OLIKA förlag har startat någon slags upprop mot de här barntidningarna som Egmont släppt.
Genast tycker Viktor Barth-kron (som jag annars brukar hålla med i det mesta) att de istället ska använda sig av ”konsumentmakt” och strunta i att köpa tidningarna. Förvisso kan det ju verka dumt att köpa tidningar vars innehåll man inte sympatiserar med men enbart konsumentmakt är verkligen inte lösningen på alla problem.
Han talar också om tryckfriheten och antyder därmed att någon har sagt att dessa tidningar ska förbjudas. Det är klart att ingen kan lagstifta mot dessa tidningar, det är inte heller så jag har uppfattat uppropets syfte. Det är dock ändå relevant att göra sin röst hörd och opponera sig mot saker man ställer sig emot, oavsett som det sker i politiken eller på den fria marknaden. Dessa listor ska skickas till Egmont, inte till lagstiftarna eller de som ger ut presstöd (jag hoppas verkligen inte att pressstödet går till sån här skit, btw), alltså finns det absolut inget yttrandefrihetsproblem i detta.
Ingen skulle väl börja snacka om konsumentmakt istället för protest om ett företag utnyttjade barnarbetare? Klart man använder konsumentmakt också, men inte enbart. Då fattar alla att det är okej att sätta press på förtaget utöver att inte handla där. Typ genom att ställa dem till svars, låta dem försöka förklara sig och framförallt försöka engagera andra till att inte handla där. Informationskampanjer är ju någon slags nödvändighet för att konsumentmakt över huvud taget ska ha någon verkan, för hela konceptet bygger på att folk vet vad de konsumerar.
Hur lite man än vill det så har företag makt och då kan de även ta ett ansvar. En grundförutsättning är att företag vill gå med vinst, men trots detta så kan man ta avstånd från oetiska produkter och arbetsmetoder, även som företagsledning. Och det kan man försöka få folk att göra, till exempel genom upprop.
Att tycka att det enda sättet som folket kan påverka företagen på är genom att välja ett köpa eller inte köpa deras produkt är som att tycka att man bara kan påverka politiken en gång var fjärde år, i vallokalen. Men för att man ska kunna tala om riktigt konsumentmakt så måste arbetet sträcka sig utöver valet att köpa eller inte köpa, man kan till exempel försöka få andra konsumenter att inte köpa produkten, sätta press på företagsledningen att förklara sitt initiativ och hoppas på att dem tar sitt förnuft till fånga.
Jag vägrar acceptera att den enda makt jag har är de pengar jag kan konsumera, eller den röst jag kan lägga var fjärde år. Man kan ha mer inflytande än så och det är utrymme man måste roffa åt sig, för det är såklart skitbekvämt för företag om ingen opponerar sig mot deras verksamhet.
