Om bekräftelse i relationer.

varföralltidjagJag har tänkt mycket på det här att bli bekräftad i relationer på sista tiden.

Det här med hur bekräftelse ges och på vems villkor är viktigt. Jag har ofta upplevt att bekräftelsen har varit på mannens villkor. Antingen har han bekräftat mig för ihärdigt eller på ett sätt jag finner obekvämt, med inte kunnat sluta när jag har sagt ifrån eller blivit ledsen när jag inte tagit bekräftelsen på allvar eller avvisat den.

Åt andra hållet: när jag har velat bli bekräftad men inte fått det. Detta var väldigt genomgående i en av mina relationer, hur han ständigt gav mig så lite som var möjligt och höll mig i ett konstant underläge. Jag var ofta tvungen att ställa till en ”scen” för att bli bekräftad, vilket skapade en massa olika konflikter i relationen. Det verkade väldigt svårt för honom att spontant visa mig kärlek och uppskattning, och jag antar att det blev ännu svårare när det upplevdes som ett krav. Det var dock han som hade skapat situationen från första början genom att inte bekräfta mig som jag behövde.

underlägeEn annan genomgående grej har varit att jag blivit bekräftad genom ord och löften, men sällan genom ett genuint intresse för min person. Typ jag har fått beröm för mitt utseende, personlighet och liknande men inte kunnat ha en normal konversation med personen. Jag tänker att det handlar om att sätta upp någon på en piedestal men vägra se människan bakom, såsom män ofta gör med kvinnor och som människor generellt gör med människor de har romantiska relationer med. Att idealisera sin partner och sätta den på piedestal är en del i hela kärleksgrejen, men när män gör det mot kvinnor har de på ett annat sätt samhällets idéer om kvinnor ryggen. Kvinnor beskrivs ju ofta så, som objekt för mäns njutning och beundran snarare än som fullständiga individer med allt vad det innebär. Dessa objekt kan vara idealiserade och upphöjda, men aldrig mer än objekt.

Närbesläktat med detta har varit en brist på vilja att förstå mina förutsättningar i en relation. Istället för att lägga energi på att begripa vad som som individ behöver för att kunna känna tillit och så vidare så har jag bemötts av någon slags sliskig ”romantik” som antas fungera på alla relationer, och framförallt på alla kvinnor. Ett genuint försök att förstå mig som individ har bytts ut mot ett forcerat pådyvlande av diverse löften och kärleksförklaringar som jag antas vilja ha för att det är så det ”ska” vara när en har en heterosexuell relation. Det har antagits att jag har samma behov och önskningar som kvinnor i romantiska filmer (antas) ha. När jag har sagt emot så har det ändå pådyvlats mig, och jag har också känt skuld för att jag inte uppskattat det som jag borde, för att jag inte varit tacksam nog för dessa ”kärleksförklaringar”. Det är ju liksom det jag lärt mig att det är alla kvinnors dröm att en man ska säga att han älskar en, att en är vacker och att han vill leva sitt liv med en. Varför känns det då inte bra när han gör det? Är det fel på mig? VARFÖR GÅR JAG FORTFARANDE OMKRING OCH KÄNNER DENNA ORO OCH TOMHET TROTS HANS KÄRLEKSFÖRKLARINGAR???? Och istället för att ta denna oro på allvar så försökte han ge mig mer av samma, uppenbarligen otillräckliga, bekräftelse.

Jag upplever ofta att kvinnor talar mindre behovsinriktat om manliga partners, utan mer ser till deras personliga egenskaper. Män pratar ofta om kvinnor i termer av generalitet; kvinnan uppfyller en mängd behov men hon är utbytbar mot andra kvinnor. Kvinnor talar ofta om vad det är som gör just den mannen de har ”valt” speciell, vad som skiljer honom från andra män. Många kvinnor är ju väldigt medvetna om att män i allmänhet är undermåligt sällskap, men det är något som gör att just deras kille sticker ut som individ. Det intresserar henne att försöka förstå just honom och hans behov, men män uttrycker sällan samma intresse. Snarare upprätthåller de en distans, där de talar om partnern som ett fenomen som de ska ”hantera” snarare än förstå och känna empati med.

