Etikett: gravid

Twitter 9/12. Barnfödarstrejk.

Tycker verkligen att det är vidrigt hur de som föder barn behandlas i detta samhälle. Ciskvinnor förväntas offra sig för ”samhället”, ”mänskligheten” osv. Att barnafödandets risker inte tas på allvar en konsekvens av detta. När människor tycker att det är ”naturligt” att det finns risker förknippade med barnafödande, och därför bara accepterar dem. Lustigt hur ”naturligt” bara är ett argument när det gäller risker som drabbar främst kvinnor.

Jag kan inte tänka mig att föda ett barn till en värld där de risker en graviditet innebär inte tas på allvar. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en väld där jag kommer förväntas vara hemma från jobbat längre än min partner. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en värld där människor kommer se ner på mig när jag tar en fika med mina vänner med barnet. Jag kan inte tänka mig att föda barn i en värld där reproduktion anses vara min skyldighet och mening i livet, inte ett val.

Att gå i barnfödarstrejk handlar om att kräva sina rättigheter. Att säga; jag är något mer än denna livmoder. Fram till att samhället erkänner att jag först och främst är människa, i andra hand mina reproduktiva förmågor, kommer strejken fortgå. Fram till att samhället slutar avkräva att min kropp ska användas till något mer än mina egna syften, kommer strejken fortgå.

Att skaffa barn i detta samhälle är inte ett fritt val, det är ett resultat av ideologiskt tvång. För mig handlar det om att erkänna mig själv som människa. Jag behöver inte uppfylla någon ”uppgift” för att vara värdefull. Jag vill inte vara fånge i min kropp, att den ska definiera mig och mitt liv. Jag vill vara min egen.

Kan inte cismän bara skärpa sig och ta lite ansvar för sin jävla utlösning någon gång?

Vi måste prata om det här med barnalstrande sex. Kuk-i-fittan-sex, oskyddat sex, sex där en cisman kommer i en ciskvinnas underliv. Det är väldigt problematiskt att detta är normen för hur vi idkar samlag i detta samhälle.

Jag tänker på cismän som kommer för tidigt, alltså som lovat att dra ut den när det är dags men som inte gör det för att de ”glömmer”, och så ligger en där med deras jävla sperma i ens underliv och måste börja oroa sig för om en kanske kommer bli gravid. Det är inte särskilt respektfullt.

Samma sak gäller även om en skulle ha kondom. Det här med män som liksom bara gör sin grej och kommer och sedan tänker sig att samlaget är slut. Det är så oerhört respektlöst att bara ”glömma” att tillfredsställa sin partner innan samlaget tar slut, för det brukar ju ofta vara just slut när mannen har fått sig sin utlösning.

Hur svårt kan det vara att planera ett samlag efter att en inte ska komma i någons underliv? Typ ta på sig en kondom, eller se till att avbryta innan utlösning. Om en nu vet att en har svårt att undvika utlösning så kan en väl strunta i att ha så mycket omslutande sex. De flesta män kan ju också träna upp sin förmåga att kunna förhindra utlösning så det kan vara en bra idé långsiktigt. Hur svårt kan det vara att inse sina begränsningar och planera utefter detta?

Alltså okej om det händer typ nån gång, men många män verkar sätta denna ignorans i system. Jag har varit med om det lite för många gånger för att det ska rör sig om enskilda händelser, och det är jag knappast ensam om. Det är ju ett problem som många människor har, till och med såpass att det dyker upp i en massa populärkultur.

Saker och ting ”händer” inte bara, saker och ting tillåts väldigt ofta hända på grund av ignorans inför risken att det ska hända. Såsom det här med sex fungerar för många idag så kan mannen bara köra medan det är kvinnan som får ta ansvar för om något ”händer”. Det är hon som ska se till att ha en backup, att skydda sig med till exempel p-piller. Det är hon som måste påminna om att mannen inte ska komma inuti henne, och ha överseende med om han ändå gör det.

