Fanny Åström – Sida 44 – Kom i kontakt med ditt inre hat

Den Snälla Killen ser fortfarande kvinnor som egendom han ska erövra.

Ni vet det här Snäll Kille-argumentet som bygger på att kvinnor väljer bort män som är ”snälla”, vilket i kontexten ofta betyder att de inte gör en alltför aggressiva närmanden (vad som är ”alltför aggressivt” är såklart något snubben själv avgör).

Jag har en förklaringsmodell gällande detta: kvinnor i allmänhet är helt enkelt inte så jävla intresserade av män. De män som ”lyckas” få en kvinna är de män som tvingar sig på oss.

Tänker framförallt på en incident med en kille som kastade en ölburk på mitt sällskap, för att sedan under flera minuter tjata på oss för att vi skulle ”förlåta” honom och ge honom ytterligare en chans. Istället för att göra den sak som hade varit rimlig i situationen, det vill säga att inte kasta något på oss från första början och framförallt inte tjata på oss om att bli förlåten, så överskred han en massa gränser. Grejen är att taktiken fungerade, till slut var det någon som började prata med honom.

Män verkar tänka att den enda anledningen de kan ha till att behandla kvinnor som människor är att de på så vis får en ökad tillgång till oss. Detta är troligen inte sant. Kvinnor stannar i misshandelsrelationer för att det skapas traumatiska bindningar och för att de är för rädda för att lämna fanskapet. Kvinnor blir emotionellt beroende av män som upprätthåller distans och trycker ner dem och så vidare. Detta är helt enkelt gångbara metoder för att få tillgång till kvinnor, grejen är väl att det är jävligt vidriga metoder som inte bygger på någon slags grundläggande respekt.

Det är bland annat på grund av sådana metoder som jag valt bort män helt och hållet. Många av dam upprätthåller ett överläge i relationer, vilket såklart sätter mig i ett underläge jag absolut inte är bekväm i. Efter att jag insåg att det är mycket såhär män jobbar i relationer så kom jag fram till att det bästa nog är att inte ha relationer med dem över huvud taget.

Så länge mäns utgångspunkt är att de har rätt till kvinnor och att det är det som utgör någon slags motivation för dem att vara så kallat ”snälla” så är det samma gamla patriarkat som alltid det handlar om. Utgångspunkten är inte att kvinnor är människor och förtjänar samma grundläggande respekt och mänskliga rättigheter som män, utan att kvinnor är några slags pris en har rätt till om en når upp till någon slags grundläggande standard för att vara en rimlig människa.

Snälla Killar är ingen lösning på patriarkatet. Däremot skulle män som ser kvinnor som människor och inte som egendom de ska erövra eller förtjäna genom olika trick kunna vara en del av en lösning. Framförallt handlar det dock om att kvinnor ska ha makt att bestämma över sina egna liv, och inte förväntas ingå i relationer med män bara för att de är ”snälla” eller något annat.

Kärlek enligt SCUM.

Dagen till ära så läste jag kapitlet om kärlek i SCUM:

Förhindrandet av vänskap (kärlek)Män föraktar sig själva och alla andra män, som de betraktar mer än helt flyktigt och som de inte tror är kvinnor (till exempel »förstående« analytiker och »Stora konstnärer«) eller Gudsrepresentanter, alla kvinnor som respekterar och daltar med dem; de osäkra bekräftelsetörstande, vädjande manskvinnorna som föraktar sig själva och alla kvinnor av sin egen sort. Självsäkra, coola, spänningssökande kvinnokvinnor föraktar män och insmickrande kvinnor. Kort sagt, förakt står på dagordningen.
Kärlek är varken beroende eller sex, kärlek är vänskap och därför kan kärlek inte existera mellan två män eller mellan en man och en kvinna. Kärlek kan inte existera där en eller båda är en själlös, osäker och insmickrande man. Liksom konversation kan kärlek bara existera mellan två säkra, frifräsande, oberoende, coola kvinnor. Detta eftersom vänskap baseras på respekt, inte förakt. Men även bland coola kvinnor är djup vänskap ovanligt i vuxen ålder, då nästan alla kvinnor antingen är fjättrade vid män för att överleva ekonomiskt eller har kört fast när de försökt hugga sig en väg genom djungeln och hålla sina huvuden ovanför den oformliga massan.
Kärlek kan inte blomstra i ett samhälle som är grundat på pengar och meningslöst arbete; kärlek kräver fullständig ekonomisk och personlig frihet, fri tid och möjlighet att engagera sig i intensiva, fängslande och känslomässigt tillfredsställande aktiviteter som när de delas med människor du respekterar leder till djup vänskap. I vårt »samhälle« lämnas praktiskt taget inga möjligheter att engagera sig i sådana aktiviteter.

