Kön som identitet och trans.

Fick en fråga angående senaste inlägget om varför det är misogynt att prata om kön som en identitet hur en i så fall gör med transpersoner. Behövs det ingen vård om könsidentitet inte finns? Detta är en fråga som jag fått flera gånger. Många människor tycks anse att det är nödvändigt att prata om könsidentiteter för att motivera varför människor som känner obehag i sin kropp ska få de vård de behöver för att slute känna så, det vill säga transition.

Nej, så ser jag absolut inte på saken. Jag tror snarare att det är skadligt även för människor som transitionerar att tala om en slags essensiell ”identitet”. Att en själv väljer att göra det är en sak, men att cispersoner kräver den formen av motivering är någonting annat. Att cispersoner definierar transition som en fråga om identitet enbart gynnar knappast transpersoner. En transkvinna kommer då ställas inför kravet att ”identifiera” sig som kvinna, alltså med den kvinnliga underkastelsen. Detta är något som transkvinnor redan utstår inom transvården, att de ska ”bevisa” sin identitet. Istället för att få behandling för kroppsdysforin blir en tvungen att bevisa att en verkligen har en äkta inneboende kvinnliga essens. Vissa kanske upplever att de har det, men inte alla, och att prata om kön som en identitet förstärker legitimiteten för detta krav.

Om en lider av dysfori, det vill säga en känsla av obehag med sin kropp, så ska en såklart få vård för det. Om en transitionerar så ändras såklart ens position i samhället i och med det. Jag hävdar dock fortfarande att positionen som sådan är binär. Människor som faller utanför det binära i patriarkatets ögon har inte en egen könad position i patriarkatet. Istället hanteras detta genom att så snabbt som möjligt placera in dessa människor i binära kategorier. Om detta visar sig omöjligt eller om personen ”avslöjas” med att på något sätt bryta mot kategoriseringen som gjorts så är risken stor att personen utsätts för våld, vilket är vad som händer när transpersoner outas. Detta våld är dock inte bundet till ens identitet utan till ens kropp och vad en gör med den.

Jag tycker att det är problematiskt när till exempel transkvinnor används för att motivera att feminismen ska handla mindre om kvinnor, kanske rentav att vi ska inkludera män eftersom ”kön är flytande”. Ungefär som om inte transkvinnor var kvinnor och utsattes för mäns förtryck. Transkvinnor har ju en sjäklar del i feminismen för att de är kvinnor, för att de utsätts för kvinnoförtryck, inte för att ”kön är flytande”. Om en inte klarar av att inkludera transkvinnor utan att börja prata om att inkludera ”normbrytande män” så har en en transmisogyn förståelse.

Det som gör transpersoner våldsutsatta är att deras kroppar kan avslöjas, inte att de ”identifierar” sig som det ena eller det andra. Transkvinnor är våldsutsatta för att de ses som falska kvinnor, vilket patriarkatet hatar. Att jämföra denna utsatthet med någon som främst identifierar sig som det ena eller det andra är inte okej, det är ett stjäla fokus och deraila diskussionen om det våld som människor som har transkroppar får utstå.

Vem är kvinna/man?

Fick denna fråga på ask.fm:

Vad avgör vem som är man och vem som är kvinna i din politiska analys? Vem är i kategorin kvinna på vilka grunder, och vem är i kategorin man på vilka?’

Detta är en intressant och viktig fråga som verkligen skapat mycket debatt och förvirring inom feministisk teori. Jag kan inte säga att jag har något perfekt svar, men typ såhär brukar jag tänka:

Jag är generellt ganska ointresserad av att sätta upp exakta kriterier för vem som ”är” kvinna/man. Precis som att det finns flytande gränser när det kommer till klass och ras finns dessa även här. Exakt hur dessa gränser ska dras känns dels ganska meningslöst att teoretisera kring, dels riskerar det att hamna i essensialism vilket jag tycker är jätteproblematiskt. Jag tror inte på några fasta kriterier för vem som ”är” kvinna eller man.

Kvinna/man är för mig politiska kategorier som är relevanta utifrån ett feministiskt perspektiv. Jag intresserar mig för dessa kategorier eftersom jag intresserar mig för feministisk kamp, inte för att jag tycker att det är meningsfullt i sig att dela upp världen i kvinnor och män. en kan tydligt se att dessa kategorier inte är meningsfulla, eftersom de inbördes skillnaderna är mycket stora. Däremot kan en se att det finns en grupp som konsekvent underordnas med avseende på kön. En kan se att kön är en viktig faktum i hur vi organiserar vårt samhälle, och att kategorin ”kvinnor” är underordnade i detta. Exakt vad som definierar en enskild ”kvinna” är svårare att säga, och frågan är om det ens är meningsfullt att göra en sådan definition. Kvinna/man är patriarkala kategorier som vi i dag helt klart måste förhålla oss till både individuellt och politiskt. Detta innebär dock inte att vi behöver befästa dem ytterligare genom att ”definiera” dem.

När jag säger ”jag är kvinna” så är det inget jag finner inne i mig, det är snarare ett konstaterande av min situation så som jag finner den i detta samhälle. Jag kan helt enkelt klart och tydligt se att ”kvinna” är ett relevant ord för mig när det kommer till att beskriva min verklighet. Jag ses som kvinna, jag förtrycks som kvinna och så vidare. Detta gör att jag i en feministisk kontext beskriver mig själv som kvinna, eftersom det på ett meningsfullt sätt speglar min position i patriarkatet. Däremot är ”kvinna” inte någon stark del av min identitet i andra sammanhang, det är en av många kategorier jag befinner mig i i detta samhälle.

