Etikett: intressen

Mäns intressen.

Jag tänker på hur män kommer in i ens liv och fyller det med mening.

Simone de Beauvoir skriver en del om detta i Det andra könet:IMG_20150112_122731Mannens uppgift i livet är att transcendera, det vill säga att överskrida sig själv. Han ska sträva mot högre mål. Kvinnans uppgift är att möjliggöra denna transcendens genom att upprätthålla det som är. Hon ska ägna sig åt immanens, åt att återupprepa och bevara.

Detta syns dels i väldigt konkreta saker, som hur kvinnor gör en större del av hushållsarbetet, tar ett större ansvar för barn och så vidare. Men det syns också i till exempel att kvinnor är mycket mer angelägna om att bekräfta män i deras fritidsintressen och liv i allmänhet och peppa dem.

Detta är något jag har varit med om mycket i mina relationer, att jag har känt mig tvungen att intressera sig för dessa snubbars intressen trots att det ofta varit grejer jag tyckt varit skittråkiga och trots att de visat föga intresse för mina.

Detta har också gjort, framförallt i min första relation, att jag själv upplevde att jag helt enkelt inte hade några intressen. Det handlade väl dels om att jag inte lade så mycket tid på dem, eftersom min tid slukades upp av en man, men också om att jag helt enkelt inte ansåg dem relevanta. Det jag skrev och ritade kändes inte relevant, som ”riktiga” intressen. Inte som typ att spela i band eller intressera sig för diverse alkoholhaltiga drycker (hehe).

Men som kvinna så lär en sig att leva genom andra, och mot en sådan bakgrund är det fullständigt rimligt att låta mannens intressen och liv ta all plats och skjuta ens eget åt sidan. Det är ju trots allt han som ska bli något, inte en själv.

Jag tänker också att män lätt känner sig hotade av att en har något annat i sitt liv som är betydelsefullt, och därför vill de gärna nedvärdera betydelsen av det. Detta i kombination med att de gärna säger åt kvinnor att det är viktigt att ha intressen. Men de nedvärderar saker kvinnor brukar vara intresserade av, och när kvinnor intresserar sig för saker som män brukar intressera sig för motarbetas de.

Detta är något som kan uppröra mig när jag tänker på mina gamla relationer. Det faktum att jag inte fick någon chans att utveckla det jag tycker är betydelsefullt eller roligt, att det inte fanns något utrymme för mig att låta det ta plats. Det är så tråkigt, för idag kan jag se att jag varit väldigt duktig på en jävla massa saker som gått förlorat eller i alla fall inte utvecklats så mycket som det hade kunnat.

Det finns ingen politik bortom höger/vänster.

IMG_20130324_121218

Kursen jag läser nu heter ”medborgare och samhälle”. Den handlar mycket om något som kallas ”demokratisering”. Tyvärr är det en otroligt tramsig kurs som helt saknar kritiska perspektiv.

I en av böckerna står det om ”new politics” och ”old politics” och om att dagens väljare inte definierar sig så mycket efter klass utan efter andra grejer, som kanske miljöfrågan eller något annat. Det står också att en minsann måste hitta nya frågor utanför höger/vänster-skalan.

Just denna idé om att höger/vänster inte längre är relevanta indelningar i politiken är en grej som upprepas gång på gång och det gör mig så trött. Många försöker sudda ut den indelningen och få det till att vår tids viktigaste frågor, väldigt ofta miljöfrågan, inte är en fråga om höger eller vänster utan typ diffusa ”värderingar” eller liknande, eller att det inte föreligger någon intressekonflikt eftersom det minsann rör alla och alla vill rädda miljön.

Höger/vänster är såklart fortfarande högst relevanta kategorier, då det fortfarande handlar om intressekonflikter, som i hög grad utspelar sig mellan olika klasser. Om vi tar miljöfrågan som exempel så är miljöförstörning något som människor drabbas av i olika grad. Beroende på var en bor i världen och på hur mycket resurser en har för att skydda sig mot miljöförstöring så drabbas en helt olika av miljöförstöring. Vidare så bidrar olika människor olika mycket till den miljöförstöring som äger rum, det skulle alltså vara en mindre uppoffring för vissa än för andra att leva miljövänligt. Ett typiskt exempel är hur rika människor letar upp ”oförstörd natur”, reser dit med något jävla flygplan och i och med detta förstår jorden ytterligare lite samtidigt som de flyr konsekvenserna av sin livsstil. Vidare finns det såklart en massa intressen som skulle förlora otroligt mycket på hållbar klimatpolitik: att ta ansvar för miljön är dyrt och ett flertal företag skulle troligen inte kunna upprätthålla sin verksamhet om det krävdes. Om det hade varit så enkelt som att alla var överens och det inte fanns några konflikter så hade detta knappast varit ett problem, då hade vi väl bara fixat skiten.

