Etikett: isolation

Så stor är maktlösheten.

Så stor är maktlösheten när jag återigen ser dig dras med i hans spiraler, när du säger att ni bara är vänner men träffas oftare och oftare, och jag då och då ertappar dig med att ljuga om det. När jag försöker påminna dig om alla de gånger du gråtit ut hos mig för att han skadat dig, men du bara tittar bort i fjärran och säger nej nej nej det där har aldrig hänt det där minns jag inte jag måste ha ljugit jag måste ha hittat på för att jag var arg på honom men han är snäll mot mig han vill mig bara väl.

När jag ser hur han använder varje tänkbar väg för att komma åt dig, hur han bedyrar sig kärlek till dig, hur han säger att du är skyldig honom något, hur han köper saker till dig, kommer hem till dig, ringer dig, nästlar sig in i ditt liv.

Jag ser att du glider ifrån mig, glider ifrån allt, och jag är så maktlös. Jag vill bara att du ska se det jag ser, men jag är för uppgiven för att förmedla det. Jag har redan försökt förmedla det så många gånger, och varje gång glider du längre ifrån mig.

Jag vill att du ska vara fri, jag vill hjälpa dig, men det är så svårt. Istället blir jag arg. Arg för att du inte går ifrån honom, arg för att du inte förstår att det här skadar dig. Arg när du slutligen berättar om vad som hände, eftersom du inte berättat något om det innan trots mina envisa frågor. Arg för att jag plötsligt ska ta allt det som du förnekat och förnekat för sanning, hur du plötsligt avkräver mig det stöd du hela tiden fått men aldrig velat ta emot.

När du slutligen slår dig fri är det inte segerns sötma jag känner, bara lättnaden över att kanske kanske inte behöva uppleva ännu ett nederlag. För du har lämnat honom så många gånger innan, du har berättat så många gånger innan, du har gråtit ut så många gånger innan, och jag vågar inte lita på att den här gången är den sista, på att du faktiskt inte kommer gå tillbaks till honom. Men månaderna går, och det verkar vara över. Och sedan är det som att det aldrig ens har hänt, livet fortsätter som vanligt. Ingen gör någon anmälan, han får aldrig sitt straff, han får gå omkring och ta plats som om ingenting någonsin hade hänt. Du accepterar honom, vi accepterar honom, trots att vi känner till vad han har gjort. Ingen orkar bråka om det mer. Vi vill bara glömma.

Så många kvinnor jag känt som irrat bort sig i de där gångarna, isolationen, underkastelsen, att ständigt ständigt återvända, ge det ytterligare en chans, trots att all erfarenhet pekar på motsatsen. De dimmiga blickarna, de undvikande svaren på frågor om blåmärken, tårar och sönderklippta kläder, hål i dörrar, sönderslagna tallrikar. Hur jag inte förstått vad det varit frågan om förrän långt senare, när jag läst böcker, sett filmer, gått på kurser. Hur jag förstått att det finns ett mönster för sånt här, att det inte rör sig om isolerade företeelser, enstaka händelser, utan hur allting ingår i en process.

Så många kvinnor som berättar för mig sedan jag lärde mig att hitta tecknen och slutade vara rädd för att fråga. Så många historier som finns om slag, om regelbundna verbala kränkningar, om makt och kontroll, om en bara vågar fråga.

Det är bara några år sedan jag för första gången hörde talas om mäns våld mot kvinnor, men det har funnits i mitt liv så länge jag kan minnas. Inte bara som ett abstrakt hot, något som får en att gå extra fort genom parken på kvällen, utan som en ständigt närvarande realitet, något som har slitit vänskapsband sönder och samman, något som har splittrat mig och mina vänner, något som har präglat min tillvaro under många många år.

Jag är evigt tacksam över att jag har fått ord för att beskriva det som funnits omkring mig hela mitt liv, det som präglat min tillvaro år efter år. Hur jag fått verktyg för att se de mönster, de strukturer, som håller mig och alla andra kvinnor i ett konstant förtryck. Jag kommer att göra allt som står i min makt för att sprida detta vidare, ge nya personer samma redskap som jag själv har fått, och som fått mig att förstå, att kunna sätta ord på min tillvaro.

För när en erfarit den maktlösheten, maktlösheten i att se det hända utan att kunna förstå, förklara. När en erfarit den maktlösheten och vet vilka vägar som kan ge en lite lite makt tillbaka, då vill en inte förvägra någon det.