Det går att planera ett samlag utefter den risk som finns för att någon ska bli gravid. Ibland sker misstag, men det är knappast förklaringen till den stora mängd män som ”råkar” komma i olika underliv. Kan inte män ba skärpa till sig och ta lite ansvar för sin utlösning någon gång?!?

Vad offrar kvinnor för mäns ansvarslöshet?

Rörande det här med risker som är förenade med abort, som jag tog upp i förra inlägget, så har vissa undrat vad jag menar. Jag vill förtydliga att jag inte tror att en behöver vara rädd för sitt liv eller bestående skador om en gör en abort, speciellt inte om den sker tidigt. Riskerna för sådant är som jag förstått det ganska små. Däremot är abort på andra sätt smärtsamt, det är till exempel många som mår dåligt eftersom en proppar i sig e massa hormoner. Detta går såklart över, men det är fortfarande ingenting som är särskilt trevligt att genomlida. Att till exempel må psykiskt dåligt är också en risk och et obehag som är värd att ta med i beräkningen.

Anledningen till att jag skriver så är för att jag kan tycka att det är problematiskt när folk har en för lättvindig inställning till aborter. Ofta så uppfattar jag att män har en väldigt avslappnad inställning till att kvinnor ska göra abort, jag har till exempel stött på de som tycker att de minsann inte behöver skydda sig vid sex eftersom en ju kan göra abort.

Jag har själv tänkt att jag kan skippa skydd vid sex eftersom en kan abortera, men i gymnasiet fick jag ett missfall vilket gav mig en del insikter om vilken jävla chock för kroppen det kan vara att först förbereda en graviditet och sedan få den avbruten. Jag hade också en ytlig bekant som gått in i en flera månaders lång depression på grund av en abort. Sedan dess har jag skyddat mig.

Jag tycker att det är en ganska stor skillnad på vad jag väljer att göra med min egen kropp och vad en man pressar mig till att göra, men vad som är viktigare är att att viktigt skäl till att jag slarvade med skyddet innan var att så många män är så oerhört omedgörliga när det kommer till att använda kondom. Det kan vara fråga om väldigt subtila saker som att sucka när kvinnan ber om det, eller att liksom börja köra på med penetration och så vidare utan att ens bry sig om det. I en sådan kontext är det lätt att känna att det är värt att ta risken, en an ju ändå göra abort.

Det verkar finnas någon slags uppfattning om att abort är något som kvinnor gör i en handvändning, typ för skojs skull. Detta tycker jag är en problematisk uppfattning av två skäl. Dels för att den spär på den här idén om att kvinnors kroppar är något en kan göra lite vad en vill med, i det här fallet för att mannen ska slippa det enorma obehaget med att ta på sig en jävla kondom. Jag tycker det är ganska absurt att vissa män uppenbarligen tycker att en kvinna ska genomlida en abort för att de ska slippa ha kondom. Jag tror också att det är problematiskt eftersom denna idé kan användas av abortmotståndare, för att stärka uppfattningen om att aborter genomförs i onödan och liknande.

Jag tror att det som krävs är en viss omvärdering av mäns njutning och kvinnors kroppar. Jag ser abort som preventivmetod mycket som ett resultat av att män lastar över sitt ansvar att skydda sig på kvinnor. Idag anses i princip kvinnan ha ansvaret för att skydda sig vid sex, och om hon blir gravid är det hennes ansvar. Män däremot kan kosta på sig att vara lite slarviga, för det är ju ändå inte de som sitter med ansvaret för det hela. I en sådan kontext blir det plötsligt helt rimligt att en man värderar att slippa ta på sig kondom högre än att kvinnan han ligger med ska slippa genomgå ett smärtsamt och riskfyllt ingrepp. Jag tycker det är viktigt att tala om vad kvinnor offrar för mäns vårdslöshet.

Varför jag barnfödarstrejkar.

Många har undrat vad jag menar när jag säger att barnafödande är en ingång till kvinnoförtryck.

