Etikett: jämlikt

Terapi är en strategi för överlevnad, lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.

Tydligen har Wallin svarat på mitt inlägg om personligheter (eller snarare Bloggkommentatorernas inlägg om mitt inlägg). Wallin tycker att vi måste ägna oss är mer självrannsakan:

Men felet ligger väl i att såpass många inte lärt sig rannsaka alls? På ett ordentligt intervention med sig själv-sätt någon gång då och då? Istället går många runt och självömkar och kräver total acceptans för även sina rövhattiga sidor om vartannat.

Mitt problem med interventionstänket är att det är så oerhört självcentrerat, och jag har svårt att tänka mig att det kommer något bra ur det i den grad som vi ägnar oss åt det. De flesta så kallade ”rövhattiga” sidor människor har har ganska lite att göra med deras personligheter utan istället med samhällsstrukturer. Typ män tenderar att utöva maskulinitet och makt, vita rasism och makt och så vidare. Det handlar inte så mycket om personligheter som om positioner i ett system som tillåter visst beteende. Jag tror inte att det går att förändra detta genom att alla kollar på sig själv, jag tror det handlar om att se sig själv i den kontext som är samhället.

Det här självömkandet är något jag uppfattar kommer i högre grad från människor som just löser de flesta problem i sina liv med att vända blicken inåt. Det blir ett ändlöst framlyftande av sig själv, sin egen position som så oerhört unik och jobbig. Utan insikt i att de flesta människor mår dåligt så tar dessa människor orimligt mycket plats i sitt tjatande om sig själva. När jag till exempel betraktar män som försöker lösa problem på det här sättet så ser jag jättebebisar som fortfarande inte lyckas ta ansvar för sin överordning. Det är kanske mysigt för dem och sådär, frågan är hur effektivt det är för att lösa problem på en samhällsnivå.

Motsatsen kan också hända: att människor tror att de själva är roten till allt ont i deras liv, när det kanske snarare handlar om vilka situationer de befinner sig i. Folk får höra att deras arbetslöshet handlar om att de har en vissa personlighetstyp eller liknande. Detta tror jag är oerhört problematiskt av uppenbara skäl. Det gör politiska frågor till frågor om ”personlighet”, alltså ett väldigt tydligt individualiserande av det hela.

Kravet på självrannsakan drabbar inte människor jämlikt. Människor i utsatta positioner tvingas självrannsaka i en betydligt högre grad än privilegierade. Kvinnor mer än män, arbetslösa mer än de som har en trygg position i livet och så vidare. Ofta är det inte de som faktiskt skulle behöva bli bättre människor som avkrävs detta, utan de klarar sig genom livet ändå. Andra, mindre privilegierade, blir däremot utsatta och ”frivilligt” utsätta sig själva för en massa ”självrannsakan” eftersom deras personligheter alltid ifrågasätts, antas vara grunden till ”misslyckanden” som för det mesta snarare handlar om samhället.

Självrannsakan, terapi och så vidare är ett arbete en utför för att upprätthålla ett samhällssystem. Detta arbete utförs för det mesta av personer i utsatta positioner, inte de som lever gott genom att sko sig på andra. Det är de utsatta som ständigt tvingas till anpassning, en process som privilegierade personer i detta samhälle såklart vinner en jävla massa på.

Jag tror inte att det är en bra väg till förändring att glo sig blind på sig själv, jag tror snarare det leder till skuld och skam eller självömkan. Jag tror inte att evig ”självrannsakan” leder till något gott, jag tror att vi måste rikta blicken utåt. Lycka är ingenting som kommer inifrån en själv, det är något som en uppnår tillsammans med andra, ett kollektivt projekt.

Sedan är det också många av de problem vi har som helt enkelt inte kan lösas genom terapi, eftersom det handlar om vilken typ av samhälle vi lever i. Terapin gör då snarare att skiten kan fortgå. Den ger människor metoder att stå ut i keffa livssituationer och individualiserar problem. Det kan vara en slags konstgjord andning för våra psyken, något som sätts in när vi saknar förutsättningar för att leva ett bra liv.