Nå. Idag när jag tänker på bekräftelse i relationer så tänker jag att det viktiga är att en visar att en bryr sig om varandras liv. Typ att lägga tid och energi på att förstå den andra och sig själv i relationen, att försöka begripa vad just den individen behöver i en relation snarare än att utgå från någon slags färdig mall.

Angående vad män vinner på feminism.

Huruvida män har något att ”vinna” på jämställdhet: jag tror absolut att män skulle kunna tänkas må bättre i ett postpatriarkalt samhälle, precis som ja tror att vita kan må bättre i ett ickerasistiskt samhälle och överklassen kan må bättre i ett klasslöst samhälle.

Jag tänker mig att i ett postpatriarkalt samhälle skulle vi ha het andra sätt att förhålla oss till varandra, till relationer, till intimitet och så vidare och att detta skulle komma både män och kvinnor till gagn. Däremot tror jag att i samhället som det ser ut idag så ligger det i mäns intresse att upprätthålla sin maktposition i sina personliga relationer med kvinnor.

Jag tror inte att män är kapabla till att vara en drivande kraft i samhällsförändring eftersom män inte är det som framförallt förlorar på en patriarkal världsordning. Tvärtom har de mycket att vinna på att upprätthålla den.

Jag tänker att patriarkatets valuta är makt, och att i patriarkatet så måste alla förhålla sig till denna valuta oavsett om de vill eller inte. Män blir alltså i princip tvungna att jobba för att bevara sin makt, eller fatta väldigt medvetna beslut kring att inte göra det.

Män tar mindre ansvar, gör mindre arbete och så vidare för att de kan. Det är bekvämt för dem, och det är inte så konstigt. Om jag hade varit i samma position hade jag troligen gjort samma sak. Det är därför patriarkatet måste störtas av de som blir förtryckta i patriarkatet, som har ett direkt intresse av att det ska upphävas.

Vad som är relevant för mig är att män inte är feminismens revolutionära subjekt. Män kan inte vara drivande eftersom de har ett materiellt intresse av att upprätthålla den patriarkala ordningen. De kan ha andra intressen, men det faktum att de vinner makt i patriarkatet kommer att göra det svårt för dem att stå i framkant.

Män i offentligheten.

image201502260002Har börjat styrketräna som den tönt jag är. Det är ju roligt och så MEN det har tyvärr den beklagliga bieffekten att en kommer i kontakt med en jävla massa män som jag annars brukar vara ganska duktig på att undvika. Där jag har gått så har det framförallt varit äldre män.

Dessa män har någon grej med att hela tiden ta kontakt med kvinnor för att ”skämta” lite vänskapligt med dem och jag tänker att detta är ännu ett av de sätt män demonstrerar sin makt över kvinnor på. Inleder konversationer gång på gång, drar ”skämt” som kvinnan skrattar lite stelt åt och så vidare.

Igår var det till exempel en som skulle ”skämta” med en tjej om hur mycket (/lite enligt honom) vikt hon hade på sin skivstång. Hon ba ”….” och han skrockade på sitt gubbiga vis. Kul att göra en kvinna obekväm!!!! Verkligen!!!

Det tar så mycket TID när de ska stå och dra sina skämt. Jag orkar inte. Jag orkar inte lyssna. Jag orkar inte höra deras dumma dumma kommentarer om allt. Skulle fan hellre gå på ett gym med helrosa inredning och jättetjejig musik bara det inte fanns några män där.

Jag funderar bara: kan det vara så att kvinnor generellt har mindre muskelmassa för att styrketräningsmiljöer är så jävla fyllda av män som ska prata om tråkiga/jobbiga saker?

Ett jättebra tips till män som ska röra sig i offentligheten är att inte ta kvinnors uppmärksamhet i onödan. Håll inte på och ”skämta”, speciellt inte med servicepersonal som ju typ är obligerad att vara artig. Det är inte okej att göra det anspråket på kvinnor.

Den jämställda mannen är ingen lösning.

Ett ord jag stötte på i kurslitteraturen var ”reflexiv manlighet”, vilket betyder ungefär att en reflekterar över sin egen maskulinitet, jämställdhet och så vidare. Författaren menade på att detta eventuellt höll på att bli det dominerande manliga idealet. Den ”jämställda” mannen, eller åtminstone mannen som reflekterar kring jämställdhet som koncept. Detta är relativt nytt, innan har mäns makt tagits mer för given som naturlig och god, nu måste den motiveras med hänvisning till individuella egenskaper eller omständigheter.

