En tanke om kön och identitet.

Jag skulle vilja att vi pratade om kön på samma sätt som vi pratar om att personer ”rasifieras”, alltså som en process en utsätts för snarare än en inneboende essens. Jag tänker mig att detta skulle kunna öppna upp för nya förståelser av patriarkatet och ett mer inkluderande språk som inte bygger på att lägga till en massa olika disclaimers.

Jag tänker mig att ingen ”är” kvinna eller man, då det inte finns någon kvinnlig eller manlig essens. Det finns ingenting annat som gör oss till just kvinnor och män än det faktum att vi blir lästa och bemötta som sådana i detta samhälle. Vi läses i detta könsuppdelade samhälle som antingen kvinnor eller män på grund av våra kroppar. Människor som inte enkelt kan placeras i någon av dessa kategorier skapar förvirring hos omgivningen och det anses väldigt viktigt att de ska placeras.

Att prata om kön som en identitet först och främst tror jag riskerar att befästa dessa kategorier snarare än att luckra upp dem, även om en ”tillåter” fler än två identiteter. Problemet blir att en talar om kön som en essens, som någonting som finns inne i en. Det skapar ett krav på människor att gräva i sig själva och namnge sina känslor och skapa en identitet utifrån det.

Jag tänker mig att vi kan tala om vår upplevelse av kön utan att skapa en separat identitet kring det. Vi kan prata om våra kroppar, våra begär och våra könade liv och hur vi upplever dem utan att kalla oss det ena eller det andra. Utforskandet av ens kön behöver inte innebära att en identifierar sig.

Folkhögskola och bildförsäljning.

image201502240004Var på en folkhögskola jag har sökt till igår och kollade på deras konstlinje!!! En av delarna i denna linje är tryck och jag är så himla taggad!!! Vore så kul att få lära sig den typen av grejer och kunna trycka upp bilder. Hoppas verkligen att jag kommer in nu för annars kommer jag ha byggt upp all denna pepp i onödan och det kommer suga.

Nåja. Just nu har jag tänkt att jag ska skaffa fram lite spexigare papper så jag kan sälja original, vet att det är flera som efterfrågat detta. Just nu ritar jag på kopiatorpapper och det känns inte okej att sälja. Tycker det känns jättekonstigt att prissätta och så vidare. Aja, det blir säkert bra.

Kvinnors rädsla för män är fullt rationell och inget som behöver botas.

botasDet här fenomenet: när kvinnor är rädda för eller undviker män för att de har blivit traumatiserade tidigare, och folk tycker att detta är ett tillstånd som kvinnorna borde BOTAS ifrån. Till exempel bemöts jag ofta med att folk tycker att jag minsann ska leta upp någon lämplig man som kan visa mig att ”det finns bra män” (det faktum att jag är i en relation med en kvinna som jag älskar tycks inte ha någon relevans). Av någon anledning tycker de att jag ska försöka igen trots att jag reda försökt flera gånger och farit väldigt illa, och som bäst haft passionslösa och tråkiga relationer.

Jag hörde till exempel om en kvinna vars psykolog menade att hon var lesbisk för att hon hade blivit utsatt för övergrepp av en man. Detta är såklart en töntig förklaring på många sätt men om det nu vore sant så kan en väl tycka att det var ett ganska bra sätt att reagera på och ingenting som behöver ”botas”. Om män har utsatt en för skit så undviker en väl män då, det är en helt rimlig sak att göra.

För det är ju inte som att kvinnor saknar anledning att vara rädda för män. Män utsätter oss dels för direkt fysiskt våld i en hög utsträckning, speciellt i nära relationer. Även om de inte gör detta så är relationer med män ofta exploaterande och suger ut kvinnan på livskraft. Många kvinnor far väldigt illa i sina relationer med män. Det verkar väl helt rimligt att mot denna bakgrund vara rädd för eller undvika män.

Varför är det så angeläget att kvinnor ska ”botas” från detta ”tillstånd”? Det handlar såklart om idén att män har någon slags naturgiven rätt till kvinnor. Det enda som ses som ett legitimt hinder är att kvinnor helt enkelt inte kan tycka om män. Men givetvis borde alla kvinnors vilja respekteras, oavsett om det beror på medvetna beslut, trauman eller att en är född på det ena eller det andra sättet.

