När människor talar om att genusmänniskor offrar sina barn för jämställdheten så undrar jag alltid vad de själva är villiga att offra för ojämställdhet. Det finns en missuppfattning kring feminism och genus att de flesta skulle se total jämställdhet som något slags hägrande mål som man ska uppnå till varje pris, trots att det går emot vår natur att kvinnor ska sitta i bolagsstyrelser och män jobba på dagis så vill feministerna liksom tvinga in alla i detta för det måste vara exakt lika på alla plan, kosta vad det kosta vill!
Jag kan säga som så att jag inte ser något egenvärde i att ha total jämställdhet, i alla fall inte i frågor som representationer inom olika yrken. Däremot tycker jag att det är viktigt att man har jämställdhet i fråga om makt, och jag tvivlar faktiskt på att kvinnor skulle vara mindre bekväma med eller bra på att hantera makt. Fast inte heller här handlar det om någon total jämställdhet i fråga om att kvinnor och män som grupp ska ha lika många ”maktenheter” utan det handlar om att alla ska ha rätt till självbestämmande, alltså att slippa vara beroende av någon annan för att klara sitt uppehälle.
Feminister i regel tycker att ojämställdhet och könsroller är upprörande när och för att de leder till problem i samhället, vilket den för övrigt allt som oftast faktiskt också gör. Personligen ser jag det som ett stort problem att invanda könsroller hindrar verklig närhet i många relationer. Vidare så är det problematiskt när könsroller hindrar oss från att göra vad vi verkligen vill göra. Det skapar också barriärer för personer som har kompetens och personlighet för vissa sysslor att komma dit, som till exempel män som har fallenhet för barn och omsorg eller kvinnor som skulle passa utmärkt inom byggbranschen.
Vissa tycker att man ska bevara de symboliska och konstruerade skillnaderna mellan könen för att upprätthålla spänningen. Såsom att det är trevligt med män som betalar på första dejten och att det är fint med klänning och långt hår på flickor. Och ja, det hade jag kunnat hålla med om om det faktiskt var så att dessa skillnader endast var symboliska, om det bara handlade om en rosa tröja istället för en blå. Men det är inte så enkelt, utan de konstruerade könsskillnaderna är så mycket mer och det påverkar inte bara hur vi väljer att klä oss utan hela våra liv, från vaggan till graven.
Jämställdhet är så mycket mer än att kvinnor ska kunna ha håriga armhålor utan att bli kallade fittor på tvären. Jämställdhet handlar om att återta makten över sitt eget liv, för både män och kvinnor. Och jag förstår inte hur man kan vara villig att offra sina barn på ojämställdhetens altare, vilja upprätthålla strukturer som kommer kringskära deras handlingsutrymme hela livet bara för att ”flickor är flickor och pojkar är pojkar”.
