Varför heterorelationer är tråkiga och utsugande.

detärnogbarajagsomärkräsenJag tänker ofta på det här att ”ha det bra tillsammans”. Ofta ser jag kvinnor som liksom beklagar sig för att de inte känner sig trygga eller tillfreds i en relation trots att mannen är så himla bra och snäll och förstående. Det kan vara ganska brutalt, kvinnor som har en massa ångest i relationen och lägger över allting på sig själva och ser det som sin uppgift att liksom ”nöja sig” trots att de känner så.

I mina bättre relationer med män har jag liksom gått omkring och känt en ständig känsla av att inte vara riktigt tillfreds. Trots att han kanske är snäll och vi har samma intressen och så så är det något som saknas. En når liksom inte hela vägen fram till varandra. Han inspirerar mig inte, han får mig inte att växa. Det bästa det kan bli är skittråkigt, det kan bli en lugn och stabil relation att bygga en gemensam framtid på. Och det är ju i regel det som är det undermedvetna (eller uttalade) målet med heterorelationer, att en ska organisera ett ”normalt” heteroliv utifrån dem. En ska flytta ihop, skaffa barn tillsammans, tillgodose varandra känslomässigt behov på ett relativt effektivt sätt.

Jag tänker att just detta lugn och stabilitet ligger i samhällets intresse, snarare än att människor verkligen älskar varandra. Det bästa är om människor har det lite sisådär, liksom en gemensam vardag som funkar men kanske inte så mycket mer än så. De behöver inte ha mer än så, det räcker att de har det tråkigt. Varför ska människor ha mer än vad som krävs för att kunna arbeta, konsumera, reproducera sig? Vad har detta samhälle för behov av kärlek och gemenskap?

Jag tänker att heterorelationer delvis måste förstås utifrån detta. Patriarkatet är ju inte bara ett system i sig, utan upprätthåller även kapitalismen genom reproduktionen. Heterorelationen kan alltså förstås som en slags produktionsenhet, en reproduktionsenhet. Inom ramarna för heterorelationer så reproducerar vi varandra och nya människor till en låg kostnad för samhället, eftersom detta även råkar sammanfalla med de normer som råder för ett lyckat och lyckligt liv. Kvinnor gör detta arbete gratis, och således exploateras de av män och i slutänden även av kapitalister.

Och därför så är heterorelationer så förbannat tråkiga och utsugande. Det är liksom inte enskilda mäns fel, det är bara så det ska vara.

Det är antifeministiskt att ta identiteter för givna.

Skrev såhär angående ”könsidentitet”:

Kommer aldrig acceptera en teori som innebär att kvinnor och män ”finns” på något slags grundläggande plan. Kommer aldrig acceptera en teori som antar att en kan ”identifiera” sig som kvinna utanför patriarkatet. Den som anser att könsidentitet är nödvändigt för att se transkvinnor som kvinnor avslöjar mest att de själva tycker att transkvinnor inte är lika mycket kvinnor som andra kvinnor ärligt talat. Kommer aldrig acceptera en teori där folk tvingas legitimiera sig med sin inneboende känsla av kön för att ses som politiskt relevant.

Många människor tycker att det finns något väldigt problematiskt i att inte acceptera idén om en ”könsidentitet” som någonting självklart sant, någonting som finns inom oss och som blir obestridbart eftersom det upplevs.

Att människor har en upplevelse av kön är ju en självklarhet. Detta innebär emellertid inte att denna upplevelse och framförallt det språk en använder för att beskriva den är oproblematiskt. Alla våra identiteten skapas på patriarkatets premisser, och det gäller även marginaliserade sådana. Precis som min identitet som lesbisk bara är relevant i ett patriarkat, där begär antar vara indelade efter binära kön. Jag ”är” inte lesbisk, men lesbisk är ett bra ord för att beskriva min position i detta system. Den position en intar när en har en kropp som kodas som kvinnlig, och har eller vill ha kärleksrelationer med andra personer som har kroppar som kodas som kvinnliga.