När kvinnor ska föda barn så händer något med hur omgivningen ser på hennes kropp. Den blir plötsligt allmän egendom (eller i alla fall i högre grad än tidigare, då kvinnors kroppar generellt ses som allmän egendom), det är upp till alla att klämma och känna på magen, att koppa med ”tips” och förmaningar om vad en får och inte får äta och så vidare. Nu är en inte längre sin egen utan nu ska en offra hela sin person för det liv som gror inuti en.

Jag tänker mig att jag skulle skaffa ett barn tillsammans med en manlig partner om jag skulle skaffa ett. Det är vad som är nuläget känns mest troligt, men detta kan såklart förändras. Detta är i vilket fall som helst de konventionella förhållanden under vilka en skaffar barn.

Under graviditeten och den första tiden med barnet är det stor risk att en blir mycket mer beroende av sin partner och att en blir isolerad. Fallen av mäns våld mot kvinnor ökar markant under graviditeten, troligen för att kvinnan är försvagad och för att mannen har ett större behov av att kontrollera henne nu när hon så tydligt är en del av hans livsprojekt. Graviditeter kan också vara både smärtsamma och farliga processer.

När barnet är fött så fortsätter en som mamma att vara allmän egendom. Alla ska ha åsikter om vad en får och inte får göra. En ska inte befinna sig i kollektivtrafiken eller på caféer tillsammans med sitt barn, men en får inte heller lämna det med pappan. En ska göra en jävla massa saker för barnet helt enkelt, och detta är i mycket högre grad krav som ställs på mamman än på pappan. Det är i regel så att kvinnor är föräldralediga längre vilket gör att de hamnar efter i karriären, vilket skapar ett ekonomiskt underläge i förhållande till mannen.

Kärnfamiljslivet skapar isolation. Det finns mindre tid över att träffa vänner och en sluter sig i regel i sin lilla bubbla tillsammans med barn och partner. Isolation är i mina ögon något extremt problematiskt och jag tror att mycket kvinnoförtryck gror därifrån. Om en är isolerad är det svårare att ha kontakt med de värderingar som gäller ute i samhället i stort, det är svårt att ha perspektiv på hur en bör agera mot varandra i ett förhållande och en får också ett krympande socialt skyddsnät.

Barn skapar även ett ekonomiskt beroende. Många kvinnor har inte en lön som är hög nog att leva på själva tillsammans med barnet/en, och eftersom det ofta är mamman som får ta det huvudsakliga ansvaret över barnet efter en skilsmässa så blir detta ytterligare ett incitament för att hålla ihop förhållandet. Det är såklart också svårare att ensam ta hand om ett barn än när en är två som delar på det. Det finns också en massa samhälleligt tryck på att en ska hålla ihop ”för barnens skull”. Alltså skapas det en mängd nya incitament för att stå ut med förtryckande relationer, och med förtryckande menar jag allt från det vardagsförtryck som pågår i alla heterorelationer till grov misshandel och sexuellt våld. Föraktet som finns mot ensamma mammor är dessutom jävligt påtagligt.

Om en bestämmer sig för att lämna en förtryckande relation utgör barn på många sätt ett hinder. I fall där det förekommit våld så är barnet ofta ett sätt för mannen att hålla kvar kontrollen kring kvinnan. Genom att utsätta henne för långa vårdnadstvister, bråka om allt som har med barnen att göra och internalisera sina egna negativa känslor kring mamman i barnen så kan mamman få det väldigt svårt att bli fri från hans grepp. Det är också naturligt att en inte vill att ens barn ska befinna sig hos en person som har utövat våld mot en, men osäkerheten kring huruvida en kan få vårdnaden om barnen eller ej kan göra att en hellre stannar i relationen än att lämna barnen ensamma med mannen. Att ha barn gör en alltså ofri.

