Normkritik handlar om att njuta mer, inte att välja bort njutning.

En såndär grej som ofta återkommer i feministiska sammanhang är ett visst tal om sexuella preferenser. Många gör sig till exempel lustiga över att de eller andra minsann tänder på att bli dominerade i sängen fast de är feminister och så vidare.

Jag tänker att sexualiteten precis som det mesta är en social konstruktion. Det finns såklart en anledning till att många kvinnor uppskattar att bli dominerade i sängen, och jag tror inte heller att det är något som är ”fast”, utan helt möjligt att lära om. Jag ser inte varför sexualiteten skulle vara mer fast i sten än något annat här i livet.

Att ge uttryck för den typen av tankar kan vara upprörande. Jag tror att det är så att människor uppfattar det som att en möjlighet att göra annorlunda också innebär en plikt att göra annorlunda, om något är patriarkalt betingat. Att det likasom handlar om att tvinga in sig själv i ett annat beteendemönster, inte av lust utan av plikt. Det är klart att många upplever detta som olustigt, vi har ju redan levt våra liv för att tillfredsställa andra, ska vi nu även tillfredsställa de feministiska ideal som ju var menade att frigöra oss?

Jag tänker att de flesta har en mängd olika skäl för att göra olika saker, och att ett av dessa skäl väldigt ofta är att det är något vi blivit lärda på grund av patriarkala strukturer. Det betyder inte att det är det enda skälet (uppenbarligen eftersom alla inte är precis likadana), men som feminist så tycker jag att det är det mest intressanta. Människor är mångfacetterade och vi styrs inte helt och fullt av en enda struktur, däremot är det orimligt att förvänta sig att en ska diskutera alla möjliga olika skäl till att vissa gör saker varje gång en diskuterar ett fenomen.

När jag funderar på hur könsmaktsordningen påverkar mitt agerande så tänker jag snarare i termer av för- och nackdelar. För mig är den en självklarhet att könsmaktsordningen är ständigt närvarande i mitt liv, det är ingenting jag kan fly ifrån. Däremot kan jag lära mig att hantera den på ett sätt som fungerar för mig. Vissa saker VET jag är patriarkalt betingade men sysslar med ändå eftersom jag upplever att det är värt det.

Om en nu tycker om att ha sex på ett visst sätt så tycker jag att en ska ha det. Jag brukar till exempel ha omslutande sex fast jag vet att penetrationsnormen är patriarkal. Däremot kan en vara medveten om att det kanske finns andra sätt att ha sex på som kan vara intressanta att utforska. Det handlar inte om att stänga dörrar, det handlar om att snegla bort från ett invant mönster och kanske hitta andra.

För mig är feminism och normkritik inte en fråga om att sätta upp begränsningar utan om att hitta nya möjligheter, nya sätt att förhålla sig till sig själv, sin sexualitet och så vidare. Att ifrågasätta olika normer handlar inte om att förbjuda vissa normativa beteenden utan om att försöka se att det finns andra skäl till att vi gör som vi gör än att det bara råkar vara det allra bästa. Detta kan i sin tur leda till att vi kan utforska och komma fram till saker som är ännu bättre! Att komma ifrån den normativa slentrian en lever i, helt enkelt.

För mig har normkritik inte framförallt lett till att jag slutat helt med vissa saker (typ heterorelationer), däremot har det gett mig verktyg för att förstå vad det är som sker i dem. Att förstå att mitt behov av att få kärlek från en man inte bara handlar om att det är soft att vara älskad utan också om att jag lever i ett samhälle där heterokärlek anses vara något av det viktigaste som finns har gett mig ett betydligt mer avslappnat förhållningssätt till fenomenet. Jag ingår fortfarande i heterorelationer, men jag har lärt mig förstå att det inte är det vackraste eller för den delen det enda i mitt liv. Detta har varit viktigt för att jag ska kunna få mer njutning i mitt liv, för att jag ska kunna välja de delar som jag uppskattar tillräckligt mycket för att stå ut med vissa problem, och förkasta de delar som inte är värda besväret.