Ofta talas det om den jämställda mannen som en lösning på feminismens problem. Den jämställda mannen som minsann tar sitt ansvar och som tar ut lika mycket föräldraledighet och så vidare och så vidare. Och det är ju bra, på sitt sätt. Problemet är att detta gör att det feministiska projektet står och faller med denna jämställda mäns goda vilja. Det blir helt enkelt väldigt heterosexuellt. Den kvinna som vill frigöra sig ska helt enkelt välja en man som är med på jämställdhetståget.

Och ärligt: varför skulle män vilja vara ”jämställda”?  Det finns ingen vinning för dem i det. Den vinning som finns är att de kan framställa sig som bättre män och därmed få tillgång till kvinnor i en tid så jämställdhet som ideal råder. Men varför skulle män gå i täten för något slags förändringsarbete på området? Det vore bara korkat. Jämställda män anpassar sig snarare efter kvinnors krav på dem, mer än att de själva driver på en förändring.

Ofta talar de så kallade jämställda männen om hur mycket de själva upplever att de tjänar på jämställdheten. Typ de får mer närhet till sina barn, de prioriterar familjen mer och jobbet mindre. Frågan är om de inte helt enkelt väljer de delar ur jämställdheten som passar dem. Att prioritera jobbet lägre låter väl jättebra! De får mer tid till sig själva och diverse ”projekt”. Vardagen blir mindre stressig! Gud så skönt!

Frågan är om det verkligen är ”jämställt”, många kvinnor ”prioriterar” ju knappast familjen högre utan sliter ut sig både på arbetet och hemma. De har inte utrymme att välja. Kvinnor som går ner på deltid gör det inte för att ”ta hand om sig själva” utan för att dubbelarbetet tynger dem för mycket. Lägg till att kvinnodominerade yrken ofta är mer slitsamma.

teoriopraktikMånga män förhåller sig också till bilden av den jämställda mannen utan att faktiskt leva upp till det. De är för jämställdhet i teorin, men det fungerar inte riktigt för dem i praktiken. Detta är en vanlig förklaringsmodell. Ingen vill säga emot jämställdhetsidealet, men det kostar på att leva upp till det. Detta förklaras med att det helt enkelt inte passar dem personligen. De är för jämställdhet i teorin, så länge det inte kostar något.

Och det är väl just det som är poängen: jämställdhet kostar för män. När feminister försöker sälja in jämställdhet som någonting som män ska tjäna på så döljs denna kostnad och således också intressekonflikten. Det är inte så att vi bara råkat bli tilldelade olika roller, utan dessa roller hänger ihop med hur mycket arbete vi utför, vår status och vår makt.

För den som vill läsa mer så är Rosa – den farliga färgen av Ambjörnsson och Kvinnor, män och alla andra av Rydström och Tjäder två boktips.

Män som vill göra ideologiska utrensningar i feminismen.

riktigafeministerFenomenet män som tar plats i feminismen och försöker domdera vilka som är Riktiga Feminister och inte gör mig så jävla trött.

Jag undrar generellt varför dessa män är så jävla taggade på att ha utrensningar inom en ideologi. Jag menar, det är väl bra att det får plats med flera olika perspektiv och strategier. Vissa feminister hatar män, andra vill inget hellre än att rulla ut röda mattan för dem. De kan väl förslagsvis gå och hänga med de senare istället för att trakassera oss som inte vill ha med dem att göra.

Det är så spännande hur viktigt det är för män att de ska vara inte bara välkomna utan rentav efterfrågade av alla inom en rörelse innan de kan tänka sig att bidra med sitt. Första måste allt de tycker är störande rensas ut och sedan kan de vara med och kämpa.

Symptomatiskt för människor som talar om att rensa ut ”dåliga” feminister är att de sällan har någon egen föredragen teori eller praktik. Det låter bara ”såhär ska feminism INTE vara”, väldigt sällan finns någon konkret idé om var en istället ska lägga fokus. Istället för att försöka erbjuda ett bättre alternativ så handlar allting bara om att rensa ut och anpassa för att män ska känna sig mer ”hemma”.