Och ja, människor kan absolut behöva få hjälp att hantera saker, speciellt i det samhälle vi lever i nu. Problemet är när terapi, introspektion och så vidare läggs fram som någon slags universell och heltäckande lösning på en massa olika problem. Jag söker själv hjälp av vården för problem som uppstår hos mig på grund av samhället, men jag är medveten om att det inte utgör någon fullständig lösning på mina problem utan snarare handlar om att kunna hantera en massa grejer som jag tvingas genomgå. Lösningen är i mina ögon inte att jag eller andra ska gå i en massa terapi, utan att vi ska skapa ett samhälle där en inte ständigt tvingas in i en massa situationer som leder till stress, ångest, självhat och så vidare. Terapi är för mig en strategi för kortsiktig överlevnad, men lösningen ligger i kampen för ett bättre samhälle.

Feminism del två, om varför jag inte tänker kalla mig humanist.

Som feminist hör man ofta att man borde kalla sig humanist och inte feminist. Förutom att humanist kan betyda lite vad som helst och därför inte är något jag är intresserad av att kalla mig, eftersom det kan leda till missförstånd, så är dessa tu på intet sätt utbytbara uttryck. Nu utgår jag alltså från definitionen av humanism som jag antar att frågeställaren för det mesta har: att man tycker att alla människor ska vara lika mycket värda, typ. Personligen tycker jag att humanism i den bemärkelsen är en plattityd som saknar motstycke. Det är väl klart alla är lika mycket värda och ska bli behandlade jämlikt, men hur ska detta uppnås? Var finns ojämlikheterna?

Dessa humanister tycker att alla ska vara jämlika, inte bara män och kvinnor. Gott så. Deras argument brukar vara att man genom att kalla sig feminist dels bara tycker att kvinnor ska ”komma upp” till männens nivå men också att feminister inte vill att de orättvisor som drabbar män ska åtgärdas. Dessutom tycker de ofta att man bortser från andra viktiga strukturer, såsom ojämlikhet mellan olika etniciteter, religioner eller klasser.
Givetvis tycker jag att alla ska ses som lika mycket värda oavsett fysiska och kulturella omständigheter. För att detta ska kunna uppnås så behövs det till att börja med en analys av hur samhället ser ut och vari ojämlikheterna ligger. Det är rimligt att lägga fokus på det man kan bäst och i mitt fall är det ojämlikheter mellan könen. Feminismen och till exempel antirasismen utgår ju båda från att alla ska ha samma möjligheter men lägger fokus på olika maktstrukturer i samhället.

Ingen skulle anklaga Martin Luther King för att ignorera andra ojämlikheter i samhället för att han fokuserade på ojämlikheter mellan svarta och vita. Ingen skulle heller säga att han ville höja svarta ”över” vita för att han ansåg att svarta i dåläget var förtryckta. Men för att bry sig om könsmaktsfrågor måste man tydligen bry sig lika mycket om alla andra existerande maktstrukturer också. Detta är lite lustigt,för feminister är de enda som får höra att de borde bry sig mer om annat också.

Jag tycker att varje ojämlikhet som drabbar människor är värd en egen teoribildning och en egen diskussion kring vilka maktstrukturer som ligger bakom. Om man bara skulle säga att ”alla ska vara lika mycket värda” utan att definiera vari de största ojämlikheterna låg så skulle man inte komma nånvart. Maktanalys är grundläggande för all typ av bekämpning av ojämlikhet.
För att kunna lösa problemet med ojämställdheter i samhället måste man dela upp problemet. Det inte annat än rimligt att alla kämpar för att rätta till de maktstrukturer de tycker är mest problemetiska. Jag klagar inte på folk som primärt  är antirasister, miljökämpar eller för ett klasslöst samhälle för att de inte lägger tillräckligt mycket fokus på könsmaktsordningen. Jag förstår att de lägger sin tid och kraft där de tycker att det behövs och det är bättre att engagera sig ordentligt i ett projekt än att göra halvdant ifrån sig i alla. Jag önskar inte att alla var främst engagerade feminister, för om alla bara brydde sig om kön så skulle ju andra grupper i samhället ha det ganska tråkigt.
Det behövs också ett ökat fokus på ojämlikhet i allmänhet. Olika maktstrukturer måste undersökas. Hur fungerar de tillsammans? Vilka maktstrukturer är dominerande? Att låsa sig vid en maktanalys är destruktivt, oavsett om det är klass, kön eller ras. Även om mitt huvudsakliga fokus ligger på feminism så tycker jag att till exempel klassperspektivet bör lyftas fram för det är också viktigt. En maktanalys behöver inte utesluta en annan.