Såhär dagen till ära så föreslår jag att vi ser det som i patriarkatet kallas ”kärlek” för den uppvisning i makt, dominans och underkastelse det faktiskt är. Att vi förkastar denna idé att kvinnor ska ägna sig liv åt att dalta med män, sköta markservice åt dem och bekräfta dem, och istället börjar ge lite mer till varandra istället.

Kanske kanske, om vi slutar att lägga våra känslomässiga resurser på män, så kommer vi som kollektiv att bli starkare. Kanske kanske kan detta vara en nyckel till förändring. Kanske till en tillvaro som är mer såhär:

”Barnlängtan”.

En grej jag stör mig på som fen i barnsnacket är hur den här ”barnlängtan” som folk babblar om antas vara helt jävla omöjlig att stå emot.

Jag tänker typ såhär: hur vi reagerar på drifter och behov påverkas av vad som är acceptabelt inom ramarna för detta samhälle och hur dessa drifter och behov tolkas och konstrueras.

En av få grejer vi faktiskt är tillåtna att reagera ”instinktivt” på är just barnlängtan, vilket kanske inte är så konstigt då det inte finns några goda logiska argument för enskilda kvinnor att skaffa barn, men ändå är något som måste göras i samhället. Under sådana premisser är det inte konstigt att en talar om barn och barnlängtan som mystiska naturliga krafter som en bara måste ge efter för.

Jag förnekar inte att jag kan känna vissa barnlängtan, men jag begär andra saker i livet. Framförallt begär jag en tillvaro där jag har tid för mig själv och att ägna mig åt lustfyllda och intellektuellt utmanande aktiviteter, där jag har både socialt och ekonomiskt utrymme att göra saker jag vill och där jag inte behöver leva för en annan människa. Om detta var förenligt med barn skulle jag inte banga, men nu är det tyvärr inte så världen ser ut, speciellt inte för kvinnor.

Jag är trött på att höra om dessa instinkter och drifter jag förväntas ha, och hur de kommer göra det oemotståndligt för mig att skaffa barn. inte konstigt att en känner så när en hela jävla tiden får höra att det är så en förväntas känna, och att en förväntas agera på det genom att kasta sin in i det.

Min utgångspunkt i detta är att jag är mer än mina drifter och att jag kommer kunna fatta rationella beslut trots dem. Kanske visar det sig vara osant, men då hoppas jag att det finns andra människor omkring mig som försöker prata med mig om ett val som kommer påverka hela mitt liv på ett sätt som förenklar det för mig att kunna se hela bilden.

50 Shades of Gray och försöket att dela upp sex i ”bra” och ”dåligt”.

En grej jag är så jävla trött på att höra i ”debatten” om 50 Shades of Grey är att det minsann inte är riktig BDSM för riktig BDSM är minsann konsensuellt och fint och bra och bla bla bla.

Det är ungefär som när folk säger att våldtäkts inte är sex, för sex är något som båda är med på. Ungefär som om ”sex” vore något väsensskilt från våldtäkt, som om det inte fanns överlappningar, som om en alltid kunde se en definitiv skillnad mellan dessa tåv kategorier. Jag tror inte att den här typen av tal kring sex gör saker och ting tydligare, snarare förvirrar det i en värld där skillnaden mellan sex och våldtäkt är långt ifrån självklar.

Såhär: saker kan vara båda delarna. En kan ha begär efter vissa praktiker samtidigt som en kan bli pressad. En kan uppskatta något och känna obehag. En kan vilja syssla med vissa praktiker, men på andra premisser. Jag tänker att det är viktigt att kunna diskutera detta utan att göra någon slags skarp gränsdragning. Själva grundproblemet är ju att vår sexualitet är formad i patriarkatet.

En annan aspekt är att en kan ”samtycka” till sex på vissa premisser trots att det kanske inte är vad en vill eller vad som är bra för en. Till exempel att ha vissa typer av sex för att framstå som mer åtråvärd och på så vis få den bekräftelse, trygghet och närhet som en söker i relationer med andra människor.

Ett typiskt exempel på detta är väl kvinnor som pressas till att ”ställa upp” på analsex för att de kanske anses vara tråkiga annars. Samma sak sker såklart gällande till exempel BDSM.

Många människor använder sex som en del i att skada sig själva, och detta gäller även BDSM. Vi kan inte förutsätta att folk har koll på sina begär och vad som är bra för dem.

Det finns ett sexliberalt sätt att prata om saker sexualitet och begär som något helt frikopplat från makt och som är naturligt gott, och i denna diskurs faller ofta BDSM in. Att ha BDSM-sex ses som ett per automatik ”gott” val eftersom det är normbrytande, och den som tycker något annat är en moralist. Det handlar ”bara” om preferenser, och därför är det helt omöjligt att diskutera varför en känner vissa begär och vad det innebär i en större kontext.

Vi måste kunna prata om sexuellt våld och begär på något annat sätt än att skapa två fasta kategorier av ”bra” konsensuellt sex och ”dåligt” ickekonsensuellt sex.

Att sprida idéer om jämställda heterorelationer lägger skulden på kvinnorna.

Twittrade lite om det här fenomenet lyckat heterosexuella kvinnor:

Jag är verkligen oerhört trött på att behöva hantera människor som ba ”min relation är faktiskt jämställd”. Men så kul för dig då? Snälla spring iväg och lev ditt jämställda jävla liv någon annanstans.
Plus aspekten av översitteri som finns i detta: ”kolla på mig jag är faktiskt lyckat heterosexuell”. Liksom bra jobbat att du lyckats leva upp till det dominerande samhällsidealet. Fortsätt trycka upp det i mitt fejs ba. MMMMMMMMM.
Ja! Ja! Berätta mer om din oerhört jämställda relation! Berätta lite mer om precis hur jag har misslyckats med mina! Bara tryck det i mitt ansikte lite jävla till hur misslyckad jag är som inte lyckats leva upp till idealet om jämställd heterosexualitet. Berätta lite mer om vilken typ av kvinna en måste vara för att vara sådär lyckat heterosexuell som du! Berätta mer om hur det är JAG som beter mig illa mot dig, när du sitter där och lever upp till samhällsidealet så JÄVLA väl.
Sorry men jag tror inte att ni är jämställda och jag tror att ditt försök att övertala mig egentligen handlar om att övertala dig själv.
Ärligt talat så skiter jag i dig och din jävla pojkvän. Ni kan väl upprätthålla patriarkatet bäst fan ni vill. Jag tänkte i alla fall älska kvinnor. Ursäkta men så jävla övertygad kan du ju inte vara om det är ett problem att en feminist skriver om strukturellt förtryck i relationer. Snälla rara du har fan hela jävla samhället på din sida, det är patetiskt att ta illa vid sig av feministisk kritik av heterosexualitet. Alla män förtrycker alla kvinnor och det gäller även dig och din älskade jävla pojkvän. Och jag tror att enda skälet till att ni ens bryr er om vad jag säger är att ni vet att jag har rätt.

Det här att lyfta fram sin egen jämställda relation uppfattar jag som ett skuldbeläggande av kvinnor som inte har lyckats iscensätta heterosexualitet lika lyckat. Jag drabbas själv ofta av detta snack; mitt problem anses vara att jag inte lyckats upprätthålla en jämställd relation, att jag inte varit tillräckligt behagfull för att någon man ska vara villig att lägga ner det arbetet på mig eller att jag inte varit tillräckligt tålmodig.

Till exempel kan det handla om kvinnor som gör karriär och som tycker att kvinnor som stannar hemma med barnen, jobbar deltid eller tar ut mer föräldraledighet än sin man har misslyckats med jämställdheten och gör fel. Ungefär som om det var hennes fel att mannen ifråga tjänade mer än henne, eller att han inte tar samma ansvar i hemmet. Vad ska hon göra i en sådan situation? Det är ju inte hennes fel att hon lever i en ojämställd relation, men ändå är det hon som får stå där med skammen. Skammen i att inte ha lyckats, skammen i att inte ha valt eller lockat till sig en ”bra” man, skammen i att inte lyckas nå fram till mannen med sina önskemål.

Jag tror att det är mer problematiskt ur ett feministiskt perspektiv att sprida idéer om att det går att leva det postpatriarkala samhället nu. Här är några skäl till det:

En förflyttar fokus från kollektiv kamp till individuella livsval. Att prata om jämställda heterorelationer som en realitet förflyttar fokus från patriarkatet som struktur och etablerar iden att det är möjligt att tvätta rent sitt eget liv från patriarkala spår. Det blir ett individuellt projekt att göra detta, och en fråga om status och positionering inom rådande samhälle snarare än om en rörelse framåt.
En etablerar ännu ett svåruppnåeligt kvinnoideal. Att ha en jämställd relation är skitsvårt, speciellt för den som är i underläge. Ändå blir det upp till kvinnan att ”lyckas” med detta projekt. Om hon misslyckas är hon en dålig feminist och kvinna. Samma krav åläggs inte mannen, och i den mån de gör det så tar han ändå inte åt sig.
Det sätter tilltron till män. För att en jämställd heterorelation ska äga rum måste mannen samarbeta. Ska kvinnors frigörelse bygga på att män samarbetar? Ska en kvinnas eventuella lyckande eller misslyckande som feminist avgöras av huruvida mannen hon lever sitt liv med är intresserad?
En lägger skulden på kvinnan. Eftersom det är kvinnan som är feministen och som har huvudansvaret för relationen så blir även jämställdheten hennes ansvar. Det är som vilket relationsarbete som helst.
En etablerar en bild av att heterosexualiteten kan fungera ur ett feministiskt perspektiv, och hjälper därmed till att upprätthålla den obligatoriska heterosexualiteten. Även om den officiella hållningen är att alla får vara ihop med vem de vill så finns det ett samhällsideal om att en ska vara heterosexuell som är bundet till patriarkatet. Om en som feminist pratar om jämställda heterorelationer som en realitet så kommer en bidra till att kvinnor stångar huvudet blodigt mot den heteromonogama relationens betongvägg. En bättre feministisk strategi vore att erkänna ojämlikheten i dessa relationer.

Jag tror att det är betydligt mer fruktbart att vara öppen med hur ens liv, precis som alla andras, påverkas av patriarkala strukturer. Att framställa sig som någon slags hjälte som lyckas övervinna detta och ändå leva upp till samhällets (patriarkala) ideal för relationer och livsstil kommer enbart att skapa prestationsångest hos andra. Dessutom är det lögn; ingen enskild individ kan träda utanför strukturerna. Det är något som måste ske kollektivt.

Om en vill leva i heterorelationer kan en göra det, men att inbilla andra att det skulle vara mer okej för att en minsann är jämställda är väldigt problematiskt ur ett feministiskt perspektiv. Snarare handlar det väl om att vi alla är människor med behov, och i ett patriarkal samhälle så kommer tillfredsställandet av dessa behov att påverkas av patriarkala strukturer. Det är inte något konstigt eller skamfullt med det, och det gäller alla oavsett vilka relationer en väljer att ingå eller inte ingå i.

Jag tänker mig att en kan vara nöjd med sina val i en given situation, men ändå sträva efter att förändra situationen. Precis som jag inte slutar tycka att patriarkatet är skit för att jag är nöjd med mina livsval just nu så behöver inte någon som lever i en heterorelation tänka så. Våra liv omgärdas av patriarkala strukturer, och det är detta som borde vara fokus för kampen. Inte huruvida någons relation är jämställd eller inte.

Det är såklart kul om folks trivs i sina relationer, men det är inte nödvändigtvis ett politiskt projekt. Att göra tillvaron i heteromonogamin mer dräglig är snarare en patriarkal reformism, som i regel faller på kvinnan att dra i. Det sker fortfarande på mannens villkor, det handlar inte om att samla makt som kollektiv och använda den för politisk förändring, utan om att lägga ner tid och energi på upprätthållande. Upprätthållande av relationen, upprätthållande av patriarkal exploatering, upprätthållande av patriarkatet.

Ert framhävande av er själva och era jämställda liv är inte feminism, det är elitism och det hjälper inte någon kvinna som sitter fast i skiten. Det enda det gör är att påföra ännu mer skuld och skam.

Det handlar inte om era personliga tillkortakommanden, det handlar om att vi lever i ett patriarkat.

Jag fick den här kommentaren angående jämställda heterorelationer:

Jämställd är ju ett väldigt positivt värde när det gäller (hetero)relationer. Att som kvinna idag misslyckats med att ha en jämställd relation (för det är förstås kvinnans ansvar) är i det närmaste skamligt. Tror det är därför folk reagerar så starkt. När någon säger ”inte jämställt” så uppfattas det som ett ifrågasättande av hela relationen (och indirekt kritik mot kvinnan som inte ”klarat” att skapa en jämställd relation).
Jag tror inte heller det finns sant jämställda heterorelationer – jag har i alla fall aldrig träffat på någon.

Det ligger nog mycket i detta. Det är ju främst kvinnor som reagerar på det jag skriver som någon slags personlig förolämpning.

Det står om detta i Det kallas kärlek, där det beskrivs att det är kvinnans ansvar att upprätthålla en positiv bild av relationen gentemot omvärlden. Det är hon som försöker etablera en bild av relationen som jämställd och försvara denna. Detta kan såklart kopplas ihop med det faktum att relationsarbetet generellt faller på kvinnans lott.

Jag känner igen detta från min egna relationer. Det var mycket viktigare för mig än för honom att relationen skulle vara och framstå som jämställd. Det var jag som ägnade tid åt att försvara relationen. När jag kom i kontakt med feministisk teori som påvisade den ojämställdhet som fann i vår relation så var det en stor kris för mig – min självbild rubbades väldigt mycket. Var jag också en av de här förtryckta kvinnorna?

I ett samhälle där vi pratar om strukturer som om de vore individernas egna ansvar att göra upp med i sina egna liv så är det inte konstigt att det blir såhär. Detta i kombination med att fokus ligger på att kvinnor är förtryckta snarare än att män förtrycker, och att det generellt är så att ansvaret för relationer åläggs kvinnor, så är det klart att kvinnor känner skuld inför om deras relationer inte är jämställda.

Men framförallt innebär ojämställdhet inte att relationen är rakt igenom dålig. En kan fortfarande få ut något av en relation, trots att den inte är helt jämställd. Jag inbillar mig inte att min samkönade relation är jämställd heller. Det är liksom inte det som är poängen, att alla individuellt ska ordna sina relationer så de blir jämställda, utan att försöka förklara hur samhället och relationer struktureras utifrån kön.