Detta innebär såklart inte att kategorin är irrelevant, men det innebär att det inte bara är en fråga om hur en identifierar sig utan ens kropp och vad en gör med den. Patriarkatet bryr sig inte om identiteter, och därför kan dessa aldrig vara nog för att beskriva hur vi står i förhållande till patriarkala strukturer. Vi måste se på fler saker, på hur våra kroppar, könsuttryck och relationer tolkas inom ramarna för detta samhälle. Det är inte min ”identitet” som lesbisk som gör att jag kan utsättas för hatbrott, utan det är att jag kysser min flickvän offentligt.

Jag tycker att det är antifeministiskt att ta identiteter och sexualiteter för givna. Det är ett feministiskt grundantagande att kön är en social konstruktion och inte något givet. Jag har väldigt svårt att se hur en ska kunna undergräva patriarkatet utan att kunna se även sin egen position och identitet med en kritisk blick. Även utifrån en marginalisera position kan en driva mer eller mindre subversiva krav, kan en kritisera patriarkatets grundvalar eller bekräfta dem. Precis som kvinnor kan upprätthålla patriarkala strukturer kan andra marginaliserade grupper också det. Det innebär såklart inte att det är vårat fel att patriarkatet finns, men om vi gör anspråk på att bedriva subversiv politisk kamp måste vi förstå även detta; vår egen position.

När en göra sig begriplig genom att beskriva sin ovilja att pressas in i en viss könsroll som en fråga om en inneboende könad essens, som en identitet, så reproducerar en en diskurs där kön ses som någonting givet. Jag menar att denna diskurs förstärker könsbinären snarare än upplöser den, den upprätthåller ett generellt status quo som accepterar vissa undantag. Hur mycket jag än inser behovet av detta för individerna det berör så vänder jag mig emot det eftersom jag ser hur det pressar in mig ytterligare i identiteten ”kvinna”, en identitet som jag vill upplösa.

Om rädsla för att bli övergiven och samberoende.

Twittrade såhär:

Ett av de patriarkala ideal jag internaliserat mest är nog idén om att jag inte är värd någonting om jag inte kan vara till nytta för någon. Jag kan inte lita på att någon kan älska mig för den jag är. Att känna mig beroende innebär därför fara, jag är övertygad om att jag kommer bli övergiven direkt. Lösningen har blivit att bygga relationer kring samberoende, någonting som är oerhört destruktivt.

Jag finner det oerhört svårt att tro att jag förtjänar kärlek i egenskap av vem jag är. Jag har lärt mig att det enda som kan göra mig värd att älska är att ha någonting konkret att bidra med. Detta har mest tagit sig uttryck i förmåga att kunna hjälpa människor i en jobbig livssituation. Så länge som jag upplever att jag är behövd är jag trygg, men när jag inte längre har denna känsla blir det svårare. Varför skulle någon vilja ha mig om de inte behöver mig?

samberoende

Lösningen på detta har varit att skapa ett samberoende, som i hög grad bygger på skuld. Att påpeka hur mycket en offrat för den andra personen så att den ska känna sig tvungen att upprätthålla relationen. Detta är såklart en väldigt destruktiv grej, som sliter sönder relationer. För när relationen blir en fråga om skuld finns det inget utrymme för genuina kärlekskänslor, och den kärlek och bekräftelse som inte ges av fri vilja är knappt ens värd en tiondel av den som gör det. Men rädslan för att bli övergiven har tagit överhanden.

Jag kommer aldrig att få veta om det i mina tidigare relationer fanns potential att bli älskad på en fri grund. Möjligtvis har det funnits det i en av dem, men vi lyckades aldrig komma förbi det här. Istället blev det ett avkrävande som undergrävde alla möjligheter till ett genuint utbyte.

För att jag ska känna mig trygg måste jag se att min partner känner till och tar hänsyn till denna rädsla. Det är viktigt att jag får vara rädd för att bli lämnad, och att detta artikuleras inom ramarna för relationen. Om detta görs så tänker jag mig att en kan bygga upp tillit långsamt, alltså att bevisa över tid att relationen inte står och faller med att en kan vara til nytta för någon annan. Att en är älskad i sin egen rätt, helt enkelt.

