Etikett: elsa

Utmaning.

Och så en till utmaning från Elsa. Himla bra frågor!

1. Vilka är dina favorit-TVserier?

Gossip Girl, Mad Men och Dexter just nu.

2. Om du kallar dig feminist: vad innebär det begreppet för dig? Er som inte gör det, hur motiverar ni det? Finns det någon aspekt av begreppet som ni tycker är bortglömd eller någon bit ni vill foga in som fattas?

Jag kallar mig feminist för att jag tror att det finns en könsmaktsordning som leder till att kvinnor blir strukturellt förtryckta, varken mer eller mindre. Sedan har jag en massa andra idéer om vad som är et vettigt feministisk teoribygge, men det är inget jag vill säga är den enda ”sanna” feminism på något sätt.

3. Välj fem saker ni skulle införa om ni fick bestämma allsmäktigt och fritt.

Sådana här frågor är så svåra. Har svårt att ”drömma iväg” eftersom jag är van vid att tänka väldigt mycket på vad som är praktiskt genomförbart. Men om jag fick välja helt själv utan begränsningar; en för evigt hållbar utveckling, robotkommunism så folk slapp jobba med tråkiga saker, avskaffande av samtliga maktstrukturer, inlärningsmaskiner så alla skulle kunna lära sig samma språk och jämlik fördelning av jordens resurser.

4. Vilken är Sveriges roligaste person? Motivering, please.

Alltså, jag gillar ju inte humor… Men jag tycker att Sara Granér är himla rolig.

5. Vad tycker du bäst om hos dig själv och vad ogillar du hos dig själv? Tycker du att andras uppfattning om dig själv stämmer överens med den du själv har?

Den egenskap jag tycker är bäst är att jag är intelligent och duktig på att uttrycka mig. Den sämsta är nog min rastlöshet, jag har väldigt svårt att koncentrera mig på endast en sak samtidigt. Jag upplever att jag har ganska bra koll på vad andra anser om min person. När någon ogillar mig vet jag för det mesta varför, till exempel.

6. Berätta lite om dina fördomar.

Jag kan ha en väldigt tråkig attityd mot människor som är obildade och tänka att de är ignoranta eller ointelligenta. Detta är den enligt mig värsta fördom jag har som jag ständigt försöker arbeta bort, för det är sjukt osympatisk.

Sedan har jag även fördomar mot till exempel objektivister, jag tänker att de flesta har någon slags empatistörning eller är typ 15 år gamla. Jag brukar även tänka att alla arbetslinjemoderater har fötts med silversked i mun och inte fattar att folk kan ha det svårt. Dessa fördomar känner jag däremot inget större behov av att bli av med eftersom de i ganska hög grad faktiskt stämmer.

7. Vad tror du krävs för att kunna älska någon livet ut?

Någon jag delar intressen med intellektuellt, respektera mig intellektuellt och som kan ge mig utbyte. Det är det viktigaste för mig. Ser det också som en självklarhet att han är feminist, har svårt att tänka mig något annat.

8. Beskriv den ultimata trerätters-middagen. No limits 😉

Jag har fan inge fantasi när det kommer till fancy mat, men jag kan väl försöka. Någon schysst grej med aubergine till förrätt. Älskar aubergine, det är fan den absolut bästa smaken som finns. Sedan sådär äckligt bra sushi med typ tonfiskmage eller något. Till efterrätt baklava med riktigt bra vaniljglass.

9. Hur hanterar ni och förhåller er till skönhetsideal?

Detta har jag ju skrivit om mycket innan. Jag bryr mig ärligt talat inte särskilt mycket numera, vilket förvisso är något jag fått kämpa mig till. Jag försöker att minimera hur mycket jag exponeras för idealbilder genom att inte se så mycket på tv, inte shoppa kläder som en hobby (man exponeras för väldigt mycket då), inte läsa tjejtidningar och så vidare, vilket har hjälpt mycket. För mig har det även hjälpt att fotografera mig själv eftersom det har fått mig att upptäcka min egen skönhet och kunna utgå ifrån den istället för ideal. Det blir mer verklighetsbundet då.


10. Vari ligger ert största engagemang och varför tror du att det är så?

Jag har ett stort politiskt engagemang i största allmänhet men sakfrågorna skiftar. Just nu är jag väldigt inne på klass vilket såklart delvis beror på att det har debatterats mycket på sista. Överlag frågor om rör maktstrukturer är viktiga för mig, jag tror det beror på att jag gillar att teoretisera. Det finns något bekvämt i att kritisera maktstrukturer eftersom det i väldigt hög grad handlar om att identifiera problem och mindre om att föreslå konkreta lösningar, helt enkelt för att det är sjukt jävla svårt.

Att jag är politiskt engagerad beror nog på att jag alltid umgåtts i kretsar där sådant diskuterats och att jag alltid blivit uppmuntrad i det. Jag har aldrig varit rädd för att uttrycka mina åsikter och alltid satt prestige i att diskutera och ha ”rätt”. Nu har förvisso prestigedelen försvunnit lite och ersatts av ett mer genuint intresse.

11. Nämn tre böcker alla borde läsa och berätta varför.

Våtmarker av Charlotte Roche. Sjukt bra bok om en brud som är äcklig. Rolig, lättläst och väldigt oklyschig. Gillar den för att kvinnor så sällan ”får” vara äckliga inom litteratur.

Varat och Varan av Kajsa Ekis Ekman. Boken som ledde till både mitt feministiska och mitt socialistiska uppvaknande. Ställer många intressanta frågor dels om politik, men också om vår syn på människan.