Vad är detta om inte ett sätt att försvaga en rörelse? Att ställa en massa krav på någon slags ideologisk renhet innan en vill sätta sin fot i den. Vi andra har ju tyvärr inte den lyxen, då feminism handlar om kampen för våra rättigheter och inte är någonting vi kan kosta på oss att kasta bort för att vi inte tycker att alla har helt oklanderliga åsikter.

Mer om kön och identitet.

Fick lite frågor och kommentarer angående kön och identitet som jag tänkte svara på.

Hur funkar din modell för transpersoner då? För dem är väl inte könsidentitet helt likgiltig….

Jag ser inte hur min modell skulle ställa till problem för transpersoner. Jag tror inte att transpersoners upplevelser av kön skiljer sig från cispersoners på något fundamentalt plan. Jag ser inte hur det skulle gynna transpersoner att ha något slags krav på en kvinnlig eller manlig ”essens”, snarare tänker jag mig att det skapar mer press att hitta och hävda denna ”essens”.

Att tänka att transpersoner har en annan upplevelse av kön än cispersoner tycker jag är cissexistiskt. Det utgår från att cispersoner är norm och att transpersoner är ett undantag som har andra kriterier för sitt kön. Idén om kön och könsidentitet tycker jag också är problematisk eftersom den utgår från att en har ett ”biologiskt” kön och sedan en ”könsidentitet”, men i själva verket kan inte kroppen skiljas från ”identiteten”.

Jag resonerar utifrån hur jag upplever och tänker kring kön och hur jag förstår kön. I min värld utesluter inte detta transpersoner. Däremot så tror jag inte att könsidentitet är ett bra begrepp för att prata om kön teoretiskt, då det förutsätter en könad essens. Detta är som jag ser det en teoretisk fråga om hur vi förstår kön och inget annat.

Är ej superimponerad av queerfeministiska idéer om självupplevt kön – inte för att jag inte tror på att folk verkligen kan identifiera sig som det ena eller andra eller tredje utan för att det fått en så liberal, individfokuserad slagsida. Traditionella, kollektiva kvinnorörelser har liksom handlat om att upplösa tvångskönande och allt som följer därpå, eftersom vårt förtryck är könsbaserat. Men den queera lösningen på att folk blir tilldelade fel kön tycks handla om att skapa medvetenhet och bättre bemötande av INDIVIDEN. Vilket är en meningslös väg att gå, eftersom könsförtryck inte handlar om att folk missuppfattat hur någon identifierar sig själv, utan om att vissa tjänar på att behandla andra som mindre-än-människor (dvs inte som män).

Jag tänker att självupplevt kön är en grej, däremot ifrågasätter jag vikten av att prata om det som just identiteter. Jag pratar gärna om hur jag upplever mitt ”könade liv”, det vill säga den delen av mig och mitt liv som handlar om kropp, intimitet, begär, relationer och så vidare. Däremot att skapa någon slags namngiven enhetlig identitet utifrån detta ser jag som relativt fruktlöst. Vad ska den typen av språk tjäna till?

Kanske är det bra för att kunna begripa sig själv, men jag tror inte att det är fruktbart att definiera det som politiska kategorier, då jag inte tror att förtryck människor drabbas av baseras på deras identitet utan på eras kroppar, samhällspositioner och handlingar.

Angående queerfeminism så används denna benämning om just det du beskriver av många, mig själv inkluderad. Jag undrar dock om det verkligen är korrekt. Jag tänker att till exempel Butler snarare pratar om just upplösandet av identiteter och inte alls ser befästande av nya kategorier som någon lösning, vilket många verkar ha som feministisk praktik idag.

Nå, jag har inte läst mycket queerteori men jag instämmer om de problem som du tar upp! Ville bara lägga in det där om queerfeminism för jag vill inte bidra alltför mycket till ett språk där vissa feministiska teoretiska inriktningar får ta skit för dåliga tillämpningar. Det finns ju bra mycket bättre sätt att tillämpa queerteori på tänker jag.

Ja jag har tänkt jättemycket på det här. Jag vet att jag vare sig är ”kvinna” eller ”man” (essensen), men jag vet inte vad jag ”är” annars, och att identifiera mig och hitta ett ord för vad jag ”är” känns jobbigt för att inte säga omöjligt.