Helt enkelt: folk måste sluta ta detta så jävla personligt. Det handlar inte om era personliga tillkortakommanden, det handlar om att vi lever i ett patriarkat.

Jag tror helt enkelt inte att era heterorelationer är jämställda.

Bland det värsta jag vet är att behöva ta ställning till andra människors så kallade ”jämställda relationer”. Det är inte helt ovanligt att folk typ ”konfronterar” mig och ba ”men jag och min pojkvän är faktiskt jämställda så därför är allt du säger fel”. Kanske är de rentav lite sårade över att jag hävdar saker på en generell nivå som de inte känner igen sig i. Kanske tycker de att jag har någon slags skyldighet att presentera en världsbild som är bekväm för dem.

Dessa människor förväntar sig att deras högst subjektiva känslan av deras relation, som de givetvis dessutom är partiska i bedömandet av, ska vara något slags tillräckligt ”bevis” för att jag ska omkullkasta en generell teori kring hur män exploaterar kvinnor i heterorelationer. Det är ju inte som att det saknas belägg för denna uppfattning, att kvinnor utför mer arbete i hemmet är ju oerhört välbelagt, det finns även studier som visar på det högre känslomässiga ansvar kvinnor tar även om det såklart är en sak som till sin natur är svår att kvantifiera.

Även om en nu skulle ha lyckats kringgå allt detta i sin relation så kvarstår fortfarande det faktum att män har en högre social status och att kvinnor i högre grad definieras och värderas utifrån sina relationer med män. Detta kan en inte komma ifrån även om en är upplyst. Det är liksom inte en själv som bestämmer det, det är samhället.

Jag är så trött på att behöva ta ställning till hur folk upplever och inte upplever sina relationer. Jag tycker inte att det är min sak att bry mig om. Folk får väl va ihop med vem de vill och organisera sitt samliv hur de vill och de nu är nöjda med det, men på ett strukturellt plan finns det tydliga belägg för att kvinnor förlorar i relationer med män.

Vad jag tycker är märkligt är hur tungt människor anser att deras subjektiva upplevelser av saker och ting väger, att de tycker att det i sig är ett argument emot något att de inte upplever saken på det ena eller det andra sättet. Jag tänker mig att en åtminstone borde bemöda sig med att specificera hur en upplever att beskrivningen felar och hur en tänker sig att det är istället. Men icke, istället är det bara ett enkelt ”jag håller inte med”. Hur fan ska en respondera på detta?

Hur kan jag förväntas ta allvarligt på den här typen av invändningar? Hur kan jag förväntas bara acceptera att det någon säger om sin relation är sanning och ofiltrerat ta till mig det? Jag tycker det är så himla konstigt.

Jag är ledsen, men jag tror helt enkelt inte på att era heterorelationer är jämställda. Så är det med det. Och jag tänker framförallt inte ta det för sant och teoretiskt relevant bara för att ni själva säger det. Om ni tycker att detta är jobbigt så föreslår jag att ni inte läser en blogg var syfte är att analysera världen i allmänhet och relationer i synnerhet ur ett könsmaktsperspektiv. Det kan bli ganska jobbigt om en tar illa vid sig av sådant.

Hur kan en känna det en inte levt?

Hur ska jag kunna säga att jag ”alltid vetat” någonting som jag inte haft ett språk för att beskriva? Vilka känslor och tankar ska jag hänvisa till för att bevisa att mitt begär till kvinnor är någonting som följt mig genom livet, och därmed autentiskt? Det faktum att jag inte vågade ta några initiativ sexuellt förrän ett år efter min sexdebut? Det faktum att jag aldrig blev våt när jag hade sex med män, i alla fall inte som nu? Det faktum att jag aldrig kände ett så starkt, rent och lustfyllt begär till någon man som jag gör nu? Ska jag använda dessa erfarenheter för att bevisa att mina begär är autentiska, att jag är född såhär men bara inte har vågat erkänna det på grund av samhällets homofobi och min egen internaliserade.

Det har alltid varit något som skavt i mina heterorelationer. Jag har alltid känt mig otillfredsställd. Men jag tror inte att det är för att jag egentligen, innerst inne, begärde kvinnor. Snarare började öppna mina ögon inför mitt begär för kvinnor för att heterorelationerna skavde så mycket att det till slut blev stora öppna sår som tog månader att läka. Det var först när jag var helt söndertrasad av allt skavande som jag började se mig om efter något annat.

Min process var en resa bort från något, inte till något. Jag visste inte vad jag ville ha, bara vad jag inte under några omständigheter kunde tänka mig att genomleva igen. Om jag hade hittat en man som hade gett mig det jag behövde, eller i alla fall något som inte skavde fullt så mycket, så hade jag nog slutat leta. Om jag hade kunnat vila i heteromonogamin så hade jag aldrig behövt ta reda på att jag också kan begära kvinnor, för det hade inte varit relevant för mig.