Kategorin ”kvinna” är för mig något ofrivilligt som tvingas på mig, men när den väl gjort det är det en kategori min analys och kamp utgår ifrån. Precis som alla andra kategorier jag befinner mig i i detta samhälle. Det är inte jag som har valt att kategorisera mig, hade jag fått välja hade jag bara varit och inte brytt mig om vilket ”kön” jag tillhörde. Jag hade bara begärt de jag ville begära, varit intim på de sätt jag ville var intim och så vidare.

Jag kan i givna situationer konstatera att någon innehar positionen ”man” gentemot mig, om i sådana fall behandlar jag också den personen som ”man” politiskt. Detta innebär inte att jag anser att personen ”är” man, eftersom jag inte tycker att kön är någon essensiell inneboende egenskap hos en person, men däremot att det är en terminologi som är meningsfull att använda för att beskriva en given situation.

Nej, jag hatar inte ”mansrollen”.

En grej jag själv säkert gjort mig skyldig till många gånger men nu börjat störa mig på mer och mer är när människor ska komma och berätta vad det innebär att ”hata män” och släta över det.

Jag fick en kommentar där det stod att jag minsann inte alls menade att jag hatar män utan att jag i själva verket hatar ”mansrollen”. Det är absolut inte sant, det är inte ”mansrollen” som har makt och kontroll över mig, som utgör ett hot mot mig, som slår och våldtar, utan det är faktiska män som gör sig skyldiga till allt detta. Därför hatar jag MÄN, inte någon ”mansroll”.

Över huvud taget så tycker jag snacket om ”mansrollen” är så märkligt, något slags försök att frikoppla det patriarkala förtrycket från faktiska män. Givetvis finns det olika normer och ideal knutet till kön, men jag skulle ändå säga att det centrala är frågan om makt. Män har makt över kvinnor, och män utövar och upprätthåller denna makt. Även om en kvinna skulle bete sig som en man förväntas så skulle hon inte få makt, och på samma sätt har en man fortfarande makt även om han inte beter sig som det förväntas av honom utifrån hans kön.

När jag säger att jag hatar män menar jag att jag hatar det förtryck de utövar, den makt de har över mig, och detta gäller oavsett vilken ”roll” det lever ut. Visst, saker kan väl vara mer eller mindre illa men makten de har sitter inte i ”rollen” utan i deras position.

När vi pratar om ”roller” låter det som något som kan tas av och på, något skilt från individen. Detta vänder jag mig emot. Jag tror att det är viktigt att se mäns förtryck utifrån den maktposition de har som män, inte utifrån någon slags diffus ”roll” de antas spela.

Och jag är trött på att hör andra feminister släta över det jag säger, jag är trött på att höra snälla omskrivningar eller ”förklaringar” till det jag säger. Det är att ta tolkningsföreträde och göra saker och ting mindre radikala. Jag har väldigt svårt att se hur feminismen skulle tjäna på det i längden.

Jakten på en bra man.

IMG_20131122_144315Ibland talas det om ”bra män” bland kvinnor. Såsom jag har uppfattat detta så är en ”bra man” en man som liksom är stark men ändå mjuk. En man som sysslar lite med så kallad ”romantik”, alltså typ gillar att ”skämma bort” sin kvinna, men som inte gör det överdrivet och sliskigt. En man som kan ta hand om hemmet men utan att bli fjollig. Som kan ”prata känslor” men som inte är en gnällig tönt och så vidare och så vidare.

Jag tänker att att vara en ”bra man” fortfarande handlar om att göra maskulinitet. Det handlar om att vara manlig på ett socialt accepterat vis. Att alltid balansera på rätt sida. Att vara så manligt som möjligt utan att det trillar över i uppenbart förtryck.

Även i feministsammanhang finns myten om den bra mannen, alltså mannen som fortfarande är Man men som är ”jämställd”. Det finns en idé om ett sätt att göra kön som liksom skulle kunna sudda ut könsmaktsordningen. Att liksom ta de ”bra” bitarna och förkasta de dåliga. Att behålla ”romantiken” men ha en jämn fördelning av hushållsarbete, att behålla den manliga styrka och beslutsamheten men förkasta våldet det leder till.

Jag har släppt drömmen om en ”bra man” och istället börja nära den om en ickeman. En person som inte gör maskulinitet, då maskulinitet alltid handlar om makt. Även om det finns delar av maskuliniteten jag kan uppskatta, som kan få mig att känna mig trygg, handlar det om överordning. Anledningen till att maskulinitetsutövande får mig att känna mig trygg är för att jag har lärt mig att vara motsatsen, att vara underordnad. Jag måste ifrågasätta denna strävan hos mig själv, och se hur den leder till att jag blir förtryckt.

Kjöllers roll i borgerlighetens ideologiska projekt.

Jag har funderat lite på det här med Kjöller-affären. För den som inte är insatt så är Kjöller ev av Dn:s ledarskribenter och brukar för det mesta vara den som står för den allra mest vidriga skiten. Kjöller är också en mästare på att förfalska fakta (och anklaga andra för att göra detsamma), insinuera att folk ljuger/använder våld och så vidare och så vidare. En borgarextremist helt enkelt, en riktigt vidrig människa som inte skyr några som helst medel för att sälja in sin borgerliga världsbild.