Ja, det är väl lite det som är min poäng. är det verkligen viktigt att definiera vad en är? Jag tror att många upplever det för att de inte känner att de kan identifiera sig med kvinna/man, och då måste de hitta en egen identitet som beskriver dem för att sedan kämpa för representation inom rådande system. Jag tänker mig att det är ett sätt att skapa förståelse och gemenskap för sin upplevelse av att inte passa in. Jag kan såklart förstå och respektera det behovet, men jag tror att det blir problematiskt när det blir själva huvudsaken att skapa dessa kategorier.

Men jag tänker att det är en del i själva förtrycket att vi blir begränsade av kategorierna som erbjuds, och det är ju någon som gäller alla. Jag tror inte det finns någon som fullt ut känner sig om kvinna/man, och jag tycker att det är konstigt att förvänta sig att en själv eller någon annan ska kunna koka ner sin upplevelse av kön till ett enkelt ord.

Jag tänker att det vore mer fruktbart att prata om kön och hur det upplevs utan hela grejen med identiteter. Jag tror dels att det skulle skapa mindre låsta positioner men också kunna vara en öppning för fler att fundera eftersom en skulle slippa kravet på att hitta ”sin” identitet. Det tänker jag skulle vara en lättnad för många. Jag tror att kravet på att identifiera sig för att kunna hitta gemenskap och kräva plats för att tala om sina erfarenheter upplevs betungande för många.

Som kvinna står en alltid ansvarig för sin situation och en får aldrig klaga.

Det finns ett oerhört osmakligt sätt att gotta sig i kvinnors utsatthet som inte minst kan dyka upp i så kallade ”feministiska” diskussioner. När kvinnor talar om sin utsatthet i relationer till män, till exempel sitt ekonomiska beroende av sin partner, så heter det att hon är en ”dålig feminist” och så vidare. Att vara en ”bra feminist” är tydligen att se till att själv inte vara i en beroendeställning, eftersom feminism tydligen handlar om individuella livsval och inte om samhälleliga strukturer. Nästan så en kan tro att det inte har med politik att göra alls!

Som kvinna är en alltid hundra jävla procent ansvarig för sin livssituation och om det finns minsta lilla skäl att tro att kvinnan inte har gjort sitt yttersta för att vara ”frigjord” och ”jämställd” så är det ett skäl gott nog för att skämma henne för det. Det enda som räknas är om en kvinna haft typ en bra ”karriär” och så vidare och sedan blivit ihop med en man som tvingat henne att vara hemmafru med fysiskt våld. Annars får hon skylla sig själv. En får ju inte ge upp utan en måste anstränga sig minsann.

Men det är ju just det faktum att kvinnor alltid måste anstränga oss så förbannat, att vi alltid står i de där skitpissiga situationerna där vi måste välja mellan vår självständighet och våra drömmar, som är själva grejen. Att en som kvinna alltid riskerar att bli väldigt väldigt utsatt om en till exempel flyttar ihop eller skaffar barn tillsammans med en manlig partner, det är det som är problemet.

Samhället hatar kvinnor som talar om sin utsatthet. SÅ fort en kvinna visar minsta lilla svaghet så kommer människor med allt från direkta anklagelser om att vara ”lat”, ”bortskämd” och ”snyltare” till olika nedlåtande ”råd” samt intyganden om hur oerhört bekymmersam situationen är. Till exempel de som frågade Lady Dahmer om vad hon tror händer om hennes man lämnar henne när hon precis skrivit om sitt ekonomiska beroende av honom.

Alla kvinnor förtjänar att leva ett bra liv. Ett liv där en inte straffas för att en lever upp till ett ideal som pådyvlas en från alla håll och kanter, det vill säga kärnfamiljsidealet. Ett liv där en får förståelse för att en är i en utsatt situation och även hjälp för att ta sig ur den. Ett liv där det finns ett samhälle som hjälper om en hamnat i en situation där en är ekonomiskt utsatt, inte som det ser ut idag där kvinnor som föder och tar hand om barn straffas ekonomiskt för detta livet igenom i form av lägre sjukpenning och lägre pension.

Det värsta är att när en pratar om att det är just väldigt utsatt att som kvinna leva i relationer med män och framförallt att bi tillsammans med dem eller skaffa barn med dem så är det också fel, så får en absolut inte tänka för barn är ju minsann meningen med ens jävla existens på denna jord. Men om en hamnar i en utsatthet på grund av just denna press, då finns det absolut ingen förståelse.

