Din hobby kan leda till jobb!

image201502060001Den här tidningen platsjournalen är fantastisk. Läste en artikel om att ens hobby kan leda till jobb. Föremål för artikeln var någon snubbe som läste någon civilingenjörsgrej och sysslade med segelflygning på fritiden, och han hade minsann fått någon kontakt med någon cool chef där som erbjöd honom jobb. Liksom HUR JÄVLA fokuserat på privvade personer kan det vara? Det är ju inte som att han inte hade fått något annat jobb annars.

Nåväl, det jag tycker är mest intressant med detta är hur allting en tar sig för pressas in under arbetslinjen. Hur du en hobby? Den kan leda till jobb! Se nu till att ha en hobby, och helst en lukrativ sådan!

Jag hatar tanken på att mina ”hobbys” ska vara en del av arbetslinjen. Själva poängen med dem är ju att kunna göra något konstruktivt på sina egna premisser.

Kritisk mansforskning.

Här är en liten uppgift jag skrev om boken Maskuliniteter – kritik tendenser trender av Herz och Johansson.

Kännetecken.

Det som kännetecknar den kritiska mansforskningen är enligt Herz och Johansson att den har sina rötter i en feministisk tanketradition, vilket ger ett antal effekter gällande forskningens utgångspunkter och dess syften. Epiteten ”kritisk” syftar till att ” på ett kraftfullt sätt markera tillhörigheten till en feministisk tradition” (Herz och Johansson, 2011).

Ett vanligt feministiskt grundantagande är att kön och könsskillnad inte är något naturligt utan något som konstrueras socialt. Detta är även ett av grundantaganden inom den kritiska mansforskningen. Maskulinitet är någonting som konstrueras socialt, och den kritiska mansforskningen aspirerar på att undersöka hur detta går till. Maskulinitet tas alltså inte för givet som något naturligt, utan ses som en effekt av sociala strukturer i samhället. Detta till skillnad från till exempel biologistiska förklaringsmodeller (som inte nödvändigtvis har någon grund i biologisk forskning) som kretsar kring till exempel testosteron, något som berörs av Herz och Johansson i kapitel 6 som handlar om våld och riskbeteenden.

Ett annat perspektiv maskulinitetsforskningen tar med sig från den feministiska tanketraditionen är insikten om att makt spelar roll för hur samhället struktureras. Inom maskulinitetsforskningen försöker en förstå hur maskulinitet hänger ihop med makt. Exakt hur denna ambition tar sig uttryck är inte särskilt tydligt, men jag tolkar det som att det finns ett grundantagande om att maskulinitet hänger ihop med könsmaktsordningen och mäns överordnade position.

Att undersöka antaganden och normer kring män och maskuliniteter är enligt Herz och Johansson en del i att försöka omkullkasta den ordning som strukturerar in världen efter dessa. Antaganden om maskuliniteter är en viktig del i hur människor kategoriseras i detta samhälle, och därför är det alltså relevant att undersöka hur detta går till. Även denna ambition kan kopplas till den kritiska mansforskningens feministiska rötter. Forskningen syftar inte till att försvara den rådande ordningen utan till att studera den kritiskt i hopp om att kunna bidra till förändring.

Våld och riskbeteenden.

Herz och Johansson hänvisar till statistik rörande mäns riskbeteende och dödlighet för att påvisa att män som grupp står för en större del av brottsligheten och tar större risker. Bland annat så berör de att män är både utövare och offer för en majoritet av våldet i samhället, att de i högre grad brukar droger och ägnar sig åt andra riskbeteenden.

Herz och Johansson avvisar förklaringar som hänvisar till biologiska faktorer, närmare bestämt det ”manliga” könshormonet testosteron, och lägger istället tonvikt vid sociala förklaringsmodeller, såsom att män förväntas använda våld (Herz och Johansson, 2011).

Under rubriken ”En destruktiv maskulinitet?” (Herz och Johansson, 2011, sid 101) utvecklar Herz och Johansson resonemang om att våld och maskulinitet hänger ihop. Bland annat skriver de om mäns våld mot kvinnor och att detta i en svensk kontext brukar förklaras med samhällsorganiseringen i stort, alltså att då män strukturellt är överordnade kvinnor i samhället i stort så går detta igen även i hemmet.

De skriver också att det finns ett fäste för teorier som kombinerar individuella och strukturella faktorer. Detta beskrivs som att ”strukturella diskurser verkar genom subjekten och dess unika historia” (Herz och Johansson, 2011, sid 105). Fördelen med detta beskrivs som att ansvaret hamnar på männen.