I alla fall så kom det för ett par veckor sedan fram att Kjöller i sin bok där hen skulle granska journalisters lögner själv förfalskade fakta/hade ett mycket avslappnat förhållande till sanningen. Bland annat hävdade hen att en person inte fick hjälp med pengar för att hen ägde ett stort hus och så vidare trots att detta var ren lögn. På detta reagerade Dn i princip inte alls trots att Kjöller är en av de personer som framför tidningens politiska ”linje”, alltså är med och skriver ledarna och, får en anta, även de osignerade. Lämpligt hade varit att från tidningens sida försöka åtgärda det hela på något sätt, kanske granska Kjöllers texter lite extra, men icke.

Och grejen är att detta funkar, det funkar för borgerliga tidningar att ha et avslappnat förhållande till sanningen. För när Kjöller har skrivit sin ledare och alla har läst den så hade den världsbilden liksom planterats. Om det sedan visar sig senare att Kjöller ljugit så spelar det ingen större roll, de flesta märker nog inte ens av det. Alternativa nyhetskällor som till exempel megafonen har ingen möjlighet att försvara sig mot Kjöllers skitsnack, och så länge hen själv låtsas som att inget har skett så kommer många också att uppfatta det så. Det är så hegemoni fungerar, att kunna göa fel upprepade gånger och ändå inte få skit för det eftersom en har en såpass upphöjd position.

Men jag tror också att det finns en könsaspekt i detta. Jag tror att det är ganska bekvämt att ha en kvinna som får stå för det mesta extrema. Människor uppfattar det i regel inte som lika hotfullt, utan det blir mer en fråga om att hen gör som hen gör för att hen är kvinna. Kvinnor kan en inte lita på, kvinnor är hysteriska och så vidare och så vidare. Jag tror också att det ofta uppfattas som att Kjöller inte är lika mycket en del av Dn som de manliga ledarskribenterna, utan snarare att hen är lite inkvoterad och så vidare. Dn behöver inte stå för det Kjöller skriver riktigt lika mycket som de hade behövt stå för en manlig ledarskribents åsikter.

Det sades att det gick ett drev mot Kjöller för att hen är kvinna, och detta tror jag delvis stämmer. Kjöller förtjänar absolut all den kritik hen har fått, men det verkligt problematiska i sammanhanget är hur Dn har valt att agera. Jag tror det hade varit mycket svårare att skilja mellan personen och tidningen som helhet om det hade varit en man. Visst får även de manliga skribenterna på Dn skit, men jag upplever sällan att det är personfixerat på samma sätt. Här upplever jag det verkligen som att Kjöller som person har ställts i centrum och tidningens ansvar i det hela förminskats.

Det är jävligt bekvämt att ha någon högerextremist en kan skicka fram för att framföra sina fullkomligt genomvidriga åsikter när en själv vill legitimera sin hög med skit. Personer som Kjöller fyller en extremt viktigt funktion för borgerligheten genom att sopa mattan för alla som är lite mindre extrema än en själv är, eller som bara har förmågan att säga samma skit med lite finare ord. Kjöller normaliserar ett språkbruk, en människosyn och en verklighetsuppfattning som borgerligheten som helhet tjänar på. Det är därför Dn gärna vill ha kvar Kjöller, så hen kan fortsätta sprida sin skit från deras plattform samtidigt som de bara behöver stå bakom när det passar och i andra fall kan hänvisa till typ ”yttrandefrihet” eller något annat trams.

Kön spelar roll.

Ibland tycker folk att jag pratar för mycket om kön när jag pratar om relationer. De tycker kanske att det inte handlar om kön, utan att det handlar om Individer™. Vissa tycker kanske att jag som feminist borde bry mig mindre om kön och så vidare. Sedan slår de sig för bröstet för att de inte ”tycker kön är viktigt” och att de därför är så himla mycket finare och bättre feminister än jag, som är så himla könsfixerad och dömer folk efter kön och liknande.

Detta är vad jag kallar idealism; att ha en idé om hur en vill att saker och ting ska vara och sedan bara tycka att alla ska agera som i det här tänkta drömsamhället på direkten. Vi vill ha en värld där kön inte spelar roll, därför ska vi nu, i denna stund, agera som om kön inte spelar någon roll. Alla som pratar om kvinnor och män som grupper är själva orsaken till ojämställdhet och så vidare.

Det är jättefint att folk vill ha jämställdhet och så, men det räcker tyvärr inte. Jag tänker att grunden för all form av samhällsförändring är att skapa en idé om var en vill komma, men en kan liksom inte stanna där. En måste också identifiera vad i dagens situation som gör att vi inte är där. Om män och kvinnor inte är jämställda kan vi inte låtsas som att de är det, utan vi måste utgå från den här olikheten i livsvillkor för att skapa en idé om hur en kan nå jämställdhet.

Att låtsas som att män och kvinnor bara är olika slags Individer™, att det inte finns något i deras personlighet och liv som beror på deras kön, är att göra jämställdheten en stor björntjänst. Det är att gå direkt på målet och agera som om samhället vore jämställt, som om kön inte spelade roll. Kruxet är att det ju verkligen inte är så idag. Kön spelar otroligt stor roll, och samhället är ojämställt. Den som vill förändra dessa förhållanden måste prata om kön, kan inte blunda för att det spelar roll. Det kanske är jävligt bekvämt att strunta i att göra detta, att låtsas som om vi redan nu lever i den jämställda världen och kan skita i att göra något åt saken, att låtsas som om det största jämställdhetsproblemet ligger i att feminister pratar om kön. Men så kommer vi inte nå jämställdhet, utan endast spela en stor jävla teater.

Extra extra! Extremfeministen Fanny vill att alla män ska byta kön!!!

