad han gjorde mot mig fast mot honom. Då blev det ett jävla liv. Det är tydligen skillnad på att göra saker medvetet och att göra saker som kommer såra någon omedvetet. Men när skulle då något sluta vara omedvetet och gå över till medvetna handlingar? Särskilt om den ena flera gånger om har berättat vad som är sårande?

    Det något humoristiska i det sammanhanget (om en nu har den typen av humor) är att jag tror själv inte på monogama relationer och har mer och mer insett att jag är något av en relationsanarkist. Medan den här killen sa sig vara monogam och att han skulle må dåligt med ”konkurrenter”. Vilket jag respekterade (never again!). Men det kom fram att han under ett par månaders tid hade kört dubbelt med en annan tjej som bodde närmare honom (distansförhållande för oss).

    Så nej, att se mig själv som det stora problemet är ingenting jag är så särskilt benägen att göra numera i någon av mina relationer med andra. Oavsett om det är kärlek, sex eller vänskap inblandat. Jag tar ansvar för min del, för mig själv helt enkelt.

Lämna ett svar till Den rabiata orakade flat-feministen Fanny. Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *