Etikett: avslut

Värdiga avslut skyddar män som leker med kvinnors känslor.

Idag har Björk skrivit om vett och etikett i kärlek, och om att kräla och vilja ha tillbaka den som har lämnat en. Jag relaterar väldigt mycket till den här texten just nu.

Jag tänker att den här idén om att en ska kunna acceptera sakernas tillstånd och lämna relationen med stolthet, och vilket förnekande det är av känslor. Hur kärleken som ska ta oss med storm och som vi ska hänge oss när den erbjuds plötsligt inte ska få ta plats i våra liv längre. Hur vi ska kunna släppa det så fort det faller, trots att det varit vårt allt?

Och jag tänker också att män gör något med kvinnor med sina kärleksyttringar, med att ge löften oavsett om de är uttalade eller implicita i handlingar. Att inte visa hur det påverkar en är ett sätt på vilket män kan göra detta igen och igen, för att de inte inser vilka konsekvenser det får för människan de gör det emot. Om jag känner mig sviken, sårad, hjärtekrossad, på grund av hur en man har behandlat mig, varför skulle jag låta honom vara omedveten om den skada han åsamkat mig? Varför skulle jag gå därifrån med stolthet, den enda som tjänar på det i längden är ju han. Det är han som kan fortsätta vara ignorant inför hur han påverkar andra.

Det som är sårande när en relation tar slut är inte bara uppbrottet, utan vägen dit. De löften som givits, de känslor som rivits upp och de känslomässiga band som knutits. Att leka med någons känslor, inge förhoppningar, och sedan förvänta sig att personen inte ska besvära en mer så fort leken inte längre är rolig för en, det är ett beteende som många, speciellt män, ägnar sig åt i relationer, såväl officiella som inofficiella. Att kvinnor sedan bara ska acceptera läget är att lägga en jävla massa ansvar på dem, och låta män gå fria.

Kärleken så som den konstrueras idag är en jävligt smärtsam upplevelse, och det är ingenting vi kan sopa under mattan. De människor som sårat oss borde få veta det, de borde få det uppkört i fejset, de borde inte få svära sig fria. Hela idén om att konstruera någon slags ”värdighet” utifrån detta handlar om att förneka känslor, förneka hur det som sker i våra liv, i våra relationer, påverkar oss och skakar oss i grunden. Förneka att människor kan göra en jävligt jävligt illa, och att det är något en måste kunna ta konsekvenserna av.

Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt.

Nu kommer jag bli en såndär som dissekerar andras privatliv med det skiter jag i. Jag tycker nämligen detta är en jätteviktig grej.

Det har varit en massa snack om att Niotillfem-Sandra blivit dumpad av sin kille. Detta har föranlett en massa olika reaktioner. Vissa tycker synd om henne, andra tycker att det är helt obegripligt och att Ludvig (hennes ex) är ett svin. Och så har vi den tredje kategorin, som är personer som tycker att det är konstigt att hon är chockad och tycker att hon har varit obegripligt naiv när hon trott att förhållandet kommer vara för alltid.

Jag tror, och i vissa fall vet, att dessa människor är sådana som länge stört sig på den typen av tvåsamhetsromantisering som Sandra gett uttryck för. Detta är något jag kan sympatisera med, ty jag blir själv helt galen när folk beskriver tvåsamheten som typ Nirvana, den eviga lyckan och så vidare. Samtidigt kan jag verkligen inte begripa varför man skulle gå omkring och förvänta sig att saker och ting ska ta slut.

Såhär. När jag var ihop med min pojkvän så ville jag också ha en framtid tillsammans med honom. Nu blev det inte så, och det var jag jävligt ledsen för när vi gjorde slut. Jag ville ju vara med honom, jag ville att vi skulle kunna ha en framtid tillsammans. Jag är ingen person som romantiserar tvåsamhet eller ser kärlek som alltings lösning, men jag fattar då rakt inte varför man skulle vara i ett förhållande om man inte tror att det kommer fungera. Det verkar ju helt och hållet meningslöst.

Jag tycker att det är fint av Sandra att våga skriva att hon blev dumpad, att det skedde mot hennes vilja och att hon mår skit av det. I en tid där de flesta hyllar individualism, cynism och att göra sig osårbar så vågar hon visa upp sitt innersta, berätta om sina drömmar. Jag tror att många som blir dumpade känner sådär, att det kommer som en chock och att man ville och trodde att det skulle vara för evigt. Och många väljer nog då att hålla sin sorg för sig själv, och istället säga att det var ett gemensamt beslut och att man växt ifrån varandra eller något.

Istället för att våga erkänna sitt behov av och sin tilltro till en annan människa så spelar man oberörd. Cynisk. Kärlek kan ju aldrig vara för evigt, det finns inga sagoslut.

Och nu när Sandra gått ut och faktiskt vågat blotta sig, vågat blotta sina drömmar, sin kärlek och sin sorg, så hånas hon. Hånas för att hon vågade drömma. Hånas för att hon vågade tro att hon skulle kunna leva med sin kärlek för evigt. Hon kallas naiv, hon kallas romantiserande, hon kallas till och med korkad. Vad skulle hon ha gjort? Skrivit att hon ändå aldrig trott på förhållandet? Att det var ett gemensamt beslut? Att hon ska hitta sig själv?

Nej, jag tycker inte att tvåsamhet är det enda rätta, det vackraste som finns eller något sådant. Men jag tycker att man ska få lov att drömma utan att någon jävla cyniker ska komma och trycka det i ansiktet på en när det inte fungerar, när man är förkrossad för att det tagit slut. Ha så jävla skoj i livet där ni går omkring och ständigt tänker att inget är för evigt, att allt kan ta slut, att man inte ska känna tilltro till något eller ty sig till någon, för då är man svag och kan bli sårad.

Det gjorde ont som fan när det tog slut mellan mig och Emanuel och jag förbannade mig själv för att jag vågade tro på vårt förhållande, vågade ha drömmar om att det skulle fungera. Men såhär i efterhand är jag glad över att jag vågade älska honom, vågade tro på oss, och att jag troligen kommer våga göra det igen, med någon annan. Bättre det än att bygga upp en mur av cynism kring sin person, aldrig våga älska fullt ut av rädsla för att bli sårad. Jag blir hellre sårad så att det känns som att jag ska gå sönder än att stympa mig själv känslomässigt. Priset för att älska är att vara svag, utlämnad åt en annan person, men det är det värt.