Detta har i allra högsta grad med höger och vänster att göra, eftersom det är fråga om en klasskonflikt. Rika människor står för en större del av miljöförstöringen och kan samtidigt komma undan konsekvenserna, fattiga människor står för en mindre del men är ofta de som drabbas hårdast. Det är inte bara en fråga om moraluppfattningar som är helt oberoende av varifrån en kommer, utan är en faktisk konflikt mellan olika intressen. Människor som måste offra mycket för att leva miljövänligt är såklart mindre benägna att göra det eftersom målet inte anses stå i proportion till uppoffringarna.

Sedan är det såklart inte en fråga som rör sig främst på individuell nivå utan rör sig snarare om länder, företag och så vidare, men jag tar individer som exempel för att jag tänker att det är lättare att förstå.

Om en tror att en bara kan vara för bra saker och få alla att vara med på det utan att det kommer leda till en intressekonflikt är en naiv. Även en sak som kan tyckas självklar för alla i teorin, typ att det är schysst att rädda miljön, är ingen självklarhet när det väl kommer till praktiken. Olika människor behöver offra olika mycket och få ger frivilligt ifrån sig sina privilegium. Vad en har för intressen påverkar troligen mycket hur en ser på en fråga, eftersom det är en ganska obekväm insikt att en måste förändra hela sitt sätt att leva. Det är liksom ingen slump att företagsägare generellt har en lite mer ”tillväxtvänlig” syn på klimatfrågan. Alla skulle väl vilja rädda miljön och så vidare om det var kostnadsfritt, men det är det tyvärr inte.

Bara för att människor identifierar sig mindre med klass eller för att klasskonflikterna är mindre uppenbara för vissa så betyder inte det att de inte finns. Klass är fortfarande otroligt relevant för vilka politiska intressen vi har och hur vi formar vår syn på samhället. Visst har det kanske kommit in nya frågor i den politiska arenan vilket vi måste förhålla oss till, men bara för att frågorna inte är exakt de de var innan så betyder inte det att klasskonflikten är överspelad, bara att den delvis ändrat form. Och eftersom klass fortfarande är relevant så är höger/vänster fortfarande en relevant indelning av politiken.

Att anpassa feminismen efter mäns intressen går emot feminismens idé.

En sak jag har noterat bland mina medfeminister är att det verkar vara närmast kutym att säga något om vad män får ut av feminismen. Så fort en diskuterar ett feministiskt område så ska det sägas att män minsann också får ut något av jämställdhet, som ett argument för att de faktiskt också ska engagera sig. Jag ser det som ganska uppenbart att en som man förlorar något på feminism, nämligen makt. Det säger ju sig självt alldeles utmärkt: vi har idag en snedfördelning av makt till mäns fördel, det är detta som kallas patriarkatet eller könsmaktsordningen och som utgör en grundläggande pelare inom allt feministisk idébygge. Om denna snedfördelning upphör så kommer det såklart leda till att män får mindre makt. Ur det perspektivet så förlorar män helt klart på feminismen.

Det finns en massa skäl att sälla sig till en politisk rörelse. En kan göra det för att det tjänar ens intressen, en kan göra det för att en tycker att rörelsen har en med sanningen överensstämmande verklighetsbeskrivning och ett mål för samhället en uppfattar som eftersträvansvärt, en kan göra det för att en kortsiktigt ”tjänar” på det och så vidare. Personligen så är jag till exempel antirasist för att jag tror att ett samhälle fritt från rasism vore ett bättre samhälle på det stora hela, även om jag personligen kanske inte tjänar på det utan snarare förlorar eftersom det kräver att jag bryter min egen överordning som vit. Även om jag förlorar i termer av makt så tänker jag mig dock att jag skull må bättre av att leva i ett mer egalitärt samhälle. På samma sätt tror jag att män som är feministiska får ut något av det på ett känslomässigt plan, jag tror till exempel att mellanmänskliga relationer generellt blir bättre om en försöker motarbeta uttryck för könsmaktsordningen inom dem. Jag ser det dock som märkligt att välja ideologi utefter vad en tjänar på, utan tycker såklart en ska välja utifrån vad en tror leder till det bästa samhället.