På samma sätt kan du se på ditt sexliv: du behöver inte sluta med något bara för att det finns patriarkala orsaker till att du sysslar med det, men att se dessa kanske kan hjälpa dig att värdera saker och ting annorlunda. det kan hjälpa dig att dra skiljelinjen mellan vad du vill och behöver och mellan vad patriarkatet tvingat in dig i. Och det kommer troligen att leda till betydligt mycket mer njutning i slutänden.

Bdsm och patriarkala strukturer.

En sak jag ibland stöter på bland människor med ”avvikande” (i brist på bättre ord) sexuella preferenser är en viss ovilja till att sätta preferenserna i ett större samhälleligt perspektiv. Jag tycker att bdsm-utövare ofta kan ha detta perspektiv. Jag vet inte om ni minns det här bdsm-målet som blev ganska omtalat, där en kvinna hade tagit kontakt med en man på en hemsida, som hon sedan träffat och haft väldigt grovt bdsm-sex med, där hon var undergiven. Kvinnan var ung och mannen var ganska mycket äldre, vilket var ett av skälen till att detta ansågs problematiskt. På detta reagerade många med att säga att detta minsann inte var problematiskt eftersom de hade kommit överens om det hela och så vidare.

I idealfallet ska bdsm-sex såklart vara präglat av konsensus, att en diskuterar formerna för sexet innan och att det finns ett tydligt ramverk, men det är klart att det kan förekomma problematik även i sådana sammanhang. Sex kan på många sätt vara ett destruktivt beteende, och sex som innehåller fysik smärta och förnedring kan såklart vara det i ännu högre grad.

Det finns också en stor risk för att bli pressad till att överträda gränser eftersom det på sätt och vis ingår i själva konceptet. Jag har hört många historier om män som har tvingat på kvinnor olika former av dominans med motivationen att det ”bara” är en sexuell preferens.

Sedan går det inte att komma ifrån att bdsm ofta handlar om ett anspelande på sexuellt våld, och när det erotiseras i samhället i stort, alltså när det säljs in som lite spexig ”krydda” i sexlivet utan att det diskuteras vad det faktiskt innebär. Det är ett problem när bdsm-inslag populariseras och tas ur en kontext där det finns en stor förståelse för det här med samtycke och att diskutera sexet ordentligt. Därför tycker jag att det är problematiskt när till exempel bilder från bdsm-utövare sprids mer offentligt.

Det finns en rädsla för att ”moralisera” kring sexualitet vilket gör att det är väldigt svårt att kritisera olika sexuella preferenser och vad det handlar om. I mina ögon är det ganska självklart att dominans är en slags spelad intensifiering av det generella mönster som finns i män och kvinnors interaktion, förutsatt att kvinnan är undergiven. Ur det här perspektivet tycker jag att bdsm är väldigt problematiskt, och jag tycker att det är något en måste diskutera.

Sedan behöver det ju inte betyda att en måste sluta att ha sex på det sättet, lika lite som jag måste sluta ha en heterorelation bara för att jag inser att min drivkraft därtill kommer sig av patriarkala strukturer. Däremot tycker jag att det kategoriska avvisandet av att bdsm eller sexuella preferenser i största allmänhet skulle vara kopplade till patriarkala strukturer är problematiskt. Folk talar ofta i termer av att det ”bara” är sex, men sex i det här samhället är inte ”bara”. Sex är snarare en av de bitar i våra liv där patriarkatets inflytande är som störst, eftersom det ligger så otroligt mycket fokus på just kön där.

Att slänga sig med påståenden som att ”bdsm handlar om samtycke” eller att ”den undergivna har all makt” gör inte det faktum att bdsm anspelar på den makthierarki som finns i samhället i stort mindre sant. Vi är alla formade av patriarkala strukturer, och detta gäller såklart även sättet vi knullar på, kanske det mer än något annat till och med.