Varning för ett kanske lite lågt och omoget inlägg, men jag måste blogga om detta för det är så himla roligt. Ni minns kanske mitt fenomenala inlägg om att män borde byta kön eftersom deras kön fått så dåligt rykte (läs de tom du inte gjort det för det är verkligen typ det roligaste inlägget jag skrivit)? Det har nu fått svar från en ”jämställdhetsbloggare” eller antifeminist/mansrättsaktivist. Såhär ser det ut:
ekvalistSedan följer min twitterrant:

Män som klagar på att feminism är ett laddat ord. Kan ni byta kön? Ert kön har tyvärr fått negativ laddning efter 100-tals år av förtryck. Alternativt sluta säga ”man” och kalla det något annat, som låter lite mer positivt. Typ ”solstråle”.

Gruppen män har verkligen pr-problem. Med en ny fräsch image skulle ni kunna åtgärda detta! Genom att kalla er själva män så kopplar ni er samman med de där extremisterna som slår och våldtar kvinnor. Dåligt pr-move! Nene, om ni män någonsin ska kunna få inflytande får ni nog bli lite bättre på att göra reklam för er om ni förstår hur jag menar. Ni män kan kanske anlita Schlingmann? Hen har ju gjort underverk för Nya Moderaterna. Kanske kan rädda även ert varumärke?

Kan tyvärr inte ta män på allvar när de envisas med att kalla sig män. De behöver bara sluta så lovar jag att lyssna. Det är ändå upp till männen att göra sig förstådda. Då funkar det tyvärr inte att gå omkring och kalla sig ”man”. Jag säger inte att det är rätt, men många ser faktiskt rött när de hör ordet ”man”. En måste anpassa sig om en vill se förändring.

Och sen är inlägget typ slut, förutom att det står att Lady Dahmer håller med och att det finns en länk till någon artikel som bekräftar personens tes om något.

Detta är så himla roligt tycker jag. Att personen som skrivit helt missar att det jag gör är att driva med personer som tycker feminister ska byta namn, inte att jag faktiskt tycker att män ska byta kön eller namn. Jag förstår verkligen inte hur en lyckas missuppfatta det jag skrev, det var så himla tydligt. Sedan kan en såklart resonera kring om det är okej att skämta på det viset, men det är inte vad som görs. Det som görs är att bloggaren uttryckligen hävdar att jag anser att män ska byta kön.

Sedan är det kommentarerna:

Bra avslöjat. Visar tydligt att feminism inte har det minsta med jämställdhet att göra.

Jag älskar det här ”bra avslöjat”. Ja, duktigt av personen att läsa och återge ett inlägg som typ delats 250 gånger på facebook… grävande journalistik på hög nivå! Herregud, vilket otroligt allvar dessa personer tar sig själva och sin ”rörelse” på.

Det är bra när extremfeministerna visar sitt rätta ansikte.
Återigen menar hon att gruppen män är förtryckare av gruppen kvinnor
och hon menar också att vi skall byta namn på vårt kön för att
det finns män som begår brott av olika slag.Dv.s minoriteten av män är de som definierar könet man och manlighet.

Tror dessvärre att hon är bortom all räddning.

Ja, denna kommentar har jag väl inte så mycket att säga om utom att det är skönt att de anser mig ”bortom all räddning” eftersom det uppenbarligen betyder att jag är på helt rätt spår i livet. Hade varit tragiskt om de trodde att de kunde ”rädda” mig.

Fick också en rolig kommentar under mitt eget inlägg:

Hoppas på att få möta dig i en debatt längre fram, när pendeln svängt tillbaka (och förhoppningsvis stannat i balans). Då kommer dessa dina ord att vara värdefulla. Tro mig.

Tänker mig verkligen en framtida debatt där det där tas upp… Snacka om att göra bort sig och visa att en inte är läskunnig.

Det var det hånfulla inlägget om antifeminister. Ibland överträffar verkligheten dikten och de visar sig vara mycket dummare än vad en kan förställa sig.

Vila i din okunnighet.

Gud, jag blir så trött på människor som ba ”jamen det är okej att folk är poly/homosexuella/whatever men själv kan jag då rakt inte begripa hur en kan vara det”. Jamen okej? Är det verkligen så jävla viktigt för dig att förstå alla människors liv?

Varifrån kommer detta behov av att högljutt berätta att en själv minsann inte begriper vissa saker. Är det verkligen relevant? Måste världen verkligen veta hur du personligen skulle känna inför att ha flera kärleksrelationer, ha en partner med samma kön som du själv eller något annat? Förväntar du dig att personen ska svara och ba förklara att ”jomen det här är anledningen till att jag har lite normbrytande sexualitet”.

Nästa gång du får veta om att någon har en normbrytande sexualitet, eller något annat för den delen, försök att bara vila i din okunnighet. Försök att bara chilla i att du inte förstår allting och att du liksom inte heller behöver göra det, för det är fan helt okej att inte förstå vartenda fenomen i världen. Det är okej att inte förstå hur det känns att vara kär i någon som har samma kön som du, eller hur det går till att ha flera parallella relationer. Men är det verkligen så förbannat viktigt att berätta det?

Patriarkatet.

