Daddy issues.

Det finns ett begrepp som antifeminister ibland använder sig av som är ”daddy issues”. Det handlar om att personer som inte passar in eller som klagar för mycket på patriarkatet anses göra det för att de har blivit utsatta för det ena eller det andra under sig uppväxt. Jag ser ofta spekulationer kring vad min och andra feministers pappor gjort, ibland är det riktigt osmakligt, såsom att insinuera sexuella övergrepp. De liksom gottar sig i att spekulera kring vad en kan ha blivit utsatt för som har gjort en till den en är, och ju grövre desto bättre. Den som blivit utsatt för förtryck, och speciellt sexuella övergrepp, anses av något skäl inte ha förmåga att se klart på sin situation. Sexuella övergrepp är också något som sker helt slumpmässigt och inte något som hänger ihop med den lilla situation vi kallar patriarkatet, enligt denna logik.

Här har vi en definition av ”daddy issues”:

Whenever a female has a fucked up relationship with her father, or absence of a father figure during her childhood, it tends to spill into any adult relationship they embark on, usually to the chagrin of any poor male in their life.

Grejen är att människor blir utsatta för saker av sina pappor. Det är inga isolerade händelser utan hänger även det ihop med patriarkala strukturer. Den som pratar om ”daddy issues” tänker sällan på detta. Varför har dessa kvinnor en dålig relation med sina pappor? Varför är det så oerhört många kvinnor som har det?

Det som sker här är att en istället för att försöka hjälpa någon med sin situation skämmar den som anses ha blivit utsatt för något och ogiltigförklarar dennes åsikter utifrån detta. Istället för att kolla närmare på våldet och förtrycket som sker inom familjen så används det för att avskriva någons åsikter som illegitima.

Den som blivit utsatt för vidrigheter av sin pappa är ett offer för patriarkatet. Dels eftersom det våld en utsätts för inom familjen troligen hänger ihop med mansrollen, men också för att vi lever i ett samhälle där det så kallade ”privatlivet” anses vara en så viktig rättighet för föräldrar i allmänhet och fäder i synnerhet att det överstiger barns rätt att slippa våld och förtryck. Sexuella övergrepp och våld i hemmet är alltså inte någon isolerad händelse, utan det är en fråga om hur samhället är organiserat. Den som blivit utsatt för detta borde alltså absolut ha legitimitet att uttala sig utifrån sina erfarenheter. Dessa erfarenheter är politiska, det är sånt som sker i ett patriarkalt system.

Vad är det att ha en uppfuckad relation med sin pappa? Min uppfattning är att det folk i regel menar är att en har en relation där en bråkar mycket, har sagt upp kontakten eller på annat sätt visar sin ilska/avståndstagande utåt. Alltså; inte en jävel bryr sig om det är så att en har blivit utsatt för typ sexuella övergrepp i barndomen men vänder det inåt, men nåde den som skulle vända det utåt. Då blir plötsligt hela personligheten och allt en gör och säger en fråga om det.

Givetvis kan det framstå som att feminister har mer problem med sina fäder eftersom feminister i regel pratar mer om manlig makt, där faderskapet ju ingår som en ganska stor del. Att en pratar om något behöver dock inte innebära att en är mer utsatt för det än någon annan. Folk reagerar väldigt annorlunda på saker de blivit utsatta för, vissa som utsätts för övergrepp vänder det inåt och andra reagerar med ilska. Det beror på en mängd olika saker, på hur situationen kring händelserna sett ut, på vilken kontext en hamnat i senare, vilka idéer en kommit i kontakt med och så vidare.

Det kan ju lika gärna var så att oförmågan att bli förbannad när någon behandlar en som skit är ett resultat av ens uppfostran, jag skulle till och med säga att det är ganska vanligt. Människor som genom livet har lärt sig att hålla all skit inom sig och inte reagera på det eftersom ändå ingen bryr sig om vad de säger. Detta kan vara nog så begränsande och problematiskt för personen ifråga, skillnaden är att det inte märks i form av att människan är ”jobbig”. Jag tycker att det är en betydligt mer intressant fråga vad det är som gör att så många ickemän inte reagerar på att de lever i ett samhälle där de blir konstant nedvärderade, förtryckta, är utsatta för hot om våld och så vidare.

Vårt sätt att reagera på saker är alltid ett resultat av bland annat vår barndom. Våra åsikter formas alltid av våra erfarenheter och vår position, men av någon anledning anses det alltid vara ickemäns erfarenheter av patriarkalt förtryck som göra deras åsikter illegitima. Varför anses inte mäns avsaknad av erfarenhet av patriarkalt förtryck, eller deras erfarenhet av att vara privilegierade i patriarkatet, göra deras åsikter illegitima?