Är det någon som har samma problem som har någon tanke om hur en kan göra?

Twitter 15/4. Att vägra göra sig begriplig på patriarkatets premisser.

Tänker att det queeraktivism skulle kunna vara är att vägra göra sig begriplig på patriarkatets premisser. Ser idén om könsidentitet som ett sätt att göra sig begriplig på patriarkatets premisser; det ordnar kroppar, identiteter och uttryck. Även om en definierar sig som avvikande mot normen så gör en det med normens språk och föreställningar. Ser det därför som en slags queeraktivism att vägra förklara min läggning i termer av ”identitet” eller att det är ”medfött”. Att förkasta de förklaringsmodeller som patriarkatet försöker tillskriva mig är att vägra göra mig begriplig.

När jag säger ”jag är varken född sån här eller politiskt lesbisk” så påvisar jag hur sexualitet inte är förutsägbart. Att helt enkelt avvisa patriarkatets ständiga försöka att kategorisera in våra kroppar och sexualiteter. Framförallt: att rikta kritiken mot själva kravet på att vara begriplig snarare än att ens förklaringsmodeller ska accepteras av normen. För det är ju det ”kön/sexualitet är flytande” betyder, att vi inte kan kategoriseras in.

Det normen vill ha är inte en förklaring, utan specifikt en förklaring som inte rubbar den heterosexuella matrisen. De vill ha en förklaring som låter: ja majoriteten passar ju in i ert binära heterosexuella system men jag är lite annorlunda. Därför jag hellre ser ett vidgande och i slutänden utplånande av kategorin kvinna än ett införande av fler kategorier.

Att erkännas på patriarkatets premisser är livsnödvändigt, men det är inte ett radikalt krav. Det måste göras en åtskillnad mellan det vi kräver för vår överlevnad och vad som kan lede till strukturell förändring. Som lesbisk har jag ett akut behov av bättre livsvillkor för att kunna leva, som feminist vill jag störta patriarkatet. Målet för mig är att de kampmetoder jag använder för att förbättra min nuvarande situation och för att förändra systemet ska samverka. Eller åtminstone inte stå i aktiv konflikt med varandra.

Jag anser till exempel att gatekeeping, misstänkliggörande av andra som inte varandes lesbiska ”på riktigt” etc är kontraproduktivt. Även om det kan fylla en funktion i form av att personen som säger dessa saker stärker sin position i förhållande till andra. Patriarkatet snappar upp och erkänner de förklaringsmodeller som hotar ordningen minst. Teorier och krav blir inte automatiskt subversiva för att de uttrycks från en marginaliserad position.

Det enda ansvarsfulla vi kan göra är att störta patriarkatet.

Det är så intressant att precis när en börjar ta ansvar för att förbättra sin situation som kvinna i patriarkatet genom att analysera sin situation, sprida kunskap till andra och undvika relationer med män så börjar män gorma om att en minsann ska ta eget ansvar och inte skylla allting på män. Nå, jag tar ju eget ansvar. Jag noterar att det inte finns något att hämta i relationer med män och söker mig således till andra. Detta om något är ju ansvarsfullt. Jag ”skyller” heller inte på män, jag bara konstaterar att jag lever i ett samhälle där de har social och ekonomisk makt vilket leder till en mängd konsekvenser. Detta är liksom inte mäns fel, och jag hyser heller inga illusioner om att män kommer lösa det åt mig. Det är ju bland annat därför som jag inte vill ha relationer med män, just för att de inte kommer att ta ansvar för situationen.

Det män menar när de säger att en ska ta eget ansvar är såklart inte att en faktiskt ska förändra sin situation utan såklart att en ska ta på sig skulden för den. Det vill säga att en ska tycka att allting är ens eget fel och definitivt inte kan härledas till hur någon man agerat eller någon slags samhällelig struktur. De vill att en ska säga ”ja det blev lite dåligt i mina relationer och det är för att jag är en så jävla usel och hysterisk person, jag ska se till att anpassa mig bättre efter min tilldelade roll som kvinna nästa gång”.egetansvar

Många verkar anse att ansvar är liktydigt med att anpassa sig efter rådande idéer om hur en ska vara för att vara en lyckad individ. Till exempel; om en ogillar eller är rädd för män ska en gå i terapi för att lära sig att tycka om män och kunna ha bra relationer med dem. Aldrig är det männen som ska ta ansvar för allt de gjort för att få folk att vara rädda för dem. Det är alltid upp till kvinnor att anpassa sig så att vi ska kunna leva nöjda i förtrycket.