Slottet av Franz Kafka. En bok som jag plågade mig igenom utan större behållning men som betytt desto mer nu. Hanterar alienationen man känner inför system som styr en men som man saknar medel att förstå och påverka på ett väldigt träffande och plågsamt sätt. Egentligen går väl Processen eller Amerika också bra, men Slottet är inte lika tradig.

Miljöproblemen är en politisk fråga.

Elsa skrev om det här med att bry sig om miljön på twitter. Nu var det förvisso ganska många dagar sedan, men jag skriver om det ändå. Hon skrev att hon inte bryr sig om miljön personligen, även om hon vet att den är viktig. Som exempel menade hon att hon inte sopsorterar, köper ekologiskt och så vidare.

Sopsortering och att köpa ekologisk mat må vara bra, men om man ser det i förhållande till miljöproblematiken i stort så är det en löjligt liten del. Miljöproblemen har såklart först och främst sitt ursprung i en galopperande konsumtion. Jag köper inte heller ekologiskt men jag ser mig ändå som en miljöengagerad person. Detta beror på att jag är engagerad i miljöfrågan som politisk fråga, inte som en fråga om att dagligen göra 100 små miljövänliga val.

Om man ska snacka miljövänlig livsstil så är det absolut bästa sättet att vara miljövänlig att konsumera så lite som möjligt. Det hjälper även att inte äta kött eller mejeriprodukter och åka kollektivt. Däremot att äta ekologiskt kött eller ha en elbil ger inte en särskilt stor miljövinst om man jämför med att hela avstå från dessa produkter som ju de flesta faktiskt inte har något behov av.

Peaches skrev apropå Elsas twittrande om att ett ekonomiskt tänk ofta är detsamma som ekologiskt. Detta tror jag verkligen stämmer; den som gör genomtänkta köp av saker hen faktiskt har ett behov av eller vet kommer höja hens livskvalitet avsevärt (som i mitt fall min kamera samt tillbehör till den) kommer troligen även att leva relativt miljövänligt. Personer med mer pengar och alltså mer pengar att köpa saker för står idag för en övervägande del av miljöproblemen. Samtidigt tycker jag att miljövänlighet och ekonomi hänger ihop alldeles för lite.

Idag när man köper ekologiskt så ses det som en bonus, något men betalar extra för för att få. Det tycker jag är absurt. Företagen som producerar dessa produkter lever av jorden, de tjänar pengar på att exploatera jorden yta, djur och växter och dessutom miljön. Det borde vara en självklarhet att ett företag miljösäkrar sin produktion, inte en bonus man måste betala extra för.

Miljöfrågan för mig är inte en fråga om att konsumenter ska göra miljövänliga val dag ut och dag in, det är en fråga om att företag som lever av jorden också ska säkerställa att det de gör är hållbart. Jag tycker inte att man ska gå omkring med dåligt samvete om man inte köper ekologiskt, visserligen är det utmärkt om man gör det men miljöfrågan är en fråga som framförallt måste och kan lösas politiskt, genom att företag tvingas ansvara för sin produktion.

Det måste inte finnas en motsättning mellan vård och fängelse.

Elsa skriver om komplexiteten i att döma och frågar sig om man ska ge vård eller fängelse som påföljd. För att kunna få vård så antar jag att man måste ha någon slags sjukdom som har stat en i vanmakt över sitt eget handlande. Det är väl ändå det som hela iden med vård istället för fängelse bygger på, att den som har varit såpass bortom sina sinnens fulla bruk vid brottet att hen inte kan ansvara för sin handlingar inte ska bli formellt straffad, men ändå få hjälp bort från beteendet. Det är helt enkelt, som jag uppfattat det, en fråga om huruvida man kan utmäta något ansvar för handlingen eller om gärningsmannen varit vanmäktig.

När ett stort antal psykologer gjorde utredningar på Fritzl så kom man fram till en för många förbluffande slutsats: han var frisk! Han hade inte sjukligt nedsatt förmåga till empati eller någon annan personlighetsstörning. Detta är svårt att acceptera, hur kan en människa som begår sådana handlingar helt utan inflytande från andra vara normal. Beteendet frångår ju allt vad vi förknippar med normalitet. Men det var ändå den slutsatsen man kom fram till.

Alla har sina trauman och för de flesta som begår brotts så finns det förklaringar i uppväxt, social status eller liknande. Det finns inget sådant som en människa som är fri från sådan påverkan. Men psykisk sjukdom är något annat, det måste röra sig om att sjukdomen påverkar en så starkt att ”jaget”, eller vad man nu ska kalla det, inte kan styra. Därför menar jag att svaret på Elsas funderingar är att personen ska få fängelse och inte vård, för oavsett hemskheter i uppväxten så har han troligen förmåga att styra över sitt handlande, och då kan man utmäta ansvar.

Däremot tycker jag att uppdelningen mellan vård och fängelse är djupt olycklig. För att återgå till Fritzl: visserligen kunde man inte vederlägga psykisk sjukdom men en person som handlar såsom han gjorde har ändå ett behov av vård, om inte annat så för samhällets skull. Även om man inte är psykiskt sjuk så kan man få hjälp med att ändra beteenden och inställningar till saker och ting. Därför borde man öka fokuset på att ge vård även i fängelset, för även om man kan utmäta ansvar för en handling så betyder inte det att man inte kan hitta alternativa vägar till en attitydförändring. Det ligger i allas intresse att gärningsmän inte begår brott igen och därför ska man använda alla metoder för att undvika det.

Jag skulle vilja se en ny syn på psykisk sjukdom och rehabilitering inom rättssystemet. Det viktiga är inte att folk fruktar fängelset utan att det faktiskt motverkar brottslighet i längden, vilket måste inkludera att gärningsmän erbjuds hjälp att förändra sitt beteende.