Att som kvinna undvika män kan vara ett rationellt beslut som grundar sig i att kvinnor är väldigt utsatta i sina personliga relationer med män, det är på intet sätt förvirrat eller hysteriskt utan tvärtom ovanligt klarsynt.

Om mäns makt som män.

Ibland gör folk den här spaningen ”men det finns många män som inte har så mycket makt/status”. Det är såklart sant, men alla män har makt i kraft av sitt kön, och specifikt makt över just kvinnor som kvinnor.

Det finns ett visst snack som handlar om att vissa män liksom inte anses ha ”tillgång” till den patriarkala maktsfären. Exakt vad detta är för maktsfär tycker jag brukar vara väldigt oklart, ibland låter det som om det är typ toppcheferna i näringslivet.

Jag tänker att detta handlar om att män i allmänhet saknar insikt om sina egna privilegier och gärna gnäller om att de inte känner sig som en del av manligheten och inte anser att de har tillgång till den makt det borde innebära. Det är som att män förväntar sig att de ska ha total kontroll över allting, och så fort de upplever minsta lilla spricka i detta så anser de inte att de kan räknas in i manligheten.

Jag tänker mig att detta dels har att göra med födslorätten, det vill säga att män lär sig att de ska ha en patriarkal makt i kraft av sitt kön. Om de inte får denna makt så känner de sig berövade på något, till skillnad från kvinnor som aldrig lär sig att de ska ha någon makt i kraft av sitt kön och därför inte kan känna sig berövade på någonting. Kvinnor känner sig maktlösa, män känner vanmakt.födslorätt

Sedan tror jag att det har att göra med att män inte är vana vid att behandlas som kön, och alltså blir det konstigt när någon pratar om dem som en könad kategori. Då vill de göra motstånd och ba ”inte alla män”.

Vad som FÖRVÅNAR mig är att det finns en del feminister som antar detta sätt att prata om det. Feminister som säger att ”alla män har inte tillgång till den här patriarkala makten”. Det är såklart sant att det finns en massa skiftningar även inom gruppen män och att det finns en massa män som det är jävligt synd om och som utsätts för olika former av förtryck, men män är fortfarande män och de har makt som män i ett patriarkat. Män anses fortfarande ha rätt till kvinnor och barn just för att de är män.

Givetvis finns det en poäng med att belys hur patriarkatet även formas av att vi lever i en kapitalistiskt och rasistisk världsordning, men det innebär inte att manlig makt som sådan försvinner. Speciellt inom familjen och paret är det fortfarande en realitet att män anser sig ha makt till kvinnor och barn, och detta gäller verkligen inte bara de män som har makt på andra områden i samhället.

Samma gamla maskuliniseringsprojekt.

En grej angående ”den nya mannen”; när män ska förklarar varför de har misshandlat sina kvinnliga partners så är en förklaring som ofta återkommer att de anser sig ha blivit berövade på sin ”manlighet”. Typ att kvinnan inte är tillräckligt följsam, att hon säger emot honom, att hon beter sig ”okvinnligt” på något sätt. Poängen är i vilket fall som helst att detta i sin tur får honom att framstå som omanlig.

Jag tänker att ”den nya manligheten” kan förstås i ljuset av detta. Det handlar om att män upplever att ”de inte får vara män”, det vill säga att deras auktoritet ifrågasätts. Då måste de hitta strategier för att återvinna denna manlighet. ”Den nya manligheten” uppfinns och införs. Olika sätt som det är okej för män att ”vara män” på för att de har gjort små obetydliga förskjutningar i sitt beteendemönster.

Det är väl fan samma skit som män alltid sysslar med för att återta och legitimera sitt maktövertag, bara det att det nu råkar vara socialt accepterat och typ lite ”fint” för att dessa män reflekterar över sin plats i tillvaron eller något liknande trams.

Alla försök att hitta en ”ny manlighet” är per definition antifeministiska, eftersom ”manligheten” är ett patriarkalt projekt.