Det hela är verkligen djupt osmakligt. Att använda människors erfarenhet av övergrepp och förtryck emot dem är verkligen vidrigt. Att insinuera att den som visar sin ilska över patriarkalt förtryck gör det för att den blivit utsatt för sexuella övergrepp, utan att ens veta något om saken, är bara ett sätt att slippa lyssna. Istället för att se att det är många som lever i en verklighet där de blir utsatta för patriarkalt förtryck i hemmet så används detta faktum för att helt enkelt strunta i att lyssna. Det är så sjukt motsägelsefullt, men patriarkatet är ju inte direkt känt för att vara Logiskt Och Sansat.

wpid-img_20140803_113256.jpgwpid-img_20140803_113256.jpgDet vore intressant om alla dessa som så gärna använder ickemäns erfarenheter av förtryck emot dem skulle kunna ta och fundera lite på hur vi ska ta tag i att vi lever i ett samhälle där detta förtryck äger rum, så att folk slipper vara så ”jobbiga” när de reagerar på skiten de blir utsatta för.

23 år av patriarkalt förtryck.

wpid-img_20140725_110132.jpgIdag firar jag 23 år av patriarkalt förtryck. Av dessa år har ungefär 4 ägnats åt mer eller mindre heteromonogama relationer. Detta utgör ungefär 17,5 % av min livstid. Mer än så har bestått av ickeuttalade kärleksrelationer med män, alltså att vara ”på g”, ”kk” eller liknande. Jag kan inte fly patriarkatet, men jag kan försöka undvika att dra in patriarkala praktiker i mitt kärleksliv. Jag hoppas och vill att den där procentandelen ska bli mindre och mindre, att mindre och mindre av mitt liv ska bestå av heteromonogama praktiker. Min present till mig själv är att fortsätta sträva efter frigörelse.

Grattis män! Ni lyckades få ett materiellt övertag efter årtusenden av patriarkalt förtryck!

Läste något så urbota dumt på Nyheter24 idag:

Det finns dock även en hel del positiva sidor hos män. Därför tycker jag därför att det är på sin plats att även uppmärksamma några av dessa. Enligt SCB:s statistik för första kvartalet var sysselsättningsgraden hos män nästan fem procentenheter högre än hos kvinnor. Det betyder att män i högre grad än kvinnor arbetar och bidrar till välfärden.

Okej, den här personen menar alltså på fullaste allvar att det är en ”positiv sida hos män” att de inte diskrimineras på arbetsmarknaden som kvinnor gör. Han hade lika gärna kunnat skriva att det är en positiv sida hos män att de generellt har högre lön och betalar in mer skatt, eller att de äger mycket mer av världens resurser och typ ”driver företag” och ”skapar tillväxt”.

Eller är det kanske en positiv sida hos män att de sällan drabbas av våldtäkt eller våld i nära relationer? Är det en positiv sida hos män att de mer sällan är sjukskrivna för typ stress? Är det en positiv sida hos män att de fick rösträtt tidigare än kvinnor? Eller kanske att de innehar huvudrollen i så många fler filmer och böcker? Ja en kan ju rabbla positiva sidor med män i oändligheten!

Grattis män! Ni lyckades få ett materiellt övertag efter årtusenden av patriarkalt förtryck! Detta ska vi fira er för!

Ja, mycket ska en höra innan öronen trillar av OCH SÅ VIDARE. Tycker det är Fascinerande att en människa kan ha så oerhört lite insikt i vad patriarkalt förtryck innebär som denna Hedblom. Det är inte alla män som saknar total insikt i hur patriarkalt förtryck fungerar, men Hedblom är definitivt en av dem.

Lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck.

Jag har en väldigt viktigt princip i mitt liv som lyder ”lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck”. Detta är något som jag tycker är mycket viktigt i den feministiska kampen och sant systraskap. Hur illa jag än tycker om en kvinna så litar jag alltid på en historia om patriarkalt förtryck, hur mycket en kvinna än ljugit för mig innan så tar jag henne alltid på orden när hon berättar om det.

Att vara kvinna i ett patriarkat är att bli misstrodd. Kvinnor som berättar om trakasserier, våldtäkter, våld män har utsatt dem för och så vidare måste för det mesta kämpa för att de ska tas på allvar. De måste alltid bevisa att de har rätt, på ett sätt som vi aldrig skulle avkräva av en person som berättar om till exempel ett rån eller ett krogslagsmål. För att en kvinna ska berätta om erfarenheter hon blivit utsatt för krävs det i regel mycket trygghet, och det tycker jag är väldigt viktigt att kunna ge till den som väljer att berätta.

Visst finns det kvinnor som ljuger, folk ljuger om de mest konstiga saker. Men om vi väger olika risker emot varandra så är risken att du skulle ställa till stor skada genom att visa minsta misstro mot en kvinna som väljer att berätta mycket mycket stor. Risken för att en man skulle bli falskt anklagad är mycket mindre, och om det nu skulle ske så kan du ge dig fan på att han har hela jävla samhället på sin sida i vilket fall. Det är nog ingen större katastrof att du inte tror honom, men för kvinnan vars sida du ställer dig på kan det vara allt. Du kan vara det enda stöd hon har, så är det näppeligen för en falskt anklagad man.