Jag tänkte att jag skulle förklara det här med min syn på patriarkatet. Först tänkte jag att det skulle bli typ 1-2 sidor, men det blev betydligt längre. Detta är i alla fall menat att vara en grundläggande redogörelse för hur jag använder begreppet och lite om hur patriarkatet tar sig uttryck och fungerar. Jag är ingen företrädare för alla feminister. Jag baserar mina uppfattningar i hög grad på feministisk litteratur, som ofta är radikalfeministisk. Jag definierar även mig själv som radikalfeminist. Den sista delen, alltså den om patriarkal exploatering, är ganska akademisk eftersom jag själv inte fått grepp om tankarna bra nog för att uttrycka mig enklare kring dem (om det ens går, allt går inte att uttrycka enkelt) men det handlar om vad jag anser vara patriarkatets kärna. Utöver detta så tror jag att det är en ganska bra och pedagogisk förklaring av vad patriarkatet är. Läs gärna och ställ frågor om något är oklart.

Jag ska börja med att förklara vad patriarkatet inte är och därmed be er släppa dessa idéer under er fortsatta läsning. Patriarkatet är inte en struktur som upprätthålls endast av män. Det är inte heller något som alla män aktivt verkar för att upprätthålla och dra vinning ur, även om vissa säkert gör det. Det är inte en fast och oföränderlig struktur. Det är inte heller den enda maktordning som finns i samhället, utan det finns flera olika som samverkar på en massa olika sätt.

Så som jag definierar patriarkatet så är det en struktur i samhälle där kvinnor som kollektiv diskrimineras och män som kollektiv privilegieras. Detta innebär inte att alla kvinnor diskrimineras i alla sammanhang, inte heller innebär det att alla män privilegieras i alla sammanhang. Det finns flera olika maktordningar i samhället, som kretsar kring till exempel klass, etnicitet eller funktionalitet. En kvinna som är medel- eller överklass och vit kan ha det bättre sammantaget än en manlig PoC som tillhör arbetarklassen. Men på en arena, den könsliga, så är kvinnan fortfarande underordnad.

Det finns också sammanhang där män är diskriminerade för att det anses vara ”kvinnliga” områden, som till exempel barnomsorg, där män inte förutsätts vara lika kunniga och ibland misstänkliggörs som till exempel pedofiler. Detta är också en effekt av patriarkatet även om män drabbas av det. Det kan även finnas män som är obekväma i en mansroll och kanske skulle gilla att leva i en mer traditionell kvinnlig roll bättre, detta motsäger dock inte patriarkatets existens.

När jag talar om under- och överordning talar jag i termer av makt. Det kan till exempel tänkas att kvinnor ”vinner” saker på patriarkatet, något som människor ibland lyfter upp är att kvinnor lär sig att snacka och känslor och bygger närmre relationer till varandra. Detta är absolut en fördel med att vara kvinna, men det ger oss ingen makt. En kan också tänka sig att en man tycker att det är obehagligt att ha makt, men det ger inte män mindre makt.

Mäns makt finns både på en samhällsnivå i och med att män sitter på fler maktpositioner och så vidare. Mäns makt finns också på individuell nivå, främst genom att män upprätthåller sin makt inom familjen och genom detta vinner vissa fördelar, vilka jag kommer att behandla senare i inlägget. Att du har makt betyder inte att du är lyckligare än någon annan utan att du har möjlighet att kontrollera andra människor, vilket i sin tur kan innebära att en har bättre förutsättningar för att nå sina mål i livet. Det är dock ingen garanti för att en gör det. Generellt kan en nog säga att makt är en fördel i livet, och framförallt att underordning och maktlöshet är en stor nackdel.

Isärhållandet och genusordningen

Centralt i upprätthållandet av patriarkatet är isärhållandet. Isärhållande är när en delar upp personer, egenskaper, attribut och så vidare i manligt och kvinnligt, och att dessa definieras som varandras motsatser. Exempel på detta är att kvinnor ses som ”mjuka” och män ”hårda”, män är ”rationella” och kvinnor ”känslosamma”, män är ”aggressiva” och kvinnor är ”väna” och så vidare. Att göra uppdelningen är nödvändig för att patriarkatet ska kunna upprätthållas. Det säger sig självt att för att du ska kunna ge två olika kategorier av människor olika positioner i en hierarki så måste du först definiera dem som olika. Detta har gett upphov till något som kallas genusordningen.

Genusordningen är den struktur som göra att personer som beter sig ickestereotypt i förhållande till sitt kön straffas för detta. En extremt stor del av det vokabulär vi har för att förnedra och förolämpa människor bygger på att de beter sig ”fel” i förhållande till sitt kön. Kvinnor kan kallas manhaftiga, män kan kallas för fjollor och så vidare. Detta gör i sin tur att både män och kvinnor förlorar frihet i livet, vilket såklart är en stor förlust för båda könen. Emellertid är det fortfarande så att män är överordnade och kvinnor underordnade, men det är också så att män såväl som kvinnor som bryter om genusordningen underordnas personer som beter sig i enlighet med den. Alltså: kvinnor och män som ikläder sig en traditionell könsroll är överordnade i genusordningen.

När könen etablerats som olika och motsatser till varandra så är det bara att köra på med nedvärderandet av det kvinnliga och uppvärderandet av det manliga, vilket är med och skapar den manliga överordningen. Men om ingen trodde på skillnader mellan könen så hade det såklart inte funkar att uppvärdera manligt och nedvärdera kvinnligt.

