Jag är inte tacksam för mina skitjobb.

Ibland får privilegierade människor för sig att prata om hur bra de tycker det är med ”skitjobb”. Ofta refererar de till sina egna erfarenheter av sina ”hundår” och hur mycket ödmjukare/tacksammare/driftigare/whatever det gjorde dem och att de nu kan uppskatta sina välbetalda och roliga jobb mer.

Problemet med det här resonemanget är just att dessa ”skitjobb” ses som hundår, alltså som en specifik period i livet under vilka en kämpade och slet, för att kunna få det bättre sedan. Något tillfälligt en gjorde i väntan på något annat. Problemet är att alla inte får det bättre sedan. Att prata om dessa erfarenheter som ”hundår” som om det gällde alla är oerhört privilegierat. Det är inte alla som har detta som ”hundår”, för vissa människor pågår det hela livet och det blir liksom inte bättre. Det handlar om klass, det handlar om vilka som kan kosta på sig att se den där perioden som en kort avstickare på en bana framåt.

Jag har haft skitjobb, jobb som slitit ut mig fysiskt och mentalt, som fått mig att må sjukt jävla dåligt och varit stressad hela tiden. Dessa jobb har inte gett mig något mer än en ständig stress inför att hamna där igen. De har inte tillfört något positivt i mitt liv, utom möjligen förstärkandet av insikten att det livet inte är värdigt någon levande varelse.

Såhär: även människor som inte gör karriär, som har lågkvalificerade ”skitjobb” hela livet, förtjänar att leva att värdigt liv. Även de som jobbar som städare, undersköterska, servitör eller diskplockare hela jävla livet förtjänar trygghet, stabilitet, en lön att leva på och så vidare. En ska inte behöva ”ta sig” någonstans, inte behöva ”bli något”, för att kunna leva ett värdigt liv.

Jag kommer ALDRIG prata om mina erfarenheter av ”skitjobb” som något bra. Det sög och det fick mig att må dåligt och det är ingenting jag tycker att någon människa förtjänar att leva i under någon period av sitt liv, än mindre hela livet igenom. Jag är mycket glad att jag troligtvis inte kommer behöva kräla där igen, jag är glad att jag troligtvis inte kommer att behöva gå upp klockan halv sju för att sitta på helspänn för att jag kanske kanske får jobb, jag är glad att jag inte kommer behöva ha telefonen nära hela tiden för att kunna svara om någon ringer, glad över att inte behöva ta mig till nya platser varje dag och glad över att inte behöva sova oroligt varje natt för att jag inte vet vad som kommer hända dagen efter, och allt detta för väldigt lite pengar. Vad som gör mig ledsen är att andra människor tvingas leva med denna jävla skit.

Att tycka det är rimligt att människor ska motiveras av skräck inför ett liv i otrygghet, slitsamhet och fattigdom är oerhört osympatiskt. Att tycka att människor ska känna ”tacksamhet” för att de slipper detta är att ha en jävligt märklig syn på vad ett människoliv är värt. Är vi inte värda mer än detta? Är inte alla värda att kunna leva ett värdigt liv?

Bortskämda företag.

Intressant tycker jag det här med företag som anklagar ungdomar för att vara bortskämda. Varför är det aldrig någon som pratar om att företag är bortskämda? Jag minns till exempel en artikel jag läste om någon från Svenskt Näringsliv som whinade om att inga ungdomar ville spendera sommaren med att plocka tulpaner för en pisslön och att de därför fick ta in folk från utlandet. Förväntar sig företag att vi ska slicka deras fötter för vilket skitjobb som helst?

Medborgarlön är en ide som förtjänar att spridas.

Isobel Hadley-Kamptz skriver om medborgarlön, ett initiativ jag tycker är helt underbart.

Medborgarlön är rätt och slätt att alla ska var berättigade en inkomst utan motprestation. Denna inkomst ska, enligt de flesta, täcka levnadskostnaderna ganska precis.

Det finns många fina saker med medborgarlön. Dels så slipper man ge sig in i den förnedrande socialbidragskarusellen, som idag är uppbyggd på ett sätt som får folk att fastna i den (bland annat så dras alla ytterligare inkomst från bidraget, vilket leder till att allt annat än heltidsjobb känns menlöst). Systemet med socialbidrag är ovärdigt på många andra sätt, bland annat för att det ständigt krävs att man ska lämna in en jävla massa kvitton på allt. Det är också osäkert för många, oron för ifall man får det eller inte är stor för många.

Med medborgarlön skulle man ha ett system som var bra mycket värdigare för alla inblandade. Man skulle slippa gå och tigga pengar från staten, helt enkelt. Man skulle kunna ta bort både socialbidrag, CSN och säkert en massa annat också. Institutioner som kräver en massa kostnader för administration (herregud, fatta alla tjänstemän som sitter och handlägger allt).

Troligen skulle rörligheten i samhället öka. Dels för att grundtryggheten inte längre skulle komma från jobbet, vilket skulle göra folk mer benägna att ta risker, kanske genom att byta jobb, starta eget eller plugga nåt nytt. Troligen skulle det också förbättra villkoren på arbetsmarknaden, eftersom människor skulle vara mindre benägna att ta så kalladeskitjobb” för att överleva.

Visst finns det problem. Typ att vissa kanske kommer leva enbart på medborgarlönen. Men jag tror det är ett större problem idag, med socialbidraget, i och med att man med medborgarlön skulle kunna tjäna pengar från sin allra första arbetsdag. Jag tror att de flesta vill ha lite mer pengar än vad som täcker levnadskostnaderna precis.