Ständigt inpressad mellan dessa ideal ska en på något jävla sätt manövrera sitt liv och försöka leva någorlunda värdigt. Men en får såklart absolut inte klaga för det är det i särklass värsta en kan göra som kvinna. Gud, jag är så trött på detta sätt att prata om kvinnors situation och livsval.

Faktum är att vi har sämre livsmöjligheter på grund av vårt kön. Faktum är att vi ständigt uppmuntras till att göra saker som kan göra oss än mer utsatta. Faktum är att kvinnor som inte väljer att leva sitt liv på det sättet också skämmas. Och sedan när en kvinna talar om sin situation och förklarar hur den ser ut och varför, då är det fel det också för en får minsann inte klaga.

Det hade ju kunnat vara NÅGOT mer intressant med en diskussion om hur en ska minska kvinnors utsatthet och beroende av män, men VAD VET JAG???? Jag är ju inte heller en skitduktig liberalfeminist med karriär och jämställd pojkvän som lyckas balansera livspusslet och både vara jämställd och leva upp till samhällets ideal.

När manliga vänner anförtror sig och internaliserat kvinnohat.

Tänker på det här med att vara vän med män och internaliserat kvinnohat. Jag tänker att många av de vänskaper jag haft med män har präglats av att det antingen funnits ett romantiskt/sexuellt intresse från deras sida eller att jag ska ge dem någon annan form av känslomässigt, service.

Denna känslomässiga service kan till exempel vara bekräftelse, typ att jag ska engagera mig i deras intressen och liv och allt vad det är men att jag inte får ens i närheten av samma tillbaka.

Men det kan också vara att jag ska prata med dem om deras relationer med andra kvinnor. Detta var vad jag tänkte försöka gräva lite djupare i.

Till exempel: en man kommer och ~*anförtror sig*~ om sina relationsproblem. Det kan vara att kvinnan han är ihop med är helt hysterisk och att han inte vet hur han ska ”hantera” situationen. Eftersom jag är kvinna och således ”kan det här med känslor” och framförallt kvinnors känslor så ska jag då svara och förklara varför kvinnan agerar som hon gör.

Problemet är att dessa män sällan vill ha någon konstruktivt svar, typ ”ja hon agerar sådär för att du sätter henne i en underordnad position vilket gör att hon inte har några andra flyktvägar än att bli hysterisk”. Nej nej, de vill höra att sådär ska en minsann inte göra och du gör helt rätt och du är så himla bra och fin som tar ansvar för den här hysteriska kvinnan.

Jag har varit i situationer där män har anförtrott sig om sina problem och jag har sagt typ ”jamen jag kan förstå att hon gör sådär, det är ju för att du behandlar henne illa” och de genast har blivit skitsura. Uppenbarligen spelar det ingen roll att jag anses har ”expertis” på området när jag inte är villig att säga det de vill höra. Det är så konstigt, för en tycker ju att om en frågar någon om råd med hänvisning till dennes högre kunskap så borde en ju också vara beredd att revidera sin uppfattning.

Men icke, och det handlar nog om att dessa män inte är intresserade av att faktiskt lösa problemet och jobba för en bättre relation utan snarare vill gnälla, söka sympati och legitimera sitt eget pissiga beteende i relationen. Män står inte ut med att kvinnor försvarar varandra inför dem, de vill att alla kvinnor ska anta deras perspektiv på olika situationer.

Under denna process får en såklart ta del av jättemycket kvinnohat riktat mot andra kvinnor, någon som såklart smittar av sig på ens bild av sig själv. Eftersom en får höra dessa mäns versioner av förloppet och troligen också sympatiserar med dem eftersom det rör sig om ens vänner så kommer en troligen att själv börja lägga skulden på kvinnan mannen har en relation med. Kanske blir en rentav lite smickrad över att mannen vill prata om dessa problem med en, och tänker att det innebär att han ser en som en bättre och vettigare kvinna än kvinnan han nedvärderar inför en.

Jag har försökt sluta bekräfta män när de pratar om hur jobbigt de har det med sina flickvänner och hur mycket de anstränger sig i sina relationer och så vidare. Dels så tror jag att det sällan är sant, men framförallt har jag ingen lust att ge dem en massa sympati och bekräftelse som jag vet att ja aldrig kommer få av dem. Det är precis lika exploaterande och ovärt som att ha kärleksrelationer med män.