Det går inte att skapa en separat sfär, ett specialintresse där patriarkala strukturer inte spelar någon roll eller där en inte behöver ta hänsyn till det. Detta är något jag upplever att vissa människor försöker göra när de försvarar sina sexuella preferenser. Människor som försöker prata om detta blir påhoppade för att vara ”moralister” när det snarare handlar om att se att det finns en massa till patriarkatet bunden problematik i hur vi har sex med varandra. Detta gäller oavsett om en har vaniljsex eller om en tillhör en subkultur.

Jämställdhet i politiken och manlighetens dominans.

I statskunskapen har vi diskuterat lite kring jämställdhet inom politiken, ett ämne som såklart ligger mig varmt om hjärtat. Det råder relativt jämn könsfördelning både bland kvinnliga riksdagsledamöter och kvinnliga ministrar, vilket såklart är ett fantastiskt resultat av feminismens strävanden på området. Merparten av alla partier eftersträvar ju någon form av jämställdhet inom partiet, kör ”varannan kvinnornas” på listorna och så vidare, och det är såklart fantastiskt.

Däremot kan en fortfarande se en betydande ojämställdhet i politiken, främst manifesterad i att vi ännu inte haft en enda kvinnlig statsminister och att sju av nio partiledare för riksdagspartierna är män. Dessa siffror talar ett väldigt tydligt språk, och egentligen borde en inte behöva argumentera för att politiken fortfarande inte är jämställd.

Vidare kan en även se att de tyngsta ministerposterna generellt täcks av män, för närvarande statsministern och finansministern, medan kvinnorna tilldelas de mindre tunga posterna.

Men en kan inte bara se till vilka politikområden som generellt anses viktiga rent generellt, utan även vilken tyngd den enskilda ministern tillmäts. Justitieministern kan absolut ses som en tung post, men Ask har absolut inte auktoritet bara för att hen sitter på den. Nyckelpersonerna i regeringen är Reinfeldt och Borg, båda män. Det är deras uttalanden som tas på allvar, de som anses professionella och deras utsagor som kan antas ange riktningen för den generella politiken.

På samma sätt så kan en se hur de olika partiledarna bemöts annorlunda beroende på kön. Lööf förminskas ständigt, samma gällde för Sahlin. Den behandling som kvinnliga partiledare får är extremt ovanlig när det kommer till manliga partiledare. Till exempel situationen som rådde kring Lööfs initiativ till att ses i Maramö, något som dryftades för första gången i hens tal i Almedalen men inte blivit av förrän nu, är intressant. Ingen av de andra partiledarna i Alliansen besvarade inbjudan till att börja med, den bara hängde i luften i flera månader. Jag tvivlar på att detsamma skulle skett om en av de manliga partiledarna dryftat det hela. Men kvinnan är det okej att ignorera.

Ett intressant fall är Juholt. Juholt har ju likt få andra manliga politiker utsatts för ett rejält drev, som innehöll många av de komponenter som jag menar är typsikt för hur en behandlar kvinnor i politiken: förminskande, utdömande av kompetens och så vidare. Jag vill mena att det drev som gick mot hen dels hade viktiga aspekter av klassförakt: hen ansågs obildad, opålitlig och så vidare vilket gjorde att allt hen sade nagelfors. Men jag skulle också säga att det finns något att säga om kön även utifrån historien om Juholt. Juholt hade vissa drag som generellt förknippas med kvinnlighet, nämligen det känslomässiga och impulsiva. Hen talade med ett starkt pathos, var väldigt ideologisk och radikal. Värderade så kallade ”mjuka värden” framför ekonomi och så vidare. När Juholt avgick så ersatte de posten med Löfven, en person som är nästan en parodi på stereotyp manlighet; tyst, tråkig, ”pragmatisk”, väcker inga starka känslor men inger trovärdighet, vilket verkar vara bland det viktigaste i dagens politiska klimat. Trovärdighet är i vår kultur tätt ihopkopplat med manlighet, män anses generellt mer trovärdiga, kompetenta och så vidare.

Jag skulle säga att det den senaste tiden har skett ett ganska stort uppsving för en viss typ av manlighet inom politiken, nämligen den tysta, ”kompetenta” manligheten. Inga yvigheter, inga känslomässiga utspel, utan kallt och förtroendeingivande.