Vem skapar och upprätthåller patriarkatet

Så vem är agenten bakom patriarkatet? Det är här ordet ”struktur” kommer in, för det finns liksom inte någon eller några enskilda agenter, någon enskild grupp eller liknande, utan det sker på samhällsnivå. Agenten är vi allihop, män såväl som kvinnor, mig själv inkluderad. Alla ”hjälps åt” att upprätthålla den här strukturen. Däremot så är det till övervägande del män som tjänar på det, och extra mycket män som passar in väl i en traditionell mansroll. En absolut majoritet av männen tjänar dock på patriarkatet i termer av makt, alltså att de i samhället i stor har mer makt än vad en kvinna i samma position skulle ha haft. Ibland blir folk upprörda när de blir konfronterade med att de i sitt agerande upprätthåller patriarkatet, de tycker kanske att det inte var deras mening och liknande. Vad en måste förstå är att det inte spelar någon roll om ens intention är att förtrycka kvinnor eller inte, väldigt få har den här intentionen medvetet (får en hoppas), en kan däremot fortfarande agera på ett sätt som reproducerar patriarkala normer, alldeles utan att vilja göra detta. Detta innebär inte att en är ansvarig för hela patriarkatet, men det innebär att en genom sitt agerande, och framförallt genom att vägra ifrågasätta sitt eget agerande, understödjer att det kan fortsätta existera.

Varför upprätthåller kvinnor patriarkatet? Dels handlar det om att det är insocialiserat, vi har helt enkelt lärt oss detta och därför återskapar vi det. Det finns också kvinnor som har egna intressen i att upprätthålla patriarkatet. Vissa kvinnor som är väldigt stereotypt kvinnliga kan till exempel tjäna på att upprätthålla genusordningen för att de passar så väl in i den, det kan en till exempel se Löwengrip göra när hen propagerar för en väldigt normativ kvinnoideal som hen naturligtvis själv passar väldigt bra in i. Det finns även något som kallas internaliserat kvinnohat, vilket innebär att kvinnor antar negativa attityder till den egna gruppen för att på så vis visa distans till det ”dåliga” i kvinnligheten, något som en kan vinna status på.

En får inte heller glömma att den egna könsrollen är en väldigt viktig del av de flesta människors identitet, även om den ofta kan vara trång. Detta är något vi har lärt oss, byggt våra personligheter kring och så vidare, och det leder såklart till förvirring att inte lägre hänga upp sin förståelse av sig själv eller andra på dessa föreställningar. De könsliga tolkningsramarna är liksom inte lite fernissa som går att skrapa av utan en grundläggande del i hur människor betraktar sin omvärld, som lärts in i oss sedan födseln. Detta betyder inte att det är omöjligt att ändra, däremot så betyder det att ändrande innebär en identitetsförlust för många, att en måste ifrågasätta en massa av det en tar för givet, och det är en jobbig process för vem som helst.

Vad det finns för orsaker till att patriarkatet en gång uppstod kan en såklart spekulera friskt i, och troligen kommer vi aldrig att få något entydigt svar på det hela. Ibland lyfter folk fram ”evolutionspsykologiska” perspektiv som kanske handlar om att män objektifierar kvinnor för att män har mer sexlust, att män har en naturlig instinkt att bruka våld och ”skydda” sin kvinna, att kvinnor är mer ämnade att vårda och så vidare. Frågan är hur relevant det är vad som är den ursprungliga orsaken till detta, att något går att förklara gör inte att det är rätt på något vis. Ibland talas det om patriarkala strukturer som naturliga, och då menar folk ofta att det är naturligt för att det handlar om biologiska skillnader män och kvinnor emellan. Men att det finns vissa skillnader mellan könen, av vilka många är omdebatterade, är inte i sig ett skäl till att förstärka dessa genom genusordningen eller att tillskriva könen olika värde,vilket är en stor del av patriarkatets funktionssätt. Att män till exempel är fysiskt starkare gör inte att de har rätt att använda den fysiska styrkan för att skapa sig makt över kvinnor. På ett sätt är såklart patriarkatet naturligt eftersom det faktiskt uppstått, men att det gjort det betyder inte att det på något sätt är bra eller att det inte går att förändra.

Frivillighet

Sedan är det frågan om frivillighet. Ibland talas det om att kvinnor faktiskt frivilligt underkastar sig i patriarkatet, och att avsaknaden av tvång gör att det inte är fel. För det första så tycker jag att tal om frivillighet och ofrivillighet i dessa sammanhang är lite märkligt. Vi talar om stora samhällssystem, saker människor blir inlärda sedan barnsben, det är klart en påverkas av sin uppfostran och världen omkring sig. Att en sedan själv går och underkastar sig patriarkala strukturer utan att ha en pistol i nacken är egentligen inte så konstigt med tanke på att människor är sociala varelser, men jag ska ändå göra en utvikning kring just begreppet frivillighet eftersom det är väldigt relevant för förståelsen av patriarkatet.

Även om våldet inte tar sig uttryck direkt till alla kvinnor så finns det ofta ett hot om våld i bakgrunden i patriarkatet. Ett exempel är hur kvinnor får höra att de ska ”akta sig” för att inte bli våldtagna, träffa fel män och liknande. Det är få kvinnor som blir utsatta för detta våld, men det finns en föreställning i samhället om att det föreligger ett ständigt hot om våld och att kvinnor själv måste ombesörja att inte bli utsatta för det. Detta drabbar alla kvinnor, och ger alla män ett övertag, även de män som aldrig själva skulle utsätta någon för våld. Många drabbas även av psykiskt och fysiskt våld när de bryta mot vissa patriarkala normer, som till exempel genusordningen. Även de personer som inte själva drabbas av detta våld påverkas av det eftersom de vet vad som väntar om de själva bryter normerna, resultatet blir alltså repression för alla, inte bara för de som faktiskt utsätts för våldet. Att gå utanför sin könsroll straffas. Att bli objektifierad är också en form av psykiskt våld, och uppmuntrar dessutom till våld mot kvinnor genom att avskriva dem mänskliga egenskaper.