Jag tycker tvärtom att feministisk teori och aktivism är något av det mest ansvarsfulla en kan ägna sig åt som kvinna. Vi tar ansvar när vi organiserar våra liv på ett sätt så att vi mår bra inom ramarna för vad som är möjligt i samhället vi lever i. Vi tar ansvar när vi prata om vår situation och utvecklar strategier tillsammans. Vi tar ansvar när vi formar politiska teorier och kämpar mot vårt förtryck tillsammans. Vi tar ansvar när vi organiserar oss och söker kollektiva lösningar på våra gemensamma problem, istället för att kräla i skuld, skam och bara ta till garanterat ineffektiva metoder som till exempel att foga oss under pissiga relationer.

Det enda ansvarsfulla vi kan göra i vår situation är att störta patriarkatet. Alla försökt till anpassning är ansvarslösa, eftersom det bara kommer leda till ännu mer olycka för oss själva och våra medsystrar.

Relationer med män och social isolering.

krälalitetillDen här känslan av att ha förnedrat sig så mycket i en relation att det liksom inte spelar någon roll om en fortsätter. Känslan av att en ändå inte har någon som helst värdighet kvar, så en kan lika gärna fortsätta kräla i förtrycket. Känslan av att det inte finns något annat sätt att leva än just det. Att en värdigare existens är omöjlig.

I många relationer har jag känt att det som tagit ifrån mig liksom har varit min förmåga till att lämna en destruktiv situation. Jag har tagits ifrån tilltron till mig själv och min egen förmåga att skapa mig en bättre tillvaro på egen hand. Mest klarskuret har detta nog varit en en relation där jag ständigt blev tillsagd att jag saknade social kompetens, vilket gjorde att jag trodde att jag var beroende av att honom för att ha ett socialt liv. Jag mådde dåligt och isolerade mig med honom vilket såklart stärkte denna känsla av utsatthet. Eftersom jag trodde att jag var socialt inkompetent blev jag också det; osäkerhet och spändhet tenderar tyvärr att göra människor mindre charmanta.

Många relationer med män kräver väldigt mycket känslomässig energi vilket också tenderar att har negativ inverkan på ens sociala liv. Om en har en relation som kräver mycket energi kan en kanske inte träffa andra så mycket, och när en gör det är en upptagen med att älta sin relation.

När jag ser tillbaks på denna tid i mitt liv kan jag verkligen förstå att jag förlorade vänner, jag var verkligen inte rolig att ha att göra med. Mitt huvud var fullt av honom, det måste ha varit oerhört störande för mina vänner att jag inte själv insåg hur destruktivt det var och lämnade relationen utan bara fortsatte kräla. Och detta gjorde mig såklart ännu mer utsatt, eftersom det urholkade möjligheterna till givande relationer med mina vänner. Det gjorde det ännu svårare att se hur jag kunde ha en givande tillvaro utan honom. Han blev allt.ingetannatändu

Kvinnor som hatar män och män som hatar kvinnor.

Det är så intressant det där, vad som kallas manshat och inte. Att välja bort relationer med män är tydligen manshat. Jag har så svårt att se hur det är hat att konstatera att utfallet av något i nio fall av tio har varit att en blivit skadad på olika sätt, och därmed välja bort det. Andra skulle ju kalla det vanligt sunt förnuft.

”Tänk om män skull säga samma om kvinnor”. Tja, det gör dem ju. Eller i alla fall lever de så; män har för det mesta bara manliga vänner eller prioriterar i alla fall dessa mycket högre än de kvinnliga. Tyvärr är de inte helt konsekventa i sitt avståndstagande utan envisas med att ligga med kvinnor och skaffa diverse flickvänner som de suger ut emotionellt. Det hade ju varit trevligt om de hade kunnat lämna oss ifred, men det gör de inte för det är inte så patriarkatet fungerar. Patriarkatet kretsar kring heterosexuella relationer. Kring att män ska kunna suga ut kvinnor.