Ibland tycker människor att feminismen borde vara mer ”öppen” för män, vilket för det mesta betyder att den ska vara bättre på att se till mäns behov. Detta motiveras med att vi behöver ”locka män” in i den feministiska rörelsen. Jag är helt med på att det är bra om så många som möjligt engagerar sig, men om sättet detta uppnås på är att radera ut det subversiva innehållet i feminismen och bara göra det till ett ord som en kan iklä sig så är ingenting vunnet, även om så alla skulle börja kalla sig feminister. Det har helt enkelt ingen mening om det inte utgör någon slags motkraft till rådande samhällsordning, och det skulle feminismen inte göra om den anpassade sitt innehåll så att det skulle anses acceptabel inom rådande samhällsordning. En subversiv rörelse kan per definition inte vara bekväm om omtyckt av alla, speciellt inte dem den försöker ta ner från sin privilegierade position.

Även om jag tror att merparten av alla människor skulle må bättre i ett samhälle fritt från förtryck så tycker jag att det är väldigt viktigt att feminismen inte anpassar sitt innehåll för att vinna över män till ”sin sida”. Feminismen är ändå främst en kamp emot kvinnoförtryck, därför utgår den också från kvinnors upplevelser och behov. De män som är intresserade av feminism får gärna vara med för min del, men jag tänker inte ändra min definition av feminism för att locka in män i den. Det vore ju att anpassa mig till manssamhället, och i egenskap av feminism är jag såklart emot ett sådant förfarande.

Det finns någon slags idé om att feminismen som rörelse på något sätt skulle behöva medhåll och godkännande från manligt håll för att kunna ge resultat. För de som tror det så ber jag er överväga det faktum att hälften av jorden befolkning består av kvinnor, att det är kvinnor och endast kvinnor som kan föda barn, att kvinnor utför en merpart av hemarbetet och det omvårdande arbetet. Till exempel skapandet av nya människor är helt och hållet beroende av att det finns kvinnor som är intresserade av att föda och fostra barn. Kvinnor är helt enkelt en mycket stor och nödvändig grupp i samhället, rentav helt avgörande för att något ska fungera över huvud taget. Att vi behövs betyder också att vi har makt. Anledningen till att kvinnor har de rättigheter de har idag är inte att män har varit ”snälla” utan resultatet av en, av kvinnor för, lång och idog kamp för våra rättigheter.

Så om du börjar vrida och vända på feminismen för att hitta hur män ska platsa in, var mäns intressen kommer in, fundera också på om det behövs. Visst kan det finnas ett värde i att diskutera vad män kan få ut av feminism, på samma sätt som det finns ett värde i att diskutera alla sätt jorden kan göras till en bättre plats på. Däremot så är det inte det som är eller ska vara grunden eller fokuset i den feministiska rörelsen. Feminismen är framförallt en kamp för kvinnors rättigheter, emot den samhällsordning som kallas patriarkatet. Mäns perspektiv kan absolut inkluderas och vara en del av en feministiska analysen när det lämpar sig, men det får aldrig aldrig bli så att feminismen förändrar sig för att släppa in män. Det kommer i längden bara att vara skadligt för feminismen, eftersom det vore att låta män styra och ställa även inom den politiska ideologi som ska föreställa stå i opposition mot den samhällsordningen.

Att låta förtryckarna omstöpa en ideologi emot förtryck för att de ska ”få ut” något av den faller ju på sin egen orimlighet, det går ju emot hela det grundläggande konceptet med feminism och gör det till något annat. Vi får aldrig släppa in det manliga tolkningsföreträdet inom feminismen, ty då kommer det inte längre vara feminism. Vi får aldrig försvaga vår analys, göra innehållet tandlöst, för att tillfredsställa den makt som det är meningen att vi ska kämpa emot.

Misstagsmyten.

Ofta beskrivs fattigdom, sämre anställningstrygghet, miljöförstöring, krig, ökade klyftor i samhället och så vidare som misslyckanden. Det kan hända att det kan beskrivas som ett misslyckande för samhället i stort, men det behöver absolut inte vara ett misslyckande för politiken.