Samtidigt var det något som hindrade mig att söka under flera år. Jag var under många år helt övertygad om att jag var heterosexuell, om att jag bara kunde känna begär gentemot män. Det var inte det att jag kände något starkt tvång från min omgivning eller från mig själv, det var mest bara en självklarhet att det var så det var. Inte kunde jag känna begär till kvinnor, för då hade jag ju vetat det. För det är så det är, när en känner begär till kvinnor, att en vet. Det ska inte bara vara något som skaver, det ska vara en ren känsla av begär.

När folk pratar om att vara född på ett visst sätt blir jag arg, för jag vill inte att min sexualitet jag förstås utifrån de termerna. Jag är inte född till att älska och begära kvinnor, jag är född precis som alla människor med ett behov av närhet, trygghet och gemenskap, och det är någonting jag inte kan få utan väldigt omfattande uppoffringar inom ramarna för en heterorelation i detta samhälle. Det är inte något inre begär hos mig som gör att jag dras till kvinnor, utan den mycket konkreta erfarenheten av hur heterorelationer skadar mig.

När ni pratar om att vara ”born this way” så ställer ni ett krav på alla kvinnor som begär kvinnor att bevisa sig, att passa in sig i er mall om hur en riktig lesbisk ska vara. Jag åläggs kravet att bevisa att mitt begär är autentiskt på ett sätt som jag aldrig behövde i mina heterorelationer, trots att det kanske hade varit mer välbehövligt.

Varför gör ni detta? Jo, för att inbilla er att mina begär inte spelar någon roll för er. För att inbilla er att om ni hade begärt kvinnor, då hade ni minsann vetat det. För att inbilla er att era heterosexuella begär sitter hårt som berget. Och detta handlar i sin tur om att upprätthålla heteromonogamin. Genom att förpassa mig in något slags undantagsland som ni kan tolerera så håller ni heteromonogamin intakt.

Hur kan en känna det en inte levt? I vilken vrå av mitt inre ska jag gräva för att hitta det där rena begäret, den där känslan av att vara ”born this way”, som ni vill att jag ska känna? Vilken av alla dessa erfarenheter ska jag plocka fram, så att ni ska kunna granska den och tänka att ”gud vad skönt sådär har inte jag känt” och godkänna den, eller känna igen er och avgöra att den inte är nog för att bevisa min autenticitet.

Mitt begär har ingen kärna, det är någonting jag lever. Det är inte mer eller mindre autentiskt än era begär. Jag är inte född till att begära kvinnor, lika lite som ni är födda till att begära män. Jag är, liksom er, en produkt av mina erfarenheter och det liv jag lever.

Om rädslan att bli övergiven och risken med löften.

Jag tänker på det här med att uttrycka rädsla och osäkerhet i relationer och hur det tas emot. Att känna rädsla och osäkerhet ä relationer är vanligt. För mig är det förknippat med känslor av övergivenhet; jag är väldigt rädd för att bli lämnad. Jag antar att detta på något sätt kan spåras till min ~*uppväxt*~ men det är inte det intressanta nu. Oavsett hur det är med den saken så är det i alla fall så att jag måste hantera detta i mina relationer här och nu.

Så hur gör en detta. Grundläggande för mig är att jag känner att jag har utrymme för att uttrycka dessa känslor och känna att de är legitima. Detta är nödvändigt för att jag ska kunna finnas någon slags ro i mina känslor, istället för att agera på dem genom att till exempel misstänkliggöra min partner, avkräva löften och liknande.

I relationer med män har jag upplevt att de hanterar detta genom att lova mig saker de inte kan hålla. Typ om jag uttrycker att jag är rädd för att bli lämnad så säger de ”men jag kommer aldrig att lämna dig”.

Problemet med den här strategin är för det första att den bygger på en lögn, en kan inte lova något sådant. Detta viftas ofta bort med ett ”jamen alla vet ju att det är sånt en säger i relationer”. Det är förvisso sant, men jag anser inte att det är rimligt att bygga en relation på att säga saker som inte är allvarligt menade. I den aktuella kontexten så är ju syftet med att säga så att lugna ner sin partner, så uppenbarligen så anser ju den som säger det att det ska tas på allvar på något sätt. Jag kan inte både förväntas ta ett löfte på allvar och förväntas släppa det när det passar den som avlagt löftet. Anledningen till att ett löfte verkar lugnande i sammanhanget är ju att det är just ett löfte.

Det andra problemet är att det på sikt stärker rädslan för att bli övergiven. Om en person möter denna rädsla med att intyga att det inte kommer hända så förstärker det bilden av att det är en katastrof om detta sker.

