Etikett: fängelse

Politiskt våld och straff.

En gång snackade jag med en liberal om våldsanvändning och hen frågade ”men hur mycket våld tycker du att det är okej att använda emot [hypotetisk individ X]” ungefär som om våldsanvändning handlade om att utmäta straff mot enskilda individer.

Jag ställer mig verkligen emot våld för sakens skull. Jag tycker inte att individer ska ”straffas” för att de typ är ”onda”, jag tycker att vi ska ha ett annat slags samhälle. Liberaler gillar ju dock iden om våld i bestraffande syfte, vilket en kan se på hela vårt rättssystem. Även om det inte förekommer fysisk prygling längre så är det ett slags våld att låsa in folk i fängelse, att ta ifrån dem deras uppehälle, tvinga dem att arbeta som straff och så vidare.

Våld är inget självändamål, det är en möjlig metod för att uppnå något. Ju mindre våld som krävs desto bättre. En kan dock konstatera att staten använder en jävla massa våld för att upprätthålla den rådande ordningen, och den som ville bryta denna måste alltså vara beredd att använda våld åtminstone i självförsvar. Vi står mot en fiende som inte hyser några tvivel inför att använda våld, varför ska vi då vara pacifister?

Men jag tror inte på våld. Jag tror inte på ett samhälle som, likt detta, bygger på våld. Jag tror inte på att vi ska ha den typen av institutionaliserad våldsanvändning som vi har idag. Jag tror inte på att bestraffa enskilda individer med hjälp av våld för att de är ”onda” eller liknande, det är en syn på människor som jag över huvud taget inte delar. Problemet är inte att det finns ”onda” människor, utan att vissa människor sitter på positioner där de kan ställa till jävligt mycket skit med sin ondska. Det är detta vi måste angripa, inte enskilda individer som anses gå över gränsen för det samhälleligt accepterade.

Hela idén om att ”straffa” folk är individualistisk och idealistisk. Den bygger på en idé om att människors handlingar främst bestäms av deras ”personlighet” och inte vilka position de har.

Det måste inte finnas en motsättning mellan vård och fängelse.

Elsa skriver om komplexiteten i att döma och frågar sig om man ska ge vård eller fängelse som påföljd. För att kunna få vård så antar jag att man måste ha någon slags sjukdom som har stat en i vanmakt över sitt eget handlande. Det är väl ändå det som hela iden med vård istället för fängelse bygger på, att den som har varit såpass bortom sina sinnens fulla bruk vid brottet att hen inte kan ansvara för sin handlingar inte ska bli formellt straffad, men ändå få hjälp bort från beteendet. Det är helt enkelt, som jag uppfattat det, en fråga om huruvida man kan utmäta något ansvar för handlingen eller om gärningsmannen varit vanmäktig.

När ett stort antal psykologer gjorde utredningar på Fritzl så kom man fram till en för många förbluffande slutsats: han var frisk! Han hade inte sjukligt nedsatt förmåga till empati eller någon annan personlighetsstörning. Detta är svårt att acceptera, hur kan en människa som begår sådana handlingar helt utan inflytande från andra vara normal. Beteendet frångår ju allt vad vi förknippar med normalitet. Men det var ändå den slutsatsen man kom fram till.

Alla har sina trauman och för de flesta som begår brotts så finns det förklaringar i uppväxt, social status eller liknande. Det finns inget sådant som en människa som är fri från sådan påverkan. Men psykisk sjukdom är något annat, det måste röra sig om att sjukdomen påverkar en så starkt att ”jaget”, eller vad man nu ska kalla det, inte kan styra. Därför menar jag att svaret på Elsas funderingar är att personen ska få fängelse och inte vård, för oavsett hemskheter i uppväxten så har han troligen förmåga att styra över sitt handlande, och då kan man utmäta ansvar.

Däremot tycker jag att uppdelningen mellan vård och fängelse är djupt olycklig. För att återgå till Fritzl: visserligen kunde man inte vederlägga psykisk sjukdom men en person som handlar såsom han gjorde har ändå ett behov av vård, om inte annat så för samhällets skull. Även om man inte är psykiskt sjuk så kan man få hjälp med att ändra beteenden och inställningar till saker och ting. Därför borde man öka fokuset på att ge vård även i fängelset, för även om man kan utmäta ansvar för en handling så betyder inte det att man inte kan hitta alternativa vägar till en attitydförändring. Det ligger i allas intresse att gärningsmän inte begår brott igen och därför ska man använda alla metoder för att undvika det.

Jag skulle vilja se en ny syn på psykisk sjukdom och rehabilitering inom rättssystemet. Det viktiga är inte att folk fruktar fängelset utan att det faktiskt motverkar brottslighet i längden, vilket måste inkludera att gärningsmän erbjuds hjälp att förändra sitt beteende.

Hunger.

Idag såg jag filmen hunger, som handlar om den fängslade IRA-medlemmen Bobby Sands som drar igång en hungerstrejk i protest mot hur de blir behandlade i fängelset och mot att de inte har den officiella statusen ”politisk fånge”. Eller, den handlar inte så mycket om strejken i sig, mer om omständigheterna i fängelset och konflikten som sådan.

Jag upplevde manuset och dramaturgin som väldigt originell, det var inte förutsägbart vem filmen skulle handla om och hur det skulle ta sig uttryck, en massa saker som i normala fall hade varit självklara att ta med togs bort, personer som inte alls hade något särskilt med storyn att göra porträtterades noggrant och huvudpersonen presenterades långt in i filmen. I princip så var filmen bara en samling scener utspelade på samma plats som bands samman, detta gjordes dock utan sedvanligt fjanteri som brukar tillkomma när man gör den typen av stämningsfilm.

Det var väldigt lite dialog i filmen, nästan ingen alls, med undantag från när huvudpersonen sitter och har en lång diskussion med fängesleprästen. Det var också ett grepp jag tyckte om, att filmen nästan bara byggde på stämningsfulla scener för att tvärt brytas av av ett långt försvarstal för huvudpersonen sak, för att sedan endast handla om honom och hans strejk. Både oväntat och effektfullt.

I övrigt är scenerna långa, gråa och tysta. Jag tycker att det är en kvalitetsindikator när en film klarar av att det inte händer så jävla mycket vilket den här verkligen gjorde. Vad jag också gillade var att Sands inte blev glorifierad och att hans lidande inte överdrevs. Visserligen tyckte man skitsynd om fångarna, men man tyckte synd om alla poliser som slog dem och alla anhöriga också. Det illustrerades helt enkelt jävligt bra att ibland finns det inga vinnare.

Jag är ingen filmanalytiker och det finns säkert mer att säga om klippning och dramaturgi, men jag tyckte verkligen att det var en originell och ”uppfriskande” film, den passade dåligt in i min bild på hur en film som heter Hunger ska vara, samtidigt som den passade in på en massa kriterier också. Överdrivet snyggt foto på smala män med sår, estetisering av det äckliga (bland annat när de målar med bajs på väggarna i sina celler), rökning används hela tiden som stämningsskapare. Jag tror ni vet vad jag menar för slags grejer. Att lyckas pricka in allt detta och fortfarande vara oväntad och intressant, det är fan ett mästerdrag.