Jag tror inte på någon gigantisk konspiration, men jag tror att vissa intressen gynnas av att många människors hålls i en prekär situation och därmed förlorar reell möjlighet till inflytande över samhället eller möjlighet att tacka nej till arbeten som egentligen är alldeles för lågbetalda eller slitsamma. Vidare så kan både krig och miljöförstöring vara lukrativt för vissa grupper, även om det skadar samhället i stort.

Visst kan det förekomma misstag, utvecklingar som ingen velat skulle ske men som skedde ändå. Jag tror till exempel inte att någon ville att 9/11 skulle inträffa (utom de som låg bakom det då) eller att någon ville att vi skulle ställas inför problemet med global uppvärmning. Men man måste också kunna se hur olika intressen utnyttjar de ”misstag” som sker eller undviker att hindra utvecklingen för att de inte tjänar på det.

Jag tycker att det är naivt att anta att allt detta beror på misstag hos en välvillig men lite korkad maktelit. Människor måste sluta tro på misstag och istället börja fundera vem som har berikat sig på olika händelser eller som kunnat ha ett intresse i att hindra en samhällsutveckling som hade varit positiv för flertalet. Det är enligt mig oseriöst att använda ord som misstag eller misslyckande när man rapporterar om att borgerlig politik kastat människor in i olycka. Om det nu rörde sig om rena misstag, varför har den då inte reviderats?

Jag är helt övertygad om att vi skulle kunna ha ett många gånger bättre samhälle för flertalet om vi ville, men detta kräver att vi desillusionerar oss kring vad det är som är hindren. Så länge vi tänker att det bara rör sig om misstag så kommer vi misslyckas med att identifiera vari det verkliga motståndet ligger: i intressen som inte är våra egna.

Självinsikt.

Något som har varit väldigt viktigt för mig under min tid utomlands har varit en insikt om mig själv som jag nått fram till, nämligen den att jag är en ganska osocial och tråkig typ. Eller alltså, jag är väl inte tråkig men jag är inte en person som gillar en massa galna upptåg, trams och skämtande. Jag tar saker på allvar och tycker inte om att flamsa omkring, helt enkelt. Vidare har jag ett litet socialt behov och behöver ofta vara ensam, behöver få ägna mig åt att skriva och resonera ostörd.

Länge tyckte jag detta var något jobbigt, att jag inte var en såndär överglad, social och spontan person som man liksom ”ska” vara när man är ung. Jag kände mig tråkig, helt enkelt. Tänkte att det är inte såhär man ska vara, att det var efterverkningar av depressionen jag var i för några år sedan, eftersom jag innan den var väldigt social.  Man ska liksom inte vara sådan, alltså banga socialt umgänge i den grad jag gör eller till förmån för de sakerna.

Men under tiden jag ägnat här så har jag liksom kommit till ro med detta. Det känns okej nu, att jag är sådan. Det är okej att jag ägnar flera timmar varje dag åt att skriva, att jag inte skämtar bort allt, att jag bangar på fikor och utekvällar bara av ingen annan anledning än att jag vill sitta hemma, att jag i grund och botten är seriös och osocial.

Jag kan bli så trött på det här flamskravet som finns, eller kravet på att vara en social, spontan och i största allmänhet ”rolig” person. Att man ska ta lätt på saker och ting, inte ta det på så stort allvar. Inget emot den som är så, men jag är inte det och det är okej. Jag lider inte av att vara sån som jag är. Jag uppskattar ensamhet, allvar och eftertanke.

Och vad mer är; detta gör mig inte till en tråkig person. Att jag inte gillar mycket av det som av andra uppfattar som kul gör inte att jag är trist. Jag är långt ifrån tråkig. Jag har en massa intressanta saker att säga, energi till att diskutera det mesta och så vidare. Jag gillar helt enkelt bara inte att flamsa runt.

Ibland händer det att folk utgår från att jag har tråkigt, att jag inte uppskattar livet. Detta stämmer emellertid inte. Jag har bara inget behov av att bli underhållen jämt och ständigt, inget behov av att alltid ha kul. Däremot har jag ett ständigt behov av att diskutera, skriva och reflektera. Det är skön att ha insett det nu, hur jag är och vilka behov jag har, inte vilka behov som unga människor i allmänhet antas ha.

Att lyfta fram den andra sidan.