Poängen är att bara för att våldet inte utövas aktivt mot alla kvinnor från alla män så betyder inte det att våldet inte finns där. Risken för våldtäkt är till exempel något som många kvinnor tar med i beräkningen i sin vardag, så de påverkas av det även om de inte blivit utsatta för det personligen. Detta innebär inte att du som man är personligt ansvarig för våld mot kvinnor, våldtäkter och så vidare, men det innebär att du måste förstå dig själv i din samhälleliga position som man gentemot kvinnor. Vad innebär det att vara man när kvinnor lever under ett hot om våld från män? Hur kan en göra för att förändra detta?

Sedan så är frivillighet, eller illusionen av densamma, en viktig del i patriarkatet. För det första så är det såklart viktigt för att upprätthålla en maktordning att den uppfattas som naturlig och/eller rättvis av de som blir förtrycka. Ingen vill ju vara förtryckt. Därför så läggs det en massa energi på att förklara patriarkatet som naturligt och/eller rättvist på olika sätt, vilket såklart påverkar oss. Jag tycker att den definition som Jónasdóttir lånar från Tormey i sin bok Kärlekskraft, makt och politiska intressen är bra:

Förtryck tolkas som en långvarig (ideologisk) bearbetning av personers grundföreställning om sig själva och sin plats i tillvaron. Den springande punkten är att personerna själva aktivt övertar denna hållning och inte nödvändigtvis upplever den som förtryckande. Självuppoffringen moraliska princip, att leva för andra, fungerar som ett förtrycksmedel vilket på ett speciellt sätt riktas mot kvinnor.

Allt förtryck behöver alltså inte ske med direkt tvång, utan kan lika gärna vara en social process där personer blir inlärda i ett visst sätt att betrakta sig själva, i kvinnors fall som underordnade män och behäftade med ett gäng ”kvinnliga” egenskaper. Såhär menar jag att mycket av det patriarkala förtrycket fungerar, men att det också finns inslag av våld som jag beskrev ovan. Av dessa två skäl så anser jag inte att det faktum att kvinnor ofta synbart frivilligt underkastar sig patriarkala strukturer inte spelar särskilt stor roll för att avgöra om det rör sig om förtryck eller inte. Hot om våld kan vara indirekt och frivillighet kan vara resultatet av att en har blivit inpräntad med vissa uppfattningar om ens naturliga position i samhället som en agerar efter.

Den patriarkala exploateringen

Så vad är det sedan som sker i patriarkatet? Hur tjänar män på patriarkatet? Här har jag ett perspektiv som jag har fått uppfattningen är radikalfeministiskt, och jag tror även att det är ganska avancerat så jag kan verkligen inte garantera att jag har allt på plats eller att det är lätt att begripa. Det är ganska nya tankar för mig. Läs, fundera på saken och skriva gärna om du har något att tillägga eller undrar över något. Jag menar att det främst handlar om att kvinnor dräneras på energi i relationer, alltså att kvinnor står för en större del av hushållsarbetet, det känslomässiga arbetet, det reproduktiva arbetet som alltså både innefattar fostrandet av barn men också omvårdande arbete, att kvinnor uppoffrar sig för män och så vidare. Även här tar jag hjälp av Jónasdóttir:

För det andra är könsmaktssystemets utsugning inte bara en fråga om arbete eller ojämnt fördelade hushållssysslor. Arbetsdelningen är tveklöst en utomordentligt viktig faktor och det måste ske långtgående förändringar på detta område för att förhållandet mellan könen över huvud taget ska ändras. Könsmaktssystemets utsugningsprocess går emellertid bortom den ena partens större hushållsbördor, och bortom den andra partens större tilldelning av fri tid. Det som formar villkoren för detta är ett djupare liggande maktförhållande, en relation av tillägnelse och engagemang. Kvinnor avkrävs (eller avkräver sig själva) sin livskraft och förväntas ställa sig helt och hållet till förfogande utan att själva kunna bestämma villkoren, annat än inom mycket begränsade ramar. Om vkinnorna vill ha tillgång till det könsliga livets näringskällor, om det vill kunna växa och vidmakthålla sig själva som självständiga samhällsvarelser, som könsvarelser[som jag tolkar detta så är det alltså nödvändigt att vara en könsvarelse för att kunna vara en samhällsvarelse i dagens samhälle], blir det i regel mer eller mindre på underkastelsens villkor.

Det är viktigt här att skilja på män och kvinnor som människor och män som män och kvinnor som kvinnor. Om vi till exempel talar om att personer blir utnyttjande på arbetsplatsen så talar vi om kapitalistisk exploatering. Det kan vara fler män eller kvinnor som blir utsatta för denna exploatering, men exploateringen sker fortfarande inom kapitalismen, det är en utsugning av män och/eller kvinnor som arbetare, och inte av män och/eller kvinnor som könsliga varelser. Här menar jag att det inte finns något förtryck av män som drabbar män som män (om en inte räknar in förtrycket i genusordningen, men eftersom det drabbar både kvinnor och män men på olika sätt så vet jag inte). Däremot finns det omfattande förtryck av män som arbetare, som PoC:s, som funktionshindrade och så vidare vilket såklart är ytterst viktigt men inte att jämställa med mansförtryck. På samma sätt är till exempel förtrycket av vissa kvinnodominerade yrkesgrupper inte förtryck av kvinnor som kvinnor, men däremot kan den underordning som kvinnliga yrkesgrupper ha vara sprunget ur den specifikt könsliga exploateringen av kvinnor som kvinnor.