På det stora hela tror jag att medborgarlön kommer leda till ett bättre samhälle. Jag är dock inte ekonom så jag vet inte vad det finns för begränsningar där. Men oavsett: det är en ide som jag tycker förtjänar att tänkas riktigt noga på och som jag tycker att alla ska sprida. Så gör det nu!

Företag drivs av människor och det måste få sätta gränserna.

Karin Wanngård har ju sagt att unga inte ska behöva ta skitjobb. På det svarar några allianspolitiker och undrar vad som egentligen är ett skitjobb. De vill uppenbarligen få det att framstå som att Wanngård är föraktfull inför vanliga jävla knegare. De berättar att ett ”skitjobb” faktiskt kan vara början på en lysande karriär och försöker få det att framstå som att Wanngård vill förvägra alla ungdomar detta. Jag måste säga att jag mår lite illa av den uppenbart medvetna misstolkningen av Wanngård som ligger till grund för den här artikeln, de hackar på allt de kan komma åt!

Jag skulle inte ha tyckt att städning var ett skitjobb om man tjänade 150 spänn i timmen på det (skillnad här på att tjäna och att fakturera). Jag skulle inte tycka att Mcdonalds var ett skitjobb om man slapp stämpla ut när det inte var kunder i ”restaurangen”. Jag skulle inte tycka att telefonförsäljning var ett skitjobb om man hade en dräglig lön som var fast, och utöver den fick provision.

Jag känner en kille som jobbade med att göra rent spåren från snö i vintras. Det var långa arbetspass, slitigt och mitt i natten. Men jag skulle inte kalla det ett skitjobb, för han tjänade drygt 200 spänn i timmen. Nu handlar det såklart inte bara om lönen, utan om arbetsvillkor i övrigt. Är det okej att vara sjuk utan att få sparken? Skriker folk åt en varje dag? Har man en säker anställning?

I vissa fall kan man kompensera jobbigt jobb med en högre lön. Men många arbetsplatser där det jobbar mycket unga har satt det i system att ständigt ta in nya, för att folk helt enkelt inte orkar. Det finns arbetsplatser där medellängden på de anställda är några veckor, helt enkelt för att få pallar. Detta är gäller framförallt inom telemarketing.

Om det ser ut så borde man först och främst de till att återuppliva den numera sovande instansen arbetsmiljöverket så att de kan göra lite inspektioner. För om så få orkar mer än en månad utan att bli utslitna så är det ju något fel. Kanske kräver företagen för mycket av sina anställda. Det finns ju liksom en gräns för vad människor orkar med. Kanske inser folk att de inte kan sälja tillräckligt för att få en bra lön.

Skitjobb finns men det behöver inte vara så. Man kan ha en arbetsmiljö och villkor som gör att även de mest slitiga yrkena känns okej. En tolerans för att alla kanske inte är på topp varje dag, för att människor inte klarar vad som helst. Och om det nu skulle finnas något företag som inte överlever om de skulle ha så humana villkor att folk orkade stanna mer än en månad: ni skulle kanske ta och inse att er företagside inte funkar. För nånstans drivs ju företag ändå av människor, och det måste få sätta gränserna.

Mycket kan sägas om situationen för unga idag, men skitjobb saknas fan inte.

Det finns faktiskt ett riktigt skitjobb för ungdomar: telemarketing. Jag ska förövrigt provjobba på ett sådant företag i morgon. Telemarketing är nog det skitigaste du kan syssla med som ungdom idag utan att gå utanför lagens gränser (svartjobb) eller riskera livet (typ takskottare utan riskutbildning eller säkerhetsutrustning).

Det snillrika med telemarketing är att det passar så perfekt in på hur Moderaterna vill att arbete ska se ut. Anställningstryggheten är närmast obefintlig, folk sparkas på löpande band om de inte är tillräckligt ”drivna, ambitiösa och målmedvetna”. Många företag ger bara provisionsbaserad lön, vilket i princip innebär att du jobbar gratis stora daler av dagen. Ändå så kräver dem att man ska vara på jobbet i tid. Det är bara den anställda som har skyldigheter, de enda dem gör är att ge mig ersättning när jag presterar.

Det finns givetvis seriösa telemarketingföretag också men de brukar kräva en aning mer av sina ansökande eller bara ta in folk på så kallade provanställningar, som alla slussas igenom. De flesta seriösa telemarketingföretag har en lön som baseras på mycket lög grundlön (ca 50 kr/h)  och på det en provision.

När man är på intervju på ett telemarketingföretag så får man alltid höra följande: ”DU bestämmer hur mycket DU tjänar”. Det visas med all önskvärd tydlighet att det bara är jag som avgör hur mycket jag ska sälja. Ingen säger något om att det kan gå upp och ner och det finns inget skydd för mig som anställd om efterfrågan skulle minska, företaget har ingen lönebuffert. På många företag redovisas ens siffror offentligt på arbetsplatsen, vissa håller så kallade ”säljtävlingar” för att få igång motivationen.

Det obehagliga med det här är att de flesta tycker att det är helt okej. Att komma till jobbet utan att veta hur mycket man ska tjäna, om man nu tjänar något alls, eller om man ens får jobba kvar. Att behöva stå ut med att få sina resultat offentligt redovisade på arbetsplatsen eller vara tvungen att tycka att det är ”kul” att behöva hålla riktiga tävlingar kring ens arbetsprestation.

Det är inget trevligt sätt att motivera folk att låta deras dagsform vara direkt avgörande för ens lön. Att avskaffa all form av trygghet och säkerhet och dessutom införa obehagliga elitistiska tävlingar på arbetsplatsen. Det handlar inte om att lite trevligt motivera folk, det handlar om att hunsa och skrämma skiten ur dem.

Mycket kan man säga om arbetssituationen för unga idag, men skitjobb saknas fan inte.