En invändning som inte är helt ovanlig närman talar om klasskamp är att man faktiskt kan ha det jobbigt fast man är överklass, liksom man kan ha det jobbigt fast man är man. Ja, det stämmer såklart eftersom man för det första generellt tillhör fler samhällsgrupper än en, för det andra även har diverse individuella bekymmer. Detta är självklarheter och ingenting som jag varken själv sagt emot eller hört någon annan säga emot.

Däremot är det extremt ointressant att, när man till exempel talar om klass, behöva ägna ett jävla stycke åt att upprepa detta att det minsann kan vara synd om överklasspersoner också. Det är ju uppenbart att man, när man gör en indelning i grupper, talar om dessa grupper generellt och hur de förhåller sig till andra grupper, inte om varje specifik individ. Vissa tycker kanske att detta är t förenkla verkligheter och det är det förvisso, men ibland är en förenkling nödvändigt för att kunna belysa vissa saker. Om man alltid ska ta upp den ”andra sidan” som alltså i det här fallet är att överklassen också lider så kommer vi aldrig att kunna belysa skillnaderna.

Det är inte min sak att avgöra vilka individer som är värda att tycka synd om. Alla personer genomgår saker som är jobbiga och jag tänker inte försöka frånta någon det på grund av deras klasstillhörighet, etnicitet eller kön. Däremot tycker jag inte synd om heterosexuella för att de inte har något eget pride, inte om företagsledare för att de inte har någon anställningstrygghetskritisk teater att gå till, inte om män för att de inte har lika många böcker som ifrågasätter mansförtryck att läsa.

Anledningen till att vissa protestyttringar saknar motsvarighet för vissa intressen är inte för att dessa intressen är förtryckta utan för att det helt enkelt inte finns något behov. Det finns inget behov av konsumtionsvänlig teater för hela vårt samhälle är redan fullt av konsumtionsvänlighet, det finns inget behov av en mansdag för alla dagar på året är mansdagar (nu finns det förvisso en mansdag, som dock inte är så uppmärksammad just pga detta). Dessa grupper och åsikter har redan som det är ett otroligt stort utrymme i det offentliga (eller privatägda) rummet vilket gör att de inte uppfattas när man exponeras för dem, de blir bara en del av den grå massan av intryck som utgör vår vardag. Och sedan blir folk sura för att dessa uttryck inte finns, när sanningen är att de finns i så hög grad att vi helt har slutat tänka på dem.

Det finns idag en massa människor som uttrycker åsikter som att underklassen är lat och att kvinnor inte sitter på chefsposter för att man går efter ”kompetens” (som kvinnor alltså underförstått saknar). När någon för en gångs skull opponerar sig mot dessa åsiktsyttringar så är det minsann diskriminering för att man inte lyfter fram den ”andra sidan”. Men den andra sidan är ju den förhärskande, det som uttrycks så många gånger att få tänker på det.

Varför finns det så få kvinnliga stjärnkockar?

Det här inlägget alltså. Jag orkar inte ens bli arg för det är så korkat. Jag kan för det första meddela att smarta feministiska killar tenderar att haffa de smartaste tjejerna också. Vet ni varför? För att det är så jävla lame att vara ihop med en person som tänker såhär:

Jag själv har en rätt okej balans i mitt eget förhållande. Jag är bättre på det mesta, men hon är bra på det jag inte orkar bry mig om. Jag hade varit bättre om jag hade velat, men ibland måste man ju avstå saker för att öka självförtroendet hos andra. Så det är en rätt bra synk.

Herregud. Jag är ju så mycket bättre än den här killen på många saker. Jag är med största sannolikhet en bättre fotograf och en bättre skribent. Jag är nog bättre på att laga mat också. Herregud, ingen vettig människa tycker ju såhär, så det är egentligen ingen ide att diskutera det.

Men en sak tänkte jag på när jag läste inlägget som faktiskt är relevant på riktigt var detta:

Men fakta är ju att går du in på olika restauranger och kollar köket, så är det oftast en man som fixar din mat. När det kommer till ”stjärnkockar”, så är det ju betydligt fler män än kvinnor i den positionen.
Så när män vill laga mat, så är dom bättre än kvinnor. På det också.

Detta är ju faktiskt helt sant. Folk som är riktigt riktigt bra på en sak brukar vara män. Jag kan förstå att man då tänker att män generellt är bättre, och att de män som inte kan göra en sak bara inte vill.

