Det talas mycket om bortskämda ungdomar som inte vill ta de jobb som erbjuds, för det ”finns ju jobb”. Det är sant att det finns jobb som är lätta att få för ungdomar, främst inom telemarketingbranschen. Jag har själv fått ett flertal sådana jobb utan större ansträngning. Sant är också att dessa arbetsköpare ofta endast betalar provisionslön, alternativt en väldigt låg grundlön och resten provision, har en extremt hög personalomsättning, dålig personalpolitik och så vidare. Det är klart att det är enkelt att få jobb om arbetsköparen inte behöver offra något för att anställa en, om man slutar automatiskt om man inte håller tillräckligt högt, ofta nästan omänskligt, tempo.
Alla gånger jag har fått telemarketingjobb har jag antingen tackat nej eller slutat ganska omgående. Anledningarna har varit dels att företag ljugit om lönemodellen i sina platsannonser (sagt att det är grundlön när det enbart är provision), vilket jag tycker är jävligt oseriöst och inte riktigt har lust att jobba på ett företag som gör. Det tycker jag är ett rimligt krav att ställa som arbetssökande, att det företag man ska jobba på inte ska slösa två-tre timmar av ens liv på att få en att söka ett jobb man inte skulle ha sökt annars genom att ljuga. Jag jobbade även en dag på ett ”seriöst” företag som ägnade sig åt att sälja importerat vin genom att utnyttja ett kryphål i alkohollagstiftningen, men det var så mördande tråkigt att jag slutade. Jag fick inte heller lönen för det arbete jag utfört fast det var sagt att jag skulle få den, så så seriöst var företaget kanske inte.
Utöver det har jag jobbat som lärarvikarie, som diskplockare och som ”piccolo” på sjukhus. Dessa arbeten har kanske inte varit de roligaste, men jag har utfört dem. Lärarvikariejobbet var mitt senaste och även det jag hade längst. Jag var anställd på en vikarieförmedling och visste i princip aldrig hur arbetsveckan skulle komma att se ut. Jag sov fruktansvärt oroligt varje natt eftersom jag alltid gör det när jag ska göra något nytt dagen innan, det är sån jag är. Jag var trött precis hela tiden, men samtidigt otroligt uppstressad. Det här jobbet är, trots att jag bara jobbade 15-20 timmar i veckan, något av det mest slitsamma jag gjort i hela mitt liv. Att aldrig veta, att alltid passa på telefonen, att alltid åka till nya platser och så vidare är helt enkelt extremt slitsamt.
En gång sa de på förmedlingen att de skulle strunta i att betala ut min lön om jag inte han få någon underskrift på mitt papper innan receptionen på skolan stängde. Hela deras system byggde på dessa underskrifter, som man skulle få på en liten lapp. Ändå ansåg de sig inte ansvariga för att det skulle fungera utan tyckte att jag, på min lediga tid, skulle åka tillbaka till skolan och fixa underskrift. En skola som inte alltför sällan låg i alla fall en timmes resväg bort. Jag trodde knappt mina öron när jag hörde orden ”såklart, jag förstår” komma ur min mun när tjejen på andra sidan telefonlinjen sa detta. Seriöst, hur kan man acceptera att någon inte ger en lön för det arbete man utfört för dem? Det frågar jag mig såhär i efterhand. Men det är väl sådan man blir av rädslan för att minsta krävande av ens rättigheter ska leda till uppsägning. Och allt detta för en lön på 100 kronor i timmen.
Är jag bortskämd för att jag inte har någon lust att ägna mig åt detta? Jag har inga problem med att utföra ett tråkigt jobb för en relativt låg lön, men jag vill bli behandlad med respekt. Jag vill inte att någon ska ljuga i sin platsannons, jag vill inte att någon ska strunta i att betala ut min lön, jag vill inte gå omkring i ett tillstånd av ständig osäkerhet inför när, var och hur jag ska arbeta nästa gång, jag vill inte jobba på en arbetsplats som har så dålig personalpolitik att de sliter ut sina anställda efter 2 månader, jag vill inte jobba för enbart provisionslön eftersom det inte är en säker inkomst. När det kommer till det rena arbetet är det i princip bara telemarketing jag inte har någon lust att utföra, utöver det har jag fan inte problem med en enda arbetsuppgift (förutsatt att det inte leder till en massa skador snabbt på grund av för hög arbetsbelastning). Jag kommer inte skutta till jobbet, men jag kommer utföra det. Detta är enligt min uppfattningen inställningen hos de flesta i min generation. Jag tror till och med att en del blir glada och tacksamma för att få chansen att sälja saker till folk över telefon för provisionslön. Är det bortskämdhet?