Jag menar inte att det är kvinnors ansvar att inte skaffa barn för att undvika förtryck, men detta är de grunder jag har för mitt eget beslut att inte skaffa barn. Det som behöver förändras är såklart samhället, så att det ska finnas större möjligheter att som kvinna skaffa barn utan att behöva stå ut med allt detta förtryck, men fram tills att detta har skett så går jag i barnfödarstrejk.

Respektera patienternas privatliv.

Detta med rätt till insemination för singelkvinnor tycker jag är en intressant fråga. Jag ställer mig som sagt emot idén att människor har någon slags rätt till barn men det gäller ju alla, singlar som par. Kvinnor som har en partner får ju som bekant insemineras och man kan ju undra varför kvinnor som saknar partner skulle diskrimineras. Jag antar att insemination av kvinnor med partner ses mer som att hjälpa naturen på traven än vad det gör att inseminera en kvinna utan partner.

Ofta när insemination diskuteras så hör man män klaga över att de används som någon slags avelsdjur, att deras sperma frikopplas från sexakten och deras roll i barnaskapandet förringas. För den som tycker detta är ett problem vill jag påpeka att spermadonation är helt frivillig. Det finns inte heller någon forskning som visar på att det skulle vara psykiskt skadligt för en man att donera sin sperma. Om man är rädd för att män ska anses mindre viktiga för kvinnor i allmänhet så kan jag dels lugna ner er med att heteronormen ser ut att leva vidare ganska starkt, dels tipsa om att den som är rädd att inte lyckas skaffa en partner om ens roll i barnaskapande förringas helt enkelt får försöka skaffa sig kvaliteter som sträcker sig bortom att ejakulera i kvinnors kön.

Kanske finns det män som inte har något emot att deras sperma används som ett ”komplement” till en man i ett förhållande som av olika anledningar inte kan göra kvinnan gravid eller i ett förhållande mellan två kvinnor men som däremot skulle opponera sig om en singelkvinna skulle insemineras med den. I så fall tycker jag att man som donator ska kunna specificera vilka ändamål man vill donera till, precis som man kan göra när man skriver på donationspapper.

Den enda lösningen jag ser på detta problem är att man helt enkelt struntar i civilstatusen på den som ska genomgå insemination och låter det vara kvinnans ensak. Det är ju trots allt hon som båda ska bära och föda barnet. Om hon sedan vill inkludera någon annan i föräldraskapet så kan hon väl göra det på eget bevåg. Jag tycker inte det ska vara en fråga om att ge singlar rätten till insemination utan om att respektera privatlivet hos patienterna.

Kan vi inte fokusera på att krossa idealen istället för att ständigt byta ett ideal mot ett annat?

Ebba von Sydow har också skrivit om det här med bröstoperationer efter graviditet under rubriken Den rätta vägen för en mamma (låter det inte ganska obehagaligt?). Såhär tycker hon:

Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag skulle tycka att det var svårt att förklara för min dotter att jag, när hon var liten och ammat mig, blev så missnöjd med mina bröst att jag gjorde en stor operation för att ändra på dem.

Jag håller med Ebba i sak om att det är tråkigt att vi inte kan vara nöjda med våra kroppar som de är, och detta påverkar ju såklart våra barn.

Samtidigt tycker jag att det är mycket tråkigt att det där mamma-kortet måste dras upp i kontexten. Kan vi inte bara snacka om det tråkiga med att aldrig kunna vara nöjd med sin kropp ur kvinnans eget perspektiv, måste vi dra in idéen om att vara en god mor.

När man gör såhär så anspelar man på ett kvinnoideal för att bekämpa ett annat och det tycker jag är fel. Kan vi bara sluta dra in hela den där grejen med att vara en god kvinna/mor och istället prata om hur vi ska göra för att vi, som personer, ska bli lyckliga och nöjda med oss själva.