B-N_CetCcAAtYouEfter att ha läst den så kallade ”kritiska” mansforskningen så har jag funderat en massa på ”mansrollen” och ”maskulinitet”.

En grej som går som en råd tråd genom dels den här boken, men också andra former av ”kritik” mot maskulinitet är att det finns ett fokus på att mäns ska kunna vara män, eller hitta alternativa sätt att göra maskulinitet på som det ofta uttrycks. Helt enkelt att män ska kunna bibehålla sin ”manlighet”, men göra det på ett sätt som anses mindre ”problematiskt” i en nutida kontext.

Till exempel kan det handla om att män ska ta sig in på kvinnliga domäner på ett ”manligt” sätt. De ska kanske lära sig att laga mat eller ta hand om barn eller whatever. Detta för att sälja in idén om den ”jämställda” mannen som ”hjälper” kvinnan i hemmet och tar sitt ansvar samtidigt som han fortsätter vara ”man”.

Men vad är det egentligen för ”maskulinitet” som ska bevaras, vad innebära det? Jag tänker att det handlar om att bevara sin status som man, som överordnad kvinnor, och sin makt och kontroll över kvinnor och barn. Det är detta det innebär att vara man i ett patriarkat, det handlar i slutänden om makt.

”Manligt” och ”kvinnlig” är ingenting som flyter omkring fritt i rymden, utan det är bundet till makt. Om det inte var för att vi levde i ett samhälle som är uppdelat kring kön och ger oss olika positioner på grund av kön så skulle vi inte vara så måna om att framställa oss som könade individer. Om det inte var för att ”manlighet” innebär makt och status så skulle män inte tycka att det var så jävla viktigt, helt enkelt.

För en hör ju inte samma snack om ”en ny kvinnlighet” och liknande. Det anses inte på samma sätt åtråvärt att vara just ”kvinnlig” eller ”feminin” för kvinnor. Varför? För att denna position ju är underordnad den manliga. När män pratar om nya sätt att göra maskulinitet pratar de om nya sätt att anskaffa, förvalta och legitimera sin makt. En slags omgruppering och nylansering av patriarkalt förtryck!

Män generellt är väldigt ängsliga när det kommer till just manlighet. De vill väldigt gärna prata om vad det innebär att vara man. Jag tänker att detta handlar om att de upplever ett behov av att legitimera sin överordnade position för både sig själva och omvärlden. Vad är det som är så himla bra med män som gör att de förtjänar att sitter på social och ekonomisk makt över kvinnor? Givetvis leder detta till navelskåderi, eftersom det inte finns något som berättigar mäns överordnade position. En letar helt enkelt efter något som inte existerar, och då är det inte konstigt att en känner sig tvungen att leta igen och igen och igen.

Alla försök att hitta en ”ny manlighet” är per definition antifeministiska, eftersom ”manligheten” är ett patriarkalt projekt. Om det inte var för patriarkatet hade ”manligheten” inte varit någonting som behövde förstärkas och legitimeras. Att typ odla skägg hade inte setts som ett manlighetsprojekt, utan bara varit ett i mängden av sätt en kan bry sig om sitt utseende på och så vidare. Det hade inte funnits något behov för olika män att stå i en ring och komma i kontakt med sin inre grottmänniska, för de hade inte varit så jävla fixerade vid att legitimera sin totalt oberättigade makt i samhället.

Det Duktiga Psykfallet och föraktet för svaghet.

Har läst lite av kommentarerna till och kring Lady Dahmers inlägg om psykisk ohälsa.

Blir så oerhört irriterad på den här ”men jag har minsann”-mentaliteten när det kommer till psykisk ohälsa. Typ Jätteduktiga Människor som faktiskt jobbade fast de mådde så dåligt att de ville dö. Gud så duktiga! Ge dem applåder för att de inte bara lade sig ner och gav upp!

Så skönt för dig att du kunde vara det duktiga psykfallet! Tråkigt för andra som inte var lika duktiga som får ta all den där skiten från dig. Tråkigt för andra som kanske behöver stöd och hjälp och vila att du kommer och ba ”jamen jaaaag jobbade faktiskt arslet av mig trots att jag ville dö”. Det är ju säkert något som gör att människor i regel får det enklare att få hjälp och stöd när de mår dåligt.