Men man måste också ta i beräkningen hur många olika saker man är bra på. Kvinnor generellt är mer allseende medan män i högre grad specialiserar sig. Detta kan säkert härledas biologiskt med lite god vilja, men man har också kunnat påvisa att kvinnor oftare uppfostras till att ”hålla koll” medan många nöjer sig med att ens son är väldigt bra på en sak. Kvinnors nördiga sida uppmuntras helt enkelt inte. Jag har bland annat en barndomsvän som fick ägna hela sin uppväxt åt att ta hand om sin lillebror, typ hjälpa honom att micra köttbullar när han var 12. Ofta sköter kvinnor en stor del av hushållsarbetet vilket gör att männen får en chans att utveckla sig inom sitt specialområde. Men denna chans får inte många kvinnor, då är det ju inte så konstigt att många av de bästa på vissa områden är män.

Att vara lite halvbra på många olika saker kan vara väldigt praktiskt, men det är inget du kommer bli upphöjd som ett geni för, tråkigt nog. Därför kan det se ut som att kvinnor är sämre. Men för att ta ett exempel ur verkliga livet: Emanuel är skitbra på en massa saker och är otroligt påläst, men han kan typ inte rita en streckgubbe om han ska förklara något eller göra en så enkel uppskattning av tid att han blir klar med pasta och pastasås samtidigt.

Det är också många män på höga positioner som kräver ständig markservice, först av sin mor, sedan sin fru eller någon (oftast kvinna) han har betalat. Det finns kvinnor som behöver markservice också, jag bara påpekar att väldigt hög kompetens på ett område ofta kan finnas på grund av utebliven kompetens på andra områden, som den där förmågan att ta hand om sig själv.

Sist men inte minst vill jag bara påpeka att det är jävligt bra att vara lite halvbra på en massa olika saker. I mitt jobb nu, alltså au pair, så är det en klar fördel eftersom det är väldigt varierande uppgifter. Det är nog även en fördel om man till exempel är receptionist.

Det finns också en massa skitviktiga yrken som är kvinnodominerade, som till exempel sjuksköterska och förskollärare, och det är nog inte bara för att männen valt bort dessa yrken. Jag har aldrig hört talas om eller träffat en manlig sjuksköterska eller förskollärare som överglänser kvinnorna. Inom arkitektbranschen, som är en av de mest jämt könsfördelade branscherna, så sitter kvinnor ofta som chefer för att de är bättre organisatoriskt.

Men om ni killar mår bra av att det finns fler manliga experter så kan jag ge er det. Det är okej med mig, för jag är ganska nöjd med att inte vara skitbra på en sak utan vara ganska bra på en massa saker. Jag är nöjd med att kunna laga en helt okej köttfärssås, jag behöver inte vara bäst på det. För motsatsen, att vara skitdålig på en massa grundläggande saker men fenomenal på några verkar ärligt talat skitjobbigt. Jag tycker att vi måste uppvärdera det här med att vara lite halvbra, för det är skitviktigt att det finns sådana personer också.

Kom tillbaka när du uträttat något för världen själv.

Återigen detta inlägg hos Bloggkommentatorerna om modekritik. Under så har en tjej vid namn Hanna skrivit följande.

Jag tycker att det roligaste med alla de här modebloggarna är liksom att de tar sig själva och det de gör på sådant jävla stort allvar, som om det vore något viktigt liksom?

Ursäkta, men det är väl klart som fan man tar sitt jobb och sina intressen på allvar. Hur ska man annars göra? Skriva: ”tihi, detta är ju egentligen inte viktigt och lilla jag är ju bara en dum oviktig modebloggerska men jag tyckte denna tröja var ganska så fin”. Ständigt förminska sig själv, sina inkomst och sina intressen?

Jag hatar detta förakt mot typiskt kvinnliga intressen. Ingen skulle skriva samma sak om en snubbe som bloggade om typ datorer eller spel, men så fort det kommer till traditionellt kvinnliga intressen så ska det ständigt nedvärderas. Det är så jävla idiotiskt att jag inte blir klok.

En av anledningarna till att jag bloggar dagens outfit är att jag vägrar se ner på mina egna intressen. Jag vägrar anpassa innehållet i den här bloggen efter vad som är coolt och rätt. Av samma anledning myglar jag inte med att jag ser på Gossip Girl och Desperate Housewifes.

Jag vägrar ta avstånd från kvinnlighet för att skaffa mig respekt i manssamhället. Verkligen vägrar. På ett sätt är det en av de bästa sakerna man kan göra som feminist (och som människa): att stå för sig själv och ens intressen, oavsett vilket kön attributen ”tillhör”.