Herz och Johansson belyser hur våldet som män utövar mot kvinnor är en del i en maskuliniseringsprocess. De har bland annat med ett citat från en man som förklarar sitt våld mot en kvinna med att hon ”var mannen”, något han inte kunde acceptera. Alltså använde han våld för att återfå sin maskulinitet. Herz och Johansson tar också upp att våld är vanligare i grupper av män som inte har tillgång till andra former av maskulinitet, till exempel ekonomisk makt.

De berör också att det finns vissa antaganden om män och maskulinitet som bygger på att de är aktörer, och att det saknas ett språk för att prata om att män också kan vara offer för saker. Maskulinitet ger enligt Herz och Johansson både fördelar i form av makt, men också nackdelar som resulterar i till exempel riskbeteende, ensamhet och självmord.

Queerteori.

Att ha ett queerteoretiskt perspektiv på maskulinitet kan enligt Herz och Johansson innebära att en vänder blicken mot och dekonstruerar det normala, och på så vis visar på att även det är konstruerat.

Herz och Johansson sätter fokus på heteronormativitet eller den heterosexuella matrisen som alltså är idén om att heterosexualitet är ett dominerande ideal i samhället. De menar på att en riskerar att sätta heterosexualiteten som en utgångspunkt eller måttstock inom forskningen, och att sätta andra fenomen eller sätt att göra maskulinitet på i relationer till den.

Dirk Gindt påpekar i sin recension av boken att Herz och Johansson genomgående fokuserar på så kallade ”bio-mäns” maskulinitetsutövande, och inte tar upp forskning om hur andra än män kan utöva maskulinitet (Gindt, 2012).

Kanske skulle ett queerteoretiskt perspektiv kunna vara ett välbehövligt inslag i Maskuliniteter. Herz och Johansson utgår till exempel från en definition av ”man” som de uttryckligen kopplar till vad de kallar ”bio-män” alltså ”personer som kategoriseras som biologiska män” (Herz och Johansson, 2011, sid 15). Här hade det varit intressant med ett utvecklat resonemang om vilka som kategoriseras som biologiska män och vilka som kategoriserar dem, samt även vad termen ”biologisk” innebär i sammanhanget. Det känns som att det anspelas på normativa antaganden om vad en biologisk man är, en diskussion som jag anser förtjänar större uppmärksamhet.

Detta blir också tydligt när Herz och Johansson tar upp transkvinnors utsatthet då de pratar om mäns våldsutsatthet, och refererar till dem som ”f.d. bio-män” (Herz och Johansson, 2011, sid 113). Här skulle det behövas ett mer tydligt resonemang i varför transkvinnors utsatthet är relevant, och om Herz och Johansson menar att de är utsatta i egenskap av män. Det känns som att queerteori kanske hade kunnat vara en hjälp på traven.

Vidare kan en fråga sig vad syftet är med att kalla något maskulinitetsforskning och inte mansforskning, när det ändå bara är män som tas upp. Är det en självklarhet att allting män ägnar sig åt ska kategoriseras som maskulinitet? Boken ger i alla fall det intrycket, när de skriver om alternativa sätt att göra maskulinitet på. Precis som Dirk Gindt skriver så verkar Herz och Johansson inte ha tagit tillvara på de queerteoretiska insikterna själva.

Mansbilder.

Har ägnat mig åt att scanna in alla de bilder jag hittat, vilket verkar vara över 100 stycken! Säkert en del som är väldigt snarlika varandra. Tänkte lägga upp några av dem igen nu när det är någon slags rimlig bildkvalitet.
serieKravlistan! Denna ständiga kravlista!

skräpMän som nedvärderar kvinnor för att de i själva verket hatar sig själva. Tycker det är som tydligast när de snackar om hur överlägsen manlig vänskap är. Så uppenbart att det bara är hittepå???

Om nu män hatade kvinnor så mycket, varför vill de fortfarande ha relationer med dem? Det är ju inte som att det finns en syn på män att de inte har något värde om de inte har en relation med en kvinna, så det borde ju gå att undvika.

skönatjejerGud minns när en va den ”sköna tjejen”. Tur att en aldrig lyckades tillräckligt bra med det eftersom en var på tok för hysterisk.

Hela den här grejen med män som ba ”mmm sköna tjejer” är jävligt vidrig. Poängen är ju i princip att de ska slippa besvär genom att kvinnan ska se till att inte ta upp något med honom utan bära på allt själv.