Istället borde en möta dessa känslor genom att säga typ ”jag förstår att du känner så” och prata om hur en kan göra i stunden för att minska denna känsla. Kanske finns det speciella situationer som triggar igång det. I så fall kan en prata om hur en ska göra i sådana situationer. För mig är det viktigaste att kommunicera och att känna att jag har en ålagts i personens liv. Typ en kanske inte alltid kan prata, men då är det skönt att veta varför. Om en inte har någon kommunikation kring sådant är det för mig lätt att gå in i att avkräva uppmärksamhet vid ett specifikt tillfälle eller skuldbelägga den andra. Det är lättare för mig om jag vet att den andra kommer ha svårt att prata och varför, för då slipper jag känna att problemet ligger hos mig för att jag är klängig. Så har det ofta varit i mina relationer, att jag har blivit skuldbelagd av partners för att vara för klängig när jag velat ha kontakt. Ett sådant beteende ökar egentligen bara behovet av bekräftelse.

Ofta upplever jag att de släpper bara genom att nämnas, för då slipper en gå omkring och älta det i sin egen skalle. Ofta känner ju den andra liknande saker och det kan också vara bekräftande att veta att en inte är ensam om att känna sig rädd för att bli övergiven.

Jag tror att det är viktigt att försöka få varandra att vara trygga i relationen utan att för den sakens skull lova saker om framtiden. Det går att ta hand om varandra i nutid, en behöver inte göra det till en fråga om att alltid vara tillsammans eller alltid älska varandra.

Kommentarer om barnafödande, sterilisering och abort.

Tänkte svara på lite kommentarer jag fått angående barnafödande, abort och sånt. Det är alltid så himla intressant att läsa tanka och erfarenheter om detta!

Trodde inte att jag ville ha barn, blev galet kär och lycklig. Fick längtan efter barn, fick två barn och trots att jag inte trivs i föräldrarollen ångrar jag aldrig aldrig mina barn.
Kanske värt att diskutera också? Jag tycker tex inte om andra barn, att leka, att vara någon slags universal-förälder. Gillar ej andra föräldrar. MEN mina barn är ett val jag aldrig ångrar, och kärleken till dem är obeskrivbar. Hm, luddigt, men man kanske vill ha barn men inte vara förälder? Så är min genomgående känsla kring allt.

Jag tänker liknande kring mitt eget val. Jag tycker om barn och vill gärna ha relationer med barn, men jag har ingen lust att tillskrivas föräldraansvar och framförallt inte modersansvar. Jag vill inte ha juridiska rättigheter till en annan människa, jag vill inte ha ekonomisk makt över en annan människa och jag vill inte vara ansvarig för en annan människa inför resten av världen. Det är liksom en typ av relation jag anser osund på många sätt, och det spelar ingen roll om denna människa delar mitt dna och om jag krystat fram den ur min livmoder, det kommer ändå inte vara bra. Jag skulle gärna vara förälder om det inte innebar samma sak, utan om barn var ett kollektivt ansvar och om barn hade mer rättigheter.

Försökte skicka en kommentar tidigare idag men den försvann… Jag ville också sterilisera mig när jag var ungefär i din ålder. Har alltid vetat att jag inte vill ha barn. Dock fick jag veta att det var en lång process där man måste träffa psykolog mm. så jag gav upp hela tanken. Det gjorde mig förbannad att inte få välja själv. Sen var det också otroligt irriterande med alla människor som sa ”du kommer ångra dig när du blir äldre”. Jag är nu snart 33 och vill fortfarande inte ha barn. Folk verkar nu äntligen ha accepterat att det är så.

För mig är hela tanken med att sterilisera mig just att undvika att jag skulle ångra mig i något svagt ögonblick och sedan stå där med ett barn på halsen, eller att jag skulle bli gravid av misstag och på något sätt hindras från att göra abort. Det är ju en grej i misshandelsrelationer att männen försöker ta sig rätt att bestämma över kvinnans reproduktiva förmåga, och jag utesluter inte att jag kan komma att hamna där. Jag har också funderat på att operera bort livmodern för att slippa mensen och så, men det verkar ju också vara väldigt svårt att få till. Till och med värre, eftersom en inte kan befruktas på konstgjord väg då.

Jag är snart 20 och har vetat hela mitt liv att jag inte vill ha barn, det är inget jag behövt fundera på för det känns så uppenbart och självklart. Visst är det teoretiskt möjligt att jag i framtiden kan tycka att det vore trevligt, men jag är övertygad om att det aldrig är något jag kommer bli förtvivlad om jag inte får. Det provocerar mig hur ingen verkar ta det seriöst, lite som hur många säger att unga icke-hetero inte kan veta sånt än. Lika klart som jag vet att jag inte vill ha barn verkar samhället tro sig veta att det är något för mig.

En annan grej som är intressant angående detta är hur människor ofta hänvisar till den biologiska klockan och någon slags drift till reproduktion, som om det vore en rimlig grund att fatta sitt beslut på. Om det nu är så att dessa ”drifter” är så oerhört starka så kanske det är smart att fatta ett beslut innan så att en inte hamnar där bara för att.