Jag tänker att det är en form av internaliserat självförakt. Att en föraktar de delarna hos en själva som är ”svaga” och ”sårbara” så mycket att en hatar dessa delar av andra människor också. Om en jobbar med att förneka sig själv saker så ligger det väl kanske nära till hands att även göra det mot andra. Kanske för att normalisera sin egen situation, jag vet inte.

liberal

En annan grej jag tycker är intressant är hela den där ”jamen andra har ju klarat detta och detta” eller ”det finns folk som har det värre”. Ja, det finns folk som har det värre. Det finns folk som tvingas till saker de inte klarar av för att de inte har något annat alternativ. Det finns folk som är för sjuka men som tvingas ta ett jobb för att överleva. Är det ett ideal? Idealet borde väl vara ett samhälle där alla har möjlighet att ta hand om sig själva först och främst istället för att slita ut sig.

Men det är såklart ”fint” och ”bra” att bara köra på och leva upp till samhällets ideal trots att en vill dö. Det kanske till och med är lite extra bra, för att detta samhälle ÄLSKAR människor som lider sig igenom tillvaron men ABSOLUT INTE under INGA OMSTÄNDIGHETER klagar över sin situation. Det är ju så himla bra och bekvämt för då kan en ju få det till att denna situation är okej trots allt, även för de som ”klagar”. Det finns ju de som inte klagar minsann!

Det som fick mig frisk var att vila ut mig, att förändra min situation (vilket jag hade möjligheter att göra, vilket är ett fett privilegium som tyvärr ganska få har i detta samhälle men som definitivt fler borde ha), att släppa skuld och skam inför min psykiska ohälsa och att ta saker i min egen takt. När jag försökte tvinga mig själv till att göra saker för att vara ”duktig” så mådde jag ENBART sämre. Ännu värre när människor i min omgivning försökte pressa mig till det för att jag minsann var frisk nog, en sådan incident ledde till att depressionen förvärrades ganska rejält och jag var helt passiviserad i flera veckor.

Kanske hade jag kunnat ”kämpa” och vara ett duktigt psykfall, men då hade jag nog inte mått särskilt bra idag heller. För saker och ting måste få ta tid, läka ut och förändras.

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret.

Fick frågan om jag tror att pappor ångrar att de skaffat barn och funderade lite på det här med skuld och ansvar.

Generellt verkar det ju vara rätt okej att som man uttrycka ett missnöje över att ha barn, eller över hela ”familjesituationen” överlag. Mannen vill vara en fågel och bara flyga fritt, men han har minsann blivit fjättrad av en slug kvinna som gått och blivit gravid och haft mage att behålla barnet!

Skillnaden är väl att män inte ”ångrar” att de skaffade barn, snarare skjuter de över ansvaret på kvinnan och ser sig helt enkelt inte som delaktiga i förloppet som har lett fram till den rådande situationen, vilket är lustigt då män har precis samma möjligheter som kvinnor att skydda sig vid samlag (om inte mer) och dessutom inte löper samma risk att till exempel bli våldtagna.

En vanlig grej är ju till exempel att män kräver att de ska ha rätt att göra en ”juridisk abort” och alltså slippa ta något som helst ansvar för ett barn de har varit delaktiga i att skapa eftersom kvinnan ju ”kan göra abort” och liknande. Faktum är också att många män i praktiken gör en sådan ”juridisk abort” genom att helt enkelt inte ta något ansvar för barnet.

Män har en osviklig förmåga att gå omkring och uttrycka tjurig bitterhet över att de inte ha full kontroll över verkligheten och har fått ”utstå” oönskade konsekvenser av sitt handlande. Typ att personen de valde att ha oskyddat barnalstrande sex med inte gjorde abort. Trots att den står lägre än honom! Vilken skandal! Det är hemskt vad män måste genomlida för att kvinnor ska ha rätt att bestämma över sina egna kroppar.