Varför jag barnfödarstrejkar.

Många har undrat vad jag menar när jag säger att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck.

När kvinnor ska föda barn så händer något med hur omgivningen ser på hennes kropp. Den blir plötsligt allmän egendom (eller i alla fall i högre grad än tidigare, då kvinnors kroppar generellt ses som allmän egendom), det är upp till alla att klämma och känna på magen, att koppa med ”tips” och förmaningar om vad en får och inte får äta och så vidare. Nu är en inte längre sin egen utan nu ska en offra hela sin person för det liv som gror inuti en.

Jag tänker mig att jag skulle skaffa ett barn tillsammans med en manlig partner om jag skulle skaffa ett. Det är vad som är nuläget känns mest troligt, men detta kan såklart förändras. Detta är i vilket fall som helst de konventionella förhållanden under vilka en skaffar barn.

Under graviditeten och den första tiden med barnet är det stor risk att en blir mycket mer beroende av sin partner och att en blir isolerad. Fallen av mäns våld mot kvinnor ökar markant under graviditeten, troligen för att kvinnan är försvagad och för att mannen har ett större behov av att kontrollera henne nu när hon så tydligt är en del av hans livsprojekt. Graviditeter kan också vara både smärtsamma och farliga processer.

När barnet är fött så fortsätter en som mamma att vara allmän egendom. Alla ska ha åsikter om vad en får och inte får göra. En ska inte befinna sig i kollektivtrafiken eller på caféer tillsammans med sitt barn, men en får inte heller lämna det med pappan. En ska göra en jävla massa saker för barnet helt enkelt, och detta är i mycket högre grad krav som ställs på mamman än på pappan. Det är i regel så att kvinnor är föräldralediga längre vilket gör att de hamnar efter i karriären, vilket skapar ett ekonomiskt underläge i förhållande till mannen.

Kärnfamiljslivet skapar isolation. Det finns mindre tid över att träffa vänner och en sluter sig i regel i sin lilla bubbla tillsammans med barn och partner. Isolation är i mina ögon något extremt problematiskt och jag tror att mycket kvinnoförtryck gror därifrån. Om en är isolerad är det svårare att ha kontakt med de värderingar som gäller ute i samhället i stort, det är svårt att ha perspektiv på hur en bör agera mot varandra i ett förhållande och en får också ett krympande socialt skyddsnät.

Barn skapar även ett ekonomiskt beroende. Många kvinnor har inte en lön som är hög nog att leva på själva tillsammans med barnet/en, och eftersom det ofta är mamman som får ta det huvudsakliga ansvaret över barnet efter en skilsmässa så blir detta ytterligare ett incitament för att hålla ihop förhållandet. Det är såklart också svårare att ensam ta hand om ett barn än när en är två som delar på det. Det finns också en massa samhälleligt tryck på att en ska hålla ihop ”för barnens skull”. Alltså skapas det en mängd nya incitament för att stå ut med förtryckande relationer, och med förtryckande menar jag allt från det vardagsförtryck som pågår i alla heterorelationer till grov misshandel och sexuellt våld. Föraktet som finns mot ensamma mammor är dessutom jävligt påtagligt.

Om en bestämmer sig för att lämna en förtryckande relation utgör barn på många sätt ett hinder. I fall där det förekommit våld så är barnet ofta ett sätt för mannen att hålla kvar kontrollen kring kvinnan. Genom att utsätta henne för långa vårdnadstvister, bråka om allt som har med barnen att göra och internalisera sina egna negativa känslor kring mamman i barnen så kan mamman få det väldigt svårt att bli fri från hans grepp. Det är också naturligt att en inte vill att ens barn ska befinna sig hos en person som har utövat våld mot en, men osäkerheten kring huruvida en kan få vårdnaden om barnen eller ej kan göra att en hellre stannar i relationen än att lämna barnen ensamma med mannen. Att ha barn gör en alltså ofri.

Jag menar inte att det är kvinnors ansvar att inte skaffa barn för att undvika förtryck, men detta är de grunder jag har för mitt eget beslut att inte skaffa barn. Det som behöver förändras är såklart samhället, så att det ska finnas större möjligheter att som kvinna skaffa barn utan att behöva stå ut med allt detta förtryck, men fram tills att detta har skett så går jag i barnfödarstrejk.