För övrigt så blir jag i allmänhet så irriterad på folk som måste klargöra hur oviktiga folks intressen är. Jaha, tänker jag. Vad fan ska jag använda informationen att det jag bryr mig om är oviktigt till? Tackar ödmjukast för att du berättar för mig att mitt engagemang är helt oviktigt.

Jag får överlag intrycket att det handlar om människor som inte själva gitter ta sig något för och därför måste ägna sig åt att kategoriskt dissa alla som uträttar något. Lätt sätt att slippa undan tvånget att aktivera sig, att tycka att alla som gör det suger på ett eller annat sätt.

Sen kan man ju fundera på hur jävla relevant och viktigt det är att sitta och dissa folk i Bloggkommentatorernas kommentarsfält också. Kom tillbaka när du uträttat något för världen själv.

Varför nedvärderas alltid kvinnliga intressen?

Jag lurkade runt lite på Calle Schulmans blogg och hittade den här (totalt ot) kommentaren under det här inlägget, skriven den här människan.

Om jag klickar mig in på en rosa modeblogg till där männsikans ambition är att bli modell / dokusåpakändis / nåt inom mode så…

ja inte vet jag, men kan nån slå dessa männsiskor med nåt hårt i huvudet. berätta att de som bäst kommer sitta i kassan på ica/ jobba i vården/ plugga komvux.
Inga plasttuttar i världen kommer att rädda er!

(missförstå mig rätt, jag har så mycket mer respekt till alla som jobbar i vården etc än modebloggare.)

Detta är en jävligt vanlig inställning, det där att man blir upprörd över människor som vill livnära sig på ”ytliga saker” som mode, bloggande eller liknande. Jag fattar inte varför människor blir så otroligt provocerade av unga tjejer med högtflygande ambitioner. Låt dem?

Men framförallt: varför är det inte provocerande när män agerar liknande. Varför stör sig ingen på keffa snubbar som vill bli ”speldesigners” eller nån annan jävla skit, varför blir ingen irriterad på manliga teknikbloggare som är precis lika stora konsumtionshetsare och som skriver om precis lika onödiga prylar. Om nån tjej är bra på att blogga om mode och tjänar stålar på det är väl det skitbra, eller?

Det är så typiskt att kvinnliga intressen alltid ska nedvärderas, även av kvinnorna själva. Av någon anledning ser kvinnor det som prestigefullt att ta avstånd från typiskt kvinnliga intressen och egenskaper, såsom ”känslor”, stil, skönhet, hälsa och sånt. Och varför ses kvinnor som ägnar sig åt b-kändisskap som blåsta idioter/slampor när män i samma position ofta ses som sköna och avslappnade grabbar alternativt coola players som gör vad de kan för att få ligga.

Jag vet ju varför det är såhär egentligen, men ibland blir jag bara så trött på det. Lite funderingar sådär bara.

Därför läser jag Kissies blogg.

Bloggkommentatorerna skriver om skräpkultur, och frågar sig varför vi läser skit som Kissies blogg eller kollar på Kungarna av Tylösand, de menar att det är för att det är soft att sitta och skratta åt saker.

Jag läser Kissies blogg. Det är inte så att jag bara går in på den slentrianmässigt då och då, jag läser den med intresse flera gånger om dagen. Jag har även läst Blondinbella, men tycker att hon har blivit präktig och tråkig.

Jag ser inte Kissie som en förebild, inte som en god debattör, jag tycker hennes kläder är fula och jag tycker inte hennes liv är avundsvärt. Kissie är ingen förebild för mig, men hon är inte en person jag ogillar heller. Jag ser inte ner på henne, jag skrattar inte åt henne (okej, det gör jag ibland, men inte i normalfallet), jag ondgör mig inte över hennes operationer eller bloggräl. Jag finner inget sadistiskt nöje i att läsa Kissie blogg, jag sitter inte och rättfärdigar mig och känner att ”jag är åtminstone bättre än Kissie”.

Så varför läser jag? Jag vet inte, men av någon anledning är jag genuint intresserad av Kissie som person. Av vad som sker i hennes liv, av hennes åsikter kring saker och ting.

