Jag har ju skrivit en hel del om mina erfarenheter från relationer. För några dagar sedan fick jag frågan ”du har jag kritiserat ditt ex en massa, har du tänkt på vad du gjorde fel?”. Och jag blir liksom så full i skratt av denna fråga, för den förefaller så absurd när jag tänker tillbaks på vårt förhållande.
Om det fanns något jag gjorde i vårt förhållande var det nämligen att tänka på vad jag gjorde fel. Alla de konflikter vi hade skyllde jag i slutänden på mig själv. Även om jag då och då avkrävde förändring från honom så definierade jag mig själv som det grundläggande problemet, och hade dåligt samvete för att det blev han som fick hantera det. Även om jag kunde vara arg på saker han gjorde så fanns det alltid en sträng av dåligt samvete inför min egen ilska.
Helst hade jag velat förändra mig själv i grunden, men det var inte alltid det gick. Därför blev jag problemet som han fick hantera. Och jag hade så jävla dåligt samvete för detta, för att han blev tvungen att hantera mig. Och jag var tacksam för att han stod ut med det enorma problem som var jag.
Det är först på sista tiden som jag börjat förstå vad han gjorde fel, inte bara i sin hantering av Problemet, mig, utan också på sina alldeles egna meriter. Men vad jag främst börjat begripa är vad vi konstruerade tillsammans, i samspel med varandra, och vad det ledde till för problem hos både honom och hos mig.
Så ja, jag har verkligen tänkt igenom vad jag gjorde fel. Jag ägnade tre år åt att tänka på vad jag gjorde fel, hur jag var ett problem. Och jag vill inte definiera mig själv som Problemet längre. Jag vill se utanför detta. Jag vill se de strukturer som skapade vår relation, med alla problem däri, för att försöka hitta nya vägar för nuvarande relationer. Och jag är helt övertygad om att den vägen inte är att tänka mer på hur jag utgjorde Problemet, för som jag ser det nu var en stor del av problemet mitt ständiga sökande efter Problemet i mig själv.