Överlag tror jag inte att folk är mer eller mindre ”sköna”, snarare handlar det om maktdynamik. Kvinnor är ofta så kallat ”osköna” eftersom allt arbete i relationer åläggs dem vilket gör en till en spänd och nervös person.

 

”Men jag har aldrig känt mig pressad att skaffa barn”.

frittvalDetta tycker jag är en intressant argumentation som jag stöter på gång på gång, speciellt när jag skriver om barnafödande. Kvinnor som ba ”men jag har aldrig känt den där pressen du pratar om”. Så skönt för er! Jag är mycket glad för er skull! Men jag själv och många andra kvinnor känner faktiskt att den här pressen är ganska påtaglig och behöver prata om den.

Om en upplever att en är fri och gör fria val, varför är det så viktigt att berätta de för andra som inte upplever samma frihet? Kan en inte bara gotta sig i att en är så jävla fri och har gjort så jävla bra livsval då? Varför detta behov av att trycka upp i ansiktet på andra att en minsann känner sig fri och självständig? Det är beklämmande.

Att någon personligen inte känner press gör det inte mindre sant att detta samhälle i mångt och mycket ålägger kvinnor uppgiften att ingå i heteromongama relationer och föda barn. Det är liksom inte en fråga om ”känslor” utan kan ses väldigt tydligt i de attityder kring barnafödande och kvinnor som uttrycks. Typ att folk blir väldigt väldigt bekymrade när en kvinna uttrycker att hon inte vill ha barn och genast försöker övertyga henne om motsatsen. Typ säga att hon kommer förstå när hon är äldre, att hon kommer ångra sig (ett barn kommer hon däremot aldrig ångra) eller att det är den mest fantastiska upplevelsen en kan ha.

Jag tycker faktiskt att denna press är ett problem. Jag upplever att denna press hindrar mig från att fatta bra beslut. På grund av detta så har jag försökt samla information om barnafödande och sprida den, för att jag tycker att det är viktigt att det finns en motpol till denna hets som reducerar kvinnor till deras reproduktiva förmågor. Jag tycker att det är viktigt att prata om att det anses vara kvinnors främsta uppgift att klämma ut en unge, vad det gör med vår självbild och vårt samhälle och hur vi ska kunna motverka denna syn. Jag förstår inte hur detta kan vara ett problem för någon.

Jag tänker inte bekräfta era normativa liv.

Finns några intressanta invändningar jag brukar få när jag skriver om relationer.

Den första är att det faktiskt inte är något fel att vara hetero och att en faktiskt inte ska tro att en är bättre för att en inte är det (ungefär som om lesbiska i allmänhet gick omkring och trodde de var bättre, hehe). Den andra är att heteropersoner minsann inte har några alternativ till relationer med män, vilket tydligen gör det jag skriver om heterorelationer irrelevant eller exkluderande eller whatever. ”Men hur ska jag göra”, kanske de skriver, som om jag var något orakel som hade alla svar.

Jag vill klargöra en sak; jag tror inte på sexualitet, jag tror bara att män fuckar upp relationer. Jag ”är” inte lesbisk i den bemärkelsen att jag aldrig skulle kunna känna begär gentemot en man, däremot tror jag att det är väldigt svårt med någon slags kärlek över huvud taget när det finns så mycket makt i botten.

För mig förefaller det konstigt att kön skulle vara den självklara sexuella indelningen. Det är ju inte som att en tänder på alla kvinnor för att en är lesbisk, lika lite som en tänder på alla män om en är hetero. Jag tror snarare att det handlar om på vilka premisser en vill ingå relationer, vad en värderar.

Jag lever i ett samhälle där manlig överordning och kvinnlig underordning ses som naturligt och ständigt erotiseras. Detta är en ordning jag har internaliserat, vilket har fått mig att rikta mina begär mot just män och dessa relationsformer. I den mån jag har sett det problematiska i detta har jag tänkt att det ändå är det enda alternativet.

Sedan har jag läst en massa feministisk teori och funderat en massa och kommit fram till att jag inte tycker att det är så jävla fett att leva ett liv i underkastelse i nära relationer. Slutsatsen jag drar utifrån detta är att det inom ramarna för detta samhälle är rimligare att ha relationer med kvinnor. Jag tror helt enkelt att det är väldigt väldigt svårt att ha någon slags ömsesidig kärleksfull relation mellan en man och en kvinna i ett patriarkat, det är för mycket förväntningar, maktspel och normer som är i vägen.