Jag läser också stora mängder tjejtidningar. Detta är inte för att jag inbillar mig att jag ska lära mig något nytt, få nya spännande sextips eller liknande, jag har fattat att det ändå aldrig kommer något nytt så jag brukar till och med köpa begagnade snarare än nya, för det är ett så mycket billigare pris för samma skit. Jag vet en massa bra tidningar jag skulle kunna läsa istället, en massa bra bloggar jag skulle kunna lägga min tid på, och ändå läser jag cosmopolitan och Kissie. Varför? Dels för att det är så jävla skönt att bara lägga sig ner och läsa utan att känna att man behöver prestera ett skit. Man behöver varken analysera, inspireras eller lägga på minnet, man kan bra glo. Men framförallt för att få en inblick i något annat.

Låt mig förklara: jag har alltid varit en analytisk person. Jag har alltid varit intresserad av att lösa problem, analysera, härleda problem logiskt, värdera bra och dåliga argument mot varandra och så vidare. Samma sak med mina vänner. Folk kollar konstigt på caféer för att vi diskuterar konstiga intellektuella grejer som politik med ett på tok för stort intresse för vår ålder. Att diskutera är lite av en hobby för mig.

Jag säger inte att jag är nåt jävla geni, men saker som de flesta i min ålder bryr sig om och bekymras över är frågor jag själv inte behöver minsta lilla hjälp med att nå insikt i för att jag så ofta tänker på dem, intressen som gemene man har är för mig konstiga gåtor. När jag ser paradise hotel eller läser Kissies blogg så fascineras jag. Att människor kan vara så jävla annorlunda i förhållande till mig, jag begriper det inte. Att människor kan vara tillsammans, fulla, en hel månad utan att bråka om politik en enda gång. Det skulle vara en omöjlighet i mina kretsar.

Skräpkultur är för mig en kanal till verkligheten. Verkligheten som ligger utanför mig och min lilla krets av vänner. Det är ett enkelt sätt att se hur folk kan ha det, hur de kan resonera, vilka värderingar och ideal de kan ha och vilka intressen de har. Det är viktigt att ta del av sånt också. Man skulle ha en ganska fattig referensram om man aldrig tog del av sånt som inte ligger i ens omedelbara intresse.

Man måste vidga sina vyer, inte bara ta del av finkultur utan också se till skräpet. Det anses oroväckande ofta beundransvärt att vara obrydd av pöbelns intressen, att sätta näsan i vädret så fort något vulgärt eller, ve och fasa, mainstream diskuteras. Jag har några avlägsna vänner som alltid värderar allt utifrån hur mycket det intresserar dem eller ej, så fort ett ämne de inte är intresserade av diskuteras så stänger de av. Behöver jag ens säga att det är de som är de mest inskränkta personerna i min umgängeskrets.

Idag diskuterade jag lägligt nog kulturelitism med min farsa. Det finns många som försöker göra en uppdelning mellan finkultur och fulkultur, där finkultur är ”ha på sig något lätt och dansa klassisk rysk balett” och fulkultur är bloggar, skräptv, allt som är underhållande och lättillgängligt i princip. Hur fin en kulturform är bestäms i mångt och mycket av hur svår den är att tillgodogöra sig, ju svårare desto finare. Jag tycker att dessa definitioner faller ganska platt, men trots det så har folk ganska strikta uppfattningar om vad som är finkultur och fulkultur. Som en motreaktion på detta finns det många som intellektualiserar saker som klassikt ses som fulkultur, bland annat sport (framförallt fotboll) och mode, jag intellektualiserar bloggar.

Men kulturen ska inte bara upplysa i sig själv och stå för sig själv, den kan också säga oss något viktigt om vår samtid. Kanske ägnar jag mig åt hårklyverier när jag analyserar Fokis framfart till det absolut största bakslaget för kvinnokampen som skett i bloggvärlden, när jag upphöjer Kissie till en fantastisk ikon och när jag ser Tyra Sjöstedt och Kenza som i det närmaste demoner, fruktansvärda kvinnor som inte gör annat än att förstöra. Kanske lägger jag för stor vikt vid det, men jag tror inte det. Detta är vår samtid och jag kan bevaka den från första parkett. Jag vet precis vad som sker, precis vad folk tycker, precis hur debatten går, tack vare bloggvärlden. Kissie, Tyra, Kenza, Blondinbella och Foki är alla extrema versioner av människor som det finns otroligt många av, överallt. Och jag älskar att läsa om deras liv och åsikter, att försöka förstå det där som ligger så otroligt långt borta från allt vad jag är.