Etikett: psykiskt sjuk

”Vad bra att du aktiverar dig”.

Tänker lite på en gång när jag gick på ett politiskt möte när jag var sjukskriven för utbrändhet förra terminen. En person sa när hen fick reda på att jag var utbränd att det var ”bra att jag aktiverar mig i alla fall”. Detta är en respons som jag har fått intrycket av att många personer som är sjukskrivna av olika skäl får.

Jag upplever att detta baserar sig på bilden att en psykiskt sjuk person ligger och är helt passiv, något som inte alls behöver stämma. Många sjuka personer aktiverar sig hela tiden, men har svårt att göra det på det sätt som krävs i arbetslivet.

Detta är också en syn på saken som ofta används emot de som är psykiskt sjuka. Det antas att om en kan aktivera sig ideellt så kan en också göra det inom arbetslivet. Detta stämmer sällan. Att aktivera sig på sina egna villkor i saker en känner stort engagemang för är väldigt annorlunda mot påtvingad aktivitet som ofta är mer kravfylld och känns mindre meningsfull.

Jag tycker att det känns omyndigförklarande att berömma mig för att jag ”aktiverar” mig. Att jag är psykiskt sjuk innebär inte att jag är inkapabel att göra något, det innebär inte heller att jag saknar förmåga att avgöra vad som är bra för mig. När jag blev sjukskriven gjorde jag till en början ingenting, det var såklart inte särskilt kul men det var vad jag behövde då. om jag hade tvingat mig själv at ”aktivera” mig i det läget hade tillfrisknandet nog gått betydligt långsammare.

Många verkar sätta ett egenvärde i att psykiskt sjuka personer ska just aktivera sig, och detta har jag svårt för. Det är klart att det är bra att göra saker, men inte hur som helst. Många aktiviteter får mig att må bättre, men det finns de som får mig att må mycket sämre också. Precis som med ”positivt tänkande” så misstänker jag att det handlar mer om omgivningens idé om vad en psykiskt frisk person ska kunna göra än att må bättre i sig. Om en människa beter sig som om hen vore psykiskt frisk, det vill säga är aktiv och säger rätt saker, så kan omgivningen andas ut, trots att det kanske inte alls är vad som är lämpligt för denna människa.

Hur jag ser på det faktum att ni är ganska många som anser att jag är psykiskt sjuk.

IMG_20130913_233258Vad anser jag om detta? Jo, jag anser att det är ganska konstigt och en aning patetiskt att människor sitter och diskuterar min psykiska hälsa. Jag har lite svårt att se syftet med det. Varför inte bara bemöta mig mer argument istället? Varför måste ni förklara mig som sjuk bara för att jag har vissa åsikter. Det känns som ett jävligt fegt och undflyende sätt att bemöta det på, istället för att faktiskt tänka efter lite. Personligen brukar jag inte patologisera mina meningsmotståndare. Jag har lite svårt att se syftet faktiskt.

Jag har lite svårt att de vad det skulle spela för roll om jag var psykiskt sjuk. Människor som är psykiskt sjuka kan ofta fortfarande resonera om olika saker. Psykisk sjukdom gör inte att en plötsligt förlorar all förmåga att resonera. Många extremt skarpa människor lider av psykisk sjukdom, så det bevisar liksom absolut ingenting om det nu vore så att jag var psykiskt sjuk. Min eventuella psykiska ohälsa står uppenbarligen inte i vägen för att jag kan skriva texter om patriarkatet som många kvinnor känner igen sig i och tycker är skarpa.

Det har varit och är en stolt patriarkal tradition att patologisera kvinnor som på olika sätt sätter sig emot patriarkatet. Det är såklart ett jävligt bekvämt sätt att bli av med meningsmotståndare, att avvisa dem som knäppa istället för att ta argumentationen på allvar. Den som är ett fegt kräk kan väl såklart göra detta, men jag förstår inte riktigt hur det är relevant för mig att någon tycker det är mer bekvämt att avvisa mig som knäpp än att ta mig på allvar.

Så ja, jag noterar väl att ni som sitter och spekulerar i min psykiska hälsa är fega kräk som inte har något bättre att komma med än att patologisera mig. Det är väl tråkigt för er att ni är så intellektuellt och känslomässigt undermåliga individer, men för egen del så känner jag väl att jag tycker att det är en ganska enkel prioritering att värdera alla de kvinnor som dagligen skriver till mig att jag får dem att känna styrka i kampen mot förtrycket de utsätts för över att några fega kräk sitter i någon källare och spekulerar kring min psykiska hälsa.

Så ja, ni kan väl spekulera bäst ni vill. Jag vet ändå att ni inte har något annat att erbjuda än skit.

Det måste inte finnas en motsättning mellan vård och fängelse.

Elsa skriver om komplexiteten i att döma och frågar sig om man ska ge vård eller fängelse som påföljd. För att kunna få vård så antar jag att man måste ha någon slags sjukdom som har stat en i vanmakt över sitt eget handlande. Det är väl ändå det som hela iden med vård istället för fängelse bygger på, att den som har varit såpass bortom sina sinnens fulla bruk vid brottet att hen inte kan ansvara för sin handlingar inte ska bli formellt straffad, men ändå få hjälp bort från beteendet. Det är helt enkelt, som jag uppfattat det, en fråga om huruvida man kan utmäta något ansvar för handlingen eller om gärningsmannen varit vanmäktig.

När ett stort antal psykologer gjorde utredningar på Fritzl så kom man fram till en för många förbluffande slutsats: han var frisk! Han hade inte sjukligt nedsatt förmåga till empati eller någon annan personlighetsstörning. Detta är svårt att acceptera, hur kan en människa som begår sådana handlingar helt utan inflytande från andra vara normal. Beteendet frångår ju allt vad vi förknippar med normalitet. Men det var ändå den slutsatsen man kom fram till.

Alla har sina trauman och för de flesta som begår brotts så finns det förklaringar i uppväxt, social status eller liknande. Det finns inget sådant som en människa som är fri från sådan påverkan. Men psykisk sjukdom är något annat, det måste röra sig om att sjukdomen påverkar en så starkt att ”jaget”, eller vad man nu ska kalla det, inte kan styra. Därför menar jag att svaret på Elsas funderingar är att personen ska få fängelse och inte vård, för oavsett hemskheter i uppväxten så har han troligen förmåga att styra över sitt handlande, och då kan man utmäta ansvar.

Däremot tycker jag att uppdelningen mellan vård och fängelse är djupt olycklig. För att återgå till Fritzl: visserligen kunde man inte vederlägga psykisk sjukdom men en person som handlar såsom han gjorde har ändå ett behov av vård, om inte annat så för samhällets skull. Även om man inte är psykiskt sjuk så kan man få hjälp med att ändra beteenden och inställningar till saker och ting. Därför borde man öka fokuset på att ge vård även i fängelset, för även om man kan utmäta ansvar för en handling så betyder inte det att man inte kan hitta alternativa vägar till en attitydförändring. Det ligger i allas intresse att gärningsmän inte begår brott igen och därför ska man använda alla metoder för att undvika det.

Jag skulle vilja se en ny syn på psykisk sjukdom och rehabilitering inom rättssystemet. Det viktiga är inte att folk fruktar fängelset utan att det faktiskt motverkar brottslighet i längden, vilket måste inkludera att gärningsmän erbjuds hjälp att förändra sitt beteende.