För det är inte som att hetsen mot kvinnor blir mindre för att man beskyller kvinnor som opererar sig för att vara dåliga mödrar. Nej, det enda vi får lära oss är att anledningen till att vi ska sluta hetsa kring våra utseenden inte är för att vi ska mår bra själva, utan för att tillfredsställa ett annat ideal. Precis som alltid annars.

Tipstack Cravingz.

Fri abort är en kvinnofråga.

En del här verkar ifrågasätta fri abort.

Jag kan förstå att man tycker att abort ska kosta som annan sjukvård, för mig veterligen är det den enda sjukvården idag som man får gratis (rätta mig om jag har fel). Men där går gränsen.

Varför? Jo, för att det är en så otroligt viktig jämställdhetsfråga.

Genom alla tider så har kvinnor blivit begränsade på grund av sina förmåga att skaffa barn. De har blivit hållna i hemmet, och om någon har blivit gravid utanför äktenskap så är det såklart alltid kvinnan som fått stå med hela skulden, eftersom det är på henne det syns. Mannen har alltid kunnat dra iväg och göra vad fan han vill.

Abort är ju såklart ingen perfekt lösning på det här. Abort är skitjobbigt att gå igenom, men om den dessutom skulle kosta flera tusenlappar för den enskilda så skulle det få fatala konsekvenser. Dels för att vissa kanske inte skulle kunna finansiera en abort, och oönskade barn skulle alltså blir mer av en klassfråga än vad det är idag. Men framförallt för att ungdomar från konservativa hem direkt skulle bli påkomna om de var tvungna att ha pengar till en abort.

Det ultimata vore ju såklart om folk skyddade sig på andra sätt, och därför tycker jag att man ska dela ut ultratunna kondomer på ungdomsmottagningar (det är väl inte bara jag som tycker att kondom suger?), subventionera fler olika typer av p-piller (olika p-piller funkar för olika tjejer) och dessutom ta upp i sexualkunskapen hur otroligt emotionellt plågsam en abort kan vara, så att folk förstår nackdelarna.

Men att sluta skattesubventionera aborter vore att kasta oss tillbaka flera årtionden när det kommer till jämställdhet. Vi skulle få står där med hela skulden och kostnaden, och även innan det med ansvaret för att skydda oss.

Vilken press det måste vara.

Gud vad bra att kronprinsessan är gravid! Folkfest fan!

Så himla skönt att det gick till slut känner jag, för hon var ju lite till åren. Och tänk om hon till exempel hade hunnit bli oförmögen att skaffa barn! Hemska tanke. Hon hade kanske behövt adoptera.

Herregud vilken otrolig press det måste vara för Victoria. Först att hitta en partner eftersom ingen annan får gifta sig innan henne, sen att bli gravid eftersom ingen annan får bli det innan henne, och slutsligen att avla ett perfekt barn som är värdigt som tronarvinge. Tänk om barnet blir cp-skadat, tänk om det blir fruktansvärt fult eller intersexuellt. Hemska tanke!

Varför denna hets mot mammor?

Detta är galenskap. Micah, den femtonåriga morsan som bloggar, har skrivit ett inlägg om jämställdhet. Inget särskilt med det egentligen, hon är uppgiven för att hon alltid får skit för att hon inte tar med Kelly, hennes barn, jämnt och ständigt.

När jag skriver om något annat än Kelly får jag kommentarer ”Vart är Kelly?? Varför tar du inte hand om Kelly?”. Men varför ska jag ha Kelly hela tiden? Varför får inte Kevin sånna kommentarer? Behöver inte han också ta hand om Kelly? Det är väl lika ”hemskt” när han är ute med kompisar?

Micah har ju så rätt. Men för detta har hon behövt skriva inlägg till sitt försvar inte mindre än fyra gånger. För folk går fullständigt bananas i hennes kommentarsfält, ni kan ju se själva. Jag håller väl med om att det är en aning oansvarigt att skaffa ett barn när man är så ung, men det tar inte ifrån poängen i att barnet faktiskt har en far.