En kan se att kvinnor anses vara mer skyldiga att fatta genomtänkta beslut kring barn och familj och dessutom stå fast vid dessa beslut och aldrig ångra sig. Män däremot kan kosta på sig att gå omkring och vara griniga över sin situation och hävda att de på något sätt blivit inlurade i den, det är en uppfattning som har stöd i patriarkala idéer om hur samlivet kvinnor och män emellan fungerar. En kvinna som skulle hävda motsvarande skulle troligen bara bli mer skuldbelagd. ”Men varför sa du inte ifrån”, ”du måste stå upp för dig själv”, skulle folk säga.

Som kvinna får en alltid stå med hela ansvaret för sin livssituation, det går inte att skylla ifrån sig för då gör en sig till ett offer och det är ju verkligen inte bra! Istället ska en bara tugga i sig allt som sker i livet.

Människor som är så jävla duktiga och säger ifrån.

Ibland får en kommentarer av typ ”men om du inte vill är det väl bara att säga ifrån” och så vidare. Jag blir så jävla trött på att få den här typen av präktiga kommentarer från människor som minsann aaaaaaldriiiig har haft problem med att säga ifrån. ”Jamen så SKÖNT för dig då, vad DUKTIG och perfekt du är, kan du inte lär mig att bli lika PERFEKT som du” vill jag skrika i deras självgoda ansikten.

För det första: att ”säga ifrån” är inte alltid så jävla enkelt som det verkar. Många män respekterar helt enkelt inte ett nej. Antingen tjatar det vilket är jobbigt, eller så blir de ”sura” vilket också är jobbigt, eller så kanske de helt enkelt struntar i vad en säger och fortsätter ändå. Kanske de rentav tvingar en med fysiskt våld. Dessa saker händer!!!!! Det handlar inte om att någon inte sagt ifrån ordentligt utan om att män helt enkelt skiter i vad kvinnor vill och säger.

ståuppförmigsjälv

Det finns ett sätt att se på sex och mänsklig samvaro i största allmänhet som normaliserar och legitimerar gränsöverskridande beteende. Att prata om att folk faktiskt måste ”säga ifrån” om de inte gillar det ena eller det andra är en del av detta sätt att se på saker. Varför ska det vara den utsatta personens ansvar att ”säga ifrån”? Det är ju faktiskt möjligt att initiera ett samtal om gränser, om hur en vill ah det, om vad en gillar och inte gillar. Det ÄR möjligt att ta det lite lugnt och kolla läget kontinuerligt. Det ÄR möjligt att läsa av sin partners signaler. Det är möjligt att stanna upp om en känner sig osäker på vad den andra vill.

Alla som varit en en utsatt position vet hur svårt det kan vara att ”säga ifrån” när ens gränser överträds. En kanske inte hinner tänka efter ordentligt på vad en vill eftersom det går för snabbt, en kanske inte vågar säga ifrån eller så säger en ifrån men inte tydligt nog för att det ska uppfattas av en person som är lite småignorant, eller så uppfattas det men personen struntar helt enkelt i det.

Om en nu är en sådan person som alltid är tvärsäker på vad en vill och alltid känner sig bekväm med att uttrycka det och som bara omger sig med människor som lyssnar och respekterar en så är väl det trevligt, men så är det liksom inte för alla. Om en nu har så jävla bra självkänsla eller vad det handlar om kan en väl fan gotta sig i det istället för att skuldbelägga andra som uppenbarligen inte har det och som har ett behov av att prata om saken. Varför detta behov av att komma in i ett samtal med människor som pratar om sina upplevelser av att känna sig utsatt och ba ”men jaaaag har aldrig känt mig utsatt faktiskt”?? Handlar det om förnekelse av sin utsatthet? Handlar det om att hävda sig själv? Jag begriper det inte.

Varför vill en legitimera ett sätt att förhålla sig till andra som bygger på att inte känna av läget ordentligt? Det är ju uppenbarligen ett sämre sätt att gå till väga på än att jobba för att människor ska efterforska och respektera varandras gränser. Hur kan en tycka att det är rimligt att människor som säger sig tycka om varandra inte själva värnar om att inte göra något som känns obehagligt för den andra? Det är bara våldtäktskultur rakt igenom.