Dessutom sänder du ut signaler till resten av människorna i din omgivning om du gör detta. Att visa att det går att ställa sig på den förtrycktas sida spelar stor roll. Förhoppningsvis kan du inspirera någon annan till att göra samma sak, och lyckas du med det är det en mycket stor och viktig grej. Att visa att det går att gå emot den här normen som finns kring att alltid misstro och ifrågasätta kvinnor är oerhört viktigt, det är att på ett mycket konkret sätt visa att det finns alternativ till patriarkatet.

Så lita alltid på en historia om patriarkalt förtryck. För det mesta är de sanna, och det kan betyda så jävla mycket för den kvinna som blivit utsatt att ställa upp på det sättet. Det är feministisk kamp och systraskap i sin renaste form.

Alla kvinnor blir utsatta för patriarkalt förtryck.

Ett sånt där jävligt oklart ”argument” som ofta kommer från antifeminister är att de spekulerar i det patriarkala förtryck en blivit utsatt för och vända det emot en. Till exempel: feminister antas ha haft dåliga relationer med sina fäder, blivit våldtagna, blivit illa behandlade av manliga partners eller bara i största allmänhet haft dåliga relationer med män.

Jag kan avslöja en sak; jag har blivit utsatt för mycket av detta. De allra flesta feminister har troligen blivit utsatta för något av detta, eftersom de allra flesta feminister är kvinnor och de flesta kvinnor har blivit utsatt för något av detta. Det är liksom därför folk ens är feminister, för att kvinnoförtryck är en realitet och för att det gör livet betydligt mindre soft att leva för de flesta kvinnor.

Jag har såklart också fått ta del av min beskärda del av kvinnoförtryck, däremot skulle jag tro att jag blivit utsatt för mindre än många andra, något jag är glad för. Jag har också bevittnat mycket kvinnoförtryck under mitt liv. Det är viktigt för mig att kämpa emot det här inte bara för min egen skull utan för att jag tycker att ingen mänsklig varelse ska behöva leva under de förhållanden som kvinnor tvingas leva under idag.

Att jag har personliga erfarenheter a förtryck borde väl inte göra mig mindre trovärdig? Det är ju liksom så det är att vara kvinna i ett patriarkat, och det är inga konstigheter med det. Poängen med feminism är att det inte ska behöva vara så. Men vissa tycker uppenbarligen att det är viktigare att vända dessa erfarenheter av förtryck emot oss än att försöka förstå dessa erfarenheter, sätta dem i kontext och bekämpa dem. Och ja, det är väl inte så konstigt, de ger oss precis vad patriarkatet alltid gett oss; ännu mer förtryck.

Den Andra Kvinnan.

Ni kanske har märkt av uttrycket Den Andra/e när jag skriver både på twitter och i bloggen. Det handlar om att definiera någon annan som är helt olik en själv som det verkliga problemet. Detta är något människor gör hela tiden. Typ: det är muslimerna som är de verkliga kvinnoförtryckarna, underklassmän som är de verkliga rasisterna och så vidare. Det handlar om att täcka över och bortförklara sin egen del i förtrycket genom att definiera något annat som mycket värre, som den verkliga källan till problemet.

Jag tycker att det här har en intressant parallell i hur västerländska kvinnor ofta ser på framförallt muslimska kvinnor. Ofta så ska till exempel förtrycket i att bära slöja dryftas, medan det ses som hotfullt att ta upp att även rakning och sminkning är resultat av förtryckande strukturer. Den västerländska kvinnan som ägnar sig åt skönhet antas vara kapabel att göra sina egna val, medan kvinnan som bär slöja antas vara förtryckt.

Båda slöjan och sminkandet är delvis resultatet av patriarkala strukturer, men i det ena fenomenet antas individen ha mycket mer eget val än i det andra. Den västerländska kvinnan antas kunna komma till insikt om det patriarkala i hennes vanor och sedan välja själv, medan den muslimska kvinnan inte tillmäts samma kraft att själv kunna definiera sin egen situation och medvetet agera utifrån den. Om en muslimsk kvinna säger att hon själv valt att bära slöja så misstros hon, den västerländska kvinnan som kallar benrakningen hennes eget val hyllas till skyarna för sin ”utvecklade feministiska analys”.

Här finns också Den Andra, nämligen Den Andra Kvinnan. Den kvinna som är förtryckt ”på riktigt”, till skillnad från västerländska kvinnor som visserligen är lite förtryckta men inte riktigt så förtryckta som Den Andra Kvinnan är.

Genom att utmåla Den Andra Kvinnan som den verkligt förtryckta så slipper en se hur en själv också agerar efter patriarkala strukturer. Att falla för förtrycket i det västerländska samhället, där kvinnan ska sminka sig, raka sig och så vidare för att behaga blir okej för att Den Andra Kvinnan lägger sig ännu mer platt för förtrycket.

Kvinnoförtrycket finns överallt, i alla samhällen. Däremot är det alltid bekvämt att låtsas att den är Den Andra som står för det, både för den som förtrycker och den som är förtryckt. Idén om Den Andra använder vi för att slippa rannsaka oss själva, för att kunna gå omkring och reproducera en förtryckande ordning och samtidigt se oss själva som upplysta kämpar emot förtryck.