Detta är så himla sorgligt tycker jag. Det är någon form av nykonservativa värderingar som börjat dyka upp och som folk sprider i alla jävla mammabloggar, jämt och ständigt. Inte bara ska man alltid vara med sitt barn, man ska inte heller bry sig om något annat i hela världen. Inte skriva ett ord om något annat än sitt barn på sin blogg.

Man är faktiskt två om en unge, alltid. Och även ett spädbarn kan bli omhändertagen av sin farsa nån gång ibland. Faktiskt. De flesta verkar ju vara överens om att det är en bra grej med delat föräldransvar så varifrån kommer egentligen denna hets mot mammor? Jag finner den helt obegriplig.

Ett barn.

Surrogatmödraskap.

Jag läste om surrogatmödraskap i Dn, det var ett utdrag från en bok som hette Varat och varan. Prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan, som tyvärr inte finns på webben(av upphovsrättsskäl antar jag).

Hela frågan om surrogatmödraskap är intressant, jag är givetvis positiv i egenskap av liberal, då jag tycker att det är upp till var och en vad den ska göra med sin kropp och hur den får exploateras.

Vad jag däremot upprörs starkt över i den här debatten liksom i prostitutionsdebatten är att vissa anser att man har en medfödd ”rätt” till att kunna få egna biologiska barn alternativt sex. För det första är ingetdera en mänsklig rättighet, en mänsklig rättighet kan i och för sig enligt mig endast vara saker man redan har och som inte får ifråntas en, som rätten till sin kropp och rätten att skörda frukten av sitt arbete. Jag kan även acceptera fri skolgång och sjukvård som mänskliga rättigheter, eftersom dessa dels tjänar samhället mycket och dels är relevanta för att man ska kunna styra sitt eget liv i någon mån, vilket jag tycker är en mänsklig rättighet. Det är jävligt svåra frågor och det medger jag, det här inlägget är dock inte ämnat att handla om det.

Vad som däremot inte kan accepteras som en mänsklig rättighet är att få knulla eller bilda familj, för det innebär alltid att en annan person har en skyldighet att knulla med dig eller skaffa ett barn med dig. Visserligen kan man jämföra detta med att rätten till skolgång innebär att någon är skyldig att undervisa dig, dock är det väl inte riktigt så i och med att riktigt jobbiga elever titt som tätt blir utvisade från skolor, på samma sätt som jag antar att en hemtjänsteman kan vägra åta sig en patient som beter sig svinigt.

Men vad det framförallt handlar om är att sex och barnafödande är jävligt personligt för många (barnafödande måste ju vara personligt för alla psykiskt friska individer och troligen för de flesta ickefriska också), med detta säger jag inte att det inte får kommersialiseras, men jag vill inte ha ett samhällsklimat där folk går omkring och utgår från att de har en naturgiven rätt till det. Om de är för vidriga för att ha sex med ska de inte kunna kräva det av samhället.

För min del får både barnafödande och sex kommersialiseras men det får inte utropas till en rättighet, det är att förlöjliga och underminera hela debatten som egentligen bör handla om rättigheten att upplåta sin kropp åt sådana aktiviteter man önskar utföra, alltså avtalsrätt, och hur detta bör göras på ett sätt som undviker exploatering i största möjliga mån.

Överlag tycker jag att alltför många saker utropas till rättigheter när det egentligen handlar om saker du får från samhället antingen för att man demokratiskt kommit fram till att det är en rimlig sak att ge sina medborgare eller för att det är rimligt rent samhällsekonomiskt (som att du får socialbidrag för att inte behöva begå brott för att försörja dig eller ligga på gatan och se ”skräpig” ut). Det är egentligen inte en fråga om rättigheter, det är en fråga om allmän trivsel för de övriga som ingår i samhället som kanske inte vill riskera att bli rånade eller som har för mycket empati för att orka se uteliggare dag och om samhällsekonomi. Att kalla allt detta för rättigheter är inte korrekt, det är snarare fördelar du får i och med att du är medborgare.