För att uttrycka sig lite enklare så finns det alltså ett specifikt förtryck som sker av kvinnor som kvinnor. Detta förtryck skapar förutsättningar för att kvinnor ska exploateras på arbetskraft, kärlekskraft, omsorg och så vidare. Ur denna relation så går männen ut som vinnare, eftersom det sker ett ojämnt utbyte av alla dessa resurser. Kvinnorna dräneras på energi och männen tillägnar sig den, kvinnorna hindras från att utvecklas som personer medan männen får mer resurser för att göra detta.

Men att detta förtryck, som jag menar är det grundläggande, finns i relationerna gör såklart inte kvinnoförtrycket i till exempel arbetslivet är mindre viktigt att bekämpa eller påtagligt för den om drabbas av det. Det betyder bara att det inte är det förtrycket som är patriarkatets hårda kärna.

Ett försök att knyta ihop säcken

Så vad innebär då allt detta? Min syn på patriarkatet är att det är en väldigt grundläggande struktur i samhället i vilket kvinnor och mäns definieras som motsatser till varandra och män överordnas. Denna struktur syns inte bara, som vissa vill hävda, i att några få män sitter på jättemycket makt och att majoriteten av såväl kvinnor som män är maktlösa, utan den finns också med i alla relationer mellan kvinnor och män, och så framförallt tvåsamma relationer eftersom kvinnor och män där möts som kvinnor och som män, alltså som könsliga varelser. Patriarkatet upprätthålls dels genom våld och hot om våld, men också genom att kvinnor lär sig att deras plats är den underordnade.

Vad kan en göra åt detta? En kan motverka genusordningen, alltså isärhållandet av manligt och kvinnligt, som är grundläggande för att upprätthålla patriarkatet. En kan också motverka den manliga överordningen genom att se och motverka det manliga tolkningsföreträdet och jobba för en jämlik fördelning av allt arbete i relationen, alltså såväl hushållsarbete, omvårdande arbete, känslomässigt arbete och den energi en tillägnar varandra. Överlag kan en engagera sig feministiskt och anta de praktiker som finns där.

Att säga att kvinnor och män är olika är första steget till att värdera dem annorlunda.

Löwengrip har skrivit ett inlägg om att jämställdhet inte har något med att vara mer eller mindre kvinnlig att göra och att en ska vara ”stolt över att vara kvinna”.

Jag är otroligt stolt över att vara tjej. Jag älskar att få vara feminin. Men i Sverige får man nästan skämmas för det. Med dagar spenderade i Italien är skillnaden också stor. Kvinnorna är stolta och vackra men omsorgsfullt valda kläder och make. Männen ser ut som män. Jag tycker att det är respektfullt och vackert.

Detta tycker jag är spännande. Jag är helt okej med att Löwengrip ”älskar att vara feminin” men jag tycker att det är konstigt att hen därför vill tvinga in alla andra i det. Det finns män som också vill vara ”feminina”, och kvinnor som inte vill vara det. Hur svårt kan det vara att acceptera att det är så? Jag förstår inte varför jag ska behöva pressas in i en snäv könsrollsram bara för att Löwengrip råkar tycka att det är soft. Kan hen inte ha höga klackar och kjol utan att jag ska behöva det?

Jag tycker att kön är fruktansvärt bra och härlgt och det känns märkligt att argumentera för något som alltid har varit. Män och kvinnor vi är olika. Om det är något som går fel i Sverige idag är att vi nedvärderar kvinnlighet och mannlighet.

Det kan tyckas oskyldigt att vilja att kvinnor och män ska vara olika men att de ska värderas lika, alltså att det kvinnliga ska uppvärderas. Det är en ganska vanlig hållning bland folk som gillar jämställdhet, men som ändå tycker att saker ska vara typ lite som de är nu. Det är dock inte oskyldigt, utan är en av de grundläggande mekanismerna i patriarkatet.

En viktig mekanism för upprätthållandet av patriarkatet är isärhållandet. Idén om att kvinnor och män är radikalt annorlunda, som ständigt förstärks. Det är inte bara en fråga om att människor blir begränsade i snäva könsroller utan också om att det inte går att ha en hierarki mellan två saker som är lika. Därför måste olikheten ständigt reproduceras, för att kunna upprätthålla den patriarkala ordningen.

Det säger ju sig självt: för att kunna värdera kvinnor och män olika mycket, ge dem olika mycket makt och olika uppgifter (med olika status) så måste vi först konstruera dem som väsensskilda från varandra. Då blir det plötsligt motiverat att värdera dem annorlunda. Det är därför problematisering av könsroller och så vidare är ett så viktigt feministiskt verktyg, det handlar inte bara om att alla ska kunna få friare liv och själva definiera sig utan också om att det är en grundläggande komponent i att krossa patriarkatet. Utan isärhållandet finns ingen grund för att värdera de olika könskategorierna olika.

Vidare kan jag berätta att jag också är stolt över att vara kvinna, och att det är feminismen som har gjort att jag kan vara det. Feminismen har hjälpt mig att förstå att jag inte själv kan lastas för det förtryck jag blir utsatt för. Feminismen har lärt mig att sluta skämmas för egenskaper som jag innan nedvärderat just för att de var kvinnlig kodade. Så mycket skuld och skam som varit kopplad till mitt kön har försvunnit med hjälp av feministisk analys.