Jag tänker mig att det finns en massa sätt en kan göra på än att avstå från män helt. Om en nu känner att en måste ligga med män kan en väl göra det, men en behöver väl inte köra hela heterokitet för det? Det är väl inte så svårt att fundera ut hur en kan göra det manliga inflytandet i ens liv mindre? Sedan kan det såklart vara svårt praktiskt och emotionellt, men det är en annan sak än att det liksom vore omöjligt, orimligt eller onaturligt.

Om en verkligen inte upplever sig ha något alternativ till att kräla i heteroträsket så kan jag inget annat än beklaga, men jag tycker inte heller att det är min uppgift att instruera alla i hur de ska göra. Jag respekterar inte folks ”sexualitet” som om det vore någon slags medfödd egenskap, och jag anser inte att jag är förpliktigad att inkludera heteros i diverse strategier. Jag ser det som en feministisk strategi att identifiera sig med och solidarisera sig med kvinnor, och detta anser jag att folk bör göra i den uträckning de kan. Hur en går till väga får vara upp till individen. Men jag pallar inte med folks gnäll om att de minsann ”är” hetero och att jag inte inkluderar eller respekterar dem. Tagga ner, ni har fan välden på er sida i er rätt att leva era normativa liv. Jag tänker inte bekräfta er i dem.

Att fastna i mäns grepp.

tömdpåmeningIbland så fastnar en i mäns grepp. En mår kanske inte bra av dem, en utvecklas inte av dem, en är inte ens särskilt attraherad av dem, men ändå så kan en liksom inte sluta vilja ha dem.

Kanske kan det vara så att en varit ihop en tid och blivit illa behandlad och nedtryckt. Kanske kan en se vad det är som händer men ändå kan en liksom inte förmå sig att göra slut. Det är som om en är en stark stark kraft som drar i en och tvingar en att vara kvar i den där relationen, som tvingar en att fortsätta söka efter den där mannens bekräftelse trots att en vet så väl att det förgör en.

Det är som om en inte vet hur en ska leva annat än genom honom. Det är som om en inte kan greppa rent känslomässigt att det skulle kunna finnas ett bättre liv, ett liv en skulle kunna uppnå. Det är som att en inte vågar hoppas på att det skulle kunna finnas en mer värdig tillvaro.

När en tar sig därifrån så är det som att falla utan något att ta tag i. Men till slut så lyckas en kravla sig upp igen. En kan bygga upp sig själv på nytt, men på en stabil grund. En grund som inte bygger på någon utomstående ska komma och bekräfta en gång på gång, fylla en med värde.

Mäns intressen.

Jag tänker på hur män kommer in i ens liv och fyller det med mening.

Simone de Beauvoir skriver en del om detta i Det andra könet:IMG_20150112_122731Mannens uppgift i livet är att transcendera, det vill säga att överskrida sig själv. Han ska sträva mot högre mål. Kvinnans uppgift är att möjliggöra denna transcendens genom att upprätthålla det som är. Hon ska ägna sig åt immanens, åt att återupprepa och bevara.

Detta syns dels i väldigt konkreta saker, som hur kvinnor gör en större del av hushållsarbetet, tar ett större ansvar för barn och så vidare. Men det syns också i till exempel att kvinnor är mycket mer angelägna om att bekräfta män i deras fritidsintressen och liv i allmänhet och peppa dem.

Detta är något jag har varit med om mycket i mina relationer, att jag har känt mig tvungen att intressera sig för dessa snubbars intressen trots att det ofta varit grejer jag tyckt varit skittråkiga och trots att de visat föga intresse för mina.

Detta har också gjort, framförallt i min första relation, att jag själv upplevde att jag helt enkelt inte hade några intressen. Det handlade väl dels om att jag inte lade så mycket tid på dem, eftersom min tid slukades upp av en man, men också om att jag helt enkelt inte ansåg dem relevanta. Det jag skrev och ritade kändes inte relevant, som ”riktiga” intressen. Inte som typ att spela i band eller intressera sig för diverse alkoholhaltiga drycker (hehe).

Men som kvinna så lär en sig att leva genom andra, och mot en sådan bakgrund är det fullständigt rimligt att låta mannens intressen och liv ta all plats och skjuta ens eget åt sidan. Det är ju trots allt han som ska bli något, inte en själv.

Jag tänker också att män lätt känner sig hotade av att en har något annat i sitt liv som är betydelsefullt, och därför vill de gärna nedvärdera betydelsen av det. Detta i kombination med att de gärna säger åt kvinnor att det är viktigt att ha intressen. Men de nedvärderar saker kvinnor brukar vara intresserade av, och när kvinnor intresserar sig för saker som män brukar intressera sig för motarbetas de.