Män lever ju i regel ut sitt kvinnohat i relationer med kvinnor. Det är faktiska kvinnor som får stå ut med kvinnohatande mäns nedvärderande kommentarer, mäns sexuella våld, mäns misshandel och så vidare. Tänk om dessa män som hatar kvinnor så djupt att de är kapabla att mörda en kunde ta och undvika relationer med kvinnor? Vad mycket bättre världen hade varit ändå. Det är så konstigt hur de konstant ingår i relationer med människor de hatar.

Kvinnor som hatar män däremot brukar ju försöka undvika män i den mån det går. Ibland är det omöjligt, vilket har att göra med att män har ekonomisk och social makt över kvinnor som de använder för att tvinga in kvinnor i relationer med dem.

Paradoxalt nog brukar män som hatar kvinnor vara de som är mest angelägna om att ha relationer med dem eller i alla fall få kontakt med dem på olika sätt. Kvinnohatande män har ju till och med skrivit manualer i hur en bäst får kontakt med en kvinna genom att förnedra henne.

Så nä, jag hade nog inte brytt mig så jävla mycket om att män hatade kvinnor om det inte var för att de konstant var tvungna att söka upp en med sitt förakt.

relationermedkvinnorenföraktar

Kanske skulle dessa Vettiga Feminister som tycker det är så jävla gött med män fundera lite på vad det får för konsekvenser för deras feminism.

feministmänskahatillgångNär kvinnor säger att de minsann tycker om män fast de är feminister undrar en vad syftet är. Det är en sån där grej en hör ganska ofta. Kvinnor som pratar om att de är feminister men som i nästa andetag känner sig tvungna att påpeka att detta minsann inte hindrar dem från att ha manliga vänner eller pojkvänner. Kanske tycker de rentav att det är skönt! De kanske är ”en av grabbarna” eller något. Och de är ju trots allt heterosexuell, inte mycket att göra åt.

Jag tänker att själv kärnan i patriarkatet just är det att män ska ha rätt till kvinnor och tillgång till kvinnor. Män har ingenting emot feminism så länge de fortfarande har tillgång till kvinnor, så länge det handlar om att uppnå ~*jämställdhet*~ inom ramarna för heteromonogama relationer. Däremot om kvinnor börjar vända sig från män och mot andra kvinnor så blir det mindre roligt för dem.

Därför försöker feminister skaffa sig legitimitet i patriarkatet genom att säga att de faktiskt visst kommer att vara tillgängliga för män även i ett mer jämställt samhälle. ”Oroa er inte, vi kommer vilja ligga med er, skaffa familj med er, bekräfta er och göra känslomässigt arbete åt er ändå”, lugnar feministen alla män som är oroliga för att feminism kommer utgöra ett hot för deras rätt till kvinnor.

Jag önskar att feminister som sa den här typen av saker insåg vad de sysslade med och slutade. Det är så osympatiskt. Dels legitimerar en sig på patriarkatets villkor, men förutom det så kastar en lesbiska kvinnor under bussen. För det är ju lesbiska kvinnor en tar avstånd från när en intygar att en faktiskt tycker om män trots allt. Det är ju lesbiska kvinnor som är den Vettiga (manstillvända) Feministens ständiga motpol. Den lesbiska kvinnan som faktiskt inte är så jävla intresserad av att leva i ett jämställt samhälle för att kunna ha bättre relationer med män eller för att det faktiskt är synd om män också.

Det är tröttsamt att alltid målas upp som någon slags extrem även av ens medsystrar. När ens livsval och relationer alltid konstrueras som det där extrema, avvikande och konstiga blir en lite less. Kanske skulle dessa Vettiga Feminister som tycker det är så jävla gött med män fundera lite på varför de känner så och vad det får för konsekvenser för deras feminism.