Varför skulle mitt beslut idag vara mindre värt än någon eventuell barnlängtan om fem år? Med tanke på hur många andra livsavgörande beslut en fattar i tidig ålder så borde ju detta inte heller vara något problem

Så viktigt. Jag tror inte att jag vill skaffa barn. Men jag är rädd för att ångra mig när jag väl inte kan.
En annan sak jag funderar på är att jag tycker att det är så jävla synd att så många vettiga människor väljer att inte skaffa barn. De barnen hade fått så mycket vettigt hemifrån och haft störrre chans att förändra världen till det bättre. Men det går ju inte att skaffa barn bara för att förändra världen, eller?

Argumentet ”men du skulle ju blir en så bra förälder, du borde skaffa barn” stöter jag på då och då. Jag anser att detta handlar om att jag som kvinna inte anses kapabel att förändra på något annat vis än genom mina reproduktiva förmågor. Jag vill hemskt gärna förändra världen själv, inte ålägga mina barn det.

Inte för att jag tycker att det är ett argument i sig, men om förändring är ens mål så tror jag att en förändrar väldigt mycket mer genom att påverka människor som redan finns än att uppfostra ett barn. Det är ju inte direkt något en gör i en handvändning. Vidare så ställer jag mig emot idén att mina reproduktiva förmågor ska användas av någon, inte heller för kampen.

Dessutom; bara för att en är en medveten och normkritisk person så innebär inte det att en per automatik är en bra förälder. Jag skulle nog ha reproducerat en jävla massa skit i föräldraskapet alldeles oavsett. Min främsta invändig mot familjeinstitutionen är just att den omöjliggör sunda mellanmänskliga relationer, såväl mellan män och kvinnor som mellan föräldrar och barn. Jag tror inte att någon är starknog för att kringgå detta.

Jag var 21 när jag blev gravid, med en man jag hade träffat i knappt tre månader. Gjorde ett extra test hos barnmorskan, vilket såklart visade positivt. För mig fanns det inga som helst tvivel om abort, vilket jag också sa när hon frågade hur jag kände. Varpå hon säger: ”Ja, jag förstår att detta är ett svårt beslut, du har ju en pojkvän och ett jobb och har ju helt andra möjligheter än om till exempel en sextonåring varit i samma situation.” Jag blev så fullkomligt chockad över att hon på allvar ville börja diskutera alternativa möjligheter till abort, och den skulden hon lade på mig med den meningen var det absolut värsta i hela denna härvan. För henne var det oklart varför jag, !somhadeenpojkvän!, så impulsivt bestämde mig för abort. Min anledning att jag inte kände för att bli morsa tillsammans med en snubbe jag nyss träffat var liksom inte tillräcklig. Fortfarande idag, 8 år senare, kan paniken skölja över mig, att jag hade kunnat övertalats och ”tvingats” till ett liv utom min kontroll, (han var ingen bra person, milt uttryckt), när jag påminns av omgivningen om att jag borde börja skaffa barn. Så det där ”fria valet” jag hade då, att välja bort fostret, visade sig inte vara så självklart som jag först inbillat mig, och jag insåg för första gången på riktigt att min kropp faktiskt inte bara tillhörde mig. Om jag hade övertalats till att behålla barnet hade ju även det varit ”mitt” val, men det hade ju byggt på skuldkänslor blandat med förhoppningar inför den stackars maktlöse pojkvännen, som lovade mig världens bästa liv, och varningarna från sjukvården om ev risker med en abort.

Det är extremt symptomatiskt hur just pojkvännen lyfts fram som avgörande. Jag tänker att det har att göra med att det fortfarande anses skamfullt att sätta ett barn till världen utan att det finns en man där som legitimerar barnet. Att vara ensamstående mamma är ju fortfarande inte okej.

Jag tänker att förekomsten av pojkvän, eller känd far till barnet, kan vara ett argument emot att föda det. Det skapar ju ett juridiskt band till en man som kan vara väldigt jobbigt. Jag skull hellre skaffa barn utan någon känd far till barnet. Jag skulle inte vilja behöva förhålla mig till både ett barn och en man. Det är konstigt att det lyfts fram som självklart positivt, en barnmorska om någon borde ju veta att det är vanligt att kvinnor blir utsatta för misshandel av sin partner under graviditet.

Också den här idén med att vi alldeles självklart har fri abort, som du ju säger inte fungerar så jävla lysande i praktiken. I praktiken kan det vara både krångligt och en kan bli motarbetad känslomässigt. Detta är något som jag själv har funderat mycket på angående eventuell sterilisering. Det är ju såklart inte heller något en kan göra bara sådär, men då har en det i alla fall gjort för gott. Jag vill inte stå inför det faktiska valet att behålla eller abortera, för jag är rädd att jag skulle låta mig påverkas av föreställningar om hur fint det är med barn och liknande.

Jag tycker ofta det framställs som om abort är och liksom ska vara ett oerhört svår och tungt beslut. Som du säger så är det inte alls säkert att det är så, för vissa är det en självklarhet. Men givetvis blir det tyngre om en möts av denna attityd från vården.