Detta är något som kan uppröra mig när jag tänker på mina gamla relationer. Det faktum att jag inte fick någon chans att utveckla det jag tycker är betydelsefullt eller roligt, att det inte fanns något utrymme för mig att låta det ta plats. Det är så tråkigt, för idag kan jag se att jag varit väldigt duktig på en jävla massa saker som gått förlorat eller i alla fall inte utvecklats så mycket som det hade kunnat.

Jämställda relationer handlar inte om åsikter.

Det fanns en tid i mitt liv då jag trodde att det här med Jämställda Heterorelationer var möjligt och försökte eftersträva en sådan.

Jag minns hur det handlade väldigt mycket om åsikter. Att ha en relationer med en person som hade rätt åsikter om saker och ting. Typ en kille som hade någon slags grundläggande feministisk insikt ansågs automatiskt vara värd att satsa på att ha en relation med. ”Jämställdhetsarbete” i relationer innebär att mannen ska nå olika feministiska insikter och hålla med om dem.

Sedan insåg jag att jämställdhet inte handlar om åsikter. Det handlar inte om att ”tycka” att kvinnor och män är lika mycket värda eller att det är bra med jämställdhet, det handlar om positioner.

Till exempel: de flesta män ”vill” vara jämställda i sina relationer, men när det kommer till kritan är de inte det. Hur kan detta komma sig? Hur kan det komma sig att så många män ändå kommer fram till att de är för jämställdhet i teorin, men tycker att det inte riktigt passar dem i praktiken?

Kanske är det inte en fråga om attityder eller fördomar, utan om intressen. Män har ett väldigt konkret materiellt intresse i att upprätthålla ojämställdhet i relationer. Det behöver inte ta sig uttryck i någon aktiv ovilja, men i ett bristande engagemang. Detta bristande engagemang kan förekomma alldeles oavsett om personen har en bra feministisk förståelse eller inte. Det är helt enkelt inte ett lika påtagligt problem att en relation är ojämställd för den som är överordnad.

Detta gör att värderingar är ganska oviktiga för hur relationen tar sig uttryck. Säkert spelar det lite roll, men inte så mycket som det ofta tillmäts. Att ha hittat en man med ”bra” värderingar är på intet sätt en garanti för att han kommer kunna leva upp till någon slags jämställd praktik över huvud taget.

Många män verkar vara för jämställdhet i teorin men inte ha något grepp om hur en skulle kunna få till det i praktiken. De har liksom inte funderat på det faktum att det kanske inte är något en bara får till genom att knäppa med fingrarna, att det faktiskt kan krävas en del arbete för det. När detta går upp för dem blir det plötsligt mindre intressant. När det går upp för dem att det inte handlar om värderingar utan om faktiskt arbete blir det mindre lockande att leva upp till dessa jämställda ideal. Och det är ju inte så konstigt, för jämställdhet är faktiskt ingenting som gynnar män.

Det är inte barnafödandet som gör mig till kvinna.

existensberättigandeEn grej jag tar väldigt illa vid mig av i diskussioner kring barnafödande är kvinnor som försöker sälja in det som typ den Kvinnliga Erfarenheten. Nog har den Kvinnliga Erfarenheten med barnafödande att göra, men jag tänker att den snarare ligger i att reduceras till och värderas utifrån sin reproduktiva förmåga eller brist på sådan.

Jag tycker inte om när jag förväntas ha vissa drifter och begär bara för att jag är kvinna, och när detta säljs in som något naturligt och vackert. För mig blir det som att säga att jag, om jag tar avstånd från detta, inte är någon Riktig Kvinna.

Idén om barnafödande eller driften till denna som någonting essentiellt kvinnligt är patriarkal och antifeministisk. Det handlar om att reducera kvinnor till att vara barnafödarmaskiner, att vi ska vara slavar under vår biologi och sakna förmåga att som tänkande varelser ta oss bortom detta. Kvinnan ska vara natur, mannen kultur, och så vidare. Kvinnor ska i högra grad än män stå för något slags upprätthållande av reproduktionen, vi ska gå omkring med den där Driften.

Jag antar att det handlar om att många kvinnor själva identifierar sig med idén om barnafödandet som deras livsuppgift, och då blir det jobbigt att se någon annan kvinna som ifrågasätter detta. Det handlar ju om en idé om sig själv och sin plats i samhället som en har internaliserat under hela sitt liv.