Träffade exet igår och pratade om allt möjligt, så även vår relation som avslutades för lite mer än ett år sedan. Vi pratade om allt som inte hade fungerat och varför det var så, och i det mesta var vi rörande överens i vår analys. Han berättade också om insikter han nått angående sitt eget beteende, som jag hade framfört redan då vi var ett par. Att han först nu förstod vad jag hade menat och vad jag hade grämt mig över. Att han förstod hur jobbigt det hade varit för mig att alltid jaga efter hans uppmärksamhet och tid, att han förstod hur vi hade skapat en relation där han vill skapa distans och jag vill skapa närhet, där jag alltid var tillgänglig medan han alltid hade varit långt borta.
Det kändes bra, på ett sätt, med upprättelse och ett erkännande på att mina upplevelser och tankar inte bara fanns i mitt eget huvud, utan har bredare legitimitet än så. Men på ett sätt kändes det också jobbigt. Dels finns en bitterhet över att han inte kunde inse allt detta innan, då vi var tillsammans. En bitterhet över att veta att de analyser jag gjorde redan då äger legitimitet i hans ögon, fast först nu när det är för sent. Det är bitterheten inte bara över att vår relation kanske hade kunnat vara bättre, utan också över all den osäkerhet jag burit omkring på.
Men vad som också, paradoxalt nog, blir jobbigt är hans erkännande av mina känslor i sig, även nu ett år i efterhand. Det har nämligen varit en del i min befrielse att skapa definitioner av vårt förhållande, av mig, av honom och de problem som fanns mellan oss som har varit helt och hållet mina egna. Som inte har varit beroende av hans erkännande, att han ska backa upp min definition. Och det har fungerat alldeles utmärkt. Men något händer när en får erkännande, från att ha haft en självständig definition så känns det plötsligt som om den blir beroende. Om han håller med i det mesta, men har andra åsikter om någon liten detalj, så blir jag plötsligt benägen att ändra just den detaljen för större samstämmighet.
På ett sätt hade det varit skönt om han bara hade lagt all skuld för det som hände mellan oss på mig, om han hade varit fullständigt oförmögen att se hur har var med och konstruerade vårt samspel. I så fall hade jag inte kunnat luta mina tankar mot honom, då hade jag fått bära upp dem själv. Att själv bära upp definitioner kan visserligen vara jobbigt, men det gör också att en har full makt över dem.
Jag minns när jag skrev om vår relation, som fortfarande är den mest smärtsamma och ärliga text jag någonsin skrivit. När vi talade om den så sa han att han höll med om det mesta, men inte allt. Och jag minns att jag inte frågade om vad det var då, att jag bara sa ”nej, det är klart vi inte tycker lika om allt”. Och det var så skönt, för jag visste i den stunden att det inte spelade någon roll om han inte höll med om allt, det hade inte ens spelat någon roll om han hade tyckt det var rakt igenom lögn, för det viktiga var inte vad han tyckte om den där texten utan att det i mina egna ögon var det absolut sannaste jag någonsin skrivit. Jag hade skapat min egen analys, min egen definition och sanning.
Det var skönt att han inte avkrävde en ändring från min sida, för konflikter är jobbiga. Men om han hade gjort det så hade jag ändå inte rört mig en tum, inte ändrat ett ord. För om jag tillåtit hans definitioner ta över det allra minsta minsta så hade allt varit om intet. Jag ville inte ha någon kompromiss eller något samförstånd, jag ville skapa min egen verklighet.
Nu har jag skapat min egen verklighet. Jag har skapat mina egna definitioner, och det har fallit sig så att han samtycker i många av dem. Och även om jag tycker om det så finns det något farligt i det. Bekräftelsen kan i sig tvinga fram längtan efter ny bekräftelse, och den längtan gör att anpassningen ligger nära till hands. Men jag vill inte anpassa mig. Jag vill ha min egen definition, min egen analys, som jag själv har skapat och som jag också till fullo rår över. Ibland kan det vara lättare att upprätthålla den när konfliktlinjerna är tydliga, när en inte tycker lika om något. Då kan en tänka att personen är en jävla idiot och gå vidare.
Jag menar inte att han har gjort något fel, inte alls. Jag är glad över att han har förstått och också kunnat erkänna det för mig. Men jag inser att jag har en utmaning nu, speciellt om vi ska fortsätta vara vänner. Utmaningen är att inte återigen stötta mina analyser på honom, att inte återigen söka bekräftelse på resonemang jag i mitt hjärta vet är sanna. För då kommer allt att vara förlorat igen.
